Tonga oktober 2009

Resebrev 19

 

 

Tonga
Bröderna Cartwright
Tsunami


Vi ligger på Neiafu i ögruppen Vavau i en skyddad vik från alla vindar. Det är djupt här varför man har lagt ut bojar som vi ligger tryggt vid. Det är helt underbart att ligga helt still efter att ha guppat  i över ett halvt år både till havs och oroliga ankarvikar. Hokus Pokus ligger helt  still och vrider sig endast långsamt för vinden. Ibland vaknar vi mitt i natten av att hon inte rör sig och det känns lite konstigt.

Vi  lyfter Filiokus i vattnet med hjälp av spinnakerfallet och blåser luft i pontonerna, hänger på motorn och kör in till dingydock  vid Aquarium Cafe där vi träffar många av våra vänner som har samma färdväg som  vi. Tonga är ett nav och de flesta som seglar jorden runt hamnar här efter att ha varit på Bora Bora och Tahiti för att segla vidare till Fiji och vidare till Australien eller segla direkt ned till Nya Zeeland.  Alla pustar ut och njuter av stillheten och de skyddade ankringsplatserna. Vi befinner oss i en liten övärld med rev och öar vilket gör att innanhavet är lugnt och fritt från höga vågor.

 Den lilla ”staden” Neiafu har en guvernör och här är port of entry, alltså kunde vi klarera in här som vi berättade i vårt förra resevbrev. Vad vi först gör efter inklarering är att finna lite god mat. Här som överallt är det kineserna som bedriver handel. Snart kunde vi konstatera att det inte är någon ide att göra en inköpslista och planera inköpen. Det är lite Kajsa Varg över det hela, man tager vad man haver eller rättare sagt vi köper det som finns att köpa. Vad som har gjort det hela värre  är tillförseln av livsmedel och varor. När vi var på Niue hände en stor fartygskatastrof. Ett av fartygen som trafikerar Tongaöarna havererade och sjönk  varvid det uppstod en brist på förnödenheter. Det finns inga reserver att sätta in och ögruppen norrut som heter Niuatoputapu har fortfarande efter nära två månader  inte fått några varor. De har bett om hjälp med bland annat mjöl som seglare har ställt upp med att segla dit. De har varit helt isolerade och  inflyttade restaurangägare här har engagerat sig för att få seglare att ta med sig varor till ön som ligger 160Nm norr om Vavau.

Färjan som sjönk ersatte ett annat fartyg men var betydligt äldre och var i skick för skrotning. Staten köpte fartyget från Fiji och som skulle enligt vad vi fått höra gå för upphuggning. De hade endast haft fartyget i tiodagar och var på väg från huvudön Tonga Tapu. Fartyget hade läckage men hölls igång med pumpar. Plötsligt blev hålet större och fartyget sjönk och tog med sig ett nittiotal passagerare och besättningsmän ned i djupet. Det var mest kvinnor och barn som uppehöll sig under däck som omkom.  Hela samhället skakades av sorg och efterverkningarna av transportkedjan har skapat stora svårigheter med livsmedelstransporterna. Att bli  utan ägg, kött, lök och Coca Cola är inget stort problem om man ser till den katastrof som drabbat många familjer här.

Trots katastrofen går livet vidare för befolkningen och alla är mycket vänliga. Här är det fattigt men befolkningen ser inte på pengar på samma sätt som vi i ivärlden. Ett besök på grönsaksmarknaden  är ett måste och sedan blir det till att scanna de övriga affärerna för att hitta några fynd till mat. Smågrisar springer överallt och bökar i varje trädgård men vi finner inga att köpa. Egentligen är det ganska roligt och det går ingen nöd på oss.
Via morgonnätet på VHF fick vi höra att en ensamseglare som vi träffat tidigare och som seglat till Fiji hade hamnat upp på ett omärkt rev mitt i natten. Båten stod uppe på revet men han klarade sig. Han hade tur, ön ägs av Mel Gibson och hans chef tog hand om honom och han rapporterade att han inte behövde vare sig hjälp eller förnödenheter, han var väl omhändertagen. Troligtvis får han båten tillfälligt reparerad så han kan ta sig till New Zealand eller Australien för en riktig reparation.

