Tonga oktober 2009
Tonga
Bröderna Cartwright
Tsunami
Vi ligger på Neiafu i ögruppen Vavau i en skyddad vik från
alla vindar. Det är djupt här varför man har lagt ut bojar
som vi ligger tryggt vid. Det är helt underbart att ligga helt still
efter att ha guppat i över ett halvt år både till
havs och oroliga ankarvikar. Hokus Pokus ligger helt still och
vrider sig endast långsamt för vinden. Ibland vaknar vi mitt
i natten av att hon inte rör sig och det känns lite konstigt.
Vi lyfter Filiokus i vattnet med hjälp av spinnakerfallet
och blåser luft i pontonerna, hänger på motorn och
kör in till dingydock vid Aquarium Cafe där vi träffar
många av våra vänner som har samma färdväg
som vi. Tonga är ett nav och de flesta som seglar jorden runt
hamnar här efter att ha varit på Bora Bora och Tahiti för
att segla vidare till Fiji och vidare till Australien eller segla direkt
ned till Nya Zeeland. Alla pustar ut och njuter av stillheten och
de skyddade ankringsplatserna. Vi befinner oss i en liten övärld
med rev och öar vilket gör att innanhavet är lugnt och
fritt från höga vågor.
Den lilla ”staden” Neiafu har en guvernör och här är
port of entry, alltså kunde vi klarera in här som vi berättade
i vårt förra resevbrev. Vad vi först gör efter inklarering är
att finna lite god mat. Här som överallt är det kineserna som
bedriver handel. Snart kunde vi konstatera att det inte är någon
ide att göra en inköpslista och planera inköpen. Det är
lite Kajsa Varg över det hela, man tager vad man haver eller rättare
sagt vi köper det som finns att köpa. Vad som har gjort det hela
värre är tillförseln av livsmedel och varor. När
vi var på Niue hände en stor fartygskatastrof. Ett av fartygen som
trafikerar Tongaöarna havererade och sjönk varvid det uppstod
en brist på förnödenheter. Det finns inga reserver att sätta
in och ögruppen norrut som heter Niuatoputapu har fortfarande efter nära
två månader inte fått några varor. De har bett
om hjälp med bland annat mjöl som seglare har ställt upp med
att segla dit. De har varit helt isolerade och inflyttade restaurangägare
här har engagerat sig för att få seglare att ta med sig varor
till ön som ligger 160Nm norr om Vavau.
Färjan som sjönk ersatte ett annat fartyg men var betydligt äldre
och var i skick för skrotning. Staten köpte fartyget från
Fiji och som skulle enligt vad vi fått höra gå för
upphuggning. De hade endast haft fartyget i tiodagar och var på väg
från huvudön Tonga Tapu. Fartyget hade läckage men hölls
igång med pumpar. Plötsligt blev hålet större och
fartyget sjönk och tog med sig ett nittiotal passagerare och besättningsmän
ned i djupet. Det var mest kvinnor och barn som uppehöll sig under
däck som omkom. Hela samhället skakades av sorg och efterverkningarna
av transportkedjan har skapat stora svårigheter med livsmedelstransporterna.
Att bli utan ägg, kött, lök och Coca Cola är
inget stort problem om man ser till den katastrof som drabbat många
familjer här.
Trots katastrofen går livet vidare för befolkningen och alla är
mycket vänliga. Här är det fattigt men befolkningen ser
inte på pengar på samma sätt som vi i ivärlden.
Ett besök på grönsaksmarknaden är ett måste
och sedan blir det till att scanna de övriga affärerna för
att hitta några fynd till mat. Smågrisar springer överallt
och bökar i varje trädgård men vi finner inga att köpa.
Egentligen är det ganska roligt och det går ingen nöd
på oss.
Via morgonnätet på VHF fick vi höra att en ensamseglare
som vi träffat tidigare och som seglat till Fiji hade hamnat upp
på ett omärkt rev mitt i natten. Båten stod uppe på revet
men han klarade sig. Han hade tur, ön ägs av Mel Gibson och
hans chef tog hand om honom och han rapporterade att han inte behövde
vare sig hjälp eller förnödenheter, han var väl omhändertagen.
