Panama juli 2008

Resebrev 10


Farväl till Skipper
Bland vrålapor och krokodiler i Rio Chagres

Vi ligger kvar i Shelter Bay Marina och har kommit tillbaka till civilisationen vilket är både positivt och negativt. Här finns det på nära håll Supermall (köpcentra) och andra butiker med mera. Denna lyx hade vi vant oss av med och nu blev det ett väldigt farande och saker som skall fixas. Kosthållet blir mer avancerat nu när vi kan köpa vad vi vill. I San Blas finns det inga affärer och det enda man kan hoppas på är att grönsaks båten kommer på besök. Nu är det ett köpande och ett bärande och det tar aldrig slut. Kylen är full med godsaker så vi sitter där tuggande alltför ofta. Ett par gånger tar vi bussen till Panama City. Först åker vi med Viktor (marinans buss) till busstationen i Colon. Det är ett ruggigt ställe och vi ser oss om hela tiden för att inte åka på någon överraskning. Härifrån tar vi en buss till Panama City. Dessa bussar är typ långfärdsbussar med luftkonditionering och det visas filmer på tv. Det tar cirka två och en halvtimma. Bussarna stannar vid ett resecentra som ligger vid ett enormt köpcentra med massor av butiker och restauranger. Härifrån är det kort taxiavstånd in till centrum. Taxi är billigt cirka 3 US$ för oss två för att ta oss från ett ställe till ett annat. Här är det fasta priser och enkelt. Standarden på taxibilarna varierar kraftigt från att åka skrammellåda som knappt hänger ihop till en ny fin bil med AC. Priserna är detsamma. I Panama City går man ganska säkert så länge vi håller oss i centrum, kommer vi åt fel håll kliver en polis fram och säger att där skall vi inte gå för det är inte säkert. I Colon däremot, där är det farligt att gå även mitt på dagen. Det sker öppna rån mitt på gatan dagligen och många har blivit knivhuggna och skjutna mitt på dagen i centrum. Vi varnas för att promenera och att vi skall ta taxi även den kortaste sträcka
.
Varje dag är det ett radionet på VHF och vi får information och kontakt med alla de båtar som ligger här. Som vanligt så är det amerikanarna som håller i nätet och det är inte så konstigt för de älskar att prata och hålla sig informerade. En dag var det Walter, en tysk, som meddelade och att han har vindgeneratorer att sälja och att han skulle sälja sin båt och därför behövde sälja ut sitt lager. Vår vindgenerator var sönder så vi passade på att köpa en Superwind med 20 % rabatt. Superwind skall vara en av de bästa så vi hade tur. Vi var tvungna att modifiera den rostfria stången och det fixade Henning, en annan långseglare som gör rostfria arbeten som extraknäck. På nätet frågar man andra båtar om råd om vad som helst t ex om man har problem med något, var man kan köpa en speciell sak eller ha hjälp med något. De flesta är mycket hjälpsamma och utbyte av pengar sker sällan.

I marinan är det fri internet och med bra bandhastighet så vi kan använda Skype och barnbarnen kan se oss när vi pratar med dem. Det är roligt att se dem och när vi dessutom i bakgrunden kan se rummet där de sitter känner vi oss väldigt nära. I Colon köpte jag (Mats) nya progressiva glasögon. Ett par med bågar och ett par dito solglasögon monterade i gamla bågar. De kostade endast 290 US$ tillsammans. I Panama köpte vi fin kapellduk och Ulla sydde nya solkapell som även fungerar bra när det regnar. Det blir för tillstängt och fuktigt om vi använder det vanliga kapellet. Tips var vi skulle hitta Sunbrella kapellduk fick vi via nätet. En dag var det en Italienare på Dream som meddelade att hans fru gjorde gästflaggor och vi köpte 15 flaggor för Stilla Havet till och med Australien och Nya Zeeland. Ibland är det svårt att hitta flaggor.

Av en tillfällighet fick vi reda på att vår cruisingpermit som vi köpte i San Blas inte gäller i Colon area alltså var vi 1 månad och en dag över tiden vilket kostar 500$ i böter. Vi tar en taxi till Port Captain i Colon. Vi bad taxiföraren att vänta och han erbjöd sig att följa med och tur var det. Han kände alla och var hemtam på kontoret. Han fyllde i alla papper för oss. En mycket kraftig kvinna satt bakom ett skrivbord och såg sträng ut. Plötsligt sa hon att jag har en fin röst men jag fattade fel för jag trodde hon sa fru men det var min röst och nu tänkte jag att nu fixar det sig. Sedan pratade hon om 500$ i fine och då pratade taxichauffören med henne och skojade och till slut gick hon med på 100$ istället.

