Bora Bora juli 2009

Resebrev 17

Sällskapsöarna

Vi har nu seglat runt i Marquesas, en ögrupp i Franska Polynesien. Öarna vi besökt är Hiva Oa, Oa Pou, Nuku Hiva. Marquesasöarna är höga vulkanöar med en otillgänglig kust och med några djupa vikar där vi kunde få hyggligt med lä fast dyningarna rullade ofta in och vi gungade hela tiden. Nu ville vi vidare och vi satte kursen till Atoll Manihi som ligger i ögruppen Tuamotu även kallad Dangerous Islands på grund att det var svårnavigerat innan det fanns GPS. Tuamotu tillhör också Franska Polynesien. Vi ser fram emot en fin och skön segling
.
Utdrag ur loggboken
                                                                                                                                       
24/5, Avsegling 12.00, Två spirade genuas, hamburgare med stekta ägg bröd och grönsaker.

25/5, Avtagande vind, lite skvalp och regn, bommarna ned, Pannbiff med lök i gräddsås.

26/5, Lugnt hav med dopp, Ulla handarbetar och Mats läser, korv med linser och rester på kyckling.

27/5, Motor större delen av natten, lite vind med lugn sjö, Burkskinka med spagetti.

28/5, Revad stor under natten, Squalls med mycket vind, fin segling, tuff insegling genom revpassagen.

Seglatsen var 511 Nm och nu har vi en tidsskillnad på tolv timmar med Sverige. Helt plötsligt så är vi väldigt morgonpigga då vi stiger upp lika många timmar tidigare. En atoll har ingen ö i mitten utan ett inneslutande korallrev som bildar en lagun. Man ser ofta inte revet bara vågorna som bryter och våldsamt när det går hög sjö. Längs revet finns det små låga öar med palmer. Man ser inte revet förrän vi kommer nära och ser palmerna. Det är detta som gör det så förrädiskt att segla här i dålig sikt och åtskilliga fartyg har strandat här genom tiderna. Ibland ser vi segelbåtar uppslängda vid en revpassage. Det stora innanhavet åker in och ut på grund av tidvattnet och det är stora mängder vatten som skall passera genom passagerna vilket betyder att man måste vänta på stillastående vatten vi ebb eller flod alltså var sjätte timma. Vattnet åker in eller ut i upp till sju till nio knop och det bildas farliga virvlar, är det dessutom pålandsvind blir det farligt då det utgående vattnet krockar med vågorna då går det inte att gå in eller ut. Vi hade balanserat farten för att komma fram vid stillastående tidvatten men hade lite felaktig tidsangivelse så vi tog sats och tryckte oss in med fullt varv på motorn. När vi passerade den trängsta delen gjorde vi en knop och sedan var vi inne. Här var ingen sjö utan slätt vatten. Vi hade kommit igenom, det kändes skönt. Vi får hela tiden nya erfarenheter. Vi följde en utprickad led och gick upp bland några andra segelbåtar. Ulla stod på fördäck och spanade efter en fri sandfläck vilket inte var så lätt för det finns massor med korallhuvud.
Ulla gav klartecken och vi fällde ankaret och backade fast det. Först kanade ankaret och hoppade över koraller men vi fastnade till slut. Det gäller att få fast ankaret ordentligt för fast vi har sjölä så har vi inget vindlä och det tutar i ordentligt ibland och att ankra om när det är kolsvart är ingen höjdare. Vi hoppar i det härliga vattnet och kollar samtidigt ankaret. Det var fint nedgrävt men kättingen låg mellan korallhuvuden. Vinden ändrar ofta riktning men det fick vara som det var för vi kan inte få bara sand.

