Panama City oktober 2008

Resebrev 11

 

Genom Panamakanalen

Efter tre veckors vistelse i och runt Bocas del Toro seglade vi tillbaka mot Colon. Vi hade betydligt bättre förhållanden vindmässigt än på ditvägen och dessutom utan skräp i propellern. Vi satte kursen mot Islas Naranjo och efter 23 timmar droppade vi ankaret i en vik. Vi var ensamma och njöt av stillheten när vi stängt av motorn, klockan var bara halvelva på dagen. Havet lockade och vi låg snart i det sköna vattnet. Solen var stark så vi satte upp solkapellet, därunder fick vi en behaglig skugga. Efter en stund fick vi besök av en pelikan som kom så nära Ulla, som var i vattnet, att hon kunde klappa honom. Senare kom pelikanen upp i båten och satte sig på solkapellet alldeles bredvid oss. Där satt han helt stilla och iakttog oss. Det var roligt att ha besök men när han efter en stund lämnade sina visitkort på kapellet då visade vi vårt ogillande och körde bort honom. Senare gjorde han flera försök till visit men vi var bestämt avvisande.

Vårt flyg till Sverige var bokat till den trettionde juli och det var bara den artonde så vi kunde ta det lugnt. Vi hade bokat plats i Shelter Bay Marina till den tjugufemte så vi bestämde oss för att ligga här och ha det bra i en vecka. Vi befann oss endast 10 Nm från Marinan och vi var alltså inte väderberoende. Vädret var bra trots regnperioden och de enda beslut vi behövde ta vad vi skulle ha till middag. Vi hade hittat en bra slaktare i Bocas så kylen var välfylld med god mat. Första dagen blev det grillade revben med potatismos och medan vi åt fick vi besök av en stor fin gul fjäril som flög runt Hokus Pokus. De följande dagarna var sig lika med bad och rundturer med Filiokus. Det blev också en del snorklande men vattnet var inte så klart alla dagar. Dag två blev det stekt god lax och propellern fick en grundlig rengöring. En vecka går fort och vi fick en fin vind på 6-7 m/s och dessutom från rätt håll så vi satte segel och kursen till Shelter Bay Marina. Vi passerade alla de stora uppankrade fartygen som väntade på sin tur i Panama kanalen. Vi seglade in genom en av de två öppningarna i den långa breakwatern och höll till styrbord in till Shelter Bay Marina. Vi var väntade och vi fick oss anvisat en plats. Några av våra tidigare seglarvänner låg kvar i marinan så det var som att komma hem när vi dök upp på happy hour i restaurangen på kvällen. Nästa dag tog vi marinabussen in till Colon och bunkrade upp för en vecka. På kvällen firade vi vår 42 åriga bröllopsdag med grillade kycklinglår och pommes frites. Restaurangen har goda pommes frites och vi brukar ibland köpa det till vår egen tillagade mat.

Nu blev det förberedelser för att lämna Hokus Pokus. Ulla sydde ett stort solkapell i två delar som täcker hela bomlängden och ned till mantågen. Kapellduken hade vi tidigare köpt i Panama City. Nu fick vi ett fint skydd för både sol och regn. Sprayhooden kan vi ha nere så vinden kan dra igenom. Det kapellet som är en förlängning på sprayhooden använder vi inte här nere för det blir för tillstängt och fuktigt. Jag konserverade watermakern efter att först ha gjort en kemisk rengöring. Att konservera är nödvändigt om man inte regelbundet använder den och sköljer systemet vilket skall göras var hundrade timma för att inte dåligt vatten och bakterier skall bildas. Sköts systemet rätt så blir det mycket fint vatten. Sedan vi lämnade Sverige har vi (för ett år sedan) bara använt watermaker vatten och inte fyllt något annat i tankarna. Vi har tills nu producerat cirka 12000 liter vatten. Vi städade båten och torkade rent överallt för att förhindra mögelbildning när Hokus Pokus skall vara tillstängd i en hel månad. Vi försökte att hitta en luftavfuktare men fann ingen vi ville ha så vi köpte tre stora torrbollar istället. Ulla tvättade och till slut ansåg vi att vi gjort tillräckliga förberedelser.

