Panama juli 2008
Resebrev 10
Farväl till Skipper
Bland vrålapor och krokodiler i Rio Chagres
Vi ligger kvar i Shelter Bay Marina och har kommit tillbaka till civilisationen
vilket är både positivt och negativt. Här finns det på
nära håll Supermall (köpcentra) och andra butiker med
mera. Denna lyx hade vi vant oss av med och nu blev det ett väldigt
farande och saker som skall fixas. Kosthållet blir mer avancerat
nu när vi kan köpa vad vi vill. I San Blas finns det inga affärer
och det enda man kan hoppas på är att grönsaks båten
kommer på besök. Nu är det ett köpande och ett bärande
och det tar aldrig slut. Kylen är full med godsaker så vi sitter
där tuggande alltför ofta. Ett par gånger tar vi bussen
till Panama City. Först åker vi med Viktor (marinans buss)
till busstationen i Colon. Det är ett ruggigt ställe och vi
ser oss om hela tiden för att inte åka på någon
överraskning. Härifrån tar vi en buss till Panama City.
Dessa bussar är typ långfärdsbussar med luftkonditionering
och det visas filmer på tv. Det tar cirka två och en halvtimma.
Bussarna stannar vid ett resecentra som ligger vid ett enormt köpcentra
med massor av butiker och restauranger. Härifrån är det
kort taxiavstånd in till centrum. Taxi är billigt cirka 3 US$
för oss två för att ta oss från ett ställe
till ett annat. Här är det fasta priser och enkelt. Standarden
på taxibilarna varierar kraftigt från att åka skrammellåda
som knappt hänger ihop till en ny fin bil med AC. Priserna är
detsamma. I Panama City går man ganska säkert så länge
vi håller oss i centrum, kommer vi åt fel håll kliver
en polis fram och säger att där skall vi inte gå för
det är inte säkert. I Colon däremot, där är det
farligt att gå även mitt på dagen. Det sker öppna
rån mitt på gatan dagligen och många har blivit knivhuggna
och skjutna mitt på dagen i centrum. Vi varnas för att promenera
och att vi skall ta taxi även den kortaste sträcka
.
Varje dag är det ett radionet på VHF och vi får information
och kontakt med alla de båtar som ligger här. Som vanligt så
är det amerikanarna som håller i nätet och det är
inte så konstigt för de älskar att prata och hålla
sig informerade. En dag var det Walter, en tysk, som meddelade och att
han har vindgeneratorer att sälja och att han skulle sälja sin
båt och därför behövde sälja ut sitt lager.
Vår vindgenerator var sönder så vi passade på att
köpa en Superwind med 20 % rabatt. Superwind skall vara en av de
bästa så vi hade tur. Vi var tvungna att modifiera den rostfria
stången och det fixade Henning, en annan långseglare som gör
rostfria arbeten som extraknäck. På nätet frågar
man andra båtar om råd om vad som helst t ex om man har problem
med något, var man kan köpa en speciell sak eller ha hjälp
med något. De flesta är mycket hjälpsamma och utbyte av
pengar sker sällan.
I marinan är det fri internet och med bra bandhastighet så
vi kan använda Skype och barnbarnen kan se oss när vi pratar
med dem. Det är roligt att se dem och när vi dessutom i bakgrunden
kan se rummet där de sitter känner vi oss väldigt nära.
I Colon köpte jag (Mats) nya progressiva glasögon. Ett par med
bågar och ett par dito solglasögon monterade i gamla bågar.
De kostade endast 290 US$ tillsammans. I Panama köpte vi fin kapellduk
och Ulla sydde nya solkapell som även fungerar bra när det regnar.
Det blir för tillstängt och fuktigt om vi använder det
vanliga kapellet. Tips var vi skulle hitta Sunbrella kapellduk fick vi
via nätet. En dag var det en Italienare på Dream som meddelade
att hans fru gjorde gästflaggor och vi köpte 15 flaggor för
Stilla Havet till och med Australien och Nya Zeeland. Ibland är det
svårt att hitta flaggor.
