Panama City oktober 2008
Genom Panamakanalen
Efter tre veckors vistelse i och runt Bocas del Toro seglade vi tillbaka
mot Colon. Vi hade betydligt bättre förhållanden vindmässigt än
på ditvägen och dessutom utan skräp i propellern. Vi
satte kursen mot Islas Naranjo och efter 23 timmar droppade vi ankaret
i en vik. Vi var ensamma och njöt av stillheten när vi stängt
av motorn, klockan var bara halvelva på dagen. Havet lockade och
vi låg snart i det sköna vattnet. Solen var stark så vi
satte upp solkapellet, därunder fick vi en behaglig skugga. Efter
en stund fick vi besök av en pelikan som kom så nära
Ulla, som var i vattnet, att hon kunde klappa honom. Senare kom pelikanen
upp i båten och satte sig på solkapellet alldeles bredvid
oss. Där satt han helt stilla och iakttog oss. Det var roligt att
ha besök men när han efter en stund lämnade sina visitkort
på kapellet då visade vi vårt ogillande och körde
bort honom. Senare gjorde han flera försök till visit men vi
var bestämt avvisande.
Vårt flyg till Sverige var bokat till den trettionde juli och det
var bara den artonde så vi kunde ta det lugnt. Vi hade bokat plats
i Shelter Bay Marina till den tjugufemte så vi bestämde oss
för att ligga här och ha det bra i en vecka. Vi befann oss
endast 10 Nm från Marinan och vi var alltså inte väderberoende.
Vädret var bra trots regnperioden och de enda beslut vi behövde
ta vad vi skulle ha till middag. Vi hade hittat en bra slaktare i Bocas
så kylen var välfylld med god mat. Första dagen blev
det grillade revben med potatismos och medan vi åt fick vi besök
av en stor fin gul fjäril som flög runt Hokus Pokus. De följande
dagarna var sig lika med bad och rundturer med Filiokus. Det blev också en
del snorklande men vattnet var inte så klart alla dagar. Dag två blev
det stekt god lax och propellern fick en grundlig rengöring. En
vecka går fort och vi fick en fin vind på 6-7 m/s och dessutom
från rätt håll så vi satte segel och kursen till
Shelter Bay Marina. Vi passerade alla de stora uppankrade fartygen som
väntade på sin tur i Panama kanalen. Vi seglade in genom en
av de två öppningarna i den långa breakwatern och höll
till styrbord in till Shelter Bay Marina. Vi var väntade och vi
fick oss anvisat en plats. Några av våra tidigare seglarvänner
låg kvar i marinan så det var som att komma hem när
vi dök upp på happy hour i restaurangen på kvällen.
Nästa dag tog vi marinabussen in till Colon och bunkrade upp för
en vecka. På kvällen firade vi vår 42 åriga bröllopsdag
med grillade kycklinglår och pommes frites. Restaurangen har goda
pommes frites och vi brukar ibland köpa det till vår egen
tillagade mat.
Nu blev det förberedelser för att lämna Hokus Pokus. Ulla
sydde ett stort solkapell i två delar som täcker hela bomlängden
och ned till mantågen. Kapellduken hade vi tidigare köpt i
Panama City. Nu fick vi ett fint skydd för både sol och regn.
Sprayhooden kan vi ha nere så vinden kan dra igenom. Det kapellet
som är en förlängning på sprayhooden använder
vi inte här nere för det blir för tillstängt och
fuktigt. Jag konserverade watermakern efter att först ha gjort en
kemisk rengöring. Att konservera är nödvändigt om
man inte regelbundet använder den och sköljer systemet vilket
skall göras var hundrade timma för att inte dåligt vatten
och bakterier skall bildas. Sköts systemet rätt så blir
det mycket fint vatten. Sedan vi lämnade Sverige har vi (för
ett år sedan) bara använt watermaker vatten och inte fyllt
något annat i tankarna. Vi har tills nu producerat cirka 12000
liter vatten. Vi städade båten och torkade rent överallt
för att förhindra mögelbildning när Hokus Pokus skall
vara tillstängd i en hel månad. Vi försökte att
hitta en luftavfuktare men fann ingen vi ville ha så vi köpte
tre stora torrbollar istället. Ulla tvättade och till slut
ansåg vi att vi gjort tillräckliga förberedelser.