Så var tiden inne, den 30 juli lämnade vi båtnycklarna till marinan efter att ha gett dem i uppdrag att regelbundet gå ombord och kolla att allting är ok. Det tar cirka tre timmar med taxi till Panama City och vi hade bestämt oss för att stanna en natt där och se oss omkring. Vi tog in på Las Vegas Suites, ett hotell som vi blivit rekommenderade av andra seglare. Hotellet ligger rätt i Panama City och vi kunde göra utflykter härifrån. Alldeles bredvid finns det en bra Italiensk restaurang där vi intog både frukost och en mycket god middag. Att promenera i värmen är jobbigt och svettigt men många affärer och restauranger har luftkonditionering så det går alldeles utmärkt att göra svalkande pauser. Till skillnad från Colon kan man här promenera omkring utan att bli rånad. Ulla shoppade loss i klädaffärerna och jag hejade på för Ulla behövde lite nytt och fräscht att ha när vi kom till Sverige och här är det billigt. Jag köpte flera bra skjortor i en störtkorg för 3 US$ styck. Jag ångrar att jag inte köpte en ny klubblazer på Hugo Boss för dryga tusenlappen (svenska kronor). När vi kom till Sverige såg vi vad en sådan kostar där och det var tusenlappar i skillnad.

Nästa dag gick flyget till Amsterdam där vi fick byta plan till Stockholm. När vi satt oss ned på planet i Panama City satte två polacker igång med att ropa på drinkar. Troligen var det avmönstrade sjömän och de var mycket glada och högljudda och de skojade friskt med flygvärdinnorna. De väntade bråk så de flyttade om några föräldrar med barn som satt bredvid. Flygvärdinnorna sa en efter en nej till alkohol men erbjöd vatten eller coca cola. Sjömännen gav sig inte och den kvinnliga stewarden kom och talade allvar med dem och sa att om de inte genast uppför sig så ombads de att omgående lämna planet. Någon sprit under resan var inte att tänka på för dem. Det stod och vägde en stund och slutligen fick de stanna kvar ombord efter att flygvärdinnorna hade övervägt situationen. De lugnade ned sig och vi som satt i närheten kunde pusta ut.
Vi hade en fin månad i Sverige och vi kunde vara med på Jennys konfirmation och träffa våra barn, barnbarn, syskon och vänner. Vi fick ett fullbokat program och åkte runt och hälsade på, tyvärr hann vi inte med att träffa alla. Vi vill tacka för roliga fester och ett fullt mottagande ingen nämnd och ingen glömd. En månad går snabbt och så var vi tillbaka i Panama igen.
Hokus Pokus låg så fint vid fingerpontonen och solkapellet låg fortfarande fint över bommen. Klockan var efter midnatt så det var lugnt och stilla. Vi fick ombord vår stora packning och öppnade sedan luckorna gick in, slog på strömmen och tände ljuset. Allt såg bra ut och det luktade bara lite instängt. Senare såg vi lite mögel på vissa paneler, som vi torkade bort. På marinakontoret sa de att de torkat rent i ett par timmar medan vi var borta men sa samtidigt att det bjöd de på. Vi hade betalt 25 US $ för att de såg till båten.