Sedan var det Immigration. När vi kom till San Blas trodde vi att vi fick nittio dagar vilket är fel . Kommer man med båt så är det 30 dagar. När det gäller flyg och buss är det däremot 90 dagar. På immigration satt det en mörk kvinna och när jag försökte att skämta och sa att vi har problem och vi hoppas att hon skulle hjälpa oss. Hon suckade tungt, skakade på huvudet och sa, alla har problem och särskilt amerikanarna. Jag sa att vi läst i en pilot att vi hade nittio dagar men hon rullade med ögonen så vi ibland inte såg pupillerna och hon suckade och skakade med huvudet. Som tur var så kom chefen och hon blev en annan människa. Jag berättade för honom var vi hade läst 90 dagar och han kände till boken. Sedan var det inga problem och damen var mycket vänlig. Sedan fick vi var sitt Panamapass som skall förlängas var trettionde dag. Vi hörde senare att den tidigare chefen var en mutkolv vilket till viss del förklarar hennes beteende, hon byggde säkert upp en grej för att kunna ta muta. När vi klev ut i solen var vi inte illegala i landet längre så vi lämnade kontoret rakryggade och såg rakt fram och inte ned i gatan.
En dag satt Ulla och jag och funderade på hur vi skall tillbringa tiden innan vi seglar vidare till Galapagos och Pacific Ocean. Vi bestämde oss för att segla till Ecuador. Vi kom fram till att vi går genom Panama kanalen i mitten på september och seglar ut till övärlden Islas las Perlas. Därefter seglar vi till Ecuador där vi kommer att ligga till februari/mars när det är lämpligt att segla till Galapagos. Problemet är vinden eller rättare sagt om vi får vind. Från Islas las Perlas till Ecuador är det 650 Nm. Vi kommer att passera ekvatorn med ingen vind och vi kommer att ha den Peruanska strömmen med cirka 2 knop emot. Inte nog med det, vindpilarna visar motvind så vi kommer att ha att göra en bra stund innan vi kommer dit. Några små korta pilar visar bra vindriktning så ni får hjälpa oss att hålla tummarna. Strömmen från Peru viker sedan av ned i en båge mot Galapagos så den får vi hjälp av när vi skall dit.

Först skall vi segla till Bocas del Toros som ligger nära gränsen till Costa Rica. Här är det lämpligt att åka buss eller flyga till Costa Rica för att få 90 nya dagar. För att man skall få det krävs att man är där i minst sjuttiotvå timmar, samtidigt är det kul att se Costa Rica. Det är cirka 140 Nm till Bocas del Toro.

Nu har vi kommit så långt i våra planer att vi kan tala med vårt försäkringsbolag som heter Admirals. Det är ett engelskt försäkringsbolag vi har. Vår försäkring går ut den 26 juni så det var dags att förnya brevet. Givetvis måste vi hålla bolaget ajour och få ok från dem. Alltså skrev vi till Mr Andrew. Han och deras Underwriter gillade inte att vi stannade kvar i Panama för deras hurricane område slutar vid 9 grader nord och vi ligger på Nord 9 grader, 30minuter. Vi fick ok men fick en förhöjd självrisk vid en namngiven hurricane. Samtidigt fick vi fylla i ett hurricane formulär där vi fick skriva var vi kommer att befinna oss och våra åtgärder och förberedelser om och innan vi drabbas. Nu är allt klart så nu är det bara att tuta och köra vidare. Reservdelar till Pandageneratorn som varit på väg från Sverige i 2 månader på grund av diverse strul kom fram och vi hämtade dem på postkontoret i Colon.

Vi är nu inne i regnperioden och vi förstår nu varför det kallas så. Plötsligt öppnar sig himlen och det kommer helt vatten, i de mörka molnen blixtrar det och dundrar våldsamt. Det kan blixtra i flera timmar och nästan varje dag. I marinan fick ett par båtar känning och skadade instrument. Den svenska båten Seaquill med Ulf och Jen kom in i marinan och hade blivit träffade och fått all elektronik utslagen. Vi håller våra tummar så vi nästan får blåmärken men hittills så har vi haft tur.