Så var tiden inne, den 30 juli lämnade vi båtnycklarna
till marinan efter att ha gett dem i uppdrag att regelbundet gå ombord
och kolla att allting är ok. Det tar cirka tre timmar med taxi till
Panama City och vi hade bestämt oss för att stanna en natt
där och se oss omkring. Vi tog in på Las Vegas Suites, ett
hotell som vi blivit rekommenderade av andra seglare. Hotellet ligger
rätt i Panama City och vi kunde göra utflykter härifrån.
Alldeles bredvid finns det en bra Italiensk restaurang där vi intog
både frukost och en mycket god middag. Att promenera i värmen är
jobbigt och svettigt men många affärer och restauranger har
luftkonditionering så det går alldeles utmärkt att göra
svalkande pauser. Till skillnad från Colon kan man här promenera
omkring utan att bli rånad. Ulla shoppade loss i klädaffärerna
och jag hejade på för Ulla behövde lite nytt och fräscht
att ha när vi kom till Sverige och här är det billigt.
Jag köpte flera bra skjortor i en störtkorg för 3 US$
styck. Jag ångrar att jag inte köpte en ny klubblazer på Hugo
Boss för dryga tusenlappen (svenska kronor). När vi kom till
Sverige såg vi vad en sådan kostar där och det var tusenlappar
i skillnad.
Nästa dag gick flyget till Amsterdam där vi fick byta plan
till Stockholm. När vi satt oss ned på planet i Panama City
satte två polacker igång med att ropa på drinkar. Troligen
var det avmönstrade sjömän och de var mycket glada och
högljudda och de skojade friskt med flygvärdinnorna. De väntade
bråk så de flyttade om några föräldrar med
barn som satt bredvid. Flygvärdinnorna sa en efter en nej till alkohol
men erbjöd vatten eller coca cola. Sjömännen gav sig inte
och den kvinnliga stewarden kom och talade allvar med dem och sa att
om de inte genast uppför sig så ombads de att omgående
lämna planet. Någon sprit under resan var inte att tänka
på för dem. Det stod och vägde en stund och slutligen
fick de stanna kvar ombord efter att flygvärdinnorna hade övervägt
situationen. De lugnade ned sig och vi som satt i närheten kunde
pusta ut.
Vi hade en fin månad i Sverige och vi kunde vara med på Jennys
konfirmation och träffa våra barn, barnbarn, syskon och vänner.
Vi fick ett fullbokat program och åkte runt och hälsade på,
tyvärr hann vi inte med att träffa alla. Vi vill tacka för
roliga fester och ett fullt mottagande ingen nämnd och ingen glömd.
En månad går snabbt och så var vi tillbaka i Panama
igen.
Hokus Pokus låg så fint vid fingerpontonen och solkapellet
låg fortfarande fint över bommen. Klockan var efter midnatt
så det var lugnt och stilla. Vi fick ombord vår stora packning
och öppnade sedan luckorna gick in, slog på strömmen
och tände ljuset. Allt såg bra ut och det luktade bara lite
instängt. Senare såg vi lite mögel på vissa paneler,
som vi torkade bort. På marinakontoret sa de att de torkat rent
i ett par timmar medan vi var borta men sa samtidigt att det bjöd
de på. Vi hade betalt 25 US $ för att de såg till båten.
Det var roligt att komma ”hem” igen och till våra rutiner.
Det är klart att rutinerna inte är så betungande när
vi ligger still men det är alltid något som skall fixas och
att gå upp och göra frukost måste man ju alltid göra.
Frukosten fick nu bli nummer två för klockan sju gick vi på promenad
och vi fick med oss Roxanne och Bill på Raven. Vi promenerade in
i djungeln på en asfalterad liten väg som går till en
nationalpark. Träden står höga på båda sidor
och vi promenerar i en svalkande skugga. Vi går sakta för
vi försöker se aporna som låter runtomkring. Så ibland
sitter de där ofta flera stycken sysselsatta med att stoppa i sig
de grönaste och färskaste bladen. De håller hela tiden
koll på oss och kastar sig mellan grenarna och skriker. Man kan
inte tro att dessa små varelser kan låta så högt
och hjärtskärande. Från marinan hör vi skriken på tidiga
mornar och kvällar. Stora färggranna fjärilar ser vi ofta
flyga över våra huvuden. Asgamar finns det gott om och de
sitter ibland och väntar ut oss och hoppas att vi skall svimma av
i värmen och på så sätt få sig ett skrovmål,
de vet nog inte att vi har väntat med frukost.