Det var roligt att komma ”hem” igen och till våra rutiner. Det är klart att rutinerna inte är så betungande när vi ligger still men det är alltid något som skall fixas och att gå upp och göra frukost måste man ju alltid göra. Frukosten fick nu bli nummer två för klockan sju gick vi på promenad och vi fick med oss Roxanne och Bill på Raven. Vi promenerade in i djungeln på en asfalterad liten väg som går till en nationalpark. Träden står höga på båda sidor och vi promenerar i en svalkande skugga. Vi går sakta för vi försöker se aporna som låter runtomkring. Så ibland sitter de där ofta flera stycken sysselsatta med att stoppa i sig de grönaste och färskaste bladen. De håller hela tiden koll på oss och kastar sig mellan grenarna och skriker. Man kan inte tro att dessa små varelser kan låta så högt och hjärtskärande. Från marinan hör vi skriken på tidiga mornar och kvällar. Stora färggranna fjärilar ser vi ofta flyga över våra huvuden. Asgamar finns det gott om och de sitter ibland och väntar ut oss och hoppas att vi skall svimma av i värmen och på så sätt få sig ett skrovmål, de vet nog inte att vi har väntat med frukost.
Det finns avstickare från vägen och går vi in på dessa så ser vi lämningar från militärbasen som amerikanarna hade innan de överlämnade Panama kanalen till Panameserna. Det är bostadshus och förläggningar, dessa är inhägnade och med vakter. Byggnaderna är förfallna. Vi fortsätter den asfalterade vägen och när vi ser ingången till Nationalparken viker vi av till höger och efter några hundra meter kommer vi fram till en fantastisk övergiven badstrand som ligger på Karibiensidan. Vi befriar oss snabbt från de få klädesplagg vi har och går ut i den fina sanden och sänker oss i det sköna vattnet. Här sitter vi en bra stund och bara njuter. Dagens första prövning förutom att kliva ur kojen är att med minsta möjliga sand få på sig kläderna och ve och fasa sandalerna. Vi har inte lyckats någon gång. Nu har solen tagit vid ordentligt och det är varmt och vi promenerar tillbaks till våra båtar och den efterlängtande frukosten. Dessa promenader gjorde vi varje dag med Roxanne och Bill. Frukost intogs vid niotiden.

Roxanne och Bill är från Texas och de har en Vagabond 47´ som nu är till salu. De skall segla till Florida för att sälja henne och i mars skall de hämta sin nya båt i Sydafrika. Det är en stor katamaran.
En dag när vi åt frukost sa jag till Ulla att jag skulle dyka ned och göra ren propellern som var ordentligt igenvuxen. Plötsligt kom en amerikan springande och pekade bakom Hokus Pokus och där sam en 3-4m lång krokodil. Det blev ingen dykning denna dag. Någon dag senare hörde vi hundskall och såg två hundar som sam tio meter från stranden och en krokodil låg och avvaktade och plötsligt skvätte det till och krokodilen vände sig mot hundarna och sam snabbt mot dem men de var snabbare och hoppade upp i mangroven springande och skällande och retade krokodilen. Allt detta skedde tjugo meter från oss. För 10$ fixade vi ett par marineros som gjorde propellerjobbet.

Vi hade lite pyssel med att fixa det som vi köpt till Hokus Pokus i Sverige. Ulla fick återigen plocka fram symaskinen och vi lade i nya bitar i lattfickorna och nu borrade vi tre hål i varje latta och sydde fast dem. Vi har haft problem med att vi tappat två lattor i storseglet på grund av ett ”konstruktionsfel”. Vi har rullstor och fyra 3m långa lattor sitter vertikalt. Nu hoppas vi att problemet skall vara löst. Vidare så hade vi köpt dragkedjor till solkapellena och nu kan vi hålla ihop dem med dragkedja. Vi har kapellen delade för att ha en större flexibilitet. Vi monterade solgardiner där det behövs. Batterierna på 12 voltsidan behövde bytas så vi tog oss in till Colon och Casa de Batterias och köpte nya som vi monterade.

Under några dagar blev vi invaderade av flugor. Det var hur många som helst och på kvällarna gjorde vi rent hus, trodde vi. Sömnen blir något störd av dessa busar. På natten är det varmt och om vi ligger nakna så blir det något irriterande. Det blir lakan på men näsan och kinden hittar de små rackarna. På Claes Olsson hade vi köpt flugremsor att fästa på rutor. Vi satte upp en och efter tre dagar sätt där 49 flugor och en Gecko som trodde han kommit till paradiset när han såg alla flugorna men även han fastnade. Ulla plockade försiktigt bort honom och baddade honom med matolja för att ta bort klibbet, sedan släppte hon honom och vi tror att han fortfarande finns ombord. Ett par finns på däck där de gömmer sig och hoppas att en och annan insekt skall hälsa på. Lika plötsligt som flugorna kom så för svann de. Ibland beroende på vindarna får vi besök av moskitos, de är så små att de går igenom myggnäten och de hörs inte men vi märker var de har satt sig för det kliar ordentligt.