Av en tillfällighet fick vi reda på att vår cruisingpermit
som vi köpte i San Blas inte gäller i Colon area alltså
var vi 1 månad och en dag över tiden vilket kostar 500$ i böter.
Vi tar en taxi till Port Captain i Colon. Vi bad taxiföraren att
vänta och han erbjöd sig att följa med och tur var det.
Han kände alla och var hemtam på kontoret. Han fyllde i alla
papper för oss. En mycket kraftig kvinna satt bakom ett skrivbord
och såg sträng ut. Plötsligt sa hon att jag har en fin
röst men jag fattade fel för jag trodde hon sa fru men det var
min röst och nu tänkte jag att nu fixar det sig. Sedan pratade
hon om 500$ i fine och då pratade taxichauffören med henne
och skojade och till slut gick hon med på 100$ istället.
Sedan var det Immigration. När vi kom till San Blas trodde vi att
vi fick nittio dagar vilket är fel . Kommer man med båt så
är det 30 dagar. När det gäller flyg och buss är det
däremot 90 dagar. På immigration satt det en mörk kvinna
och när jag försökte att skämta och sa att vi har
problem och vi hoppas att hon skulle hjälpa oss. Hon suckade tungt,
skakade på huvudet och sa, alla har problem och särskilt amerikanarna.
Jag sa att vi läst i en pilot att vi hade nittio dagar men hon rullade
med ögonen så vi ibland inte såg pupillerna och hon suckade
och skakade med huvudet. Som tur var så kom chefen och hon blev
en annan människa. Jag berättade för honom var vi hade
läst 90 dagar och han kände till boken. Sedan var det inga problem
och damen var mycket vänlig. Sedan fick vi var sitt Panamapass som
skall förlängas var trettionde dag. Vi hörde senare att
den tidigare chefen var en mutkolv vilket till viss del förklarar
hennes beteende, hon byggde säkert upp en grej för att kunna
ta muta. När vi klev ut i solen var vi inte illegala i landet längre
så vi lämnade kontoret rakryggade och såg rakt fram och
inte ned i gatan.
En dag satt Ulla och jag och funderade på hur vi skall tillbringa
tiden innan vi seglar vidare till Galapagos och Pacific Ocean. Vi bestämde
oss för att segla till Ecuador. Vi kom fram till att vi går
genom Panama kanalen i mitten på september och seglar ut till övärlden
Islas las Perlas. Därefter seglar vi till Ecuador där vi kommer
att ligga till februari/mars när det är lämpligt att segla
till Galapagos. Problemet är vinden eller rättare sagt om vi
får vind. Från Islas las Perlas till Ecuador är det 650
Nm. Vi kommer att passera ekvatorn med ingen vind och vi kommer att ha
den Peruanska strömmen med cirka 2 knop emot. Inte nog med det, vindpilarna
visar motvind så vi kommer att ha att göra en bra stund innan
vi kommer dit. Några små korta pilar visar bra vindriktning
så ni får hjälpa oss att hålla tummarna. Strömmen
från Peru viker sedan av ned i en båge mot Galapagos så
den får vi hjälp av när vi skall dit.
Först skall vi segla till Bocas del Toros som ligger nära gränsen
till Costa Rica. Här är det lämpligt att åka buss
eller flyga till Costa Rica för att få 90 nya dagar. För
att man skall få det krävs att man är där i minst
sjuttiotvå timmar, samtidigt är det kul att se Costa Rica.
Det är cirka 140 Nm till Bocas del Toro.
Nu har vi kommit så långt i våra planer att vi kan tala
med vårt försäkringsbolag som heter Admirals. Det är
ett engelskt försäkringsbolag vi har. Vår försäkring
går ut den 26 juni så det var dags att förnya brevet.
