Bora Bora juli 2009
Sällskapsöarna
Vi har nu seglat runt i Marquesas, en ögrupp i Franska Polynesien. Öarna
vi besökt är Hiva Oa, Oa Pou, Nuku Hiva. Marquesasöarna är
höga vulkanöar med en otillgänglig kust och med några
djupa vikar där vi kunde få hyggligt med lä fast dyningarna
rullade ofta in och vi gungade hela tiden. Nu ville vi vidare och vi
satte kursen till Atoll Manihi som ligger i ögruppen Tuamotu även
kallad Dangerous Islands på grund att det var svårnavigerat
innan det fanns GPS. Tuamotu tillhör också Franska Polynesien.
Vi ser fram emot en fin och skön segling
.
Utdrag ur loggboken
24/5, Avsegling 12.00, Två spirade genuas, hamburgare med stekta ägg
bröd och grönsaker.
25/5, Avtagande vind, lite skvalp och regn, bommarna ned, Pannbiff med
lök i gräddsås.
26/5, Lugnt hav med dopp, Ulla handarbetar och Mats läser, korv
med linser och rester på kyckling.
27/5, Motor större delen av natten, lite vind med lugn sjö,
Burkskinka med spagetti.
28/5, Revad stor under natten, Squalls med mycket vind, fin segling,
tuff insegling genom revpassagen.
Seglatsen var 511 Nm och nu har vi en tidsskillnad på tolv timmar
med Sverige. Helt plötsligt så är vi väldigt morgonpigga
då vi stiger upp lika många timmar tidigare. En atoll har
ingen ö i mitten utan ett inneslutande korallrev som bildar en lagun.
Man ser ofta inte revet bara vågorna som bryter och våldsamt
när det går hög sjö. Längs revet finns det
små låga öar med palmer. Man ser inte revet förrän
vi kommer nära och ser palmerna. Det är detta som gör
det så förrädiskt att segla här i dålig sikt
och åtskilliga fartyg har strandat här genom tiderna. Ibland
ser vi segelbåtar uppslängda vid en revpassage. Det stora
innanhavet åker in och ut på grund av tidvattnet och det är
stora mängder vatten som skall passera genom passagerna vilket betyder
att man måste vänta på stillastående vatten vi
ebb eller flod alltså var sjätte timma. Vattnet åker
in eller ut i upp till sju till nio knop och det bildas farliga virvlar, är
det dessutom pålandsvind blir det farligt då det utgående
vattnet krockar med vågorna då går det inte att gå in
eller ut. Vi hade balanserat farten för att komma fram vid stillastående
tidvatten men hade lite felaktig tidsangivelse så vi tog sats och
tryckte oss in med fullt varv på motorn. När vi passerade
den trängsta delen gjorde vi en knop och sedan var vi inne. Här
var ingen sjö utan slätt vatten. Vi hade kommit igenom, det
kändes
skönt. Vi får hela tiden nya erfarenheter. Vi följde
en utprickad led och gick upp bland några andra segelbåtar.
Ulla stod på fördäck och spanade efter en fri sandfläck
vilket inte var så lätt för det finns massor med korallhuvud.
Ulla gav klartecken och vi fällde ankaret och backade fast det.
Först kanade ankaret och hoppade över koraller men vi fastnade
till slut. Det gäller att få fast ankaret ordentligt för
fast vi har sjölä så har vi inget vindlä och det
tutar i ordentligt ibland och att ankra om när det är kolsvart är
ingen höjdare. Vi hoppar i det härliga vattnet och kollar samtidigt
ankaret. Det var fint nedgrävt men kättingen låg mellan
korallhuvuden. Vinden ändrar ofta riktning men det fick vara som
det var för vi kan inte få bara sand.
Vi sam in mot revet och
kollade fiskarna som sam runt oss i det mest vackra färger. Plötsligt
känner vi något som stöter
mjukt mot kroppen och kittlas. Det var 20 – 30 cm långa pilotfiskar
(moora) som försökte suga sig fast i oss De har en stor sugmun
ovanpå nosen och de är helt orädda. Det går inte
att vifta bort dem. Jag hade fem sex stycken som följde efter hela
vägen till badstegen. De ser ut som små hajar. Till middag
blev det en härlig lammgryta och på kvällen hade vi sundowners
med pot lock tillsammans med andra båtbesättningar på stranden.