Vi befinner oss i regnperioden vilken varar från juni till slutet av november. Vädret är bättre än vi hoppats på men ibland regnar det och då kommer det helt vatten. Det kommer ordentliga åskbyar med kraftiga vindar och sen dundrar det och brakar på himlen så vi tror att den skall ramla ned på oss. Flera båtar har fått skador i marinan och två som vi känner till har fått allting utslaget, dessa kom utifrån och hade blivit träffade där.

I Sverige köpte vi en extraantenn med förstärkare till våra pc och det fungerar utmärkt och vi kan nu ta emot WiFi signalerna bättre från båten. Det är bättre när vi kan använda Skype från båten då vi slipper oljuden på caféer och andra offentliga ställen.

En dag på vår promenad tillsammans med Roxanne och Bill gick vi in i en militärförläggning som ligger vid vattnet mot Colon. Den ligger alldeles intill marinan och är också lämningar från den amerikanska basen. Marinan var en del av basen. Amerikanarna kommer ibland och lånar den och de har djungelövningar för sina elitsoldater bland annat Seal. Nu var det panameser där och vi gick strandpromenaden framför husen där det vimlade av soldater som övade på olika saker bland annat på att hälsa på befäl. Ingen brydde sig om oss tills vi hörde ett vrål. Det var ett befäl som skrek från andra våningen och ett par vakter sprang fram till oss. Vi fick inte vara där förstod vi mycket tydligt. Vi blev bortkörda men vakterna och befälet var först oense om vilken väg vi skulle retirera. Vi pekade på närmsta vägen och så blev det. De svenska och amerikanska ambassaderna behövde inte ingripa.

Nu hade vi blivit marinerade av marinan och dess bekvämligheter, Pot Locks, Happy Hour, enkelheten till välutrustade Supermarkets och trevliga vänner med socialt umgänge, nu får vi sätta stopp och gå vidare och för att göra det valde vi kanal. Valet blev Panama Canal. För att gå kanalen fordras en del pappersarbete. Vi tog den enkla vägen och anlitade Stanley som är agent. Vi ringde honom och han kom efter ett par timmar. Han frågade när vi vill gå, imorgon eller övermorgon? Nej detta gick för snabbt så vi sa måndag, ok sa han. Nu är det ingen kö i kanalen längre. Vi gav honom kopia på våra skeppspapper och övriga tillståndspapper såsom Cruising Permit och Zarpe för Panama samt kopia på våra pass. Han hade med sig sin bror Carlos och frågade om vi ville hyra in honom som linehandler. Han är van och sköter alla kontakter med kanalbolaget, fixar fendrar mm. Han skulle ha 110$. Ok sa vi. Vi måste ha  fyra linehandlers, en advisor (lots) samt 4 grova linor på fyrtio meter var. Advisorn ingår i kanalavgiften. Stanley ordnar alla papper och betalar kanalavgiften, övriga avgifter samt en deposit. Problemet att inte anlita agent är om man inte har Visa kort för kanalbolaget accepterar bara kontanter eller Visa. Om man betalar kontant får man vänta i cirka 3 veckor att få tillbaka pengarna efter passagen. Depositen är på 800 plus 440$ som en buffer charge om vi skulle förorsaka någon skada eller fördröja, t ex få motorstopp. I och med att vi använde Agent slapp vi ligga ute med dessa pengar. För att gå kanalen behövs ordentligt med fendrar och dessa kan man hyra liksom 4 stycken 40m långa och minst 2½ cm grova tampar. Fendrarna är inplastade bildäck. Roxanne och Bill hade erbjudit sig att vara linehandlers och Ulla var nummer fyra, fast egentligen nummer ett.