Troligtvis får han båten tillfälligt reparerad så han
kan ta sig till New Zealand eller Australien för en riktig reparation.
Tillsammans med några andra seglare besökte vi en Tongan
Fiest. Vi beställde taxibilar och begav oss till en festplats där
förbredelserna var i full gång. Lokalbefolkningen dukade upp
sina hantverk. Det finns ingen chans att missa utbudet för de finns överallt.
De har även en speciell service och väcker oss på morgonen
med att knacka i båten och önskar oss god morgon och sätter
vi inte upp taggtråd så visar de gärna sina alster
i sittbrunnen. Att sedan bli av med dem kan vara svårt. De är
så vänliga och snälla så det är svårt
att stå emot och de behöver verkligen pengarna.
Maten tillagades på gammalt Tonga vis. En grabb snurrade den lilla
grisen som hade en stång genom munnen och ut i andra ändan.
I en grop i marken tillagades olika maträtter inlindade i
cocosblad som sedan täcktes. Först hade de gjort en glödbädd
i gropen. Det dukades upp ett långbord och maten lades direkt på de
palmbladsklädda borden. Vissa rätter placerades i vad naturen
har att erbjuda, skal, blad, ihåliga grenar med mera. Det var ett
enormt uppdukat bord och rätterna fanns längs hela bordet,
alla rätter inom armlängds avstånd. Bestick och servetter
fanns inte och det blev ett ordentligt sölande. Rester med blad
och mat blandades med de övriga rätterna och det rann efter
armarna och ned på byxorna. Efter måltiden kunde vi blöta
våra händer i ett kar. Vi var många så det kunde
säkert kokas soppa på vattnet. Vi delade alla samma handduk
att torka oss med. Maten smakade mycket gott. Vi underhölls av fyra
män som spelade inhemsk musik med ukelele och trummor. De satt i
en ring runt ett stort kar med kava som de slevade i sig. Rytmerna blev
mer och mer känslosamma. Senare på kvällen blev det dansuppvisning.
En liten flicka dansade med de äldre men hon hade svårt att
koncentrera sig och tittade för det mesta på allt som hände
omkring, hon var så söt och hon fick den mesta uppskattningen
och applåderna. Sedan följde flera andra uppträdande
bland annat elddans.
Tillsamman med Contrails och Qwyver hyrde vi en taxi för en heldagstur
runt ön. Det var en trevlig kille som hade taxin och han talade
bra engelska. James hade bott i New Zealand i ett par år. Att själv
hyra bil är ingen bra ide för de flesta vägarna är
dåliga och dåligt utmärkta. Bilen var fyrhjulsdriven
och han tog oss ut på vägar som vi inte skulle drömma
om att köra själva. Det blev en mycket trevlig och givande
dag.
En dag åkte vi ut på en valsafari. Båten är en
tvåskrovs aluminium båt med två stora utombordare.
Vi var 7 stycken. Innan hade Allan varit ute och kollat var valarna höll
hus. Efter några timmar såg vi valsprut och han körde
oss försiktigt närmare. Det var två Humpback valar, en
mamma och en baby. Allan berättade att mamman var cirka 13m lång
och väger cirka 40 ton. Babyn som var 4 veckor vägde cirka
4 ton. När en val föds väger den cirka 1 ton och växer
ett ton per vecka. Mamman låg stilla några meter under vattenytan
och babyn lekte omkring henne. Babyn måste gå upp var sjunde
minut medan mamman klarade sig en halvtimma. När de hade lugnat
sig hoppade Allans kollega i vattnet och kollade och sedan fick vi klartecken
att hoppa i. Vi hade våtdräkter, cyklop och simfötter.
Vi var fyra varje gång. Han tog oss närmare men sa att
vi skulle hålla oss en bit ifrån stjärten på mamman.
