Resebrev 13

Panama City februari 2009

Vart tog cheddarosten vägen?
Vi besöker sjörövarön Coco Island.

Det är den 23 december och vi har precis fått nya och utvilade besättningsmedlemmar. Vi hade bestämt träff i Tambor i Ballena Bay Costa Rica. Mats bror Douglas med fru Meta och sonen och surfaren Max kom i taxi och vi transporterade ut dem i Filiokus till Hokus Pokus. Upp packades Kalles Kaviar, sillburkar, knäckebröd, godis, ansjovis, skvallertidningar, några GP, post och inte att förglömma pepparkakor, godis och teckningar från Eric och Ida. Julen var räddad. Men var tog den utlovade cheddarosten vägen. Det uppstod en diskussion mellan Douglas, Meta och Max, först om vem som ansvarade för att osten hamnade i kassen från kylen i hyrstugan och sedan, hur den kunde försvinna för ”någon” hade kollat att kylskåpet var tomt. Kära vänner, vi väntar med intresse på svaret. Vart tog julosten vägen?

Alltnog, vi kunde inte spilla vår ungdom här så vi tog upp ankaret och seglade till Isla Tortuga som är en liten ö inte långt ifrån Puntarenas. När vi kom fram ankrade vi på 6 m djup och sandbotten. Här är fina snorkelvatten och ett populärt ställe för turistbåtar och lokalbefolkning. Det var här vi skulle fira jul. Panacea låg och väntade på oss. Dagens middag blev fisksoppa på en stor grann guldmakrill på 8,5 kg som vi tagit några dagar tidigare och som fått ligga och vila sig i frysen. Alla tyckte att soppan var himmelskt god. Om den var himmelsk måste det väl betyda att den hade hög och universell smak? Det spilldes ingen tid för plötsligt så befann sig hela besättningen i julbadet, det blev också tid till lite snorklig. Stackars Max, han hade skadat en trumhinna när han stack in en tops alldeles för långt in i huvudet och fått läkarstopp på att doppa huvudet under vattnet.

Det blir mörkt redan vid fem/sextiden på kvällarna så vi blir inte sena och snart låg vi alla horisontellt och väntade på att tomten skulle komma nästa dag. Max var lite orolig att han inte skulle hitta oss. Sömnen blev inte bra för våra gäster för de är inte vana vid värmen fast Ulla och jag tyckte att det var ganska ok. Äntligen var det morgon och efter badet dukades det upp en härlig frukost. Douglas och Meta ombads att ta Filiokus och köra på tur så Ulla och jag kunde koncentrera oss på julmaten. Klockan tre var alla inbjudna till det uppdukade julbordet. Agnes och Bertil kom klädda i tomteluvor och var julglada. Alla hälsades välkomna till bords och för att förhöja julstämningen läste Mats ur boken Karl Bertil Jonssons julafton, inte en tår sparades och det uppstod en förtätad julstämning. Julbordet bestod av julskinka (senapsgratinerad burkskinka), sill, matjessill, potatis, köttbullar, fyllda ägghalvor, prinskorv, Jansons frestelse, rökt kyckling med mera. För att göra det extra besvärligt var det uppdukat inne på bordet så alla fick gå in och hämta mat. Den lilla julgranen ståtade stolt på julbordet tillsamman med ett par tomtar. Ulla hade pyntat med lite (Ganska mycket tycker jag) julprydnader. Maten smakade bra och när vi kommit till kaffet kom tomten, han hade inte glömt oss.