Det finns avstickare från vägen och går vi in på dessa
så ser vi lämningar från militärbasen som amerikanarna
hade innan de överlämnade Panama kanalen till Panameserna.
Det är bostadshus och förläggningar, dessa är inhägnade
och med vakter. Byggnaderna är förfallna. Vi fortsätter
den asfalterade vägen och när vi ser ingången till Nationalparken
viker vi av till höger och efter några hundra meter kommer
vi fram till en fantastisk övergiven badstrand som ligger på Karibiensidan.
Vi befriar oss snabbt från de få klädesplagg vi har
och går ut i den fina sanden och sänker oss i det sköna
vattnet. Här sitter vi en bra stund och bara njuter. Dagens första
prövning förutom att kliva ur kojen är att med minsta
möjliga sand få på sig kläderna och ve och fasa
sandalerna. Vi har inte lyckats någon gång. Nu har solen
tagit vid ordentligt och det är varmt och vi promenerar tillbaks
till våra båtar och den efterlängtande frukosten. Dessa
promenader gjorde vi varje dag med Roxanne och Bill. Frukost intogs vid
niotiden.
Roxanne och Bill är från Texas och de har en Vagabond 47´ som
nu är till salu. De skall segla till Florida för att sälja
henne och i mars skall de hämta sin nya båt i Sydafrika. Det är
en stor katamaran.
En dag när vi åt frukost sa jag till Ulla att jag skulle dyka
ned och göra ren propellern som var ordentligt igenvuxen. Plötsligt
kom en amerikan springande och pekade bakom Hokus Pokus och där
sam en 3-4m lång krokodil. Det blev ingen dykning denna dag. Någon
dag senare hörde vi hundskall och såg två hundar som
sam tio meter från stranden och en krokodil låg och avvaktade
och plötsligt skvätte det till och krokodilen vände sig
mot hundarna och sam snabbt mot dem men de var snabbare och hoppade upp
i mangroven springande och skällande och retade krokodilen. Allt
detta skedde tjugo meter från oss. För 10$ fixade vi ett par
marineros som gjorde propellerjobbet.
Vi hade lite pyssel med att fixa det som vi köpt till Hokus Pokus
i Sverige. Ulla fick återigen plocka fram symaskinen och vi lade
i nya bitar i lattfickorna och nu borrade vi tre hål i varje latta
och sydde fast dem. Vi har haft problem med att vi tappat två lattor
i storseglet på grund av ett ”konstruktionsfel”. Vi
har rullstor och fyra 3m långa lattor sitter vertikalt. Nu hoppas
vi att problemet skall vara löst. Vidare så hade vi köpt
dragkedjor till solkapellena och nu kan vi hålla ihop dem med dragkedja.
Vi har kapellen delade för att ha en större flexibilitet. Vi
monterade solgardiner där det behövs. Batterierna på 12
voltsidan behövde bytas så vi tog oss in till Colon och Casa
de Batterias och köpte nya som vi monterade.
Under några dagar blev vi invaderade av flugor. Det var hur många
som helst och på kvällarna gjorde vi rent hus, trodde vi.
Sömnen blir något störd av dessa busar. På natten är
det varmt och om vi ligger nakna så blir det något irriterande.
Det blir lakan på men näsan och kinden hittar de små rackarna.
På Claes Olsson hade vi köpt flugremsor att fästa på rutor.
Vi satte upp en och efter tre dagar sätt där 49 flugor och
en Gecko som trodde han kommit till paradiset när han såg
alla flugorna men även han fastnade. Ulla plockade försiktigt
bort honom och baddade honom med matolja för att ta bort klibbet,
sedan släppte hon honom och vi tror att han fortfarande finns ombord.
