Nuku Hiva maj 2009
När man är en glad pensionär
South Pacific, det enda vi ser är blått vatten
Livet ombord
Det är den 7 april och tidig morgon, jag ligger kvar i kojen och
väntar och så hör jag Ulla sjunga: ja må han leva
och frukosten står framdukad i sittbrunnen. Jag har blivit pensionär
men annars är allt som tidigare. Först fick det bli ett harligt
bad och jag passade på att snygga till vattenlinjen, propellern
behövde göras ren så på med en dykarflaska och
botten fick en översyn och alla genomförningar rensade från
skal. Ulla tyckte att den aktre toaletten var svår att pumpa in
vatten i de första tagen. När jag kollade inloppet såg
jag något som var i röret och jag petade med en kniv. Det
kom ut en liten fisk som var nästan lika tjock som röret och
den vistades där. Nu gick det bättre att pumpa. Våra
båtkompisar på Hello World hoppades på kalas men vi
hade bestämt oss med att fira min födelsedag till sjöss.
Britt och Axel ropade upp oss på VHF och de sjöng Happy Birthday
to you. Det får bli kalas på Marquesas.
Alla våra förberedelser var klara och vi tog upp ankaret 09.00
lokal tid och 15.00 UTC. Vi hade legat här i våra tjugo dagar
och längtade att komma iväg. Båtarna tutade i hornen
och vinkade till oss när vi gick ur viken Wrek Bay på San
Christobal, Galapagos. Det var dåligt med vind och vi startade
med motorgång. Vi visste att vi skulle ha lite vind de första
dagarna och hoppades att vi skulle hitta vinden. Vi var inne i ITCZ zonen
(intertropical Convergence Zonen). Det är ett bälte med lite
eller ingen vind alls. ITCZ ligger vid ekvatorn och flyttar på sig
fram och tillbaka. Trade vindarna har inte kommit igång utan störts
av stormar vid Cape Horn. De båtar som gått före oss
gick snett söderut och hittade vind vid tionde breddgraden (10 grader
Syd) och tvingades gå med motor i flera dygn. Vi tuffade så sakta
söderöver men inte i en så brant kurs och fångade
lite vind och stängde av motorn. Vi fick en ONO vind på 3-6
m/sek och var nöjda några timmar. Dagen efter var vinden nere
i 1-4 m/sek och vi tvingades fatta beslut om vi skulle segla eller hjälpa
till med motorn. Det är lite frustrerande att ligga och driva i
ett par tre knop när vi har 3055 Nm framför oss. Det
går ingen större nöd på oss, solen skiner och havet är
stilla så vi rullar inte. Kylen är fullproppad med mat och
vi kan välja vad vi vill ha till middag. Ibland sitter vi på badplattformen
och skvätter vatten på varandra. Vi släpar fötterna
i det 28 gradiga kristallklara vattnet. Till middag serverades en god
kycklinggryta. Ett stort stim med delfiner kom och hälsade på och
de var riktigt närgångna och näsan smekte Hokus Pokus.
Land försvann och sedan ser vi bara vatten och mer vatten och vatten.
South Pacific är ett behagligt hav att segla på givetvis när
det är vind. De första fyra dygnen hade vi dåligt med
vind men vi kunde segla hela tiden. För att fiska gick det för
sakta men å andra sidan ville inte ha fisk för vi måste
först göra plats i kylen. På mornarna plockade vi flygfisk
på däck, en natt fick vi över tjugo stycken. En dag
hittade vi två små bläckfiskar på däck. Vi
spirade 2 genuas och vi gick stadigt och fint. Vindrodret styrde oss
bra och vi använder vinden till både att dra oss fram och
styra. På påskafton fick vi en vindvridning till syd och
vi fick regn i mängder och flera häftiga squalls med massor
av vind. Detta störde dock inte påskfirandet med ägg
sill och ost och lille en. Till varmrätt blev det fiskgryta på nyfångad
gulfenad tonfisk. Detta skall vara den bästa, den är vit i
köttet och smakar mycket gott.