Nästa steg var att vi skulle invänta en mätningsman från kanalbolaget som skulle komma nästa dag. Vi väntade oss en sur gubbe men till vår förvåning så kom det en söt flicka i tjugufemårsåldern som heter Ingrid. Hon kom ombord och tog fram sin portfölj och en massa papper som skulle fyllas i. Ingrid pratade bra engelska och berättade att hon varit i Göteborg och var mycket förtjust i Sverige. Först skulle Hokus Pokus mätas. Vi sa att hon är 42´ men det räckte inte, båten skulle mätas over all inklusive överhäng av peke och dragg och dinge hängande i dävertar. Under 50´ är kanalavgiften 550$ och över 50´ 800$. Hon tog fram ett lång måttband och mätte, hon i ena ändan och jag den andra. 50,8 fot sa hon, stopp sa jag, vi måste mäta om. Först släppte jag ut luften ur gummibåten och surrade in dingen mot aktern och sen mätte vi om. Jag vet inte om hon såg hur jag höll måttbandet men till slut enades vi om 49,9´. Vi pustade ut för vi klarade oss nu med 550$ plus mätningsavgift på 50$ samt 50$ för Security Charge samt någon mindre avgift samt en Coca Cola.

Nu skulle alla papper fyllas i med massor av båtuppgifter, hon kollade VHF, lanternor, toaletter och en viktig fråga, klarar vi att köra 8 knop. Det hade vi fått reda på att där skulle man säga ja annars kostar det mer. Hur var det med fendrar och tampar? Vi sa Stanley fixar och då var hon nöjd. Vidare om vi hade buteljerat vatten till advisorn och försäkrade sig om att vi skulle servera lagad mat. Alla papper var klara och hon sa att allt var ok. På måndag skulle vi ankra upp på Flatten klockan 18.00 och vänta på advisorn. Stanley och Carlos lovade att komma på måndag vid tvåtiden och ha med sig alla papper, bildäck och fyra tampar. Nu var allt klart för kanalfärden utom den slutliga bunkringen. Roxanne och Bill hade en hyrbil och de körde oss till Quatro Alto där vi fyllde bilen med färsk mat, grönsaker, öl, läsk och bra ha burkmat såsom ärtor, majs, krossade tomater, champinjoner, sparris, sardiner, tomatsås med mera för kommande överseglingar. Det gäller att passa på när det finns möjligheter. Att vi hade bestämt tid för kanalen spred sig i marinan och flera kom och erbjöd sig att vara linehandlers. Många vill gå kanalen med någon annan innan de själva går eller också gör de det som ett äventyr. Sista kvällen blev det Happy Hour och vi sa hej då till våra vänner. Vi var de enda svenskarna i marinan. Några svenska båtar låg på land (on the hard) och väntade på sina besättningar som var hemma. Det känns alltid lite konstigt att säga hej då och veta att vi inte kommer att träffas igen. Några båtar kommer efter och vi kanske ses i Söderhavet, vem vet men havet är stort.
Besättningen kom som bestämt måndag den 29 september och vi lossade förtöjningarna och gick ur marinan. Flera hade kommit för att vinka av oss och båtar tutade för att säga farväl och vi kände oss uppskattade och glada.