Ibland får man oväntat besök och det fick vi nu. En båt körde fram till oss och det visade sig vara Coastguard, det var sju man ombord och tre av dem bar automatvapen. De kom intill och ville komma ombord för inspektion. Där satt vi i full julutstyrsel med tomteluvor och jag hade en julslips till en Hawaii skjorta och vi var alla fryntligt julglada. Fyra man kom ombord och jag bad dem sitta ned och frågade om de vill ha något att dricka. Två av dem satte sig ned i sittbrunnen tillsammans med oss och två med automatvapen stod på var sin sida på däck. Vi fick snart in dem i vår glada julstämning för att sedan kolla våra skepps- och inklareringspapper, skriva rapport varav vi fick en kopia. Allt var ok och de for iväg vinkande glatt. Aftonen förflöt i glädjens tecken och vi somnade alla efter en bra dag. Douglas föredrog att sova i sittbrunnen på grund av värmen. På juldagen blev vi bjudna på brunch på Panacea och efter det var det dags att segla tillbaka till Ballena för Douglas, Meta och Max skulle tillbaka till hyrstugan. Max drog upp en tonfisk på vägen tillbaka så han var mycket nöjd med dagen. Vi lyckades få tag på en taxi och sedan var vi ensamma igen. Vi slappade resten av dagen och nästa morgon seglade vi tillbaks till Isla Tortuga där Panacea väntade på oss. På vägen tog vi en ny Tuna så reven togs in för nu vill vi inte ha mer fisk. I en vik nära Isla Tortuga ligger Curu Park. Vi gick dit och ankrade och besökte nationalparken. Det var välordnat med utmärkta stigar och på nära håll såg vi massor med apor, Capchin och Howler. Efter besöket seglade vi tillbaks till Tortuga och snorklade. På kvällen hade vi gemensam middag med Bertil och Agnes. Sent på kvällen kom det en liten båt upp långsides och vi blev konfunderade och undrade om det var bad gays or good gays . Jag lyste på dem med en ficklampa och vad fick jag se? Jo, fyra good gays och fem lobsters. Vi gjorde en deal vilket betydde att vi minskade deras besättning med fem. Stora grytan kom på spisen och vi fixade en festmåltid.

Panacea och vi bestämde oss för fira nyår i Puntarenas. För att komma in där måste man gå in direkt när tidvattnet är som högst på dagen. Det är mycket grunt här och vi hade fått sju/åtta waypoints att gå på där det är som djupast. Puntarenas ligger på en lång smal halvö och här finns en stor fiskeflotta. Vi stryker förbi fiskebåtarna och girar in i mitten. Ekolodet vågar vi inte se på för vi stryker botten. På babords sida går det ut ett par flodmynningar som är helt torrlagda vid lågvatten. Vi fortsätter framåt i en timma och sedan är vi framme vid en liten club marina. Medan vi väntar fixar marinapersonalen fram en pontonbrygga som förtöjs mellan två andra flypontoner mitt i floden. Förtöjningen av denna verkar inte så proffsig men vi ligger i lä så det ordnar sig säkert. Panacea fick ligga på insidan. Vi tog en dinge iland och checkade in. Här finns det en restaurang med bar och en stor swimmingpool och gratis wifi internet. Det finns också små bungalowers att hyra. Det är välordnat och en trevlig marina till ett hyggligt pris. Vi bokade in oss för nyårsfirande. Tidvattnet gick ut och snart stod de flesta segelbåtarna på sned. En del doppade nästan skarndäck i vattnet. Vi stod rakt upp och flöt och hade turen att ligga på rätt ställe. En dag låg Panacea lite på sned. På en del båtar kunde de nästan inte vistas ombord när det var lågvatten.
Det går en buss in till Puntarenas alldeles vid infarten till marinan och här beblandade vi oss verkligen med pöbeln. Här är det väldigt fattigt och på bussen ser man inga grevar, baroner eller baronessor. Vi håller ett stadigt handtag på plånboken med vänsterhanden och högern laddad. I Puntarenas finns det många små roliga affärer och det är trevligt att strosa omkring om man är försiktig. Efter att ha shoppat är det skönt att slappa vid poolen och fukta strupen med en kall Imperial. Inne i marinan befinner vi oss i en oas. Då det är nära Nyår är det fullt i alla stugorna och vid poolen. Efter att ha varit ensamma till sjöss är det trevligt att se folk och här finns det många uppsnofsade kvinnor att se på. Tillsamman med Agnes och Bertil avnjöt vi våra lobsters.

Nyårsafton kom och vi satt cirka nittio personer vid fint uppdukade bord vid poolside. Borden var vackert dekorerade och det fanns fruktkorgar tätt placerade. Förutom frukt fanns det nyårshattar, tutstrutar med mera. Vi blev placerade vid ett långbord tillsammans med andra besökande seglare. Till de förutbestämda menyerna fanns generöst med lobster. Maten smakade bra och vid desserten spelades det upp till dans. Plötsligt kom det in ett tiotal trumslagare som spelade upp en mycket speciell trumshow. Vi tvingades att hålla för öronen men det var mycket effektfullt och häftigt. De avbytte varandra i trumsolon och var nästan i extas. Kvällen avslutades med ett stort fyrverkeri.
     