Tillsammans med  några andra seglare besökte vi en Tongan Fiest. Vi beställde taxibilar och begav oss till en festplats där förbredelserna var i full gång. Lokalbefolkningen dukade upp sina hantverk. Det finns ingen chans att missa utbudet för de finns överallt. De har även en speciell service och väcker oss på morgonen med att knacka i båten och önskar oss god morgon och sätter vi inte upp taggtråd så visar de gärna sina alster i sittbrunnen. Att sedan bli av med dem kan vara svårt. De är så vänliga och snälla så det är svårt att stå emot och de behöver verkligen pengarna.
Maten tillagades på gammalt Tonga vis. En grabb snurrade den lilla grisen som hade en stång genom munnen  och ut i andra ändan. I en grop  i marken tillagades olika maträtter inlindade i cocosblad som sedan täcktes. Först hade de gjort en glödbädd i gropen. Det dukades upp ett långbord och maten lades direkt på de palmbladsklädda borden. Vissa rätter placerades i vad naturen har att erbjuda, skal, blad, ihåliga grenar med mera. Det var ett enormt uppdukat bord och rätterna fanns längs hela bordet, alla rätter inom armlängds avstånd. Bestick och servetter fanns inte och det blev ett ordentligt sölande. Rester med blad och mat blandades med de övriga rätterna och det rann efter armarna och ned på byxorna. Efter måltiden kunde vi blöta våra händer i ett kar. Vi var många så det kunde säkert kokas soppa på vattnet. Vi delade alla samma handduk att torka oss med. Maten smakade mycket gott. Vi underhölls av fyra män som spelade inhemsk musik med ukelele och trummor. De satt i en ring runt ett stort kar med kava som de slevade i sig. Rytmerna blev mer och mer känslosamma. Senare på kvällen blev det dansuppvisning. En liten flicka dansade med de äldre men hon hade svårt att koncentrera sig och tittade för det mesta på allt som hände omkring, hon var så söt och hon fick den mesta uppskattningen och applåderna. Sedan följde flera andra uppträdande bland annat elddans.

Tillsamman med Contrails och Qwyver hyrde vi en taxi för en heldagstur runt ön. Det var en trevlig kille som hade taxin och han talade bra engelska. James hade bott i New Zealand i ett par år. Att själv hyra bil är ingen bra ide för de flesta vägarna är dåliga och dåligt utmärkta. Bilen var fyrhjulsdriven och han tog oss ut på vägar som vi inte skulle drömma om att köra själva. Det blev en mycket trevlig och givande dag.

En dag åkte vi ut på en valsafari. Båten är en tvåskrovs aluminium båt med två stora utombordare. Vi var 7 stycken. Innan hade Allan varit ute och kollat var valarna höll hus. Efter några timmar såg vi valsprut och han körde oss försiktigt närmare. Det var två Humpback valar, en mamma och en baby. Allan berättade att mamman var cirka 13m lång och väger cirka 40 ton. Babyn som var 4 veckor vägde cirka 4 ton. När en val föds väger den cirka 1 ton och växer ett ton per vecka. Mamman låg stilla några meter under vattenytan och babyn lekte omkring henne. Babyn måste gå upp var sjunde minut medan mamman klarade sig en halvtimma. När de hade lugnat sig hoppade Allans kollega i vattnet och kollade och sedan fick vi klartecken att hoppa i. Vi hade våtdräkter, cyklop och simfötter.