Givetvis måste vi hålla bolaget ajour och få ok från
dem. Alltså skrev vi till Mr Andrew. Han och deras Underwriter gillade
inte att vi stannade kvar i Panama för deras hurricane område
slutar vid 9 grader nord och vi ligger på Nord 9 grader, 30minuter.
Vi fick ok men fick en förhöjd självrisk vid en namngiven
hurricane. Samtidigt fick vi fylla i ett hurricane formulär där
vi fick skriva var vi kommer att befinna oss och våra åtgärder
och förberedelser om och innan vi drabbas. Nu är allt klart
så nu är det bara att tuta och köra vidare. Reservdelar
till Pandageneratorn som varit på väg från Sverige i
2 månader på grund av diverse strul kom fram och vi hämtade
dem på postkontoret i Colon.
Vi är nu inne i regnperioden och vi förstår nu varför
det kallas så. Plötsligt öppnar sig himlen och det kommer
helt vatten, i de mörka molnen blixtrar det och dundrar våldsamt.
Det kan blixtra i flera timmar och nästan varje dag. I marinan fick
ett par båtar känning och skadade instrument. Den svenska båten
Seaquill med Ulf och Jen kom in i marinan och hade blivit träffade
och fått all elektronik utslagen. Vi håller våra tummar
så vi nästan får blåmärken men hittills så
har vi haft tur.
När vi kom till Shelter Bay Marina låg Panacea och Lovisa på
land. De hade precis tagit upp båtarna och var på väg
hem till Sverige där de skulle stanna några månader.
Bertil och Agnes (Panacea) kommer vi att träffa igen i Ecuador. De
kommer att segla dit någon månad senare än oss. Både
Panacea och Lovisa skall segla vidare till Pacific som vi skall göra.
I loggboken står det bland annat att läsa: måndag den
9 juni, Mats fick frukost på sängen och till middag åt
vi ärtsoppa kokade på ärtor från original kartong
samt slottssenap.
Vi flyttade till Panama Canal Yachtclub och låg där några
nätter. En stor motorbåt Serenite låg vid sidan av oss.
Ombord var det en amerikanare som nu var skriven i Panama. Han sa till
oss att vi skulle ta taxi varthän vi skulle. Efter någon dag
berättade han att hans unga fru veckan tidigare hade gått upp
i Colon för att träffa en väninna och hon blev skjuten
till döds.
En dag när det regnade för mycket så tog vi day off och
ägnade hela dagen åt inombordsförströelse vilket
betyder sen uppgång, Ulla med frukost i kojen, kojskoj och läsning
och middag till levande ljus och på kvällen pubkväll.
Nästa dag åkte vi till Port Captain för att få en
Zarpe till Bocas del Toro. På marinakontoret var de hyggliga och
gjorde alla kopior vi behövde utan kostnad. Det skall vara kopior
på pass med bild, passidan med inresestämpel, crewlist, tidigare
zarpe, skeppspapper, cruisingpermit med mera.
Efter att ha våndats i många veckor var vi tvungna att göra
det. Skipper mår inte bra av värmen och vi var tvungna att
ibland låsa in honom i båten och stänga till. Han såg
ledsen ut när vi gick iväg och han blev väldigt slö
och vi förstod att han inte mådde bra. Vi är på
väg förbi ekvatorn där det är ännu varmare och
i vissa länder måste vi hålla honom inlåst. Vi
kollade om vi kunde flyga hem honom till Mikael och Annika men då
hade han hamnat i karantän i 120 dagar vilket han inte hade gillat.
Vi åkte till en veterinär och han hjälpte oss att låta
Skipper somna in. Vi seglade ut till havs och där fick Skipper en
sjömansbegravning. Både Ulla och jag var och är mycket
ledsna och saknar honom väldigt mycket. Han har varit in bra kamrat
och gett oss mycket nöje. Skipper trivdes med oss och tyckte om att
vara ombord med oss. Kanske inte så mycket när vi körde
motor men vem gillar väl det. Då valde han att ligga under
en kudde.
Vi seglade vidare till Rio Chagres. I mynningen är det grundtrösklar
med rev på båda sidor och man får gå mycket försiktigt.