Ett par finns på däck där de gömmer sig och hoppas
att en och annan insekt skall hälsa på. Lika plötsligt
som flugorna kom så för svann de. Ibland beroende på vindarna
får vi besök av moskitos, de är så små att
de går igenom myggnäten och de hörs inte men vi märker
var de har satt sig för det kliar ordentligt.
Vi befinner oss i regnperioden vilken varar från juni till slutet
av november. Vädret är bättre än vi hoppats på men
ibland regnar det och då kommer det helt vatten. Det kommer ordentliga åskbyar
med kraftiga vindar och sen dundrar det och brakar på himlen så vi
tror att den skall ramla ned på oss. Flera båtar har fått
skador i marinan och två som vi känner till har fått
allting utslaget, dessa kom utifrån och hade blivit träffade
där.
I Sverige köpte vi en extraantenn med förstärkare till
våra pc och det fungerar utmärkt och vi kan nu ta emot WiFi
signalerna bättre från båten. Det är bättre
när vi kan använda Skype från båten då vi
slipper oljuden på caféer och andra offentliga ställen.
En dag på vår promenad tillsammans med Roxanne och Bill gick
vi in i en militärförläggning som ligger vid vattnet mot
Colon. Den ligger alldeles intill marinan och är också lämningar
från den amerikanska basen. Marinan var en del av basen. Amerikanarna
kommer ibland och lånar den och de har djungelövningar för
sina elitsoldater bland annat Seal. Nu var det panameser där och
vi gick strandpromenaden framför husen där det vimlade av soldater
som övade på olika saker bland annat på att hälsa
på befäl. Ingen brydde sig om oss tills vi hörde ett
vrål. Det var ett befäl som skrek från andra våningen
och ett par vakter sprang fram till oss. Vi fick inte vara där förstod
vi mycket tydligt. Vi blev bortkörda men vakterna och befälet
var först oense om vilken väg vi skulle retirera. Vi pekade
på närmsta vägen och så blev det. De svenska och
amerikanska ambassaderna behövde inte ingripa.
Nu hade vi blivit marinerade av marinan och dess bekvämligheter,
Pot Locks, Happy Hour, enkelheten till välutrustade Supermarkets
och trevliga vänner med socialt umgänge, nu får vi sätta
stopp och gå vidare och för att göra det valde vi kanal.
Valet blev Panama Canal. För att gå kanalen fordras en del
pappersarbete. Vi tog den enkla vägen och anlitade Stanley som är
agent. Vi ringde honom och han kom efter ett par timmar. Han frågade
när vi vill gå, imorgon eller övermorgon? Nej detta gick
för snabbt så vi sa måndag, ok sa han. Nu är det
ingen kö i kanalen längre. Vi gav honom kopia på våra
skeppspapper och övriga tillståndspapper såsom Cruising
Permit och Zarpe för Panama samt kopia på våra pass.
Han hade med sig sin bror Carlos och frågade om vi ville hyra in
honom som linehandler. Han är van och sköter alla kontakter
med kanalbolaget, fixar fendrar mm. Han skulle ha 110$. Ok sa vi. Vi
måste ha fyra linehandlers, en advisor (lots) samt 4 grova
linor på fyrtio meter var. Advisorn ingår i kanalavgiften.
Stanley ordnar alla papper och betalar kanalavgiften, övriga avgifter
samt en deposit. Problemet att inte anlita agent är om man inte
har Visa kort för kanalbolaget accepterar bara kontanter eller Visa.
Om man betalar kontant får man vänta i cirka 3 veckor att
få tillbaka pengarna efter passagen. Depositen är på 800
plus 440$ som en buffer charge om vi skulle förorsaka någon
skada eller fördröja, t ex få motorstopp. I och med att
vi använde Agent slapp vi ligga ute med dessa pengar. För att
gå kanalen behövs ordentligt med fendrar och dessa kan man
hyra liksom 4 stycken 40m långa och minst 2½ cm grova tampar.
Fendrarna är inplastade bildäck. Roxanne och Bill hade erbjudit
sig att vara linehandlers och Ulla var nummer fyra, fast egentligen nummer
ett.