Det var en väderfront som kom in och nästa dag vred hon över
till ONO igen och vinden höll i sig. Nu gick det fortare men det
blev stökigare ombord och ibland Rock and Roll. När det kommer
Squall växte sjön snabbt men efter ett par timmar lade sig
sjön igen. Middagen är dagens höjdpunkt och vi dukar upp
i sittbrunnen oavsett väder fast ibland sölar vi väldigt
mycket. Vi hade hittat väldigt god rökt kassler och den smakar
särskilt gott ombord. En dag fick vi en tre kilos guldmakrill. Den är
lagom stor att fileas.
Tre gånger om dagen har vi radiokontakt med nätet och vi pratar
med andra båtar och lämnar positioner. Det är trevligt
att prata med andra och vi får reda på var vinden är
bäst och vi drar oss åt det hållet. Vi plockar hem gribfiler
och får tredagarsväder. Hoppsan nu rasslar det i spinnspöet,
jag måste rusa iväg…….
Det var en stor 2-3 meter lång haj som lekte med kroken och den
fastnade ibland och släppte men följde efter. Ulla vevade in
och vi slapp att få fast den. Som ni märker så är
det att göra hela tiden. När vi får fisk är det
Ulla som tar hand om den och filear. De är väldigt livliga
när vi får upp dem och Ulla står bredd med en spruta
fylld med sprit. En liten sup in i munnen och de kopplar genast av och
vi kan få grepp på dem. Ombord på Hokus Pokus är
det bara fiskarna som får en sup. Tonfiskarna blodar mycket och
blodet skall ut. Vi binder dem i stjärten och gör ett par snitt
i dem och låter de hänga en stund efter båten och bloda
av men inte för långt efter båten för då får
vi inget att rensa, haja ni det?
Dagarna går så fort och vi räknar ned cirka 150 Nm per
dag. Ett dygn gjorde vi 175 Nm. Vi kan även mäta hur länge
vi varit ute t ex hur många ägg vi har kvar eller hur fylld
kylen är, det finns många sätt och tid att komma underfund
med viktiga saker. Plötsligt får vi dålig kontakt med
de andra båtarna och problem med att skicka mail. Fast det rullar
ordentligt måste verktygslådan fram, madrasser flyttas undan
för att komma åt och kolla kablagen. Kabeln till akterstaget
(antennen) är korroderad och av. Toppen, jej ser fejlet som norrmannen
sa. Jag anslöt igen och provade radion, konstigt det var inte bättre.
Jag fortsatte och kollade inne i båten och hittade andra ändan
som också var av. Det var fukt i kabeln. Jag fick ny kontakt och
nu funkade det igen och vi kom ut på nätet. När vi kommer
fram skall jag byta hela kabeln. För att leta rätt på en
ny kabel fordras en del förflyttningar ombord och jag vågar
inte ens nämna det för Ulla.
Jag hittade en inpackad oxfilé i frysen och skar av två tjocka
fina skivor, vi tyckte att köttet var lite hårt men okey.
Till detta gjorde jag råstekt potatis. Något var konstigt
med köttet och när vi smakade på det så var det
hårt, salt och rökt. Middagen blev ingen höjdare men
vi hade gott kallskuret under resten av seglatsen. Några tunna
skivor kött och några osttärningar är gott att knapra
på som mellanmål.
Ulla gjorde en fin midsommarduk i korsstygn. Den har fyra svenska flaggor
och fyra par i folkdräkter. En dag fick vi nästan upp en stor
Blue Marlin (en typ av svärdfisk). Vi hade den ända fram intill
båten när den slet sig. Dessa fiskar är duktiga på att
simma på tvären kan man tycka. När vi fick upp resten
av linan såg vi att den bitit av wiren. Denna dag blev det fisksoppa
utan fisk till middag. Vitkål är en bra grönsak ombord.
Vi hade köpt 5 stora huvuden och vi åt ett stort lass vitkål
samt andra grönsaker varje dag, vi är nu så sunda att
det nästan är osunt. Trots att vi äter mycket fisk så kommer
vi inte ihåg vad det är för veckodag.
Mellan Galapagos och Nya Guinea ligger 70 väderbojar på varje
15 grad longitud. De är förankrade i botten med enormt långa
förtöjningar. Att segla på någon av dessa stora
plåtsaker är inte roligt så vi plottade in de två som
låg i vår kurslinje. Två av dem kom vi mycket nära
och givetvis på nätter utan månsken. Vi hade radarn
påslagen men såg inte någon av dem. Positionsangivelserna är
grova och talar bara om hela grader. (1 grad är 60 nautiska mil).