Nu gick vi till Flatten. Flatten är en ankringsplats för små båtar utanför Colon och innanför breakwatern. Ankringsplatsen är till för de som skall gå genom kanalen. Vi väntade och väntade men ingen advisor dök upp. Då gjorde jag en korv Stroganoff och utspisade besättningen. Klockan tjugo kom lotsbåten upp långsides och lämnade advisorn. Sedan fick vi vänta på kanalbolaget via VHF men det skötte advisorn. Vi fick vänta ytterligare en timma och i mörkret såg vi ett stort fartyg som gick förbi och sedan fick vi klartecken att hänga på honom. Samtidigt med oss gick också en större turbåt i flera våningar. Vi var nu 6 i besättning, Carlos, Roxanne, Bill, advisorn samt Ulla och jag. Vi hade 3-4 Nm till första slussen som heter Gatun Lock. Jag ombads att köra sakta och det blev ytterligare väntan. Det var något strul med ett fartyg som var på nedgående. På VHF hörde vi en lots som talade förtvivlat med slusspersonalen. Kapten på fartyget hade tappat kontrollen och var helt hispig och hade ingen koll på läget, han sprang från sida till sida och gjorde inte som lotsen sa och besättningen fick inga eller felaktiga order.  Vår advisor sa att rederiet kommer att få betala för försening. Allt redde upp sig så småningom och fartyget gick ur slussen och vi fick gå in som nummer tre. Var och hur vi skulle ligga var oklart men så meddelade de att vi skulle lägga oss långsides turbåten och helt plötsligt så var det bråttom. Slussen är enormt stor och vi känner oss små i förhållande till slussen och de stora fartygen. Slussidorna är 15 m höga. Jag körde intill och vi fick över aktertamp men det fanns inget att förtöja vid föröver och så släppte de på vattnet innan vi hade förtöjt. Advisorn ropade inte på slusspersonalen och meddelade att det var problem, han skyllde på advisorn på turbåten och plötsligt låg vi tvärs i slussen och hängde på aktertampen. Jag körde för fullt med bogpropellern och lyckades tvinga tillbaka Hokus Pokus tills slusspersonalen såg vad som håll på att hända. Det tar ett par minuter innan systemet stannar men vi lyckades komma intill och vi fick dra en lång tamp till fören på fartyget. Spring var det inte tal om. Sedan släppte de på vattnet och vi ryckte och slet i den långa förtampen för den höll oss inte intill turbåten. Vattnet fyllde på i stora mängder och vattnet kokade och sen var vi uppe. Vi hade klarat ett kritiskt läge men till kostnaden av att bogpropellern slutade att fungera. Det visade sig sedan att säkringen på 350 Amp hade bränt och drivkedjan gått av. Vi gick in i den andra slussen men nu fick vi förtöja för oss själva. Annars hade det gått bra och vi slog inte i någonstans då jag lyckades manövrera Hokus Pokus genom att tvinga henne rätt genom att använde både fram, back och bogpropellern

Det finns tre sätt att slussa: långsides själv, utanpå en annan båt och liggande mitt i slussen med tampar åt fyra håll (därför de långa tamparna). När man ligger mitt i kan det vara med en båt eller upp till tre ihop förtöjda båtar. Den i mitten styr och förflyttar paketet mellan slussarna. Hur man skall ligga bestäms när man går in i slussen av slusspersonalen och av nuvarande erfarenhet sker ändringar hela tiden, tydligen finns det många som dirigerar. Denna slussning var inga problem och sedan var det en till och vi gick ut i Gatun Lake. Slussarna är ordentligt upplysta men nu gick vi ut i ett kompakt mörker och det tog ett tag att vänja sig.

Panamakanalen togs i drift den 15 augusti 1914. Den 31 december 1999 överlämnade amerikanarna kanalen till Panama. Hittills har över 815,000 fartyg passerat. Det är 3 dubbla slussar på varje sida av Gatun Lake. Sjön ligger 26m över havsytan. Varje sluss höjer eller sänker nivån med cirka 9 m. Den totala sträckan från Karibien till Pacific är cirka 40Nm. Slussarna är 304,8m långa, 33,53m breda och 12,5 m djupa. Vattenmängden för en passage är 52 milj. gallon. Underhållet per år kostar 100milj $ och kanalbolaget ACP har 9000 anställda. Det slussas fartyg 365 dagar per år och 24 timma per dygn. Gatun Lake är en av världens största gjorda sjöar. Vid den första och sista slussporten uppstår en unik ström. Det beror på att saltvatten har en högre desitet än sötvatten och det uppstår underströmmar på upp till 4 knop vid slussöppningen. När portarna öppnas pressar saltvattnet sötvattnet upp till ytan. Det är dubbla slussportar.

När vi går ur en sluss gäller det att vänta och ligga ordentligt förtöjda för det uppstår ett sug när de stora fartygen börjar röra på sig och de använder även propellern för att komma i rörelse. Fartygen dras av 4 lokomotiv, två på varje sida.
Små båtar får inte gå över sjön på natten så vi får gå till en stor rund boj och förtöja längs denna. Vi går i ett kompakt mörker och bojarna är inte upplysta, tydligen så hade de flyttat bojarna för vi fick leta en stund. Vi kom fram halv elva på kvällen. Efter en halvtimma kom lotsbåten och hämtade upp advisorn. Det skulle komma en ny tidigt nästa morgon. Alla linehandlers var kvar ombord. Det blev inte några längre utsvävningar för vi var alla trötta. Av sjön såg vi ingenting för det var helmörkt och ingen måne behagade visa sig. Vi var nöjda för det hade inte regnat på hela dagen.