Nästa steg var att vi skulle invänta en mätningsman från
kanalbolaget som skulle komma nästa dag. Vi väntade oss en
sur gubbe men till vår förvåning så kom det en
söt flicka i tjugufemårsåldern som heter Ingrid. Hon
kom ombord och tog fram sin portfölj och en massa papper som skulle
fyllas i. Ingrid pratade bra engelska och berättade att hon varit
i Göteborg och var mycket förtjust i Sverige. Först skulle
Hokus Pokus mätas. Vi sa att hon är 42´ men det räckte
inte, båten skulle mätas over all inklusive överhäng
av peke och dragg och dinge hängande i dävertar. Under 50´ är
kanalavgiften 550$ och över 50´ 800$. Hon tog fram ett lång
måttband och mätte, hon i ena ändan och jag den andra.
50,8 fot sa hon, stopp sa jag, vi måste mäta om. Först
släppte jag ut luften ur gummibåten och surrade in dingen
mot aktern och sen mätte vi om. Jag vet inte om hon såg hur
jag höll måttbandet men till slut enades vi om 49,9´.
Vi pustade ut för vi klarade oss nu med 550$ plus mätningsavgift
på 50$ samt 50$ för Security Charge samt någon mindre
avgift samt en Coca Cola.
Nu skulle alla papper fyllas i med massor av båtuppgifter, hon
kollade VHF, lanternor, toaletter och en viktig fråga, klarar vi
att köra 8 knop. Det hade vi fått reda på att där
skulle man säga ja annars kostar det mer. Hur var det med fendrar
och tampar? Vi sa Stanley fixar och då var hon nöjd. Vidare
om vi hade buteljerat vatten till advisorn och försäkrade sig
om att vi skulle servera lagad mat. Alla papper var klara och hon sa
att allt var ok. På måndag skulle vi ankra upp på Flatten
klockan 18.00 och vänta på advisorn. Stanley och Carlos lovade
att komma på måndag vid tvåtiden och ha med sig alla
papper, bildäck och fyra tampar. Nu var allt klart för kanalfärden
utom den slutliga bunkringen. Roxanne och Bill hade en hyrbil och de
körde oss till Quatro Alto där vi fyllde bilen med färsk
mat, grönsaker, öl, läsk och bra ha burkmat såsom ärtor,
majs, krossade tomater, champinjoner, sparris, sardiner, tomatsås
med mera för kommande överseglingar. Det gäller att passa
på när det finns möjligheter. Att vi hade bestämt
tid för kanalen spred sig i marinan och flera kom och erbjöd
sig att vara linehandlers. Många vill gå kanalen med någon
annan innan de själva går eller också gör de det
som ett äventyr. Sista kvällen blev det Happy Hour och vi sa
hej då till våra vänner. Vi var de enda svenskarna i
marinan. Några svenska båtar låg på land (on
the hard) och väntade på sina besättningar som var hemma.
Det känns alltid lite konstigt att säga hej då och veta
att vi inte kommer att träffas igen. Några båtar kommer
efter och vi kanske ses i Söderhavet, vem vet men havet är
stort.
Besättningen kom som bestämt måndag den 29 september
och vi lossade förtöjningarna och gick ur marinan. Flera hade
kommit för att vinka av oss och båtar tutade för att
säga farväl och vi kände oss uppskattade och glada.
Nu gick vi till Flatten. Flatten är en ankringsplats för små båtar
utanför Colon och innanför breakwatern. Ankringsplatsen är
till för de som skall gå genom kanalen. Vi väntade och
väntade men ingen advisor dök upp. Då gjorde jag en korv
Stroganoff och utspisade besättningen. Klockan tjugo kom lotsbåten
upp långsides och lämnade advisorn. Sedan fick vi vänta
på kanalbolaget via VHF men det skötte advisorn. Vi fick vänta
ytterligare en timma och i mörkret såg vi ett stort fartyg
som gick förbi och sedan fick vi klartecken att hänga på honom.
Samtidigt med oss gick också en större turbåt i flera
våningar. Vi var nu 6 i besättning, Carlos, Roxanne, Bill,
advisorn samt Ulla och jag. Vi hade 3-4 Nm till första slussen som
heter Gatun Lock. Jag ombads att köra sakta och det blev ytterligare
väntan. Det var något strul med ett fartyg som var på nedgående.
På VHF hörde vi en lots som talade förtvivlat med slusspersonalen.