Vi  var fyra varje gång. Han tog oss närmare men sa att vi skulle hålla oss en bit ifrån stjärten på mamman. Det var helt fantastiskt, vi sam intill så nära som 5 meter från mamman och vi kunde se henne i ögonen. Hon sam sakta sakta framåt och tittade samtidigt på oss. Ungen sam omkring, gick upp till ytan och hämtade luft, sam sedan ned igen och åt mjölk. Mjölken kommer ut ur mamman i stora klumpar och den smakade tydligen bra för hon åt nästan hela tiden. Plötsligt gick mamman upp till ytan och hämtade luft och sam sedan ned igen. Runt valarna hade pilotfiskar sugit sig fast och vid ett tillfälle flyttade sig en pilotfisk från mamman till babyn. Ibland tar de en väldig fart och hoppar upp genom vattnet och ramlar ned med ett enormt plask. Man vet inte varför de gör så men kanske beror det på att de vill ge signaler till andra valar eller så vill de skaka av sig snäckor och pilotfiskar. Vi var nere 4 gånger och sam med dem, sedan fortsatte vi att leta efter fler valar men sikten blev sämre och vi hittade inga fler. Det var en stor upplevelse och vi kände oss ganska små. Jag hade undervattenskamera med och fick några fina bilder och filmer.

Jim ropade upp oss på VHF och berättade att han hade fixat fyra stora lobster och jag erbjöd mig genast att koka dem så det blev på ett svenskt och bra sätt. Grovt salt tillhör ett av de fasta tillbehören ombord. Vi festade på dem samma kväll och de smakade mycket bra. Skalen tog jag med till Hokus Pokus och nästa dag bjöd vi på lobstersoppa, givetvis med en sked cognac och en klick grädde i. Våra gäster ville absolut ha receptet. En kväll var vi på födelsedagskalas, det var Barbara som fyllde år.

Ulla hade en dag bråttom till den förliga toan och sparkade till en tå på vår fina inredning. Inredningen höll men tån spräcktes eller bröts. Vilken tå det var syntes tydligt för efter en stund så var den större än de andra. Ulla hade det besvärligt ett par veckor men vi fick antiinflamationsstabletter från Qwyver. Efter tre veckor kunde vi promenera lika fort.
Fastän de flesta seglar var och en för sig blir det nästan som en eskadersegling när vi ligger i hamn. Vi känner nu enormt många båtar och de flesta gör stopp  här på Tonga. Här ligger ett fyrtiotal båtar och minst lika många ute i skärgården. Båtarna kommer in här, handlar och seglar ut bland öarna och kommer tillbaka efter några dagar. Några seglar vidare till Fiji eller ned till New Zealand men det fyller hela tiden på från Samoa, Bora Bora eller Niue eller andra ställen. Vi är samma gäng som lämnat Panama. Vi besöker inte alltid samma platser men så en dag så ses vi igen.

Pelle Pettersson kom  och besökte oss seglare här i Neiafu och berättade om New Zealand. Nu var det inte den Pelle P som ni tror utan Pelle P från Kalmar som flyttat till New Zealand och Whangarei och öppnat ett loft för Doyle,  alltså ett segelmakeri. Vi hade trevligt tillsamman och vi bjöd honom och Bernardo på ärtsoppa, varm punsch och Wasa knäckebröd med cheddarost. Det var mycket oväntat och uppskattat. Nästa dag gick vi tillsammans på restaurang.
Russ på den amerikanska båten Zephyra berättade för oss att han vuxit upp på en gård alldeles intill Ponderosa och var där som barn och följde med inspelningarna av Bröderna Cartwright. Han berättade om pappa Ben, Hoss, Adam och little Joe. Han hade mycket roligt då han lekte och lärde känna skådespelarna.