Det var helt fantastiskt, vi sam intill så nära som 5 meter
från mamman och vi kunde se henne i ögonen. Hon sam sakta
sakta framåt och tittade samtidigt på oss. Ungen sam omkring,
gick upp till ytan och hämtade luft, sam sedan ned igen och åt
mjölk. Mjölken kommer ut ur mamman i stora klumpar och den
smakade tydligen bra för hon åt nästan hela tiden. Plötsligt
gick mamman upp till ytan och hämtade luft och sam sedan ned igen.
Runt valarna hade pilotfiskar sugit sig fast och vid ett tillfälle
flyttade sig en pilotfisk från mamman till babyn. Ibland tar de
en väldig fart och hoppar upp genom vattnet och ramlar ned med ett
enormt plask. Man vet inte varför de gör så men kanske
beror det på att de vill ge signaler till andra valar eller så vill
de skaka av sig snäckor och pilotfiskar. Vi var nere 4 gånger
och sam med dem, sedan fortsatte vi att leta efter fler valar men sikten
blev sämre och vi hittade inga fler. Det var en stor upplevelse
och vi kände oss ganska små. Jag hade undervattenskamera med
och fick några fina bilder och filmer.
Jim ropade upp oss på VHF och berättade att han hade fixat
fyra stora lobster och jag erbjöd mig genast att koka dem så det
blev på ett svenskt och bra sätt. Grovt salt tillhör
ett av de fasta tillbehören ombord. Vi festade på dem samma
kväll och de smakade mycket bra. Skalen tog jag med till Hokus Pokus
och nästa dag bjöd vi på lobstersoppa, givetvis med en
sked cognac och en klick grädde i. Våra gäster ville
absolut ha receptet. En kväll var vi på födelsedagskalas,
det var Barbara som fyllde år.
Ulla hade en dag bråttom till den förliga toan och sparkade
till en tå på vår fina inredning. Inredningen höll
men tån spräcktes eller bröts. Vilken tå det var
syntes tydligt för efter en stund så var den större än
de andra. Ulla hade det besvärligt ett par veckor men vi fick antiinflamationsstabletter
från Qwyver. Efter tre veckor kunde vi promenera lika fort.
Fastän de flesta seglar var och en för sig blir det nästan
som en eskadersegling när vi ligger i hamn. Vi känner nu enormt
många båtar och de flesta gör stopp här på Tonga.
Här ligger ett fyrtiotal båtar och minst lika många
ute i skärgården. Båtarna kommer in här, handlar
och seglar ut bland öarna och kommer tillbaka efter några
dagar. Några seglar vidare till Fiji eller ned till New Zealand
men det fyller hela tiden på från Samoa, Bora Bora eller
Niue eller andra ställen. Vi är samma gäng som lämnat
Panama. Vi besöker inte alltid samma platser men så en dag
så ses vi igen.
Pelle Pettersson kom och besökte oss seglare här i Neiafu
och berättade om New Zealand. Nu var det inte den Pelle P som ni
tror utan Pelle P från Kalmar som flyttat till New Zealand och
Whangarei och öppnat ett loft för Doyle, alltså ett
segelmakeri. Vi hade trevligt tillsamman och vi bjöd honom och Bernardo
på ärtsoppa, varm punsch och Wasa knäckebröd med
cheddarost. Det var mycket oväntat och uppskattat. Nästa dag
gick vi tillsammans på restaurang.
Russ på den amerikanska båten Zephyra berättade för
oss att han vuxit upp på en gård alldeles intill Ponderosa
och var där som barn och följde med inspelningarna av Bröderna
Cartwright. Han berättade om pappa Ben, Hoss, Adam och little Joe.
Han hade mycket roligt då han lekte och lärde känna skådespelarna.