Vi sam in mot revet och kollade fiskarna som sam runt oss i det mest vackra färger. Plötsligt känner vi något som stöter mjukt mot kroppen och kittlas. Det var 20 – 30 cm långa pilotfiskar (moora) som försökte suga sig fast i oss De har en stor sugmun ovanpå nosen och de är helt orädda. Det går inte att vifta bort dem. Jag hade fem sex stycken som följde efter hela vägen till badstegen. De ser ut som små hajar. Till middag blev det en härlig lammgryta och på kvällen hade vi sundowners med pot lock tillsammans med andra båtbesättningar på stranden. Vi blev särskilt uppmärksammade av nonos (sandflugor) ett minne som varar i flera dagar. Vi låg tio till femton båtar här och de flesta hade vi träffat förut så vi gör som vi brukar, byter erfarenheter och tips om kommande ankringsställen, pilots, sjökort, incheckningsrutiner med mera. Den naturliga träffpunkten är vid femtiden på stranden. Någon startar upp en eld och vi eldar våra sopor och skrämmer i bästa fall några nonos.

Här på Manihi finns det en fantastisk man som heter Fernando, han kommer ut i sin båt på morgonen och har färskt bröd att sälja. Han presenterar sig med ett välkomnande leende och lämnar oss ett papper med aktiviteter som han anordnar. Här står bl.a. att läsa, Fernando är bagare, har snorklingsturer, hjälper till vid inpassering och utpassering ur atollen, han har en pärlfarm som han visar och erbjuder en polynesisk afton med folkdans och levande musik och polynesisk buffé.  Dessutom är han boss för mormonkyrkan på ön. Han är med överallt och alltid lika glad. En dag följer vi med på snorkeltur och han kör oss utanför revet och vi glider med tidvattnet in genom hela passagen på vänster sida. Vattnet är kristallklart och vi ser massor med fisk och haj. Sedan plockar han upp oss i båten och kör ut oss på den högra sidan och vi glider med strömmen på denna sida. Fernando har noga reda på vattnet och vi märker att vi åker fortare och fortare då vattnet börja ta fart in i atollen. Vi håller oss till kanten för mitt i rännan går vattnet mycket fortare.

Följande dag åkte vi med på en tur till Fernandos pärlfarm. Först körde han ut i atollen och vid flytkulor hänger tampar ned i vattnet och han lyfte på en lina och plockade några små ostron, han berättade att när de var riktigt små så sam de. Han drog upp fler linor och visade de olika stadierna. Ostronen kan användas fyra gånger. Vi kom till hans ostronfarm och han plockade upp stora ostron lade dem en och en i en hållare och öppnade dem enkelt och satte en kil i gapet. Sedan visade han hur man planterar en liten pärla inne i muskeln efter först ha gjort ett litet snitt i muskeln. Bredvid pärlan lade han en liten bit av en muskel som han skurrit i små bitar. Det var viktigt vilken sida om pärlan han la den lilla färgade biten. Detta bestämde vilken färg pärlan skulle få. Sedan placerades ostronet ut i vattnet igen. De små pärlorna som planteras in köps från någon stans i Asien. Sedan hämtade han färdiga ostron och vi fick välja var sitt ostron. I över hälften av ostronen låg det en pärla men de varierade i utseende och storlek. Jag hade tur och mitt ostron innehöll en stor rund och fin svart pärla. Alla fick vi ett par pärlor med oss hem till båtarna.

Vi anmälde oss också till en polynesisk afton. Vi blev alla hämtade vid våra båtar och kördes in till den lilla byn där Fernando har ett hus vi den lilla kajen. Det var uppdukat bord i ett stort rum med öppen vägg mot havet. Vi var cirka trettio seglare och de var från alla båtarna. En grupp spelade folkmusik och damerna hade blomsterkransar på huvudet. I rummet intill dukades det upp bord med massor av polynesisk mat, det var över ett femtontal olika rätter samt efterätter. Det var fisk i olika former tillagad och rå. Det smakade mycket gott. Sedan kom det en mamma med dotter som dansade och vickade på höfterna. Den lilla flickan var mycket duktig. En av Fernandos medarbetare visade hur man knyter en Paron till klädedräkt på ett otal sätt, sedan avslutade han med att dansa med facklor. Ett par damer gjorde damhattar av smala palmblad och Ulla köpte en. Vi hade en trevlig kväll och transporterades sedan hem till våra båtar. Vi ville betala men Fernando sa att det ordnar vi imorgon när jag kommer med brödet. Vi fick bröd alla dagar utom söndag för då har han kyrkan. När han kom på morgonen fick vi ett par pärlor och hatten ville han inte ha betalt för. En dag fick vi var sitt snäckhalsband.