Vi blev särskilt uppmärksammade av nonos (sandflugor) ett minne
som varar i flera dagar. Vi låg tio till femton båtar här
och de flesta hade vi träffat förut så vi gör som
vi brukar, byter erfarenheter och tips om kommande ankringsställen,
pilots, sjökort, incheckningsrutiner med mera. Den naturliga träffpunkten är
vid femtiden på stranden. Någon startar upp en eld och vi
eldar våra sopor och skrämmer i bästa fall några
nonos.
Här på Manihi finns det en fantastisk man som heter Fernando,
han kommer ut i sin båt på morgonen och har färskt bröd
att sälja. Han presenterar sig med ett välkomnande leende och
lämnar oss ett papper med aktiviteter som han anordnar. Här
står bl.a. att läsa, Fernando är bagare, har snorklingsturer,
hjälper till vid inpassering och utpassering ur atollen, han har
en pärlfarm som han visar och erbjuder en polynesisk afton med folkdans
och levande musik och polynesisk buffé. Dessutom är
han boss för mormonkyrkan på ön. Han är med överallt
och alltid lika glad. En dag följer vi med på snorkeltur och
han kör oss utanför revet och vi glider med tidvattnet in genom
hela passagen på vänster sida. Vattnet är kristallklart
och vi ser massor med fisk och haj. Sedan plockar han upp oss i båten
och kör ut oss på den högra sidan och vi glider med strömmen
på denna sida. Fernando har noga reda på vattnet och vi
märker att vi åker fortare och fortare då vattnet börja
ta fart in i atollen. Vi håller oss till kanten för mitt i
rännan går vattnet mycket fortare.
Följande dag åkte vi med på en tur till Fernandos pärlfarm.
Först körde han ut i atollen och vid flytkulor hänger
tampar ned i vattnet och han lyfte på en lina och plockade några
små ostron, han berättade att när de var riktigt små så sam
de. Han drog upp fler linor och visade de olika stadierna. Ostronen kan
användas fyra gånger. Vi kom till hans ostronfarm och han
plockade upp stora ostron lade dem en och en i en hållare och öppnade
dem enkelt och satte en kil i gapet. Sedan visade han hur man planterar
en liten pärla inne i muskeln efter först ha gjort ett litet
snitt i muskeln. Bredvid pärlan lade han en liten bit av en muskel
som han skurrit i små bitar. Det var viktigt vilken sida om pärlan
han la den lilla färgade biten. Detta bestämde vilken färg
pärlan skulle få. Sedan placerades ostronet ut i vattnet igen.
De små pärlorna som planteras in köps från någon
stans i Asien. Sedan hämtade han färdiga ostron och vi fick
välja var sitt ostron. I över hälften av ostronen låg
det en pärla men de varierade i utseende och storlek. Jag hade tur
och mitt ostron innehöll en stor rund och fin svart pärla.
Alla fick vi ett par pärlor med oss hem till båtarna.
Vi anmälde oss också till en polynesisk afton. Vi blev alla
hämtade vid våra båtar och kördes in till den lilla
byn där Fernando har ett hus vi den lilla kajen. Det var uppdukat
bord i ett stort rum med öppen vägg mot havet. Vi var cirka
trettio seglare och de var från alla båtarna. En grupp spelade
folkmusik och damerna hade blomsterkransar på huvudet. I rummet
intill dukades det upp bord med massor av polynesisk mat, det var över
ett femtontal olika rätter samt efterätter. Det var fisk i
olika former tillagad och rå. Det smakade mycket gott. Sedan kom
det en mamma med dotter som dansade och vickade på höfterna.
Den lilla flickan var mycket duktig. En av Fernandos medarbetare visade
hur man knyter en Paron till klädedräkt på ett otal sätt,
sedan avslutade han med att dansa med facklor. Ett par damer gjorde damhattar
av smala palmblad och Ulla köpte en. Vi hade en trevlig kväll
och transporterades sedan hem till våra båtar. Vi ville betala
men Fernando sa att det ordnar vi imorgon när jag kommer med brödet.
Vi fick bröd alla dagar utom söndag för då har han
kyrkan. När han kom på morgonen fick vi ett par pärlor
och hatten ville han inte ha betalt för. En dag fick vi var sitt
snäckhalsband.