När vi kom till Shelter Bay Marina låg Panacea och Lovisa på land. De hade precis tagit upp båtarna och var på väg hem till Sverige där de skulle stanna några månader. Bertil och Agnes (Panacea) kommer vi att träffa igen i Ecuador. De kommer att segla dit någon månad senare än oss. Både Panacea och Lovisa skall segla vidare till Pacific som vi skall göra.

I loggboken står det bland annat att läsa: måndag den 9 juni, Mats fick frukost på sängen och till middag åt vi ärtsoppa kokade på ärtor från original kartong samt slottssenap.

Vi flyttade till Panama Canal Yachtclub och låg där några nätter. En stor motorbåt Serenite låg vid sidan av oss. Ombord var det en amerikanare som nu var skriven i Panama. Han sa till oss att vi skulle ta taxi varthän vi skulle. Efter någon dag berättade han att hans unga fru veckan tidigare hade gått upp i Colon för att träffa en väninna och hon blev skjuten till döds.

En dag när det regnade för mycket så tog vi day off och ägnade hela dagen åt inombordsförströelse vilket betyder sen uppgång, Ulla med frukost i kojen, kojskoj och läsning och middag till levande ljus och på kvällen pubkväll. Nästa dag åkte vi till Port Captain för att få en Zarpe till Bocas del Toro. På marinakontoret var de hyggliga och gjorde alla kopior vi behövde utan kostnad. Det skall vara kopior på pass med bild, passidan med inresestämpel, crewlist, tidigare zarpe, skeppspapper, cruisingpermit med mera.

Efter att ha våndats i många veckor var vi tvungna att göra det. Skipper mår inte bra av värmen och vi var tvungna att ibland låsa in honom i båten och stänga till. Han såg ledsen ut när vi gick iväg och han blev väldigt slö och vi förstod att han inte mådde bra. Vi är på väg förbi ekvatorn där det är ännu varmare och i vissa länder måste vi hålla honom inlåst. Vi kollade om vi kunde flyga hem honom till Mikael och Annika men då hade han hamnat i karantän i 120 dagar vilket han inte hade gillat. Vi åkte till en veterinär och han hjälpte oss att låta Skipper somna in. Vi seglade ut till havs och där fick Skipper en sjömansbegravning. Både Ulla och jag var och är mycket ledsna och saknar honom väldigt mycket. Han har varit in bra kamrat och gett oss mycket nöje. Skipper trivdes med oss och tyckte om att vara ombord med oss. Kanske inte så mycket när vi körde motor men vem gillar väl det. Då valde han att ligga under en kudde.

Vi seglade vidare till Rio Chagres. I mynningen är det grundtrösklar med rev på båda sidor och man får gå mycket försiktigt. Väl inne är det brett och djupt. Vi körde in cirka 5 Nm. Regnskogen är tät och hög på sidorna och vi hörde vrålaporna skrika till varandra på båda sidor. Vi ankrade mitt i floden och låg alldeles stilla. Vattnet var helt stilla förutom strömmen. Här hör vi inte havet som aldrig är tyst och vi njuter av stillheten. En krokodil glider förbi på avstånd så att hoppa i vattnet är inte så inbjudande. Vi sätter oss på badplattformen och skopar vatten på oss, varmt gott vatten, fötterna låter vi plaska i vattnet. Det är så lugnt och gott att själen får en härlig paus. När det börjar skymma sätter aporna igång sina hjärtskärande vrål och när de är tysta hör vi fåglarna. Plötsligt plaskar det till ordentligt och vi ser rockor som hoppar upp ur vattnet, vänder sig och ned med ett plask. Ibland ser vi det rör sig i grenarna och vi förstår att det är aporna som kastar sig mellan grenarna. En dag hade vi tur och vi såg fyra fem stycken i träden. Ibland kom det stora vackra fjärilar i olika färger flygande. Floden har några små smala bifloder och vi tog dingen och körde in i några av dem.

