Resebrev 12

Islas Las Perlas till Costa Rica

När vi kom ut genom Panamakanalen gick vi till Flamenco Yacht Club där vi blev av med bildäcken som vi hyrt tillsammans med tamparna. Vi tackade Bill och Roxanne för deras hjälp med att vara linehandlers.
Vi kramade om varandra och hoppades att vi någonstans på haven skulle träffas igen. Det känns tråkigt att säga farväl till goda vänner som vi delat glädje med och lärt känna. Eftersom vi hade problem med laddningen och bogpropellern valde vi att stanna i denna exklusiva och dyra marina för här kunde vi lättare få hjälp. Alternativet var att ligga för ankar på utsidan.
Vi fick snabbt hjälp av Alexandrej som bytte den trasiga kedjan och brända säkringen. Generatorn tog han med sig och kom efter ett par dagar tillbaka med den nyrenoverad. Han monterade den och kopplade det elektriska men det funkade inte och alla motorinstrumenten visade fel förutom varvräknaren som stod stilla. Han fick ingen ordning på problemet och sa att det till 99 procent var fel på elektronik enheten. Bertil o Agnes på Panacea som varit hemma i Sverige skulle komma till Panama veckan efter och de köpte en elektronikenhet till oss. De tog med sig denna lilla dyra sak (3000 kronor). När vi fått den i vår hand ringde vi till Alexandrej men han svarade inte och ringde inte upp oss trots att vi lämnat flera meddelanden. När jag slutligen hittade honom i marinan ville han inte komma. Han var tydligen osäker på sig själv. Vi fick tag på en annan elektriker som löste problemet på en halvtimma. Felet var att kablarna var omkastade och en skarv Alexandrej gjort var defekt. Nu har vi en elektronikenhet till salu.
Det är frustrerande att ha problem och vara i beroende av andra men vi har haft tur tidigare och vi får höra många liknade händelser från andra långseglare. Vi hade lämnat marinan och låg på utsidan för ankar. Marinan och dess faciliteter kunde vi nyttja genom att betala 5$ per dag vid dingydocken. En natt kom det ett ordentligt åskväder och det blåste upp kraftigt. Vi vaknade av att det smällde framme vid stäven och jag rusade upp och såg en jättestor lyxig motorbåt ligga tvärs vår stäv med sin ankarkätting över vår pulpit. Han hade troligtvis draggat och drivit mot oss. Skepparen med två matroser i motorbåten fick något slack i kättingen och jag lyckades få loss den från vår pulpit. Motorbåten försvann i mörkret och vi låg kvar med en kvaddad pulpit. Det regnade och var kolsvart och vi kunde inte göra någonting för att få tag på honom. Vi fick reparerat pulpiten som blev som ny men det kostade 3000 kronor. Besöket i Panama City blev en dyr historia.
Nu var alla problem lösta så vi kunde ägna oss åt trevligare saker och inte behöva sitta och vänta på montörer. Vi åkte runt i Panama City och såg oss omkring, Ulla köpte kapellduk för att komplettera våra solskydd. Finns det bara en liten springa mellan kapellen så hittar solen igenom och den är varm. En dag besökte vi Panama Canal Museum som är mycket intressant. All information är skriven på spanska men bilder och film pratar samma språk så vi kunde ta till oss det mesta. På en skylt inne i museet stod det salida så vi hittade ut. Museet ligger i gamla stan omgivet av ruskiga kvarter där man som turist inte skall vistas. Man renoverade kvarteren runt museet och torget heter något med Libertad vilket betyder frihet. Presidenten har sitt residens eller bostad i närheten.