Kapten på fartyget hade tappat kontrollen och var helt hispig och
hade ingen koll på läget, han sprang från sida till
sida och gjorde inte som lotsen sa och besättningen fick inga eller
felaktiga order. Vår advisor sa att rederiet kommer att
få betala för försening. Allt redde upp sig så småningom
och fartyget gick ur slussen och vi fick gå in som nummer tre.
Var och hur vi skulle ligga var oklart men så meddelade de att
vi skulle lägga oss långsides turbåten och helt plötsligt
så var det bråttom. Slussen är enormt stor och vi känner
oss små i förhållande till slussen och de stora fartygen.
Slussidorna är 15 m höga. Jag körde intill och vi fick över
aktertamp men det fanns inget att förtöja vid föröver
och så släppte de på vattnet innan vi hade förtöjt.
Advisorn ropade inte på slusspersonalen och meddelade att det var
problem, han skyllde på advisorn på turbåten och plötsligt
låg vi tvärs i slussen och hängde på aktertampen.
Jag körde för fullt med bogpropellern och lyckades tvinga tillbaka
Hokus Pokus tills slusspersonalen såg vad som håll på att
hända. Det tar ett par minuter innan systemet stannar men vi lyckades
komma intill och vi fick dra en lång tamp till fören på fartyget.
Spring var det inte tal om. Sedan släppte de på vattnet och
vi ryckte och slet i den långa förtampen för den höll
oss inte intill turbåten. Vattnet fyllde på i stora mängder
och vattnet kokade och sen var vi uppe. Vi hade klarat ett kritiskt läge
men till kostnaden av att bogpropellern slutade att fungera. Det visade
sig sedan att säkringen på 350 Amp hade bränt och drivkedjan
gått av. Vi gick in i den andra slussen men nu fick vi förtöja
för oss själva. Annars hade det gått bra och vi slog
inte i någonstans då jag lyckades manövrera Hokus Pokus
genom att tvinga henne rätt genom att använde både fram,
back och bogpropellern
Det finns tre sätt att slussa: långsides själv, utanpå en
annan båt och liggande mitt i slussen med tampar åt fyra
håll (därför de långa tamparna). När man ligger
mitt i kan det vara med en båt eller upp till tre ihop förtöjda
båtar. Den i mitten styr och förflyttar paketet mellan slussarna.
Hur man skall ligga bestäms när man går in i slussen
av slusspersonalen och av nuvarande erfarenhet sker ändringar hela
tiden, tydligen finns det många som dirigerar. Denna slussning
var inga problem och sedan var det en till och vi gick ut i Gatun Lake.
Slussarna är ordentligt upplysta men nu gick vi ut i ett kompakt
mörker och det tog ett tag att vänja sig.
Panamakanalen togs i drift den 15 augusti 1914. Den 31 december 1999 överlämnade
amerikanarna kanalen till Panama. Hittills har över 815,000 fartyg
passerat. Det är 3 dubbla slussar på varje sida av Gatun Lake.
Sjön ligger 26m över havsytan. Varje sluss höjer eller
sänker nivån med cirka 9 m. Den totala sträckan från
Karibien till Pacific är cirka 40Nm. Slussarna är 304,8m långa,
33,53m breda och 12,5 m djupa. Vattenmängden för en passage är
52 milj. gallon. Underhållet per år kostar 100milj $ och
kanalbolaget ACP har 9000 anställda. Det slussas fartyg 365 dagar
per år och 24 timma per dygn. Gatun Lake är en av världens
största gjorda sjöar. Vid den första och sista slussporten
uppstår en unik ström. Det beror på att saltvatten har
en högre desitet än sötvatten och det uppstår underströmmar
på upp till 4 knop vid slussöppningen. När portarna öppnas
pressar saltvattnet sötvattnet upp till ytan. Det är dubbla
slussportar.
När vi går ur en sluss gäller det att vänta och
ligga ordentligt förtöjda för det uppstår ett sug
när de stora fartygen börjar röra på sig och de
använder även propellern för att komma i rörelse.
Fartygen dras av 4 lokomotiv, två på varje sida.