Vi hade mycket roligt på Manihi och hade flera trevliga Pot Locks
på stranden men ”life must go on” och vi var nyfikna
på nästa atoll. När vi en morgon lämnade väntade
Fernando på att vi fått upp ankaret. Många har problem
med att kättingen kilat sig fast mellan korallerna och då dök
han ned och lossade kättingen. Vi låg flera beredda på rätt
vatten och den amerikanska båten Contrails och vi slank elegant
genom passagen i rätt tid. Det är lustigt men Jim och Barbara
bor grannar i Florida med Frank o Tari som vi träffat och seglat
med i Medelhavet och sedan träffat igen i Karibien.
Vi startade klockan nio på morgonen och vi hade en nattsegling
till Rangiroa. Det är 113 Nm och vi fick börja anpassa farten
för att inte komma för tidigt innan det ljusnat. Vi hade bra
med vind och vi fick minska och minska segel för att ligga under
5 knop. Till slut hade vi för lite segel så vi fick inte tillräckligt
med press i riggen varför vi fick en obekväm segling med mycket
rull och regnskurar. Denna dag blev det av förklarliga skäl
köttbullar på burk. Ibland fiskar vi med magnet. När
vi kom fram var vi för tidiga så vi fick hålla igen
utanför atollen. Det finns två passager och vi fick reda på av
en annan båt att det var lugnare i den andra passagen. Vi ändrade
kurs och vi gick in i lugnt vatten. På styrbordssidan låg
två segelbåtar uppkastade på revet. De hade legat där
någon tid så de såg lite sargade och väderbitna
ut. Vi låg här några dagar men vädret var inte
så bra, det blåste ordentligt ett par nätter och det
ryckte i ankarkättingen för den fastnade på korallhuvuden.
På två båtar gick krokarna till kättingsavlastningen
av, vår blev kraftigt böjd. Vi krokar i kättingen och
hänger i en tamp upp i båten vilket gör att det blir
mjukare ryck.
Vi stannade på Rangiroa i nio dagar, snorklade, promenerade, jag åkte
med en dykartur och dök utanför revet och vi umgicks med de
andra båtarna. Det finns inte så mycket att göra iland
så vi har det bra ombord. Vi var inne på en flott resort
med nya stugor på pålar i vattnet och en fin restaurang och
en bar. Vi var några stycken och drack kaffe och vi blev bara halvt
rånade. Priserna är skyhöga. Ulla och jag var där
en dag och beställde varsin hamburgare. Vi orkade inte brödet
så vi bad om en påse men fick beskedet: no take away.
Vi var många båtar som skulle gå och vi bestämde
att göra ett race med start klockan 06.00 när det ljusnat vilket
passar bra för att gå genom passagen. Klockan sex nästa
morgon lämnade vi tio båtar samtidigt och vi hade radiokontakt
hela vägen
till Papeete på Tahiti. Vi hade 208 Nm och vi hoppades på bra
vind för att slippa ligga ute i två nätter. Vi fick vår
vind och var framme vid middagstid dagen efter. En av båtarna tog
in vatten på natten. De hittade läckan. Det var en trasig
länspump som
tog in vatten bakvägen då utloppet låg för lågt över
vattenlinjen och då båten låg åt styrbord rann
vatten in i båten. De hade inga fungerande länspumpar så de
fick spanna vatten från under motorn. De fixade problemet och var
vid gott humör. Efter en fin segling kom vi fram till Papeete vid
middagstid och vi gick in i öppningen i revet. Innan var vi tvungna
att ropa upp Port Control och få klartecken att gå in. Vi
fick besked om att gå till
en prick och vänta på mer besked för vi skulle gå vidare
in längs revet och förbi en flygplats och till Marina Taina.
Efter en stund blev vi uppropade och fick klartecken att gå och
att vi skulle ropa upp dem när vi hade fem minuter kvar till en
ny punkt vilket vi gjorde och fortsatte och ropade upp dem igen och fick
ok sen meddelade att vi var förbi. Det låg många båtar
för ankar utanför
marinan men vi hittade ett hål och vi fällde ankaret. Chas
på All
The Colours mötte upp och överlämnade en färskt Painriche.