I marinan låg vi säkert då området avpatrullerades hela dygnet. När det var mörkt körde det runt en båt hela tiden och lyste med en stark strålkastare. Vi skulle nu ut på utflykt några dagar. Bertil o Agnes åkte iväg och hyrde en bil och nästa morgon satt vi fyra förväntansfulla i bilen men först skulle vi köra till en gasoldepå och fylla våra gasolflaskor. Vi hade fått en vägbeskrivning och vi körde fram och tillbaka och letade efter stället Pedregal. Vi hittade inte så vi körde tillbaks till marinan och de ringde firman för vägbeskrivning och vi körde tillbaks samma väg där det skulle ligga. Vi hittade ingenting men chansade på en grusväg utan skyltning och efter någon kilometer var vi framme. De fyllde våra flaskor medan vi väntade och vi körde hem med flaskorna och sedan var det semester.

Att köra bil i Costa Rica tar tid och vägarna är inte alltid så bra. Vägbeskrivningar och uppskyltningar är bristfälliga och vi körde fel ett antal gånger, men vi var ju här för att se oss omkring och det fick vi ju. Först skulle vi besöka en kaffeplantage och vi körde runt och vi körde fel och till slut gav vi upp. Det började närma sig kvällen och mörker och kan man inte hitta när det är ljust hur går det då när det är mörkt. Det blev mörkt och vi letade oss fram till Grecia. Vi kom in i stan och av ren tur kom vi direkt på ett litet trevligt hotell och fick parkerat inne bakom en stängd grind på hotellgården. Vi checkade in och gick sedan en promenad och avslutade kvällen på en liten pub där vi fick lite gott att äta. Nästa morgon tog vi en kort promenad och besökte en speciell stor kyrka. Kyrkan var byggd i plåt och man kan se de långa svetsfogarna. Kyrkan är rostfärgad och ligger mitt i centrum. Det är fina planteringar och en liten park ligger intill.

Vi körde vidare upp i fantastiskt fina landskap bland bergen och var på väg till Vulkanen Arenal. I La Fortuna stannade vi för här ligger Baldi som är ett enormt termalbad. Vi betalade och klev in i en fantastiskt fin anläggning med välansade rabatter med massor av blommor. Man går uppför och på sidorna finns det ett stort antal med bad i olika temperaturer. I de översta bassängerna var det varmast. Varje bassäng låg som i en oas kantad med hög grönska och vackra blommor och det finns gott om härliga solstolar. I den varmaste basängen var det 42 grader. Högst upp var det ett konstgjort vattenfall. Nu var vi ordentligt rena och våra magar längtade efter påfyllning. Vi hittade ett steakhouse i La Fortuna och beställde in stora köttstycken som såg goda ut. Smaken var inget fel på men det var tur att vi inte har löständer. Vi fortsatte vägen runt det stora berget Arenal och kom på rätt sida av vulkanen. Efter att ha kört en stund på dålig grusväg hittade vi ett litet hotell med vulkanutsikt. Vi fick rum och vi gick ut på altanen och såg ett litet vulkanutbrott. Arenal spyr ut var tjugonde minut men då det är så högt upp så får man ha tur med molnen. Svagt såg vi några när det var mörkt och det var röd lava som rann ut över berget. Här uppe är det betydligt svalare och det var skönt med en jacka. Då det är regnskog regnar det nästan hela tiden.
På vägen hit hade vi sett skyltar för Sky Trek så vi körde dit nästa morgon. Det regnade ihärdigt men vi chansade och vi fick plats. När man åker Sky Trek gör man det hängande i en rulle på i en wire. Vi åkte upp i en linbana 1250m upp på berget vilket i sig är en upplevelse. Ulla som inte gillar sådana här äventyr åkte med upp och fick följa med en guide och fick en fin upplevelse i regnskogen. Vi andra förseddes med regnjacka vilket rekommenderades även när det är torrt för oljeskvätt från wiren. Vidare fick vi en hjälm och en sele samt rullen, ett hjul med handtag på båda sidor samt en ögla där selen hängdes i. Vi fick göra en provtur på en kort sträcka där vi instruerades i hur vi skulle göra. Vi hängde i rullen och vi fick dra in knäna mot bröstet så vi blev som en boll sen hur vi skulle bromsa upp vid andra sidan. Trots det ihärdiga regnet verkade det kul och givetvis med ett kittlande i magen. Det var åtta olika kablar och dess leder ned i zick zack till slutstationen. Den snabbaste sträckan var 628m lång och farten var 80km i timmen och tog 42 sekunder den längsta var 760m med en hastighet på 70km i timmen. Den tog 45 sekunder. Den wire som var högst var 200m över marken. På en wire åkte man rakt ned i en tunnel under trädkronorna i en hisnande färd. Det var skithäftigt. Mitt ansikte och mina ljusa långbyxor var prickiga av fett från wiren.