Klockan sex nästa morgon ringde väckarklockan och alla ropade: äntligen morgon på amerikanska, spanska och svenska. Frukosten dukades fram i sittbrunnen och medan vi åt så kom lotsbåten och ombord klev vår advisor för dagen. Det var en mycket trevlig kille som heter Roben. Han högg i på frukostbordet och klockan sju gick vi. Nu skulle vi gå över den konstgjorda sjön. Vi kortade vägen med 15 minuter genom att gå bananvägen. Sjön har en muddrad ränna som man måste gå i för vid sidorna är det avkapade träd. Roben höll hela tiden kontakt med kanalbolaget via VHF och informerade dem om var vi befann oss. Hela tiden fick vi ändrade order och till sist blev Roben lite störd och frågade hur många gånger de skulle ändra sig. Vi mötte några fartyg som gick i motsatt riktning. Längs stora delar av sjön håller man på med muddringsarbeten och de gräver även på kanterna. Det är förberedelser till utbyggnad av kanalen som skall vara klar om sju år. Man skall dubbla kanalens kapacitet. Kostnaden är beräknad till 5.25 billion $ och man skall ha kapacitet att köra fartyg med en last upp till 12,000 containers. (post-panamax vessels)

Till lunch serverades köttgryta a la Hokus Pokus och kocken fick beröm. Det var en het dag med en brännande sol och ingen vind och alla sökte skugga under biminin. Även denna dag blev det en massa väntan och ändringar. Ibland skulle vi in i en sluss sedan en annan och tvärtom. Hur vi skulle förtöja ändrades också flera gånger.

När vi väl kom in i slussystemet så gick det fort. Att slussa ned går betydligt lugnare. Nu gick vi i dagsljus och det är trevligare då vi kan se omgivningarna. Vi fortsatte ut mot American Bridge som förbinder Sydamerika och Nordamerika och när vi var under bron öppnade vi en champagneflaska. Korken sköt iväg med en smäll och vi skålade för genomfarten och Pacific Ocean som öppnade sig framför oss. En lotsbåt körde upp långsides för att plocka upp Roben men ett fartyg tutade bakom oss så lotsbåten fick vänta och gå om igen när fartyget passerat. Vi körde framåt under operationen. Om babord såg vi Panama City med sina skyskrapor. Vi gick in till Flamenco Yacht Club där vi släppte av och tackade vår fina besättning. Carlos tog tamparna med sig och däcken dumpade vi i marinan för 10 $. Vi lyckades tjata oss till en plats i den fulla marinan och fick kopplat el. På vissa ställen har man 220 V annars är det 110 V som gäller. Nu var vi ensamma ombord och det var skönt fast vi hade mycket roligt med den trevliga besättningen. När vi gick in i Miraflores Lock ringde Roxanne till ett av sina barn i Texas och sa att kanalbolaget fotar oss i kanalen. Det sitter kameror i vissa slussar. Han plockade upp bilderna och där kan man se lilla oss i kanalen.

http://picasaweb.google.com/mchesnes/PanamaCrossing

 Kocken vägrade laga mat denna dag så vi gick till en restaurang i marinan som heter Bennigans. Där åt vi grillade revbensspjäll tillagade på amerikanskt vis med en härlig grillsås. Köttet ramlade av benen. Jag var hungrig och tog en stor portion men det hade gott och väl räckt med en vanlig. Vi blev ordentligt proppmätta och nöjda. Nu har vi tidvatten på 6 m men vi ligger vid flypontoner och åker upp och ned. Ibland ser vi mer och ibland mindre.
Hälsningar till er alla
och
Fair Winds
Mats o Ulla