Vi hade mycket roligt på Manihi och hade flera trevliga Pot Locks på stranden men ”life must go on” och vi var nyfikna på nästa atoll. När vi en morgon lämnade väntade Fernando på att vi fått upp ankaret. Många har problem med att kättingen kilat sig fast mellan korallerna och då dök han ned och lossade kättingen. Vi låg flera beredda på rätt vatten och den amerikanska båten Contrails och vi slank elegant genom passagen i rätt tid. Det är lustigt men Jim och Barbara bor grannar i Florida med Frank o Tari som vi träffat och seglat med i Medelhavet och sedan träffat igen i Karibien.

Vi startade klockan nio på morgonen och vi hade en nattsegling till Rangiroa. Det är 113 Nm och vi fick börja anpassa farten för att inte komma för tidigt innan det ljusnat. Vi hade bra med vind och vi fick minska och minska segel för att ligga under 5 knop. Till slut hade vi för lite segel så vi fick inte tillräckligt med press i riggen varför vi fick en obekväm segling med mycket rull och regnskurar. Denna dag blev det av förklarliga skäl köttbullar på burk. Ibland fiskar vi med magnet. När vi kom fram var vi för tidiga så vi fick hålla igen utanför atollen. Det finns två passager och vi fick reda på av en annan båt att det var lugnare i den andra passagen. Vi ändrade kurs och vi gick in i lugnt vatten. På styrbordssidan låg två segelbåtar uppkastade på revet. De hade legat där någon tid så de såg lite sargade och väderbitna ut. Vi låg här några dagar men vädret var inte så bra, det blåste ordentligt ett par nätter och det ryckte i ankarkättingen för den fastnade på korallhuvuden. På två båtar gick krokarna till kättingsavlastningen av, vår blev kraftigt böjd. Vi krokar i kättingen och hänger i en tamp upp i båten vilket gör att det blir mjukare ryck.
   
Vi stannade på Rangiroa i nio dagar, snorklade, promenerade, jag åkte med en dykartur och dök utanför revet och vi umgicks med de andra båtarna. Det finns inte så mycket att göra iland så vi har det bra ombord. Vi var inne på en flott resort med nya stugor på pålar i vattnet och en fin restaurang och en bar. Vi var några stycken och drack kaffe och vi blev bara halvt rånade. Priserna är skyhöga. Ulla och jag var där en dag och beställde varsin hamburgare. Vi orkade inte brödet så vi bad om en påse men fick beskedet: no take away.

 Vi var många båtar som skulle gå och vi bestämde att göra ett race med start klockan 06.00 när det ljusnat vilket passar bra för att gå genom passagen. Klockan sex nästa morgon lämnade vi tio båtar samtidigt och vi hade radiokontakt hela vägen till Papeete på Tahiti. Vi hade 208 Nm och vi hoppades på bra vind för att slippa ligga ute i två nätter. Vi fick vår vind och var framme vid middagstid dagen efter. En av båtarna tog in vatten på natten. De hittade läckan. Det var en trasig länspump som tog in vatten bakvägen då utloppet låg för lågt över vattenlinjen och då båten låg åt styrbord rann vatten in i båten. De hade inga fungerande länspumpar så de fick spanna vatten från under motorn. De fixade problemet och var vid gott humör. Efter en fin segling kom vi fram till Papeete vid middagstid och vi gick in i öppningen i revet. Innan var vi tvungna att ropa upp Port Control och få klartecken att gå in. Vi fick besked om att gå till en prick och vänta på mer besked för vi skulle gå vidare in längs revet och förbi en flygplats och till Marina Taina. Efter en stund blev vi uppropade och fick klartecken att gå och att vi skulle ropa upp dem när vi hade fem minuter kvar till en ny punkt vilket vi gjorde och fortsatte och ropade upp dem igen och fick ok sen meddelade att vi var förbi. Det låg många båtar för ankar utanför marinan men vi hittade ett hål och vi fällde ankaret. Chas på All The Colours mötte upp och överlämnade en färskt Painriche. Myndigheterna fick vänta till nästa dag och vi tog det lugnt och tillredde middagen. Vi tog dingen iland och fastnade i baren i marinan där vi tog en sundowner tillsamman med Contrails, Sunchaser och Paradise Bond. Den stora franska matkedjan Carrefour har en stor butik ett par hundra meter från marinan och vi gick dit och njöt av det stora utbud som finns där. Vi hade inte varit i en välsorterad butik sedan vi lämnade Panama för tre månader sedan. Här finns allt som man kan önska sig och lyckan skulle vara fulländad om man inte såg priserna, även de slår alla rekord. Den långa ostdisken fick oss att dregla. Köttdisken med allt det läckra köttet. I motsats till allt annat är inte köttet så dyrt. Kvaliteten var utmärkt och det är sällan man får så gott och välhängt kött. Vi skulle inte storhandla denna dag men kundvagnen blev nästan full ändå för vi kunde inte motstå och det man har det har man. Vi hade en nattsegling bakom oss och vi somnade gott efter en sen kväll.