Utombordaren till Filiokus stannade helt plötsligt, det är konstigt men saker går sönder när man skall använda dem. Jag gjorde flera försök med att plocka ned förgasaren och fick den att gå en stund men den funkade bara några minuter varje gång. Att få den fixad här sa man var omöjligt för det finns inga reservdelar att uppbringa här i Tonga. Nu gav jag inte upp utan gjorde ett försök på en verkstad och till  vår stora förvåning hade de fixat motorn på ett par timmar. Jag kom fram till deras ponton och en kille hämtade motorn och bar den till en arbetsbänk och påbörjade reparationen med en gång. Efter ett par timmar kom vi tillbaka och då bar han ned motorn till Filiokus. Ett av felen var en trasig impeller till kylningen. Han hade bytt oljan i växelhuset och smort upp alla leder  och smörjkoppar. Repaprationen kostade 120 Paanga vilket motsvara 450 kronor. Det gick några dagar på grund av helgen innan vi lämnade in motorn men under tiden fick vi låna en motor från den finska båten Libertas.  Att ro till och från bojen är inte kul allra helst inte i mörker.

Ibland seglar vi ut i skärgården där det finns många fina ankringsplatser. En dag när Contrails och vi seglade utanför den västra ön kom valarna. Plötsligt kom en jättestor Humpback val  hoppande helt upp i luften och landade med ett enormt plask ned i vattnet bara  cirka 20 meter från från vår styrbordssida. Contrails som låg en bit från oss på babordssidan trodde att vi blev nedskvätta. Strax efteråt kom det tre valar upp efter oss och innan de kom ikapp oss så dök de under Hokus Pokus. Det var lite kusligt men maffigt att ha dem så nära när de lekte. Jag hann få med plasket på film och Contrails tog bilder på oss med valarna efter Hokus Pokus.

På en ö besökte vi tillsammans  med några andra båtar en restaurang där vi serverades Tapas och Paella, de som drev resaurangen var italienare och de hade tagit med sig prisbilden från Italien för det var mycket dyrt. En get travade omkring i restaurangen och bråkade ibland med en hund som annars sov gott intill de som spelade. Musiken var bra och personalen deltog i musiken vilket även några av gästerna gjorde. Thomaz slog på trumma och jag hade maracas.

Vi fixar och förbereder oss för seglingen till New Zealand och en viktig detalj är att ha ren botten för annars får vi problem där med agricultural. Jag tog på en lufttub och började rengöringen men det var värre än jag trodde. Hela botten och propellern behövde rengöras och putsas. Luften räcke en trekvart och jobbet var inte färdigt. Thomaz och Tane på Kena har en kompressor som ger luft till två munstycken via två långa slangar, alltså ingen lufttub. De kom över till Contrails  och oss med utrustningen och hjälpte till. Jag fick ett munstycke och Thomaz tog det andra och efter en timma var botten fin.
En dag gick vi till en ankring där det är ett rev mellan en stor och en liten ö. Vid den lilla ön är det en fin badstrand. Vi ankrade bakom revet en vacker dag med klarblå himmel. Där låg flera båtar med barn ombord. Vi tog dingen in till stranden och hade en trevlig eftermiddag. De andra båtarna berättade att 12 barn hade tältat natten innan. Ett tjejtält och ett killetält, båda med varsin hund. Ungarna had haft  jättekul och de var lite trötta efter allt buset. Det var en fulländad vacker och varm kväll med en lagom varm vind som smekte oss.