Väl inne är det brett och djupt. Vi körde in cirka 5 Nm.
Regnskogen är tät och hög på sidorna och vi hörde
vrålaporna skrika till varandra på båda sidor. Vi ankrade
mitt i floden och låg alldeles stilla. Vattnet var helt stilla förutom
strömmen. Här hör vi inte havet som aldrig är tyst
och vi njuter av stillheten. En krokodil glider förbi på avstånd
så att hoppa i vattnet är inte så inbjudande. Vi sätter
oss på badplattformen och skopar vatten på oss, varmt gott
vatten, fötterna låter vi plaska i vattnet. Det är så
lugnt och gott att själen får en härlig paus. När
det börjar skymma sätter aporna igång sina hjärtskärande
vrål och när de är tysta hör vi fåglarna. Plötsligt
plaskar det till ordentligt och vi ser rockor som hoppar upp ur vattnet,
vänder sig och ned med ett plask. Ibland ser vi det rör sig
i grenarna och vi förstår att det är aporna som kastar
sig mellan grenarna. En dag hade vi tur och vi såg fyra fem stycken
i träden. Ibland kom det stora vackra fjärilar i olika färger
flygande. Floden har några små smala bifloder och vi tog dingen
och körde in i några av dem.
Vi kom in i en trolsk värd, de höga träden på båda
sidorna bildade valv så solen kom inte igenom. Det var fuktigt och
vegetationen var ogenomtränglig på vissa ställen. Fåglarna
tjattrade och det var läten som vi inte hade hört förut.
Ibland var det så tätt att vi fick huka oss och dra oss fram,
från träden ramlade det ned insekter som vi snabbt slog bort.
Vi kollade först att inga ormar hängde i träden över
oss. Aporna skrek men vi såg dem inte. Plötsligt mötte
vi en krokodil och vi stängde av motorn och vi gled förbi varandra,
alla vi tre tittade förundrat på varandra men det var nog Ulla
och jag som var mest besvärade. Typiskt så hann vi inte fram
med kameran. Ibland bildade Mangroveträden en fullkomligt ogenomtränglig
vägg med sina rötter spretande åt alla håll. Ibland
stoppade vi motorn och paddlade och det blev en konstig tystnad, vinden
hördes inte, det enda som hördes var djungelns ljud med plötsliga
fågelläten och apornas vrål. Ibland var det tyst och
så hörde vi ljud vi inte kunde uppfatta vad det kom ifrån,
ibland prassel och grenar som rörde sig vilket visade sig vara aporna
som fanns där men bara hördes. Stora fjärilar i de mest
underbara färger flög omkring. Att ta sig fram i dessa trolska
vattenvägar var en naturupplevelse som vi sent kommer att glömma.
Nästa morgon ankrade det upp en fransk Amel Super Maramo 100 m från
oss. Det var Lady Annabelle med Ellen och Pierre ombord. Vi träffades
och hade trevligt och de berättade att de hade två söner
men längtat efter en flicka som de inte fick. Om de fått en
flicka skulle hon heta Annabelle, därför gav de namnet till
sin nya båt. Rio Charges är ett naturvårdsområde
och det finns några stigar och bland annat leder en stig upp till
slussområdet. Vi alla fyra försåg oss med kraftiga skor
och promenerade genom djungeln. Stigen hade vissa hinder så vi fick
krypa under nedfallande stora träd eller hoppa över. När
vi kom nära grenar regnade det ned myror på oss och vi fick
försöka hitta inkräktarna och slå bort dem. Att lokalisera
dem var inte svår för de bet oss. Vägen var inte så
kort som vi trodde för kanalområdet är kantat med stängsel
och vi fick gå tills det fanns en ingång. Nu hade vi gått
längs kanalen i några kilometer och när vi kom igenom
måste vi gå över en bro vid en sluss och sedan gå
tillbaka på andra sidan i ett par kilometer. Vi kom in i slussområdet
och Gatun Locks för några dollar och fick gå upp på
en liten läktare där vi från ovan kunde se ett par slussar
och ned på de stora fartygen som gick igenom. Sedan gick vi samma
väg tillbaka. Ulla sa inget när vi gick men när vi kom
hem till Hokus Pokus igen så visade hon resterna av sina hälar.