Hokus Pokus behöver skötas om hela tiden, hon är som en kvinna som hela tiden behöver putsas och skötas om, ett bad ibland piggar upp henne och hon ser fräschare ut. Arbetstakten är inte så hög i värmen och många saker går det att göra senare. Det är bekvämt att ligga nära en storstad och vi kan handla det mesta i matväg, vi har nära till WiFi internet och kan använda Skype. Här ligger många båtar för ankar och väntar som vi på att segla vidare, man väntar på rätt säsong. En del skall genom Panamakanalen men väntar på att regnperioden skall ta slut vilket sker i november. Somliga skall norrut till Kalifornien eller Kanada och några skall som vi vidare för att segla till Galapagos och vidare ut i Stilla Havet. Rätt månad är februari och senare när orkansäsongen är över. Vissa båtar har slut på pengar. Tidvattnet besvärar oss inte där vi ligger förutom att tonvis med skräp flyter fram och tillbaka. Det är stora stockar, bräder, träd och plast. Om vi behöver en sko kan man säkert hitta någon. Det är samma skräp som åker fram och tillbaka, emellanåt är vattnet rent och vi kan bada och göra vatten. Tidvattnet är över 6 meter här så vi måste ta hänsyn till det när vi ankrar annars kan vi plötsligt stå på botten.
Bennigans i marinan har helt underbara revben tillagade på amerikanskt vis med köttet som ramlar av benen, den rökta grillsåsen är jättegod. Vi väntade på Panacea som skulle gå Panamakanalen och en dag ringde de och sa att nu var de klara och vi tog bussen till Colon och till Shelter Bay Marina. Vi hade bett Bertil att meddela Roxanne och Bill att vi skulle komma. Vi hade lovat Bertil o Agnes att vara linehandlers. Roxanne mötte oss vid bussen och hon rusade fram och kramade oss. Samma kväll lämnade vi Shelter Bay och påbörjade resan genom Panamakanalen. Alex och Angelica på Little Quinn skulle också vara linehandlers. Alex är från Ukraina och Angelica från Ryssland. De hade köpt sin båt av en svensk och de behöll den svenskflaggad för att slippa omregistrering och avgifter.
Nu när Panacea kommit igenom lämnade vi Panama City och seglade vidare. Bertil och Agnes skulle komma efter om ett par dagar. Först seglade vi till Isla Taboga och låg en natt och seglade sedan till ögruppen Islas Las Perlas som ligger cirka 40nm från Panama. Vi hade fint väder och lagom med vind för att ligga tryggt för ankar. Som namnet säger har man plockat pärlor här och man kan köpa från fiskarna. Ulla köpte 2 stycken, vi betalade säkert för mycket. Här bland öarna fick vi ofta besök av folk i kanoter som försökte sälja fisk och papaja. Vi möter bara enstaka båtar och vi får full uppmärksamhet när vi ankrar upp intill någon by. Befolkningen bor i mycket primitiva bostäder men det är varmt hela året så det behövs bara ett tak som skyddar för sol och regn. I de små affärerna finns det nästan ingenting att köpa, i alla fall inget som stod på vår inköpslista. På öarna finns det massor med rena och fina sandstränder. Vid lågvatten fanns de där men när vattnet kommer in så är de borta. Vi hittade massor med fina snäckor. Efter en vecka kom Panacea och tog med sig dåligt väder och tyvärr fick de inte se den rätta sidan av Islas Las Perlas. Vi fick flytta oss flera gånger för att få bättre lä och det regnade en hel del. En dag seglade/stångade vi i 10nm till en lävik men när vi kom fram vände vinden och vi fick segla tillbaka till samma ställe vi kom från.
En natt fick Panacea besök, Bertil vaknade av att någon var i båten och såg en kille som hoppade ned i en kanot. Bertil skyndade efter och höll kvar hans tamp, Agnes kom efter med kameran och fotograferade honom. Dagen efter gick de till polisen som finns på ön och berättade vad som hänt. De sände bud efter byäldsten som kände igen grabben på fotona. På eftermiddagen blev det konfrontation på polisstationen och Agnes, Bertil och jag var där. Byäldsten, grabben och mamman kom och det blev ett väldigt diskuterande, grabben sa att han bara skull sälja frukt och byäldsten gav honom en ordentlig överhalning. Mamman trodde givetvis på grabben men det hjälpte inte. Polisen sa att om han hade stulit något hade de tagit honom till Panama City, det blev istället böter. Hoppas att grabben lärde sig en läxa. Nästa dag surrade det i spinnspörullen och upp fick vi en guldmakrill på 2 kg och den var mycket välsmakande.