Vi kom in i en trolsk värd, de höga träden på båda sidorna bildade valv så solen kom inte igenom. Det var fuktigt och vegetationen var ogenomtränglig på vissa ställen. Fåglarna tjattrade och det var läten som vi inte hade hört förut. Ibland var det så tätt att vi fick huka oss och dra oss fram, från träden ramlade det ned insekter som vi snabbt slog bort. Vi kollade först att inga ormar hängde i träden över oss. Aporna skrek men vi såg dem inte. Plötsligt mötte vi en krokodil och vi stängde av motorn och vi gled förbi varandra, alla vi tre tittade förundrat på varandra men det var nog Ulla och jag som var mest besvärade. Typiskt så hann vi inte fram med kameran. Ibland bildade Mangroveträden en fullkomligt ogenomtränglig vägg med sina rötter spretande åt alla håll. Ibland stoppade vi motorn och paddlade och det blev en konstig tystnad, vinden hördes inte, det enda som hördes var djungelns ljud med plötsliga fågelläten och apornas vrål. Ibland var det tyst och så hörde vi ljud vi inte kunde uppfatta vad det kom ifrån, ibland prassel och grenar som rörde sig vilket visade sig vara aporna som fanns där men bara hördes. Stora fjärilar i de mest underbara färger flög omkring. Att ta sig fram i dessa trolska vattenvägar var en naturupplevelse som vi sent kommer att glömma.

Nästa morgon ankrade det upp en fransk Amel Super Maramo 100 m från oss. Det var Lady Annabelle med Ellen och Pierre ombord. Vi träffades och hade trevligt och de berättade att de hade två söner men längtat efter en flicka som de inte fick. Om de fått en flicka skulle hon heta Annabelle, därför gav de namnet till sin nya båt. Rio Charges är ett naturvårdsområde och det finns några stigar och bland annat leder en stig upp till slussområdet. Vi alla fyra försåg oss med kraftiga skor och promenerade genom djungeln. Stigen hade vissa hinder så vi fick krypa under nedfallande stora träd eller hoppa över. När vi kom nära grenar regnade det ned myror på oss och vi fick försöka hitta inkräktarna och slå bort dem. Att lokalisera dem var inte svår för de bet oss. Vägen var inte så kort som vi trodde för kanalområdet är kantat med stängsel och vi fick gå tills det fanns en ingång. Nu hade vi gått längs kanalen i några kilometer och när vi kom igenom måste vi gå över en bro vid en sluss och sedan gå tillbaka på andra sidan i ett par kilometer. Vi kom in i slussområdet och Gatun Locks för några dollar och fick gå upp på en liten läktare där vi från ovan kunde se ett par slussar och ned på de stora fartygen som gick igenom. Sedan gick vi samma väg tillbaka. Ulla sa inget när vi gick men när vi kom hem till Hokus Pokus igen så visade hon resterna av sina hälar. Consensus: tag inga långa djungelpromenader i nya skor. Skorna hade klarat sig bra. På kvällen hade vi Ellen o Pierre ombord på ost och vin. Pierre var hygglig och hjälpte oss med GPS anslutning på pc 2 som vi hade problem med. Han visade sig var mer tålmodig än jag och löste till slut problemet. Vi långseglare hjälps åt och vissa är duktigare än andra på vissa saker.

Nu ville vi vidare och vi körde ut ur Rio Charges och satte kursen mot Bocas del Toro. Vissa dagar får man inte allt, vind och ström var emot och vi körde motor. Vi startade klockan tio på förmiddagen och räknade att komma fram till en ankringsplats på en ö vid middagstid nästa dag. Vi gjorde dålig fart då vi hade 2 knop motströms och vi tuggade på i ibland 3-4 knop. Propellern hade jag gjort ren en vecka tidigare men det gick alldeles för trögt ändå. Sent nästa dag efter middag kom vi fram till en underbar ö som ligger mitt ute i det stora vattnet. Den heter Escudo de Veraguas och där skall vara fina dykarvatten och massor med fina fåglar. Vinden var helt fel för att ligga där över natten och stora vågor sköljde rätt in där vi tänkt ankra. Vi droppade ankaret och jag dök ned och kollade propellern. Vi hade massor med seg tång som inte gick att slita loss så jag fick ta på en dykarflaska och med kniv skära loss tångstjälkarna som satt virade runt axel och propeller. Att ligga kvar var för osäkert så vi lättade ankar och gick vidare. Nu fick vi bättre fart och vi satte kursen till Laguna de Bluefield.

På kvällen kom vi in i en stor skyddad vik och vi droppade ankaret bakom en liten udde där det var indianboningar. Viken har fått sitt namn efter den holländska piraten och äventyraren Blauvelt som levde på 1600 talet. Innan vi hade fått klart med ankringen var vi omringade av kanoter med indianer i alla åldrar. Här hade man inget att sälja utan kom bara fram och tittade och ville ha saker, pennor, tidningar, godis, öl, kläder mm. De hade problem med svenska så vi hade svårt att kommunicera. De har sitt eget språk och vi försökte att peka i vårt spanska lexikon och ibland förstod de. Runt i viken finns det boningar och alla hus står på pålar. Längst inne i viken ligger det en skola med flera byggnader. Många barn bodde där under skoltid och alla barn bär skoluniform. Det var en stor kontrast till hyddorna omkring. I den stora viken vimlade det av kanoter. Man tog sig fram och tillbaka eller så låg de och fiskade. Här råder självhushåll.