Följande morgon tog vi bussen in till Papeete och checkade in. Vi hade fyllt i ett papper fel tidigare och det hängde immigration upp sig på och bad mig komma med ett annat papper som vi inte hade. Jag gick ur kön, strök och ändrade formuläret och fick sedan hans gillande. Vi kontaktade agenten som vi beställt reservdelar av till Panda generatorn. Avgaskröken hade fastnat i tullen. Vi fick vänta i fjorton dagar innan vi fick delarna. De hade gått med DHL från Frankrike och vi fick dem 2 månader efter beställning som utlovats med 8 dagar. När de kom så var det inte rätt avgaskrök men jag kunde fila in den på plats. SSB radion fick vi reparerad hos Furuno som hade ett ”ersättningskort” (en plastskiva med en massa konstiga komponenter). De fixade den på tre dagar. Vi tillbringade många dagar med att gå gata upp och gata ned i värmen för att hitta de reservdelar vi behövde men vi fick fixat det mesta. Laddningen fungerade dåligt på 24V men vi hade en ny generator i reserv och jag bytte den och sedan fungerade laddningen. Motorn och Pandan fick ny olja, oljefilter och bränslefilter och watermakern fick nya vattenfilter. Pandan krånglade igen men fick en ny impeller och en ny drivrem.

Det var inte bara arbete, vi såg oss omkring och umgicks i båtarna. Vi lär känna mer och mer besättningar och vi ligger nästan alla i samma rytm och ser varandra från och till i de olika hamnarna. I Papeete är det full puls och det känns som att vara i en storstad. Det finns massor med affärer och restauranger med trevliga uteserveringar. Efter att ha legat ute i den avskilda övärlden känns det stressande med den häftiga trafiken och bullret. En tupp och ett par hönor var nog lika stressade, de hade förirrat sig in på huvudgatan och slank in mellan ett par parkerade bilar. Folk är mycket vänliga och alla hälsar, gammal som ung. Utbudet av blommor, blomsterkransar och blomsterprydnader är stort och många kvinnor har en blomma vid ena örat. Souvenirbutikerna trängs med juvelerare som säljer svarta pärlor, armband, halsband, örhänge med mera. Priserna varierar kraftigt med kvaliteten. Här finns mycket att se och uppleva och det är inte svårt att klamra sig fast i civilisationen men nu är det ju så att det inte är det seglatsen går ut på. Hokus Pokus har fått sin omvårdnad och var färdig för avsegling och det var också vi.