På hela vägen såg vi bara två fiskebåtar
i horisonten och ett containerfartyg. Det var på natten containerfartyget
kom upp akterifrån oss med god fart. Fartyget gav inte AIS signal
och när det var i höjd midskepps 2 Nm från oss släckte
de lanternorna och försvann in i mörkret. Att sitta på vakt
och kolla horisonten är viktigt. Två ensamseglare vi känner
kolliderade till sjöss mitt i natten på väg till Galapagos,
båda låg och sov. Som tur var så blev det endast små skador.
Vi har en härlig segling med stabilt väder, sol varenda dag
(nästan), ljumna nätter. Vi hinner tänka, läsa och
ha det allmänt bra. Jag har haft det stora nöjet? att väcka
Ulla fyrtioåtta gånger men Ulla var inte sämre så hon
väckte mig lika många gånger. Efter 24 dygn siktade
vi ön Hiva Oa och vinden ville inte längre så de sista
6½ timmarna körde vi motor och fick samtidigt laddat batterierna.
Klockan elva och fyrtiofem droppade vi ankaret i viken Atuona. Det var
fullt med uppankrade båtar i den trånga viken varför
alla hade ankare både får och akter. Vi hittade ett hål
och klämde oss in. Det kändes skönt att ligga still igen
och vi såg båda fram emot att få sova en hel natt.
Nu fick vi ändra klockorna och flytta tillbaka tre och en halv timma.
Vi kända flera av båtarna och vi åkte runt med Filiokus
och hejade.
Vi har nu kommit fram till de glömda öarna som Bengt Danielsson
skrev om Marquesas öarna. Här förekommer fortfarande väldigt
lite turism. Detta beror kanske på att det inte var många år
sedan de åt upp besökarna. Vi bestämde oss för att
inte gå nära de hus där det finns stora grytor. Här
var man först med att använda uttrycket: en god man. Ögruppen
består av ett tiotal öar varav de intressanta och bebodda är
Fatu Hiva, Tahuata, Hiva Oa, Ua Pou, Ua Huka och Nuku Hiva. Det gäller
att hålla tungan rätt i munnen. Den totala befolkningen är
6000. När kapten Cook besökte öarna var det cirka 100
000 invånare. Det är höga vulkanöar med otillgängliga
stupande bergväggar ned i havet med mastiga klippformationer. Öarna är
klädda med grön och lummig vegetation förutom på topparna.
Det finns ett antal djupa vikar på öarna där man kan
finna lä att ankra i. Klimatet är subtropiskt och dags medeltemperaturen är
trettio grader Celsius året runt. Då öarna är så höga
kan man se dem från mycket långt håll. Vi ett tillfälle
såg vi Nuku Hiva 54 Nm framför oss och vi tyckte att vi aldrig
skulle komma fram.
Nästa morgon gick vi den långa vägen i till byn för
att klarera in och köpa lite färskt bröd. Solen stod mitt
på himlen och stekte oss obarmhärtigt och givetvis så var
det mycket uppför och svårt att finna skugga. Det var Agnes,
Bertil (Panacea), Ulla och jag som kämpade oss fram de fyra kilometrarna.
Vi hittade några mangos som trillat ned från träden
och de smakade mycket gott. Det slutade med en brant nedförsbacke
ned till byn. Glad kan man vara ena vägen men vi skall tillbaks
med tung packning. Vi fick gjort våra ärenden och promenerade
sedan käckt tillbaka till våra båtar.
Att klarera in är mycket enkelt och smidigt. Man besöker Gendarmeriet
och lämnar skeppspapper och pass, fyller i ett par papper och sen är
det klart och inga avgifter förutom ett porto på några
kronor. Man är mycket vänliga och hjälpsamma och på varje
Gendarmeri har vi klarat oss med engelska. Marquesas är en fransk
koloni och språket är franska. Alla vi möter, vuxna eller
barn säger bonjour och det säger vi också.
Hälsningar
Mats o Ulla |