Nuku Hiva maj 2009

Resebrev 15

När man är en glad pensionär
South Pacific, det enda vi ser är blått vatten
      
Livet ombord

Det är den 7 april och tidig morgon, jag ligger kvar i kojen och väntar och så hör jag Ulla sjunga: ja må han leva och frukosten står framdukad i sittbrunnen. Jag har blivit pensionär men annars är allt som tidigare. Först fick det bli ett harligt bad och jag passade på att snygga till vattenlinjen, propellern behövde göras ren så på med en dykarflaska och botten fick en översyn och alla genomförningar rensade från skal. Ulla tyckte att den aktre toaletten var svår att pumpa in vatten i de första tagen. När jag kollade inloppet såg jag något som var i röret och jag petade med en kniv. Det kom ut en liten fisk som var nästan lika tjock som röret och den vistades där. Nu gick det bättre att pumpa. Våra båtkompisar på Hello World hoppades på kalas men vi hade bestämt oss med att fira min födelsedag till sjöss. Britt och Axel ropade upp oss på VHF och de sjöng Happy Birthday to you. Det får bli kalas på Marquesas.

Alla våra förberedelser var klara och vi tog upp ankaret 09.00 lokal tid och 15.00 UTC. Vi hade legat här i våra tjugo dagar och längtade att komma iväg. Båtarna tutade i hornen och vinkade till oss när vi gick ur viken Wrek Bay på San Christobal, Galapagos. Det var dåligt med vind och vi startade med motorgång. Vi visste att vi skulle ha lite vind de första dagarna och hoppades att vi skulle hitta vinden. Vi var inne i ITCZ zonen (intertropical Convergence Zonen). Det är ett bälte med lite eller ingen vind alls. ITCZ ligger vid ekvatorn och flyttar på sig fram och tillbaka. Trade vindarna har inte kommit igång utan störts av stormar vid Cape Horn. De båtar som gått före oss gick snett söderut och hittade vind vid tionde breddgraden (10 grader Syd) och tvingades gå med motor i flera dygn. Vi tuffade så sakta söderöver men inte i en så brant kurs och fångade lite vind och stängde av motorn. Vi fick en ONO vind på 3-6 m/sek och var nöjda några timmar. Dagen efter var vinden nere i 1-4 m/sek och vi tvingades fatta beslut om vi skulle segla eller hjälpa till med motorn. Det är lite frustrerande att ligga och driva i ett par tre knop när vi har 3055 Nm framför oss.  Det går ingen större nöd på oss, solen skiner och havet är stilla så vi rullar inte. Kylen är fullproppad med mat och vi kan välja vad vi vill ha till middag. Ibland sitter vi på badplattformen och skvätter vatten på varandra. Vi släpar fötterna i det 28 gradiga kristallklara vattnet. Till middag serverades en god kycklinggryta. Ett stort stim med delfiner kom och hälsade på och de var riktigt närgångna och näsan smekte Hokus Pokus.

Land försvann och sedan ser vi bara vatten och mer vatten och vatten. South Pacific är ett behagligt hav att segla på givetvis när det är vind. De första fyra dygnen hade vi dåligt med vind men vi kunde segla hela tiden. För att fiska gick det för sakta men å andra sidan ville inte ha fisk för vi måste först göra plats i kylen. På mornarna plockade vi flygfisk på däck, en natt fick vi över tjugo stycken. En dag hittade vi två små bläckfiskar på däck. Vi spirade 2 genuas och vi gick stadigt och fint. Vindrodret styrde oss bra och vi använder vinden till både att dra oss fram och styra. På påskafton fick vi en vindvridning till syd och vi fick regn i mängder och flera häftiga squalls med massor av vind. Detta störde dock inte påskfirandet med ägg sill och ost och lille en. Till varmrätt blev det fiskgryta på nyfångad gulfenad tonfisk. Detta skall vara den bästa, den är vit i köttet och smakar mycket gott.