Kursen sattes till Moorea som ligger intill och bara 23 Nm. En kort sträcka men ack så rullig. Vi hade bra tryck i seglen men rullningen kom från sidan så det är bara att hålla sig fast och njuta. Vi seglade in i revöppningen och passerade Cooks Bay och gick in i viken intill som heter Opunohu Bay. Vi ankrar upp bakom revet på fyra meters djup. Vit sand och med ett blått vatten ovanpå. Vi är nu i paradiset. Landskapet med de höga bergen bakom med dess formationer och grönklädda med sandstränder runt om som är palmklädda. Vi sitter bara stumt och beundrar allt det vackra. Jag väcks ur min dröm och påminns om att nu är det verkligen tid för middag och lydig som man är kliver jag ned i pentryt efter att först ha summit i det härliga vattnet tillsammans med några nyfikna fiskar. Ankaret låg väl nedplöjt. Jag hittade en fläskfilé i kylen, kryddade den och lindade med bacon innan den hamnade på grillen. Ovanför spisen finns ett fönster så jag kan beundra utsikten under arbetet. Den fina kvällen och solnedgången över revet fick en värdig middag. Revet skyddade gott och fast det blåste så låg vi helt stilla.  På kvällen såg vi på Myteriet på Bounty på dvd. Många av scenerna var inspelade i viken och vi kände igen klippformationerna och viken. Filmen var inspelad 1984. Vi läste senare att även filmen South Pacific hade många scener härifrån. Tyvärr blev vi inte mötta av utriggare med vackra flickor med blomsterkransar i håret men å andra sidan så gjorde inte Ulla myteri.

Vi låg för ankar på ett underbart ställe bakom revet och vi gjorde utflykter med Filiokus och hittade fina snorklingsställen. Det ligger många fina hotell här. De har bungalows som står på pålar i vattnet och alla har en veranda och stege ned i vattnet. På ett ställe innanför revet på ett par meters djup matar hotellet stora rockor och där finns massor av dem. De är helt tama och om man håller en bit fisk i handen kommer de alldeles intill och vill bli matade. De kryper upp över kroppen och omslingrar oss med sina vingar. Vi var där ett par gånger och lekte med dem. En dag gick vi på promenad närmare bestämt bergsklättring tillsammans med Happy Spirit, Chinook 2 och Optimus. Det var en klättring längs en igenvuxen stig upp till en fantastisk utsiktspunkt där vi kunde se ut över båda vikarna Baies de Cook samt D’Opunohu. Det var mycket jobbigt att ta sig upp men väl värt besväret. Vi tog en annan stig tillbaka och vi gick bredvid ett stort fält där de odlar ananas. Ön har en mycket intensiv natur med tät vegetation med vackra buskar och blommor. Här på Moorea liksom på alla franska öarna är det mycket välstädat på vägar och runt husen och man frossar med buskar och blommor. Vi ser ofta folk som krattar och städar sina trädgårdar och runt omkring.

Moorera är ett ställe man kan njuta av väldigt länge men vi måste vidare för det finns massor av öar vi vill besöka innan vi kommer till New Zeeland innan hurricane season i mitten av november. Nästa ö blev Huahini, en sträcka på 83Nm. Det är för mycket för en dagssegling så vi tog upp ankaret vid tretiden på eftermiddagen och nattseglade dit. Klockan tio på morgonen gick vi in i passagen i revet och Hokus Pokus slutade rulla efter gropig men fin segling. Det finns en stor sandplätt åtta till tio meters djup men där fick vi ingen plats utan fick lägga oss vid sidan där det var 18 meter. Vi fick bra fäste och vi låg i en liten uppförsbacke så vi var nöjda. Alldeles intill ankringen ligger byn Fare som är en centralort för ön. Det går en gata genom byn och den har en otrolig puls när butikerna är öppna. Vi förvånades över den stora matbutiken som har ett enormt utbud men ägg fick vi inte tag på under de dagar vi låg där. Myndigheterna brydde sig inte så vi behövde inte checka in. En dag hörde vi på VHF Honey Moon, Honey Moon Clark Gable is calling. Det finns många roliga båtnamn och vi möter ofta uppskattning för namnet Hokus Pokus.

En morgon kom det inget vatten ur kranarna fast pumpen arbetade. Efter fruktlösa försök med att skapa en hel pump av de två som verkade tillsammans fick vi sätta oss ned och begrunda situationen. Det finns en fotpump vid pentryt så där kan vi få vatten men problemet är att vi inte kan skölja watermakern utan tryck i tanken. Alltså, vi måste ha en ny pump nu och frågan är hur.  Att kryssa tillbaka till Tahiti i nästan 100Nm är inte så frestande, och kanske få en där är ingen höjdare. Vi pratade med Freja, en svensk båt med Thomas och Kerstin ombord. De hade två pumpar i reserv och vi fick köpa en av dem, vilken lycka. Ett par timmar senare så pumpade vi vatten igen efter att ha joksat lite med anslutningarna. Det var inte samma dimensioner på slangarna och pumpen är på 12V istället för 24V som den ersatta. Ibland har man tur och vi var lyckliga över att ha fixat ett stort problem vi inte visste vi hade när vi vaknade denna morgon. En slangstump som passade fick vi av Chinook 2.