En dag fick vi besök av en kanot med en man och en kvinna som vi köpte en bananstock av. De sa att om fyra dagar så var baby bananerna mogna. Kvinnan var äldre och ganska kraftig och de frågade om de fick komma ombord och sitta ned. Vi bjöd på te och vi knagglade oss fram och vi lyckades förstå varandra. Att sitta i en smal kanot i många timmar med en sådan kroppshydda måste vara jobbigt.

Vi stannade i Laguna de Bluefield i tre dygn men gick vidare för det var lite jobbigt att hela tiden ha indianer hängande på sidorna i sina kanoter, vissa sa inget utan bara stirrade och förstod ingenting.

Vi gick vidare och ut till två öar som heter Zapatilla Cays. Dessa ligger också ute till havs och vädret var sisådär, vi chansade och låg och rullade i dyningarna och tänkte ta oss i land nästa dag. Natten blev ganska lugn men på morgonen friskade det och det var ihållande regn. Här var inte läge att stanna så vi gick vidare till Bocas del Toro. Vi går här in i ett stort innanhav med massor av skyddande rev och öar. Här är havet lugnt och inga vågor. Utanför Panama är det öppet hav och det är alltid långa ”Atlantvågor” och havet aldrig stilla. Vi ankrar söder om Bocas och utanför marinan. Här ligger ett femtontal båtar med skiftande nationaliteter. Finns det amerikanare så finns det ett radionet via VHF och vi lyssnar och snart vet vi vad som finns här och när. Vi tog dingen in till Bocias och gick mot Port Captains kontor. På vägen mötte vi en yngre man som gick fram till oss och frågade om vi sökte Port Captain, vi sa ja och han sa att det är jag. Han berättade att han såg när vi kom. Det var en trevlig man och mycket tjänstvillig. Vi var tvungna att snabbt besöka immigration och han sa att vi skulle gå till den lilla flyplatsen och han ringde och officeren lovade att vänta på oss. Vi traskade dit och fick där reda på att vi måste åka till Changuinola. För att komma dit skulle vi ta en båttaxi genom en flod och därefter ta en taxi. Vi gick och köpte biljetter och sedan lastades vi i en liten båt tillsammans med cirka 25 andra passagerare. Den lilla båten hade en 200hkr utombordare. Det bar iväg ordentligt, först över en stor vik och sedan in i en flodfåra. Vi sladdade genom floden i säkert 25 knop, på vissa ställen var det trångt och krokigt men det var hela tiden fullt spjäll. Vi körde genom djungel och vattenmarker och rakt igenom massor med näckrosor som tydligen växte igen snabbt. Båtturen tog cirka en timma och stannade vid en liten båtstation. Här tog vi en taxi till Changuinola. Vi åkte genom Chiquitas bananodlingar och vi såg bananer, bananer och åter bananer. Vi kom lyckligt fram till Immigration och vi såg på dörren att de redan skulle ha stängt för helgen. Dörren var öppen och vi klev in och blev mött av en trevlig kvinnlig tjänsteman som jag visste namnet på innan och när jag frågade om det var Benita sken hon upp och vi var kompisar. Hon sa bland annat att hon trivdes med jobbet och att det var roligt att gå dit för hon hade problem hemma. Jag frågade om jag fick ta ett kort på henne och det var ok men först ville hon byta till sin egen stol som en kollega satt på. Nu kom hon högre upp och hon sken som en sol.

Nu var vi klara och vi hade ett par timmar tills båten skulle gå tillbaka så vi satte oss på en restaurang för locals och jag fick en iskall öl, vin hade de inte så Ulla festade på en kall Coca Cola, den tjejen har det bra. När vi kom till båtstationen såg vi att här var det alldeles för många passagerare så jag sa till Ulla, här gäller djungelns lag. Vi ställde oss långt fram och när båten kom och hade tömts med passagerare tog vi det långa benet och fick ett par sitsar. Sedan utbröt tumultet. Personer som missat den tidigare båten fick inte plats och många var bagpackers och hade stora ryggsäckar. Båten stuvades om och visst gods som skulle med kastades iland. Vi packades som sillar och vattenlinjen var ganska hög. Till slut fanns alla ombord och vi var säkert 30 % mer passagerare än som är tänkt. Skepparen hängde på gasen för att få upp båten i planing och efter en lång stund med att svänga fram och tillbaka lyckades han få henne i planing. Sedan drog han inte ned på gasen och vi rusade igenom floden igen och vi gjorde ett ordentligt svall. På kvällen var vi tillbaka i båten igen och våra skeppspapper var fixade.