Nu ville vi vidare till Costa Rica för vår cruisingpermit och våra 90 dagar i Panama var slut men vädret ville annorlunda. Efter ett par dagar blev det bättre och vi fortsatte kusten upp längs Panamas kust. Upp längs kusten är egentligen västerut för Panama ligger på tvären så man blir ofta vilsen. Nu blev det mycket motorgång emot med krabb sjö och vi fick kämpa för varje meter. I den höga sjön blev vi av med babords lanterna för tredje gången. När vi möter tidvattnet blir det särskilt besvärligt och att kryssa går mycket trögt. Första etappen är till Isla Cebaco och är på 198 Nm. På natten talar vi med Panacea på VHF och efter det ropar Henrik och Johan på Falstaff upp oss. Falstaff är ett Wallenius bilfartyg. Vi hade sett dem på vår AIS. De hade hört oss tala svenska med Panacea. De undrade vart vi var på väg och vilka vi var med mera. Klockan var fyra på morgonen och de skulle precis gå av vakten. Ett par dagar senare fick vi ett trevligt mail från dem där de önskade oss lycka till de skulle till Los Angeles och lossa bilar och sedan till Hawaii. De skrev att de hittat vår hemsida och börjat läsa om våra strapatser. Det var kolsvart när vi gick in mot Isla Cebaco längs en annan ö. Vi stannade till för att vänta på gryningen. När vi fällt ankaret och stängt av motorn hörde vi röster alldeles intill oss och jag blev alldelas kall och tänkte att vi kunde ha rammat uppankrade fiskebåtar, de har inte alltid ljus på. Vi var trötta och när det ljusnade såg vi inga fiskebåtar utan en skock med pelikaner som tjattrade och det lät ibland som röster. Ulla tog upp ankaret och vi gick vidare och in i viken. Vi kröp längst in och ankrade på 4 m djup. Här kom det bara lite svall och vi låg bra. Inne i viken ligger ett gammalt supply fartyg som upprustats. Här kunde vi köpa diesel och få tvättat. Ombord finns sovhytter som hyrs ut till sportfiskare och de har även båtar för sportfiske. På det stora däcket hade de servering. Jag fick fyllt min dykartub. Här är ett paradis för sportfiskare, mycket med stora fiskar såsom Tuna och Guldmakrill.
Efter två dagar gick vi vidare till Isla Medidor, nu fick vi åska, ösregn och en guldmakrill på fyra kilo. På flera dagar har vi inte sett en enda nöjesbåt bara små fiskebåtar. Nu börjar vi bli lite stressade för vi har nu varit fjorton dagar illegalt i Panama. Vi kom in i en skyddad vik. Ön är privatägd och uppe på toppen ligger en stor villa. Upp till huset går det en typ linbana. Det kom en ordentlig regnskur och från ön rann det ut brunt vatten som färgade nästan hela viken. Små båtar kom in och de bar iland stora säckar med ris och mat. Det finns ingen brygga så de vadade iland och fram till ett litet magasin för senare transport i hissen upp till huset. Nästa morgon lättade vi ankar och ut på öppet vatten och nästa ställe var Golfito i Costa Rica. Det var skönt att komma ut från Panama. Det blev en sträcka på 130 Nm. Nu var vädret lite bättre och vi fick tidvis fin segling och bara lite regn. Vädergudarna har nog glömt att titta i kalendern för nu skall det vara torrperiod. Panacea ligger några dagar efter oss för de behöver inte ha så bråttom för de har tid kvar i Panama. På natten var det busväder och i den grova sjön lyckades jag välta två stora koppar med kokhett kaffe över min vänstra nakna fot. Ulla smetade på ett tjockt lager med Aloevera och det kändes genast