Consensus: tag inga långa djungelpromenader i nya skor. Skorna hade
klarat sig bra. På kvällen hade vi Ellen o Pierre ombord på
ost och vin. Pierre var hygglig och hjälpte oss med GPS anslutning
på pc 2 som vi hade problem med. Han visade sig var mer tålmodig
än jag och löste till slut problemet. Vi långseglare hjälps
åt och vissa är duktigare än andra på vissa saker.
Nu ville vi vidare och vi körde ut ur Rio Charges och satte kursen
mot Bocas del Toro. Vissa dagar får man inte allt, vind och ström
var emot och vi körde motor. Vi startade klockan tio på förmiddagen
och räknade att komma fram till en ankringsplats på en ö
vid middagstid nästa dag. Vi gjorde dålig fart då vi
hade 2 knop motströms och vi tuggade på i ibland 3-4 knop.
Propellern hade jag gjort ren en vecka tidigare men det gick alldeles
för trögt ändå. Sent nästa dag efter middag
kom vi fram till en underbar ö som ligger mitt ute i det stora vattnet.
Den heter Escudo de Veraguas och där skall vara fina dykarvatten
och massor med fina fåglar. Vinden var helt fel för att ligga
där över natten och stora vågor sköljde rätt
in där vi tänkt ankra. Vi droppade ankaret och jag dök
ned och kollade propellern. Vi hade massor med seg tång som inte
gick att slita loss så jag fick ta på en dykarflaska och med
kniv skära loss tångstjälkarna som satt virade runt axel
och propeller. Att ligga kvar var för osäkert så vi lättade
ankar och gick vidare. Nu fick vi bättre fart och vi satte kursen
till Laguna de Bluefield.
På kvällen kom vi in i en stor skyddad vik och vi droppade
ankaret bakom en liten udde där det var indianboningar. Viken har
fått sitt namn efter den holländska piraten och äventyraren
Blauvelt som levde på 1600 talet. Innan vi hade fått klart
med ankringen var vi omringade av kanoter med indianer i alla åldrar.
Här hade man inget att sälja utan kom bara fram och tittade
och ville ha saker, pennor, tidningar, godis, öl, kläder mm.
De hade problem med svenska så vi hade svårt att kommunicera.
De har sitt eget språk och vi försökte att peka i vårt
spanska lexikon och ibland förstod de. Runt i viken finns det boningar
och alla hus står på pålar. Längst inne i viken
ligger det en skola med flera byggnader. Många barn bodde där
under skoltid och alla barn bär skoluniform. Det var en stor kontrast
till hyddorna omkring. I den stora viken vimlade det av kanoter. Man tog
sig fram och tillbaka eller så låg de och fiskade. Här
råder självhushåll.
En dag fick vi besök av en kanot med en man och en kvinna som vi
köpte en bananstock av. De sa att om fyra dagar så var baby
bananerna mogna. Kvinnan var äldre och ganska kraftig och de frågade
om de fick komma ombord och sitta ned. Vi bjöd på te och vi
knagglade oss fram och vi lyckades förstå varandra. Att sitta
i en smal kanot i många timmar med en sådan kroppshydda måste
vara jobbigt.
Vi stannade i Laguna de Bluefield i tre dygn men gick vidare för
det var lite jobbigt att hela tiden ha indianer hängande på
sidorna i sina kanoter, vissa sa inget utan bara stirrade och förstod
ingenting.
Vi gick vidare och ut till två öar som heter Zapatilla Cays.