Det var en väderfront som kom in och nästa dag vred hon över till ONO igen och vinden höll i sig. Nu gick det fortare men det blev stökigare ombord och ibland Rock and Roll. När det kommer Squall växte sjön snabbt men efter ett par timmar lade sig sjön igen. Middagen är dagens höjdpunkt och vi dukar upp i sittbrunnen oavsett väder fast ibland sölar vi väldigt mycket. Vi hade hittat väldigt god rökt kassler och den smakar särskilt gott ombord. En dag fick vi en tre kilos guldmakrill. Den är lagom stor att fileas.

Tre gånger om dagen har vi radiokontakt med nätet och vi pratar med andra båtar och lämnar positioner. Det är trevligt att prata med andra och vi får reda på var vinden är bäst och vi drar oss åt det hållet. Vi plockar hem gribfiler och får tredagarsväder. Hoppsan nu rasslar det i spinnspöet, jag måste rusa iväg…….

Det var en stor 2-3 meter lång haj som lekte med kroken och den fastnade ibland och släppte men följde efter. Ulla vevade in och vi slapp att få fast den. Som ni märker så är det att göra hela tiden. När vi får fisk är det Ulla som tar hand om den och filear. De är väldigt livliga när vi får upp dem och Ulla står bredd med en spruta fylld med sprit. En liten sup in i munnen och de kopplar genast av och vi kan få grepp på dem. Ombord på Hokus Pokus är det bara fiskarna som får en sup. Tonfiskarna blodar mycket och blodet skall ut. Vi binder dem i stjärten och gör ett par snitt i dem och låter de hänga en stund efter båten och bloda av men inte för långt efter båten för då får vi inget att rensa, haja ni det?

Dagarna går så fort och vi räknar ned cirka 150 Nm per dag. Ett dygn gjorde vi 175 Nm. Vi kan även mäta hur länge vi varit ute t ex hur många ägg vi har kvar eller hur fylld kylen är, det finns många sätt och tid att komma underfund med viktiga saker. Plötsligt får vi dålig kontakt med de andra båtarna och problem med att skicka mail. Fast det rullar ordentligt måste verktygslådan fram, madrasser flyttas undan för att komma åt och kolla kablagen. Kabeln till akterstaget (antennen) är korroderad och av. Toppen, jej ser fejlet som norrmannen sa. Jag anslöt igen och provade radion, konstigt det var inte bättre. Jag fortsatte och kollade inne i båten och hittade andra ändan som också var av. Det var fukt i kabeln. Jag fick ny kontakt och nu funkade det igen och vi kom ut på nätet. När vi kommer fram skall jag byta hela kabeln. För att leta rätt på en ny kabel fordras en del förflyttningar ombord och jag vågar inte ens nämna det för Ulla.

Jag hittade en inpackad oxfilé i frysen och skar av två tjocka fina skivor, vi tyckte att köttet var lite hårt men okey. Till detta gjorde jag råstekt potatis. Något var konstigt med köttet och när vi smakade på det så var det hårt, salt och rökt. Middagen blev ingen höjdare men vi hade gott kallskuret under resten av seglatsen. Några tunna skivor kött och några osttärningar är gott att knapra på som mellanmål.

Ulla gjorde en fin midsommarduk i korsstygn. Den har fyra svenska flaggor och fyra par i folkdräkter. En dag fick vi nästan upp en stor Blue Marlin (en typ av svärdfisk). Vi hade den ända fram intill båten när den slet sig. Dessa fiskar är duktiga på att simma på tvären kan man tycka. När vi fick upp resten av linan såg vi att den bitit av wiren. Denna dag blev det fisksoppa utan fisk till middag. Vitkål är en bra grönsak ombord. Vi hade köpt 5 stora huvuden och vi åt ett stort lass vitkål samt andra grönsaker varje dag, vi är nu så sunda att det nästan är osunt. Trots att vi äter mycket fisk så kommer vi inte ihåg vad det är för veckodag.

Mellan Galapagos och Nya Guinea ligger 70 väderbojar på varje 15 grad longitud. De är förankrade i botten med enormt långa förtöjningar. Att segla på någon av dessa stora plåtsaker är inte roligt så vi plottade in de två som låg i vår kurslinje. Två av dem kom vi mycket nära och givetvis på nätter utan månsken. Vi hade radarn påslagen men såg inte någon av dem. Positionsangivelserna är grova och talar bara om hela grader. (1 grad är 60 nautiska mil).