Vi gick till en djup ankarvik i dubbel bemärkelse som heter Bourayne tillsammans med Chinook 2 och Happy Spirit som vi seglar tillsammans med och har haft kul ihop med vid flera tillfällen. Båda båtarna är från England. Vi fann ingen uppgrundning så vi fick ankra på 28 meters djup. Vår kätting är bara på 60 meter så vi förlängde med en ankarlina. Det blåste kraftigt den första natten men vi satt ordentligt fast i leran. En dag hade Andy på Chinook 2 födelsedag så vi blev alla bjudna på kalas. Först var det sundowner på stranden där vi gjorde eld och eldade sopor. Sedan var det middag ombord på Chinook 2. En dag gick vi alla på promenad på en väg med kraftig uppförslut en kilometer upp till en vacker utsiktsplats över viken. När vi var uppe gick vägen ned på samma sätt i 2 km. Vi nöjde oss med att komma hit och vyn var enormt vacker.

Happy Spirit och vi fortsatte till nästa ö Tahaa. Tahaa ligger bakom samma rev som Raiatea. Mellan öarna finns det många rev och vi fick trixa oss fram mellan prickarna. Vi ankrade i en vik som heter Haamene. På kvällen hörde vi en massa trummor och musik och folk som rörde sig på en plätt framför kyrkan. Vi kunde inte uppfatta vad det var då det var dåligt upplyst. Jag hade petat sönder en tand med en tandpetare så vi letade upp en tandläkare som vi hade läst skulle finnas där. Det var stängt så vi promenerade vidare. Det ligger en restaurang vi vattnet som rekommenderas i Lonely Planet. Vi gick in och såg oss omkring. Ägaren är en trevlig fransman som pratar bra engelska. Jag frågade honom om han visste när tandläkaren hade öppet. Han sitter här på verandan och äter lunch sa han och han presenterade oss. De skämtade med varandra och restaurangägaren sa att det kostar inget för han, tandläkaren, behöver praktik, båda skrattade. Jag fick en tid klockan elva dagen efter. Det var en trevlig lokal med modern utrustning med en stol som man somnar i, musiken var på svag volym. Han lagade den trasiga tanden och såg en skada på tanden bredvid som han också lagade. När jag ville betala sa han, for you it’s free. Det fanns alltså inget utrymme för att pruta På kvällen unnade vi oss ett restaurangbesök tillsammans med Happy Spirit. På ön odlar man vanilj och exporterar. Vi beställde Guldmakrill (Dorado) med sås smaksatt med vanilj. Det var mycket gott. När vi satt där hörde vi trummorna och vi gick till kyrkan. På planen utanför dansades det polynesisk dans med mycket magrull. Det var damer i alla åldrar som rörde sig rytmiskt och sjöng. Det var många trummor och mandoliner. De tränade för en festival som skulle vara om någon vecka. Alla kvällar vi låg i viken tränade de.

Vi besökte en vaniljodling som en gammal underlig fransman driver. Han var en före detta främlingslegionär men slutade när fransmännen hade atombombssprängningar. Det är en speciell man som nog har hörselproblem för hans nästan skrek när han pratade. Han berättade om hur vanilj framställdes. Vi köpte både på stav och torkad mald vanilj. Det torkade pulvret används till smaksättning i såser och annat man vill smaksätta. För att stavarna inte skall torka och hålla länge skall man låta dem ligga i rom. Gjorde idag ett fynd bland gömmorna. Det var ett paket med mycket gott kaffe (cafe’Britt) från Costa Rica. En underbar doft spred sig i båten några minuter senare.

Vi seglade vidare till Bora Bora men om det berättar vi nästa resebrev.

Med seglarhälsningar

Mats o Ulla