Små båtar får inte gå över sjön på natten
så vi får gå till en stor rund boj och förtöja
längs denna. Vi går i ett kompakt mörker och bojarna är
inte upplysta, tydligen så hade de flyttat bojarna för vi
fick leta en stund. Vi kom fram halv elva på kvällen. Efter
en halvtimma kom lotsbåten och hämtade upp advisorn. Det skulle
komma en ny tidigt nästa morgon. Alla linehandlers var kvar ombord.
Det blev inte några längre utsvävningar för vi var
alla trötta. Av sjön såg vi ingenting för det var
helmörkt och ingen måne behagade visa sig. Vi var nöjda
för det hade inte regnat på hela dagen.
Klockan sex nästa morgon ringde väckarklockan och alla ropade: äntligen
morgon på amerikanska, spanska och svenska. Frukosten dukades fram
i sittbrunnen och medan vi åt så kom lotsbåten och
ombord klev vår advisor för dagen. Det var en mycket trevlig
kille som heter Roben. Han högg i på frukostbordet och klockan
sju gick vi. Nu skulle vi gå över den konstgjorda sjön.
Vi kortade vägen med 15 minuter genom att gå bananvägen.
Sjön har en muddrad ränna som man måste gå i för
vid sidorna är det avkapade träd. Roben höll hela tiden
kontakt med kanalbolaget via VHF och informerade dem om var vi befann
oss. Hela tiden fick vi ändrade order och till sist blev Roben lite
störd och frågade hur många gånger de skulle ändra
sig. Vi mötte några fartyg som gick i motsatt riktning. Längs
stora delar av sjön håller man på med muddringsarbeten
och de gräver även på kanterna. Det är förberedelser
till utbyggnad av kanalen som skall vara klar om sju år. Man skall
dubbla kanalens kapacitet. Kostnaden är beräknad till 5.25
billion $ och man skall ha kapacitet att köra fartyg med en last
upp till 12,000 containers. (post-panamax vessels)
Till lunch serverades köttgryta a la Hokus Pokus och kocken fick
beröm. Det var en het dag med en brännande sol och ingen vind
och alla sökte skugga under biminin. Även denna dag blev det
en massa väntan och ändringar. Ibland skulle vi in i en sluss
sedan en annan och tvärtom. Hur vi skulle förtöja ändrades
också flera gånger.
När vi väl kom in i slussystemet så gick det fort. Att
slussa ned går betydligt lugnare. Nu gick vi i dagsljus och det är
trevligare då vi kan se omgivningarna. Vi fortsatte ut mot American
Bridge som förbinder Sydamerika och Nordamerika och när vi
var under bron öppnade vi en champagneflaska. Korken sköt iväg
med en smäll och vi skålade för genomfarten och Pacific
Ocean som öppnade sig framför oss. En lotsbåt körde
upp långsides för att plocka upp Roben men ett fartyg tutade
bakom oss så lotsbåten fick vänta och gå om igen
när fartyget passerat. Vi körde framåt under operationen.
Om babord såg vi Panama City med sina skyskrapor. Vi gick in till
Flamenco Yacht Club där vi släppte av och tackade vår
fina besättning. Carlos tog tamparna med sig och däcken dumpade
vi i marinan för 10 $. Vi lyckades tjata oss till en plats i den
fulla marinan och fick kopplat el. På vissa ställen har man
220 V annars är det 110 V som gäller. Nu var vi ensamma ombord
och det var skönt fast vi hade mycket roligt med den trevliga besättningen.
När vi gick in i Miraflores Lock ringde Roxanne till ett av sina
barn i Texas och sa att kanalbolaget fotar oss i kanalen. Det sitter
kameror i vissa slussar. Han plockade upp bilderna och där kan man
se lilla oss i kanalen.
http://picasaweb.google.com/mchesnes/PanamaCrossing
Kocken vägrade laga mat denna dag så vi gick till en restaurang
i marinan som heter Bennigans. Där åt vi grillade revbensspjäll
tillagade på amerikanskt vis med en härlig grillsås. Köttet
ramlade av benen. Jag var hungrig och tog en stor portion men det hade gott
och väl räckt med en vanlig. Vi blev ordentligt proppmätta och
nöjda. Nu har vi tidvatten på 6 m men vi ligger vid flypontoner
och åker upp och ned. Ibland ser vi mer och ibland mindre.
Hälsningar till er alla
och
Fair Winds
Mats o Ulla
|