På hela vägen såg vi bara två fiskebåtar i horisonten och ett containerfartyg. Det var på natten containerfartyget kom upp akterifrån oss med god fart. Fartyget gav inte AIS signal och när det var i höjd midskepps 2 Nm från oss släckte de lanternorna och försvann in i mörkret. Att sitta på vakt och kolla horisonten är viktigt. Två ensamseglare vi känner kolliderade till sjöss mitt i natten på väg till Galapagos, båda låg och sov. Som tur var så blev det endast små skador.

Vi har en härlig segling med stabilt väder, sol varenda dag (nästan), ljumna nätter. Vi hinner tänka, läsa och ha det allmänt bra. Jag har haft det stora nöjet? att väcka Ulla fyrtioåtta gånger men Ulla var inte sämre så hon väckte mig lika många gånger. Efter 24 dygn siktade vi ön Hiva Oa och vinden ville inte längre så de sista 6½ timmarna körde vi motor och fick samtidigt laddat batterierna. Klockan elva och fyrtiofem droppade vi ankaret i viken Atuona. Det var fullt med uppankrade båtar i den trånga viken varför alla hade ankare både får och akter. Vi hittade ett hål och klämde oss in. Det kändes skönt att ligga still igen och vi såg båda fram emot att få sova en hel natt. Nu fick vi ändra klockorna och flytta tillbaka tre och en halv timma. Vi kända flera av båtarna och vi åkte runt med Filiokus och hejade.

Vi har nu kommit fram till de glömda öarna som Bengt Danielsson skrev om Marquesas öarna. Här förekommer fortfarande väldigt lite turism. Detta beror kanske på att det inte var många år sedan de åt upp besökarna. Vi bestämde oss för att inte gå nära de hus där det finns stora grytor. Här var man först med att använda uttrycket: en god man. Ögruppen består av ett tiotal öar varav de intressanta och bebodda är Fatu Hiva, Tahuata, Hiva Oa, Ua Pou, Ua Huka och Nuku Hiva. Det gäller att hålla tungan rätt i munnen. Den totala befolkningen är 6000. När kapten Cook besökte öarna var det cirka 100 000 invånare. Det är höga vulkanöar med otillgängliga stupande bergväggar ned i havet med mastiga klippformationer. Öarna är klädda med grön och lummig vegetation förutom på topparna. Det finns ett antal djupa vikar på öarna där man kan finna lä att ankra i. Klimatet är subtropiskt och dags medeltemperaturen är trettio grader Celsius året runt. Då öarna är så höga kan man se dem från mycket långt håll. Vi ett tillfälle såg vi Nuku Hiva 54 Nm framför oss och vi tyckte att vi aldrig skulle komma fram.

Nästa morgon gick vi den långa vägen i till byn för att klarera in och köpa lite färskt bröd. Solen stod mitt på himlen och stekte oss obarmhärtigt och givetvis så var det mycket uppför och svårt att finna skugga. Det var Agnes, Bertil (Panacea), Ulla och jag som kämpade oss fram de fyra kilometrarna. Vi hittade några mangos som trillat ned från träden och de smakade mycket gott. Det slutade med en brant nedförsbacke ned till byn. Glad kan man vara ena vägen men vi skall tillbaks med tung packning. Vi fick gjort våra ärenden och promenerade sedan käckt tillbaka till våra båtar.
 
Att klarera in är mycket enkelt och smidigt. Man besöker Gendarmeriet och lämnar skeppspapper och pass, fyller i ett par papper och sen är det klart och inga avgifter förutom ett porto på några kronor. Man är mycket vänliga och hjälpsamma och på varje Gendarmeri har vi klarat oss med engelska. Marquesas är en fransk koloni och språket är franska. Alla vi möter, vuxna eller barn säger bonjour och det säger vi också.

Hälsningar
Mats o Ulla