Dessa ligger också ute till havs och vädret var sisådär,
vi chansade och låg och rullade i dyningarna och tänkte ta
oss i land nästa dag. Natten blev ganska lugn men på morgonen
friskade det och det var ihållande regn. Här var inte läge
att stanna så vi gick vidare till Bocas del Toro. Vi går här
in i ett stort innanhav med massor av skyddande rev och öar. Här
är havet lugnt och inga vågor. Utanför Panama är
det öppet hav och det är alltid långa ”Atlantvågor”
och havet aldrig stilla. Vi ankrar söder om Bocas och utanför
marinan. Här ligger ett femtontal båtar med skiftande nationaliteter.
Finns det amerikanare så finns det ett radionet via VHF och vi lyssnar
och snart vet vi vad som finns här och när. Vi tog dingen in
till Bocias och gick mot Port Captains kontor. På vägen mötte
vi en yngre man som gick fram till oss och frågade om vi sökte
Port Captain, vi sa ja och han sa att det är jag. Han berättade
att han såg när vi kom. Det var en trevlig man och mycket tjänstvillig.
Vi var tvungna att snabbt besöka immigration och han sa att vi skulle
gå till den lilla flyplatsen och han ringde och officeren lovade
att vänta på oss. Vi traskade dit och fick där reda på
att vi måste åka till Changuinola. För att komma dit
skulle vi ta en båttaxi genom en flod och därefter ta en taxi.
Vi gick och köpte biljetter och sedan lastades vi i en liten båt
tillsammans med cirka 25 andra passagerare. Den lilla båten hade
en 200hkr utombordare. Det bar iväg ordentligt, först över
en stor vik och sedan in i en flodfåra. Vi sladdade genom floden
i säkert 25 knop, på vissa ställen var det trångt
och krokigt men det var hela tiden fullt spjäll. Vi körde genom
djungel och vattenmarker och rakt igenom massor med näckrosor som
tydligen växte igen snabbt. Båtturen tog cirka en timma och
stannade vid en liten båtstation. Här tog vi en taxi till Changuinola.
Vi åkte genom Chiquitas bananodlingar och vi såg bananer,
bananer och åter bananer. Vi kom lyckligt fram till Immigration
och vi såg på dörren att de redan skulle ha stängt
för helgen. Dörren var öppen och vi klev in och blev mött
av en trevlig kvinnlig tjänsteman som jag visste namnet på
innan och när jag frågade om det var Benita sken hon upp och
vi var kompisar. Hon sa bland annat att hon trivdes med jobbet och att
det var roligt att gå dit för hon hade problem hemma. Jag frågade
om jag fick ta ett kort på henne och det var ok men först ville
hon byta till sin egen stol som en kollega satt på. Nu kom hon högre
upp och hon sken som en sol.
Nu var vi klara och vi hade ett par timmar tills båten skulle gå
tillbaka så vi satte oss på en restaurang för locals
och jag fick en iskall öl, vin hade de inte så Ulla festade
på en kall Coca Cola, den tjejen har det bra. När vi kom till
båtstationen såg vi att här var det alldeles för
många passagerare så jag sa till Ulla, här gäller
djungelns lag. Vi ställde oss långt fram och när båten
kom och hade tömts med passagerare tog vi det långa benet och
fick ett par sitsar. Sedan utbröt tumultet. Personer som missat den
tidigare båten fick inte plats och många var bagpackers och
hade stora ryggsäckar. Båten stuvades om och visst gods som
skulle med kastades iland. Vi packades som sillar och vattenlinjen var
ganska hög. Till slut fanns alla ombord och vi var säkert 30
% mer passagerare än som är tänkt. Skepparen hängde
på gasen för att få upp båten i planing och efter
en lång stund med att svänga fram och tillbaka lyckades han
få henne i planing. Sedan drog han inte ned på gasen och vi
rusade igenom floden igen och vi gjorde ett ordentligt svall. På
kvällen var vi tillbaka i båten igen och våra skeppspapper
var fixade.