När vi körde tillbaks till Puntarenas hamnade vi på en väg som inte kan kallas för en väg och vi fick nästintill krypköra och väja mellan stenar och gropar på vägen. Då är det bra att ha en hyrbil. Vi passerade en kaffeodling och fick se när plockarna kom ned från sluttningen och fick väga upp vad de plockat och fick en kupong efter vikt vilka de sedan fick lösa in till pengar. Hela hanteringen såg obekväm ut. På kvällen kom vi tillbaka hem efter tre händelserika dagar. Bilen återlämnades skitig men i ett stycke. Vi låg kvar i marinan några dagar och fixade med båten. Det finns alltid något som behöver skruvas på eller fixas, det skall tvättas och fejas men vi tar det i lugn takt och det som kan göras imorgon gör vi i bästa fall i övermorgon. En kall pilsner vid poolen förlänger livet.

För att Panacea och Hokus inte skulle riskera att slå i varandras master om vi skulle luta för mycket bestämde vi oss för att vända Hokus Pokus så masterna inte kom mitt för varandra. Jag startade motorn och körde ut på springet. Motorn sackade så jag la snabbt i friläge. Hokus Pokus gick inte att dra framåt, alltså vi har en tamp i propellern. När man ser ned i detta äckliga vatten har man definitivt inte lust att dyka i. Det var en förtöjningstamp till pontonen framför oss som satt i propellern. Jag talade med marinapersonalen och en man kom i en båt, han klev ur båten och hade stövlar och cyklop, inga simfötter utan stövlar. Vi förstod, det var lågvatten och han ställde sig på botten. Vad han hade cyklopet till i detta skitiga och grumliga vatten kan man undra. Han gick ned några gånger för att lokalisera sig fram till propellern och sedan gick han ned med kniv och kom upp någras gånger för att hämta luft och till slut var den tjocka tampen bortskuren. Han kom upp på pontonen, tog av sig stövlarna och tömde dem. Och vi kunde vända Hokus Pokus.

Vi checkade ut från Costa Rica och det tog en hel dag. Immigration och custom finns i Puntarenas. Avgifter måste man betala i bank och kön i banken tog en timma. Sedan fick vi ta taxi till Port Captain som finns i en industrihamn med en dryg halvtimmas taxifärd. Väl där fick vi reda på att vi skulle betala ytterligare en avgift till kommunen (inte samma som i Golfito) och det blev taxi tillbaka och stå i kö för att sedan ta taxi till Port Captain igen och fick våra Zarpes. Bertil och jag ropade upp Agnes och Ulla via en bärbar VHF och bad dem checka ut från marinan för vi skulle ut på det nuvarande högvattnet. Vi hann och klarade att komma igenom till öppet vatten. Nu gick vi till den tidigare fängelseön Isla San Lucas, Costa Ricas motsvarighet till Alcatraz. Vi ankrade upp i viken där vi låg skyddat och bra. Vi gick iland och fick se det gamla fängelset. Vi kunde konstatera att fängelsechefen hade bott bra och han hade egen våning i den fina byggnaden i förgrunden efter den långa bryggan. Bakom denna byggnad var det betydligt enklare med flera byggnader med sovsalar och varierande storlek på öppningarna på ljusinsläpp under taket. Här finns det vakter som ser efter anläggningen och som gärna följer med och guidar. Att rymma härifrån var nog inte så enkelt. Mitt i viken ligger en fiskerestaurang på pontoner och de transporterar färskvatten hit i en öppen plastbåt med en stor plasttank ombord.