Myndigheterna fick vänta till nästa dag och vi tog det lugnt
och tillredde middagen. Vi tog dingen iland och fastnade i baren i marinan
där
vi tog en sundowner tillsamman med Contrails, Sunchaser och Paradise
Bond. Den stora franska matkedjan Carrefour har en stor butik ett par
hundra meter från marinan och vi gick dit och njöt av det
stora utbud som finns där. Vi hade inte varit i en välsorterad
butik sedan vi lämnade
Panama för tre månader sedan. Här finns allt som man
kan önska
sig och lyckan skulle vara fulländad om man inte såg priserna, även
de slår alla rekord. Den långa ostdisken fick oss att dregla.
Köttdisken
med allt det läckra köttet. I motsats till allt annat är
inte köttet så dyrt. Kvaliteten var utmärkt och det är
sällan
man får så gott och välhängt kött. Vi skulle
inte storhandla denna dag men kundvagnen blev nästan full ändå för
vi kunde inte motstå och det man har det har man. Vi hade en nattsegling
bakom oss och vi somnade gott efter en sen kväll.
Följande morgon tog vi bussen in till Papeete och checkade in. Vi
hade fyllt i ett papper fel tidigare och det hängde immigration
upp sig på och bad mig komma med ett annat papper som vi inte hade.
Jag gick ur kön, strök och ändrade formuläret och
fick sedan hans gillande. Vi kontaktade agenten som vi beställt
reservdelar av till Panda generatorn. Avgaskröken hade fastnat i
tullen. Vi fick vänta i fjorton dagar innan vi fick delarna. De
hade gått med DHL från Frankrike och vi fick dem 2 månader
efter beställning som utlovats med 8 dagar. När de kom så var
det inte rätt avgaskrök men jag kunde fila in den på plats.
SSB radion fick vi reparerad hos Furuno som hade ett ”ersättningskort” (en
plastskiva med en massa konstiga komponenter). De fixade den på tre
dagar. Vi tillbringade många dagar med att gå gata upp och
gata ned i värmen för att hitta de reservdelar vi behövde
men vi fick fixat det mesta. Laddningen fungerade dåligt på 24V
men vi hade en ny generator i reserv och jag bytte den och sedan fungerade
laddningen. Motorn och Pandan fick ny olja, oljefilter och bränslefilter
och watermakern fick nya vattenfilter. Pandan krånglade igen men
fick en ny impeller och en ny drivrem.
Det var inte bara arbete, vi såg oss omkring och umgicks i båtarna.
Vi lär känna mer och mer besättningar och vi ligger nästan
alla i samma rytm och ser varandra från och till i de olika hamnarna.
I Papeete är det full puls och det känns som att vara i en
storstad. Det finns massor med affärer och restauranger med trevliga
uteserveringar. Efter att ha legat ute i den avskilda övärlden
känns det stressande med den häftiga trafiken och bullret.
En tupp och ett par hönor var nog lika stressade, de hade förirrat
sig in på huvudgatan och slank in mellan ett par parkerade bilar.
Folk är mycket vänliga och alla hälsar, gammal som ung.
Utbudet av blommor, blomsterkransar och blomsterprydnader är stort
och många kvinnor har en blomma vid ena örat. Souvenirbutikerna
trängs med juvelerare som säljer svarta pärlor, armband,
halsband, örhänge med mera. Priserna varierar kraftigt med
kvaliteten. Här finns mycket att se och uppleva och det är
inte svårt att klamra sig fast i civilisationen men nu är
det ju så att det inte är det seglatsen går ut på.
Hokus Pokus har fått sin omvårdnad och var färdig för
avsegling och det var också vi.
Kursen sattes till Moorea som ligger intill och bara 23 Nm. En kort sträcka
men ack så rullig. Vi hade bra tryck i seglen men rullningen kom
från sidan så det är bara att hålla sig fast och
njuta. Vi seglade in i revöppningen och passerade Cooks Bay och
gick in i viken intill som heter Opunohu Bay. Vi ankrar upp bakom revet
på fyra meters djup. Vit sand och med ett blått vatten ovanpå.