Utombordaren till Filiokus stannade helt plötsligt, det är
konstigt men saker går sönder när man skall använda
dem. Jag gjorde flera försök med att plocka ned förgasaren
och fick den att gå en stund men den funkade bara några minuter
varje gång. Att få den fixad här sa man var omöjligt
för det finns inga reservdelar att uppbringa här i Tonga. Nu
gav jag inte upp utan gjorde ett försök på en verkstad
och till vår stora förvåning hade de fixat motorn
på ett par timmar. Jag kom fram till deras ponton och en kille
hämtade motorn och bar den till en arbetsbänk och påbörjade
reparationen med en gång. Efter ett par timmar kom vi tillbaka
och då bar han ned motorn till Filiokus. Ett av felen var en trasig
impeller till kylningen. Han hade bytt oljan i växelhuset och smort
upp alla leder och smörjkoppar. Repaprationen kostade 120
Paanga vilket motsvara 450 kronor. Det gick några dagar på grund
av helgen innan vi lämnade in motorn men under tiden fick vi låna
en motor från den finska båten Libertas. Att ro till
och från bojen är inte kul allra helst inte i mörker.
Ibland seglar vi ut i skärgården där det finns många
fina ankringsplatser. En dag när Contrails och vi seglade utanför
den västra ön kom valarna. Plötsligt kom en jättestor
Humpback val hoppande helt upp i luften och landade med ett enormt
plask ned i vattnet bara cirka 20 meter från från vår
styrbordssida. Contrails som låg en bit från oss på babordssidan
trodde att vi blev nedskvätta. Strax efteråt kom det tre valar
upp efter oss och innan de kom ikapp oss så dök de under Hokus
Pokus. Det var lite kusligt men maffigt att ha dem så nära
när de lekte. Jag hann få med plasket på film och Contrails
tog bilder på oss med valarna efter Hokus Pokus.
På en ö besökte vi tillsammans med några
andra båtar en restaurang där vi serverades Tapas och Paella,
de som drev resaurangen var italienare och de hade tagit med sig prisbilden
från Italien för det var mycket dyrt. En get travade omkring
i restaurangen och bråkade ibland med en hund som annars sov gott
intill de som spelade. Musiken var bra och personalen deltog i musiken
vilket även några av gästerna gjorde. Thomaz slog på trumma
och jag hade maracas.
Vi fixar och förbereder oss för seglingen till New Zealand
och en viktig detalj är att ha ren botten för annars får
vi problem där med agricultural. Jag tog på en lufttub och
började rengöringen men det var värre än jag trodde.
Hela botten och propellern behövde rengöras och putsas. Luften
räcke en trekvart och jobbet var inte färdigt. Thomaz och Tane
på Kena har en kompressor som ger luft till två munstycken
via två långa slangar, alltså ingen lufttub. De kom över
till Contrails och oss med utrustningen och hjälpte till.
Jag fick ett munstycke och Thomaz tog det andra och efter en timma var
botten fin.
En dag gick vi till en ankring där det är ett rev mellan en
stor och en liten ö. Vid den lilla ön är det en fin badstrand.
Vi ankrade bakom revet en vacker dag med klarblå himmel. Där
låg flera båtar med barn ombord. Vi tog dingen in till stranden
och hade en trevlig eftermiddag. De andra båtarna berättade
att 12 barn hade tältat natten innan. Ett tjejtält och ett
killetält, båda med varsin hund. Ungarna had haft jättekul
och de var lite trötta efter allt buset. Det var en fulländad
vacker och varm kväll med en lagom varm vind som smekte oss.
På morgonen vid åttatiden hörde vi ett anrop på vår
VHF. (Vi har alltid VHF påslagen av säkerhetsskäl). Det
var en kvinna som på internet hade läst om en tsunami varning
från ett skalv utanför Samoa . Baker som brukar vara netcontroller
och informerar om vädret gick in och sa att faran nog var över
. Vågen skulle ha passerat oss femton till tjugu minuter
tidigare. Vi låg i våra kojer i aktern och lyssnade på den
bärbara VHF:en. Plötsligt hörde vi skrik utifrån
och någon skrek: get away from here. Vi rusade upp ur
båten och såg att vattnet sög oss kraftigt mot revet
som bara låg tio till femton meter från oss. Det var full
aktivitet på båtarna intill. Jag startade motorn och Ulla
var snabbt uppe vid ankarspelet och vi vinchade in ankaret. Vi hade fastnat
vid ett korallhuvud men vi lyckade svänga runt och kom loss och
körde snabbt därifrån. Det var full kalabalik och två båtar
drogs med in på revet. Det var som i en fors, vattnet sjönk
4 meter och båtarna dansade runt som leksaksbåtar. Ungarna
skrek ombord. Det var Monkey Feet och Cat Mousse som var upp på revet.