Nästa dag seglade vi till viken Ballena för att vänta på Agnes och Bertil som gick på dykarkurs i en annan vik. Trots att vi var utcheckade ur landet chansade vi och låg kvar i sju dagar. Panacea kom och vi lämnade Costa Rica den artonde januari och satt kursen till Coco Island. Vi hade sökt tillstånd och fått det när vi var i Puntarenas. Coco Island ligger cirka 300Nm ut från Costa Rica och ön tillhör Costa Rica. Ont om vind fick vi gott om och vi tog oss mycket långsamt framåt. I ett dygn låg vi bara och drev med nedtagna segel och drev tillbaka. Detta dygn gick vi minus cirka 20Nm. Vi fick lite vind och gick framåt igen och mötte flera sköldpaddor nära båten. De sista 70Nm gick vi med motor och kom till slut fram till Cocos Island. Man har lagt ut sex bojar och alla var lediga. Det är ingen skyddad vik och vi ligger och gungar ordentligt sidleds när vinden inte samspelar med inbärningen. Vattnet är kristallklart och det är massor med fisk runt båten. Vi hoppar i vattnet med snorkel och simfötter och befinner oss mitt i fiskstimmen. Vi ligger på 5m djup ibland för de är tidvatten. På botten ser vi ett tiotal babyhajar och massor med andra fiskar. Vi får besök ombord av Rangers som sköter ön (naturparken). De är 6 stycken och dessutom finns det 14 volontärer som hjälper till. De kollar våra papper och hälsar oss välkomna. Vi är de enda besökarna. Vi tillåts att gå iland vid en av de två stationerna efter att vi först ha fått lov. Att ta sig iland är ett vågspel och mycket teknik, torrskodda, glöm det, vi blir sjöblöta varje gång. Ofta fylls gummibåten med vatten så vi har vattentäta bagar för kameror och det vi skall ta iland. När vi skall gå ut igen får vi passa efter en våg och snabbt ut och möta nästa våg, hoppa snabbt i, paddla och på med motorn. Stora vågor rullar in på land och det är mycket med sten. Vid lågvatten är det sand men vi får bära dingen långt upp. Även folket på ön blir genomblöta när de tar sig iland. Dyningarna är stora även när det är helt vindstilla. Rangers hade byggt en jättefräck hängbro av beslagtagen fiskeutrustning. Många har genom tiderna letat efter en enorm sjörövarskatt på ön men nu är det förbjudet att leta efter den.

Vi har kommit till ett dyk och snorkel paradis. Vid en liten ö intill finns det en uppgrundning och här såg vi hammarhaj och andra hajar i olika storlekar, sköldpaddor och en massa fiskar. Fiskarna är inte rädda utan kommer fram och några nosar på oss och vi kan nästan klappa dem. Vi såg Whitetipped Sharks och en stor Hammerhead Shark När vi på morgonen kliver i vattnet puttar fiskarna oss på under fötterna och tårna och det kittlar. Ön är ogästvänlig från sjösidan med branta klippor runt om, den är hög och det finns många vattenfall ned från bergen och ut i havet. Vi hade fått tillstånd att vara här i 4 dygn och vi fick betala 75 US dollar per dygn. Nu satte vi segel i den svaga vinden och satte kursen till Salina i Ecuador. Första dygnet hade vi lite vind som tog oss framåt och på natten regnade det ordentligt. Vi hade kryss och tog oss framåt på den ena bogen, på den andra stod vi still på grund av strömmen. Den bogen vi kunde segla tog oss inte mot Ecuador. Sedan tog vinden slut, seglen stod och slog och de gjorde ingen nytta så vi tog ned dem och låg här ute på ett spegelblankt hav. Det gungade inte mycket så egentligen hade vi det ganska bra. Solen sken och vi satt och läste, lagade mat och badade. När vi var inne på tredje dygnet på detta sätt tyckte vi att det räckte och satte kursen medströms till Costa Rica. Dit var det bara 280Nm och vi hade diesel så det räckte. Vi hade plockat ned gribfiler med väder och det såg inte ut att bli någon nämnbar ljusning vindmässigt. Det går en stadig ström från Peru och norrut som sedan svänger av mot Galapagos. Det var denna ström vi hade att kämpa mot. Panacea och vi hade kommit ifrån varandra, de har en stor genaker som hjälpte dem fram och de fann vind och kom fram till Ecuador. Vi får stråla samman senare på Galapagos. En dag såg vi en tromb som var på väg åt vårt håll men lyckligtvis så löste den upp sig.