Vi är nu i paradiset. Landskapet med de höga bergen bakom med
dess formationer och grönklädda med sandstränder runt
om som är palmklädda. Vi sitter bara stumt och beundrar allt
det vackra. Jag väcks ur min dröm och påminns om att
nu är det verkligen tid för middag och lydig som man är
kliver jag ned i pentryt efter att först ha summit i det härliga
vattnet tillsammans med några nyfikna fiskar. Ankaret låg
väl nedplöjt. Jag hittade en fläskfilé i kylen,
kryddade den och lindade med bacon innan den hamnade på grillen.
Ovanför spisen finns ett fönster så jag kan beundra utsikten
under arbetet. Den fina kvällen och solnedgången över
revet fick en värdig middag. Revet skyddade gott och fast det blåste
så låg vi helt stilla. På kvällen såg
vi på Myteriet på Bounty på dvd. Många av scenerna
var inspelade i viken och vi kände igen klippformationerna och viken.
Filmen var inspelad 1984. Vi läste senare att även filmen South
Pacific hade många scener härifrån. Tyvärr blev
vi inte mötta av utriggare med vackra flickor med blomsterkransar
i håret men å andra sidan så gjorde inte Ulla myteri.
Vi låg för ankar på ett underbart ställe bakom
revet och vi gjorde utflykter med Filiokus och hittade fina snorklingsställen.
Det ligger många fina hotell här. De har bungalows som står
på pålar i vattnet och alla har en veranda och stege ned
i vattnet. På ett ställe innanför revet på ett
par meters djup matar hotellet stora rockor och där finns massor
av dem. De är helt tama och om man håller en bit fisk i handen
kommer de alldeles intill och vill bli matade. De kryper upp över
kroppen och omslingrar oss med sina vingar. Vi var där ett par gånger
och lekte med dem. En dag gick vi på promenad närmare bestämt
bergsklättring tillsammans med Happy Spirit, Chinook 2 och Optimus.
Det var en klättring längs en igenvuxen stig upp till en fantastisk
utsiktspunkt där vi kunde se ut över båda vikarna Baies
de Cook samt D’Opunohu. Det var mycket jobbigt att ta sig upp men
väl värt besväret. Vi tog en annan stig tillbaka och vi
gick bredvid ett stort fält där de odlar ananas. Ön har
en mycket intensiv natur med tät vegetation med vackra buskar och
blommor. Här på Moorea liksom på alla franska öarna är
det mycket välstädat på vägar och runt husen och
man frossar med buskar och blommor. Vi ser ofta folk som krattar och
städar sina trädgårdar och runt omkring.
Moorera är ett ställe man kan njuta av väldigt länge
men vi måste vidare för det finns massor av öar vi vill
besöka innan vi kommer till New Zeeland innan hurricane season i
mitten av november. Nästa ö blev Huahini, en sträcka på 83Nm.
Det är för mycket för en dagssegling så vi tog upp
ankaret vid tretiden på eftermiddagen och nattseglade dit. Klockan
tio på morgonen gick vi in i passagen i revet och Hokus Pokus slutade
rulla efter gropig men fin segling. Det finns en stor sandplätt åtta
till tio meters djup men där fick vi ingen plats utan fick lägga
oss vid sidan där det var 18 meter. Vi fick bra fäste och vi
låg i en liten uppförsbacke så vi var nöjda. Alldeles
intill ankringen ligger byn Fare som är en centralort för ön.
Det går en gata genom byn och den har en otrolig puls när
butikerna är öppna. Vi förvånades över den
stora matbutiken som har ett enormt utbud men ägg fick vi inte tag
på under de dagar vi låg där. Myndigheterna brydde sig
inte så vi behövde inte checka in. En dag hörde vi på VHF
Honey Moon, Honey Moon Clark Gable is calling. Det finns många
roliga båtnamn och vi möter ofta uppskattning för namnet
Hokus Pokus.
En morgon kom det inget vatten ur kranarna fast pumpen arbetade. Efter
fruktlösa försök med att skapa en hel pump av de två som
verkade tillsammans fick vi sätta oss ned och begrunda situationen.
Det finns en fotpump vid pentryt så där kan vi få vatten
men problemet är att vi inte kan skölja watermakern utan tryck
i tanken. Alltså, vi måste ha en ny pump nu och frågan är
hur. Att kryssa tillbaka till Tahiti i nästan 100Nm är
inte så frestande, och kanske få en där är ingen
höjdare. Vi pratade med Freja, en svensk båt med Thomas och
Kerstin ombord. De hade två pumpar i reserv och vi fick köpa
en av dem, vilken lycka. Ett par timmar senare så pumpade vi vatten
igen efter att ha joksat lite med anslutningarna. Det var inte samma
dimensioner på slangarna och pumpen är på 12V istället
för 24V som den ersatta. Ibland har man tur och vi var lyckliga över
att ha fixat ett stort problem vi inte visste vi hade när vi vaknade
denna morgon. En slangstump som passade fick vi av Chinook 2.