bättre. Foten blev snart knallröd. Klockan 11 på förmiddagen kör vi in i det lilla innanhavet och Golfito. Här var tidigare en viktig utlastningshamn för bananer. Inne i viken låg ett specialfartyg som transporterar båtar. Det fungerar som en flytdocka. Båtarna som skall med kör in i lastdäcket och sedan pumpas vattnet ur tankarna. Innan så säkrar dykare båtarna med stöttor. Ombord trängs stora lustyachter med mindre segelbåtar och motorbåtar. Denna resa skall gåt till Mexico, Kalifornien och Kanada. Vi stannar upp och tittar, en amerikansk segelbåt kommer intill oss, viftar med armarna och ropar Kemer (Turkiet) 2003. Det var Sea Adler som vi hade träffat där. Framför dem låg ”There You Are”, en kanadensare vi träffat i Shelter Bay Marina på Karibien sidan. Båda båtarna väntade på att få köra ombord på fartyget. Vi gick vidare in till Banana Bay Marina och fick en boj. Vi väntade med att checka in till nästa dag istället gick vi in till marinan och kollade vad som gäller vid incheckning och intog en sval god Imperial. Det är ett av ölen i landet det andra är Pilsen. Marinachefen såg min fot och sa att du skall få Aloevera och han hämtade en stor kruka med en hel Aloevera växt. Han visade hur man ska dela bladet och smeta på den sega vätskan. Vi kopplade upp oss på WiFi och ringde upp våra barn och barnbarn via Skype sedan åt vi middag.
Dagen efter satte Ulla på ett jätteplåster på min fot och vi gick iväg för att klarera in. Marinan erbjöd sig att fixa incheckningen för 200$ men vi avböjde. Vi fick en karta där vi kunde se var de olika myndigheterna fanns. Först traskade vi till Immigration som hade flyttat till ett annat ställe men vi frågade oss fram och kom till slut rätt. Sedan skulle vi till Agricultural. Det var inte skyltat och fanns på andra våningen ovanpå en restaurang. När vi gick upp för trappan ropade en man i restaurangen. Det var till honom vi skulle. Han skötte sina förehavanden samtidigt som han åt lunch och pratade med sina vänner. Vi blev tillsagda att gå till banken och betala in 22 930 Colones (350 kronor) på ett konto. Med kvittot i handen gick vi tillbaka till restaurangen och visade kvittot varefter han fyllde i ett dokument och gav oss. Sedan gick vi den långa vägen till den lilla flygplatsen för att leta upp customs. Vid flygplatsen var det stor kommers, här var det marknadsplats med massor med stånd och det kryllade med folk. Alldeles intill finns en free zoon där man kan handla taxfree. Där är många stora butiker som säljer allt i kapitalvaror. Vi hittade till slut customs. På samtliga ställen skall vi lämna crewlists, skeppspapper, kopior på passen och på Zarpen från Panama samt kopior på de dokument vi fått. Nu skulle vi göra en temporär importanmälan på Hokus Pokus och vi fick fylla i en massa papper. Vi hade inte motornumret och skeppspapper i original med oss vilket var ett måste. Efter lite lirkande med den kvinnliga tullaren så gick det bra ändå och vi fick vänta i en halvtimma tills vi fick vårt tillfälliga importtillstånd. Sedan traskade vi halvvägs tillbaka till Golfito och letade upp Port Captain och överlämnade en bunt med papper och vi var inklarerade och fick en national Zarpe. Detta tog nästan hela dagen. Vi kunde tagit taxi men vi ville se oss omkring. Min fot hade mått bättre av taxi men å andra sidan slapp jag att gå med och handla i värmen de närmsta dagarna.