På morgonen vid åttatiden hörde vi ett anrop på vår VHF. (Vi har alltid VHF påslagen av säkerhetsskäl). Det var en kvinna som på internet hade läst om en tsunami  varning från ett skalv utanför Samoa . Baker som brukar vara netcontroller och informerar om vädret gick in och sa att faran nog var över . Vågen skulle ha passerat oss  femton till tjugu minuter tidigare. Vi låg i våra kojer i aktern och lyssnade på den bärbara VHF:en. Plötsligt hörde vi skrik utifrån och någon skrek:  get away from here.  Vi rusade upp  ur båten och såg att vattnet sög oss kraftigt mot revet som bara låg tio till femton meter från oss. Det var full aktivitet på båtarna intill. Jag startade motorn och Ulla var snabbt uppe vid ankarspelet och vi vinchade in ankaret. Vi hade fastnat vid ett korallhuvud men vi lyckade svänga runt och kom loss och körde snabbt därifrån. Det var full kalabalik och två båtar drogs med in på revet. Det var som i en fors, vattnet sjönk 4 meter och båtarna dansade runt som leksaksbåtar. Ungarna skrek ombord. Det var Monkey Feet och Cat Mousse som var upp på revet. Den senare en katamaran. Plötsligt låg Monkey Feet på sidan. Lika snabbt som vattnet försvann kom det tillbaks igen. Monkey Feet halkade ned i en fördjupning och sedan flöt hon igen. Båda båtarna släppte sina kättingar och kom ut på djupt vatten igen. Sedan gick vattnet upp och ned i flera timmar. Båda båtarna klarade sig hyggligt bra men med skador i botten. Monkey Feet är som tur är en långkölad kraftigt byggd båt. Fastän vi låg vid utkanten av Tsunamien fick vi så det räckte för oss.
Allteftersom dagen gick fick vi höra vilken katastrof  som hade skett. Västra Samoa, American Samoa och norra ögruppen i Tonga Niuatoputapu  hade drabbats mycket hårt med många döda och en enorm förödelse. Vi har lyckligtvis inte fått rapport om saknade båtar i det värst drabbade områdena. Det pågår ett livligt informationsutbyte via VHF och SSB radio och det kollas, har du sett den och den båten och så vidare. Det är många båtar i området. Tre båtar vi känner var i Niuatoputapu när vågen kom, Panacea, Happy Spirit och Kachina. Kachina hann precis utanför revöppningen innan den blev torrlagd, Happy Spirit höll på att ta upp ankaret och mötte den stora vågen. Panacea låg för ankar och skadade ankarspelet. Från en segelbåt som låg i Samoa föll en man överbord, sköljdes bort och försvann.

Panacea  och ett par andra båtar låg kvar och hjälpte till med räddningsarbetet. All kommunikation hade försvunnit och det var Panacea som uppehöll kontakten till räddningsauktioner med yttervärlden via sin SSB radio och sin satelittelefon.
Det gjordes en insamling här i Vavau med mat, kläder, sängkläder och bränsle med mera. Det verkade som om samhället var helt lamslaget så det var några restaurangägare och seglare som fixade med insamlingar och flera seglare tog förnödenheter och seglade de 160 Nm med undsättning. Det samlades in cirka 500 kg som flögs ut. Ett problem var att i Tonga får man inte arbeta på söndagar så några seglare bl a Agnes och Bertil på Panacea lossade planet och förvarade godset i en bil tills på måndagen innan det kunde lämnas ut till de drabbade. Det var samma sak med lastningen av planet här, det var bl a Lisa och hennes  man på Cafe Tropicana som lastade. En fransk fregatt med hjälpsändning fick också vänta till måndagen. Det är tur att det finns handlingskraftiga människor som engagerar sig.

Vi följer nu väderläget och väntar på ett bra väderfönster för att segla till New Zealand. Här är ett helt annat vädersystem med hög och lågtryck som kommer från Australien. Vädret är lika opålitligt som som på Biscaya fast det är dubbelt så långt. Man skall inte ta ett högtryck med över 1030 millibar  ”over thirthy is dirty” säger man i New Zealand. När det är över trettio blir det mycket hårda vindar.

Att segla så långt söderut gör vi med blandade känslor. New Zealand skall var ett mycket spännande land men vädret är mycket kallare och vi har vant oss vid värmen. I New Zealand skall det vara som i Sverige och vi kommer att möta sommaren där. Igår hade de ett bakslag med snö och avstängda vägar men vi får hoppas att det rättar till sig innan vi kommer dit om några veckor.

Med hälsningar

Mats o Ulla