Vi gick till en djup ankarvik i dubbel bemärkelse som heter Bourayne
tillsammans med Chinook 2 och Happy Spirit som vi seglar tillsammans
med och har haft kul ihop med vid flera tillfällen. Båda båtarna är
från England. Vi fann ingen uppgrundning så vi fick ankra
på 28 meters djup. Vår kätting är bara på 60
meter så vi förlängde med en ankarlina. Det blåste
kraftigt den första natten men vi satt ordentligt fast i leran.
En dag hade Andy på Chinook 2 födelsedag så vi blev
alla bjudna på kalas. Först var det sundowner på stranden
där vi gjorde eld och eldade sopor. Sedan var det middag ombord
på Chinook 2. En dag gick vi alla på promenad på en
väg med kraftig uppförslut en kilometer upp till en vacker
utsiktsplats över viken. När vi var uppe gick vägen ned
på samma sätt i 2 km. Vi nöjde oss med att komma hit
och vyn var enormt vacker.
Happy Spirit och vi fortsatte till nästa ö Tahaa. Tahaa ligger
bakom samma rev som Raiatea. Mellan öarna finns det många
rev och vi fick trixa oss fram mellan prickarna. Vi ankrade i en vik
som heter Haamene. På kvällen hörde vi en massa trummor
och musik och folk som rörde sig på en plätt framför
kyrkan. Vi kunde inte uppfatta vad det var då det var dåligt
upplyst. Jag hade petat sönder en tand med en tandpetare så vi
letade upp en tandläkare som vi hade läst skulle finnas där.
Det var stängt så vi promenerade vidare. Det ligger en restaurang
vi vattnet som rekommenderas i Lonely Planet. Vi gick in och såg
oss omkring. Ägaren är en trevlig fransman som pratar bra engelska.
Jag frågade honom om han visste när tandläkaren hade öppet.
Han sitter här på verandan och äter lunch sa han och
han presenterade oss. De skämtade med varandra och restaurangägaren
sa att det kostar inget för han, tandläkaren, behöver
praktik, båda skrattade. Jag fick en tid klockan elva dagen efter.
Det var en trevlig lokal med modern utrustning med en stol som man somnar
i, musiken var på svag volym. Han lagade den trasiga tanden och
såg en skada på tanden bredvid som han också lagade.
När jag ville betala sa han, for you it’s free. Det fanns
alltså inget utrymme för att pruta På kvällen unnade
vi oss ett restaurangbesök tillsammans med Happy Spirit. På ön
odlar man vanilj och exporterar. Vi beställde Guldmakrill (Dorado)
med sås smaksatt med vanilj. Det var mycket gott. När vi satt
där hörde vi trummorna och vi gick till kyrkan. På planen
utanför dansades det polynesisk dans med mycket magrull. Det var
damer i alla åldrar som rörde sig rytmiskt och sjöng.
Det var många trummor och mandoliner. De tränade för
en festival som skulle vara om någon vecka. Alla kvällar vi
låg i viken tränade de.
Vi besökte en vaniljodling som en gammal underlig fransman driver.
Han var en före detta främlingslegionär men slutade när
fransmännen hade atombombssprängningar. Det är en speciell
man som nog har hörselproblem för hans nästan skrek när
han pratade. Han berättade om hur vanilj framställdes. Vi köpte
både på stav och torkad mald vanilj. Det torkade pulvret
används
till smaksättning i såser och annat man vill smaksätta.
För
att stavarna inte skall torka och hålla länge skall man låta
dem ligga i rom. Gjorde idag ett fynd bland gömmorna. Det var ett
paket med mycket gott kaffe (cafe’Britt) från Costa Rica.
En underbar doft spred sig i båten några minuter senare.
Vi seglade vidare till Bora Bora men om det berättar vi nästa
resebrev.
Med seglarhälsningar
Mats o Ulla
|