Någon dag senare kom Panacea och förtöjde en bit från oss. Av en amerikansk båt fick vi en fil med pilot över Costa Rica som vi fick mycket användning av. Vi lånade också lite sjökort av honom som vi fick kopierade så nu kände vi oss rustade för att segla vidare i Costa Rica och även kunna se vad som finns under vattenytan, våra digitala sjökort på datorn har inte alla specialer. Min bror Douglas med familj skulle komma till Costa Rica för Max skulle surfa. Vi kom överens om att plocka upp dem i Ballena Bay den 23 december och vi skall fira jul ombord tillsammans. Dagarna går fort och vi hade legat nio dagar i Golfito så det var dags att lätta. Vi startade halv sex på morgonen för att komma fram till Bahia Drake innan det mörknade. Vi hade 63 Nm att gå till Bahia Drake och det finns inget stopp på vägen. När vi kommit ut på öppet vatten surrade det till i spinnspörullen och upp fick vi en grann guldmakrill på 8,5 kg . Det var en hane för det kan man se på huvudet som är högre. Han kämpade en bra stund men när vi fick honom intill badplattformen sprutade vi in lite vodka i munnen (observera det var till makrillen, min sup kom senare). Efter supen lugnade han ner sig och jag kunde få upp honom i båten. Vi fick ut fina stora filéer och nu hade vi fisk för många dagar så vi slutade fiska. Vi hann precis lägga ankaret innan det mörknade. Nästa morgon iväg halvsex igen och till Quepos och nästa dag till Herradura. Vi såg flera stora valar som lekte med varandra och hoppade upp i luften, det var ett häftigt skådespel. Vi såg också massor med delfiner som sam runt oss.
I Golfito köpte Ulla material till juldukar och Ulla tog fram symaskinen och gjorde ett par stycken som passar till borden i sittbrunnen. Jag dök ned och gjorde ren botten och propellern. Nästa ställe heter Punta Leonas. Viken har fått namnet eftersom det finns så många stingrockor här. I piloten varnas för att vada i vattnet då unga stingrockor ligger på botten och de smäller till med svansen där giftpiggen sitter. I viken ligger en stor Resort med flera pooler, tennisbanor mm. Vi tog Filiokus iland tillsammans med Bertil och Agnes. Det gick flera vakter och alla gäster hade band på handleden. Vi undvek vakterna och gick en sväng. Det finns en liten affär i anläggningen som ligger vid parkeringsplatsen och vi gick dit. Då blev vi stoppade av en vakt och han sa att vi inte fick gå dit så vi gick tillbaka in i området. Han gjorde tvärtom för inträdet måste väl vara in och inte ut.
Vi seglade vidare till vår mötesplats med Douglas, Meta o Max alltså Ballena Bay. Det är en kort distans på 22 Nm. Innan vi kom fram såg vi en massa stänger med dubbla flaggor och mellan dessa massor med flytdunkar. Dubbla flaggor betyder flytgarn så vi seglade sakta intill och såg långrev vid ytan, snabbt tillbaka och vi gjorde flera försök att passera men det gick inte. Vi tvingades att segla runt cirka 2½ Nm innan vi kunde segla in till Ballena Bay. Vi ankrade upp i viken tillsammans med ett par andra segelbåtar. Det finns en brygga här med ett hus på. Här landas det fisk. Troligtvis är det ett kollektiv och de små båtarna som fiskar med långrev landar sin fisk här. Det var stora guldmakrillar och Tonfisk. Intill finns en bar där man kan få en kall Imperial. Det var den 22 december och vi väntade in våra gäster. Vi tog Filiokus till stranden nedanför bygatan och bar upp henne tjugo meter där vi kunde binda fast henne i ett träd. Sedan gick vi upp till den lilla affären för att köpa bröd, kött, och grönsaker. Grönsakerna var för dåliga och kött eller kyckling fanns inte. Vi hittade ett internet café så vi passade på att Skypa till våra familjer hemma och önska god jul. När vi kom tillbaks till Filiokus hade vattnet stigit och vi behövde inte bära henne så långt till vattnet.
Douglas, Meta och Max kom den 23:e. Jag hade klätt mig i Hawaiiskjorta och panamahatt och satt vid bardisken när de kom. Douglas gick in i baren men kände inte igen mig i denna stiliga klädsel. Vi åkte ut till Hokus Pokus och satte kursen till Islas Tortuga där vi skulle fira jul. Till middag serverade vi en härlig fisksoppa på Guldmakrill. Vad som hände sen och om tomten hittade oss får ni läsa i nästa resebrev.    

Hälsningar till er alla
och
Fair Winds
Mats o Ulla