Vi hade bestämt oss för att segla till Costa Rica och ta upp Hokus Pokus på land för bottenmålning. Vi hade läst om en marina som skulle ha en stor upptagningslift på 70 ton. Vi seglade till Golfito för att klarera in. När vi kom dit frågade vi på Banana Bay Marina om lyftmöjligheter i Costa Rica. 70 tons liften fanns bara i den andra marinans drömmar. Det finns fiskebåtsslipar i Costa Rica och ett par skulle klara Hokus Pokus men då skulle vi behöva anlita vakthållning. Vi stannade ett dygn illegalt och satte kursen till Panama City och Flamenco Marina. Vi skickade ett mail för reservation. Det är långt mellan ankringsplatserna så vi satte klockan på ringning till halvsex och var igång när det ljusnade klockan sex, det blev frukost till havs. Så småningom fick vi lite vind och en Big Eye Tuna. Dagen efter kom vi fram till Isla Cebaco och 152Nm. Här låg vi i ett par dygn och hade det bra. Upp iväg och segla kvart i sex, nu finns det inget stopp på ett par hundra Nm. När vi rundade den beryktade Punta Mala blåste det ordentligt och sjön växte. Vi seglade i hård sträck i kuling, loggen visade 8 knop men GPS visade 4-5 knop. Vi hade alltså 3-3,5 knop motström. Vi fick kämpa hela natten i upp till över 20 sekundmeter i byarna och krabb sjö med många översköljningar. Klockan tio på kvällen gick vi in i en stor skyddad vik som heter Bahia Pinas och vi hade tur att det var månsken annars hade vi fått stanna ute i en natt till. Ulla var inne i båten och tappade balansen i en stor sjö och slog sig ordentligt i ryggen och rumpan, hon var justerad i över en vecka. Det var rena rock and rollen. När vi äntligen kom i lä började vinden avta. Här i Panama är tidvattnet upp till 6 meter och den ger en otrevlig sjö när tidvattnet möter strömmen. För att parera de höga sjöarna att bryta in över oss var jag tvungen att handstyra ibland. Vi fick några brytare in i sittbrunnen men vi hade luckorna på plats så vi fick inget vatten in i båten. Vi fick inga skador på Hokus Pokus men för första gången lagade vi ingen mat ombord, det fick bli kaffe och välsmakande smörgåsar. Ulla hade det besvärligt med rumpan och ryggen men slapp myggen. Att reva rullstoren i hårt väder går utmärkt när man har fått in tekniken. Enklast och snabbast sker detta vid masten, givetvis ordentligt fastsatt med livsele, enda nackdelen är att Ulla blir genomblöt. Här är det så varmt så vi använder vanligtvis inte sjökläder.

När vi vaknade på morgonen såg vi ett kustbevakningsfartyg hundra meter från oss. Vi hade inte klarerat in i Panama och varit här i nästan en vecka. Båten gjorde några turer och vi vinkade och de vinkade glatt tillbaka, allstå det var grönt, de kommer inte att besöka oss. Inne i viken ligger Tropic Star Fishing Lodge, hit kommer folk från hela världen för att fiska stora fiskar. De har ett tjugotal motorbåtar och har lyxiga stugor, restaurang, swimmingpool med mera. Stora skyltar talar om att det är privat property och man får inte gå iland. Jag gick in med dingen och frågade en kille på pontonen om jag kunde gå iland, han förstod mig kanske inte men nickade och jag gick upp till restaurangen och frågade efter internet och telefon. En man kom fram till mig och frågade var jag kom ifrån, det var ägaren och han sa att det var privat. Jag sa att jag bara ville låna en telefon för att kolla vår reservation i Flamenco. Det var ok så jag fick köpa ett telefonkort för satellittelefon. I Panama har man detta system på många ställen ute på öarna och andra otillgängliga platser. Jag frågade vidare om vi kunde få besöka restaurangen på kvällen för att äta middag men det gick inte. Han sa att de fått in en ny grupp så det var fullt.

Nästa morgon låg där två kustbevakningsfartyg och det vimlade av folk ombord, vi vinkade och de vinkade tillbaka. Efter att ha utmanat ödet i tre dygn tog vi det säkra och lämnade viken för att segla vidare till Panama City. Vi startade vi femtiden på morgonen och hoppades att komma fram till Islas Las Perlas. Från början gick det som tåget, bra vind och vi sträckte mot målet och hade 2 till 3 knops med oss. Säg den fröjd som varar, vinden kantrade och när vi kom närmre Perlas klarade vi inte höjden och strömmen gick emot. Det var kolsvart när vi var i höjd med ankringsstället så vi bestämde oss för en härlig natt tills sjöss igen. Nu låg vi och stampade igen men efter Perlas skulle vi falla av 30 grader och få lite slack i seglen och lite lättare gång men så blev inte fallet utan vinden kantrade negativt så det blev ingen förändring. Då satte vi på järngenuan och pressade oss fram. Klockan åtta på morgonen droppade vi ankaret utanför Flamenco marina.

Som ni har förstått så blir det inte Ecuador denna gången. Hokus Pokus skall upp och bottenmålas och sedan blir det Galapagos.

Hälsningar

Mats o Ulla