Samhället Bocas del Toro ligger på en liten ö och det färgförbindelse till ön. De flesta förflyttar sig med båttaxi och de går som i busstrafik. Med full fart passerar de vår ankringsplats och att simma ifrån båten är otänkbart. De små restaurangerna som står på pålar i vattnet har dingeplatser där vi kan förtöja Filiokus. Här i byn är det inget våld eller rån och vi går säkra. Huvudgatan kantas av butiker och små restauranger. Det finns flera bra mataffärer, kanske något primitiva, men sortimentet är hyfsat. De flesta mataffärerna drivs av kineser och de är mycket kundvänliga och hjälpsamma. Det finns inte många bilar så det är lätt att strosa omkring. Ulla fick problem med en tand, en fyllning som lossnat, så vi besökte en tandläkare som heter Mr Wong. Han var mycket vänlig och intresserad av hur det var i Sverige och frågade om Ulla trodde att han kunde få jobb där. Mr Wong är kines liksom alla de andra på mottagningen. Behandlingen var mycket noggrann och han verkade vara duktig. Det tog en och en halv timma och Ulla betalade 60US$.

På huvudgatan mötte vi Rickard och han rusade fram och hejade. Återigen träffar vi en seglare vi träffat i Turkiet och som var med i EMYR Rallyt. Sist vi träffades var i Israel. Rickard och Jane hade som vi seglat hem och bytt båt och gett sig ut igen. De kommer från England. Jane var hemma i England på besök. De hade seglat runt i Karibien och besökt bland annat Cuba, Honduras och Costa Rica med mera.
En dag bestämde vi oss för att resa hem till Sverige och hälsa på, vi gick på ett internetcafé och kopplade upp oss på nätet och hittade flyg med KLM till Arlanda via Amsterdam. Vi gjorde vår beställning och lämnade kortnummer och vi fick ok på biljetterna. Direkt efteråt fick vi en bekräftelse via mail, saken var klar. Vi kontaktade försäkringsbolaget och fick klartecken att lämna Hokus Pokus i Shelter Bay Marina. Två dagar senar gick vi in och kollade så att det inte blivit strul med vårt Master Card. Vi hade fått ett mail att travelagenten hade haft fel på sin dator och att vi skulle betala in 750 kronor, för en skatt de inte tagit ut, och detta skulle göras inom 24 timmar annars hade vi ingen biljett. Nu hade det gått 2 dygn. Vi försökte betala men fick ingen bekräftelse. Skrev mail till dem men nu var det helg och vi fick ett supportsvar att de tagit emot mailet. Att ringa gick inte för de hade stängt för helgen. Nu visste vi inte om vi hade biljetter eller inte så vi vågade inte göra en ny beställning. Problemet var också att vi har en tidsskillnad på sju timmar så när internetcaférna är öppna så sover man i Sverige. Rickard som inte låg långt ifrån oss hade WI FI uppkoppling så jag fick låna hans pc tidigt på måndag morgon och ringde via Skype till travelagenten. Efter att ha väntat i 40 minuter fick jag tala med en kvinna och det hela löste sig, givetvis fick vi betala de 750 kronorna. Tur var att vi inte behövde ringa på en vanlig telefon för det hade blivit dyrt.

Alltså vi reser hem den 30 juli från Panama City och stannar i Sverige till den 30augusti.

En dag var det helgdag i Bocas del Toro och på den stora gatan var det många barn som var utklädda till änglar med vingar på ryggen. Vitklädda präster höll dem i handen. Senare åkte de i små båtar i parad . Prästerna stod i fören på båtarna. Det finns en liten fin marina och de har en bra restaurang med bra priser. Restaurangen drivs av amerikanare som gjort stopp på sin långsegling. På fredagar har de grillade revben med gott potatismos och kokade grönsaker. Det var helt underbart gott, lika gott som i USA.

Hälsningar till alla våra vänner
och
Fair Winds
Mats o Ulla