Den senare en katamaran. Plötsligt låg Monkey Feet på sidan.
Lika snabbt som vattnet försvann kom det tillbaks igen. Monkey Feet
halkade ned i en fördjupning och sedan flöt hon igen. Båda
båtarna släppte sina kättingar och kom ut på djupt
vatten igen. Sedan gick vattnet upp och ned i flera timmar. Båda
båtarna klarade sig hyggligt bra men med skador i botten. Monkey
Feet är som tur är en långkölad kraftigt byggd båt.
Fastän vi låg vid utkanten av Tsunamien fick vi så det
räckte för oss.
Allteftersom dagen gick fick vi höra vilken katastrof som
hade skett. Västra Samoa, American Samoa och norra ögruppen
i Tonga Niuatoputapu hade drabbats mycket hårt med många
döda och en enorm förödelse. Vi har lyckligtvis inte fått
rapport om saknade båtar i det värst drabbade områdena.
Det pågår ett livligt informationsutbyte via VHF och SSB
radio och det kollas, har du sett den och den båten och så vidare.
Det är många båtar i området. Tre båtar
vi känner var i Niuatoputapu när vågen kom, Panacea,
Happy Spirit och Kachina. Kachina hann precis utanför revöppningen
innan den blev torrlagd, Happy Spirit höll på att ta upp ankaret
och mötte den stora vågen. Panacea låg för ankar
och skadade ankarspelet. Från en segelbåt som låg i
Samoa föll en man överbord, sköljdes bort och försvann.
Panacea och ett par andra båtar låg kvar och hjälpte
till med räddningsarbetet. All kommunikation hade försvunnit
och det var Panacea som uppehöll kontakten till räddningsauktioner
med yttervärlden via sin SSB radio och sin satelittelefon.
Det gjordes en insamling här i Vavau med mat, kläder, sängkläder
och bränsle med mera. Det verkade som om samhället var helt lamslaget
så det var några restaurangägare och seglare som fixade med
insamlingar och flera seglare tog förnödenheter och seglade de 160
Nm med undsättning. Det samlades in cirka 500 kg som flögs ut. Ett
problem var att i Tonga får man inte arbeta på söndagar så några
seglare bl a Agnes och Bertil på Panacea lossade planet och förvarade
godset i en bil tills på måndagen innan det kunde lämnas ut
till de drabbade. Det var samma sak med lastningen av planet här, det
var bl a Lisa och hennes man på Cafe Tropicana som lastade. En
fransk fregatt med hjälpsändning fick också vänta till
måndagen. Det är tur att det finns handlingskraftiga människor
som engagerar sig.
Vi följer nu väderläget och väntar på ett bra
väderfönster för att segla till New Zealand. Här är
ett helt annat vädersystem med hög och lågtryck som kommer
från Australien. Vädret är lika opålitligt som
som på Biscaya fast det är dubbelt så långt. Man
skall inte ta ett högtryck med över 1030 millibar ”over
thirthy is dirty” säger man i New Zealand. När det är över
trettio blir det mycket hårda vindar.
Att segla så långt söderut gör vi med blandade
känslor. New Zealand skall var ett mycket spännande land men
vädret är mycket kallare och vi har vant oss vid värmen.
I New Zealand skall det vara som i Sverige och vi kommer att möta
sommaren där. Igår hade de ett bakslag med snö och avstängda
vägar men vi får hoppas att det rättar till sig innan
vi kommer dit om några veckor.
Med hälsningar
Mats o Ulla |