Samhället Bocas del Toro ligger på en liten ö och det
färgförbindelse till ön. De flesta förflyttar sig
med båttaxi och de går som i busstrafik. Med full fart passerar
de vår ankringsplats och att simma ifrån båten är
otänkbart. De små restaurangerna som står på pålar
i vattnet har dingeplatser där vi kan förtöja Filiokus.
Här i byn är det inget våld eller rån och vi går
säkra. Huvudgatan kantas av butiker och små restauranger. Det
finns flera bra mataffärer, kanske något primitiva, men sortimentet
är hyfsat. De flesta mataffärerna drivs av kineser och de är
mycket kundvänliga och hjälpsamma. Det finns inte många
bilar så det är lätt att strosa omkring. Ulla fick problem
med en tand, en fyllning som lossnat, så vi besökte en tandläkare
som heter Mr Wong. Han var mycket vänlig och intresserad av hur det
var i Sverige och frågade om Ulla trodde att han kunde få
jobb där. Mr Wong är kines liksom alla de andra på mottagningen.
Behandlingen var mycket noggrann och han verkade vara duktig. Det tog
en och en halv timma och Ulla betalade 60US$.
På huvudgatan mötte vi Rickard och han rusade fram och hejade.
Återigen träffar vi en seglare vi träffat i Turkiet och
som var med i EMYR Rallyt. Sist vi träffades var i Israel. Rickard
och Jane hade som vi seglat hem och bytt båt och gett sig ut igen.
De kommer från England. Jane var hemma i England på besök.
De hade seglat runt i Karibien och besökt bland annat Cuba, Honduras
och Costa Rica med mera.
En dag bestämde vi oss för att resa hem till Sverige och hälsa
på, vi gick på ett internetcafé och kopplade upp oss
på nätet och hittade flyg med KLM till Arlanda via Amsterdam.
Vi gjorde vår beställning och lämnade kortnummer och vi
fick ok på biljetterna. Direkt efteråt fick vi en bekräftelse
via mail, saken var klar. Vi kontaktade försäkringsbolaget och
fick klartecken att lämna Hokus Pokus i Shelter Bay Marina. Två
dagar senar gick vi in och kollade så att det inte blivit strul
med vårt Master Card. Vi hade fått ett mail att travelagenten
hade haft fel på sin dator och att vi skulle betala in 750 kronor,
för en skatt de inte tagit ut, och detta skulle göras inom 24
timmar annars hade vi ingen biljett. Nu hade det gått 2 dygn. Vi
försökte betala men fick ingen bekräftelse. Skrev mail
till dem men nu var det helg och vi fick ett supportsvar att de tagit
emot mailet. Att ringa gick inte för de hade stängt för
helgen. Nu visste vi inte om vi hade biljetter eller inte så vi
vågade inte göra en ny beställning. Problemet var också
att vi har en tidsskillnad på sju timmar så när internetcaférna
är öppna så sover man i Sverige. Rickard som inte låg
långt ifrån oss hade WI FI uppkoppling så jag fick låna
hans pc tidigt på måndag morgon och ringde via Skype till
travelagenten. Efter att ha väntat i 40 minuter fick jag tala med
en kvinna och det hela löste sig, givetvis fick vi betala de 750
kronorna. Tur var att vi inte behövde ringa på en vanlig telefon
för det hade blivit dyrt.
Alltså vi reser hem den 30 juli från Panama City och stannar
i Sverige till den 30augusti.
En dag var det helgdag i Bocas del Toro och på den stora gatan var
det många barn som var utklädda till änglar med vingar
på ryggen. Vitklädda präster höll dem i handen. Senare
åkte de i små båtar i parad . Prästerna stod i
fören på båtarna. Det finns en liten fin marina och de
har en bra restaurang med bra priser. Restaurangen drivs av amerikanare
som gjort stopp på sin långsegling. På fredagar har
de grillade revben med gott potatismos och kokade grönsaker. Det
var helt underbart gott, lika gott som i USA.
Hälsningar till alla våra vänner
och
Fair Winds
Mats o Ulla
|