Camarinas 2007-09-01

Bangor, Irland – La Coruna, Spanien

Elvis is still alive, vi får en fripassagerare och vi firar bemärkelsedag.

Innan vi lämnade Bangor tog vi en lång promenad och såg oss omkring i omgivningarna. Vid ett tillfälle visste vi inte var vi var och frågade en man på gatan om vägen. Det visade sig vara en underlig man? När vi sa att vi var från Sverige så pratade han om Fugelsang och sa att han var Nord Irlands förste astronaut och lämnade oss ett hemmagjort visitkort. Vi lovade att hälsa till Fugelsang från honom nästa gång vi träffar honom. Det ända riktiga var nog vägbeskrivningen han gav oss för vi kom rätt.

Vi lämnade Bangor klockan halvfem på morgonen för att få tidvattnet med oss söderut till Howth och vi hade 90 nm att avverka denna dag med förhoppningen att komma fram innan det blev helt mörkt. Vinden ville sig inte och det blev alldeles för mycket motorgång. Autopiloten arbetade som vanligt bra och både Ulla och jag ägnade dagen åt läsning med avbrott för mat och kaffepauser. Skipper låg i sittbrunnen på en bänk som vanligt och sov och filosoferade och gjorde ibland några jamande, gick runt och ville bli uppmärksammad och klappad varefter han lade sig tillrätta igen och slöt ögonen.

Klockan nio på kvällen gick vi in i Howth marina tillsammans med ett trettiotal båtar från en kappsegling och vi fick oss en plats tilldelad mitt framför klubbhuset. När vi lagt till lade sig mörkret och vi kunde tillaga vår sena middag. Kvällen avslutades med en öl och ett glas vin i baren på klubbhuset. När vi vaknade kände vi oss utvilade och belåtna att vi kommit till Irland och Skipper får koppla av skönt utan att det gungar och sjunger i riggen eller bullrar från motorn. Att komma till ett nytt land är alltid lika roligt för då blir det ett botaniserande i mataffärer och marknader. Här gäller det att hitta lite nya roliga saker att använda och pigga upp våra måltider. Ulla är duktig på att komma ihåg var de olika butikerna ligger från våra tidigare besök. Att bagaren låg längst uppe i en backe kom jag ihåg men det gjorde även Ulla så jag fick ingen nytta av den kunskapen. Vi hade ingen lust att ta tåget till Dublin denna gång och då vädret var gynnsamt för att segla söderöver lättade vi och satte segel. Vi åt frukost till sjöss och hade det bra ombord, tidvattnet hade vi med oss men efter några timmar så ville inte vinden och satte sig på tvären och det blev en konstig sjö så vi tryckte på med motorn och var framme i Arklow på kvällen. Sista biten fick vi stånga mot tidvattnet i krabb sjö. Vi hittade en plats inne i en trång hamnbassäng med dåligt svängutrymme men här var det lä så vi trixade in oss. Efter ett par timmar kom Comedie. Senast vi träffades var i Bangor. Arklow är ingen höjdare men det finns inga bra alternativ i närheten och det var ett bra stopp på vägen till södra Irland.

Vi fick ett sms från Ray på Pela att han var på väg till Kilmore som ligger på sydöstra Irland. Vi bekräftade till honom att vi kommer dit. Det är bara 51nm så vi gav oss iväg vid åttatiden på morgonen och hade fin skjuts med tidvattnet. Havet var lugnare denna dag men motorn fick arbeta alldeles för länge. När vi rundade hörnet blåste det ordentligt och vi fick en fin halvvind de sista 10nm. Det är en lite besvärlig insegling och givetvis blev det alldeles svart på himlen, vinden ökade ordentligt och sikten blev mycket dålig. Vi passerade ett par prickar mellan uppgrundningar och gick fram mot en angöringsboj och svängde 90 grader styrbord för att fånga upp två ensfyrar. När vi girade så försvann dimman och vi såg var vi skulle in. Vi hade på VHF ropat upp marinan och han sa att han möter upp på bryggan. Vi kretsade runt i hamnbassängen för att bestämma oss vart vi skulle lägga oss. Inne i marinan låg Pela och Ray dök upp i sittbrunnen. Han visste att det fanns en plats inne i smeten mellan bryggorna. Här var det trångt men vi visste att vi skulle få hjälp. Nu blåste det ordentligt men vi gick in och fick hjälp av flera hjälpsamma händer och vi var snabbt förtöjda. Ray och vi hade ett glatt återseende. Han bjöd oss ombord på en landgångare. I marinan var vi många svenska båtar. Här låg Pela, Siri, Panacea, Hokus Pokus och efter ett par timmar kom Comedie in. Siri och Pela var på väg hem medan vi andra var på väg söderut. Bertil och Agnes på Panacea förslog att vi alla skulle besöka puben på kvällen för att äta. OCH Elvis skulle uppträda!!!! denna kväll. Är detta möjligt? Ölen smakade gott, hamburgaren var bara stor. Plötsligt stod Irlands svar på Elvis på scenen. Han var ganska lik Elvis senaste look. Han var lönnfet och hade svart hår med lång lugg och långa polisonger. Han svettades när han sjöng och drog kalufsen år sidan. Han var riktigt duktig och sjöng bra. Vi hade en rolig kväll och somnade gott efter en händelserik dag.

Hamnkillen kom in i hamnen med sin lilla fiskebåt och vi frågade om vi kunde få köpa krabbor av honom. Nej sa han men ni kan få för säljer gör jag inte. Vi fick fem fina krabbor, jag tackade och jag gick till båten och fixade lunchen. Nästa dag frågade jag vid en annan fiskebåt om jag fick köpa några Rödspättor och här var det samma, tag så många du vill och betalt ville han inte ha. Vid ett senare tillfälle fick vi krabbor av en tredje båt. Vi frossade och åt, rensade krabbor och la i frysen. Det fanns en bra slaktare här som fixade till köttbitarna som vi ville ha dem. Han hade fin lammhals som han högg till oss och vi fick en fin lammkastrull till middag tillagad i vår ypperliga tryckkokare. I affären hittade vi hummer för 130 kronor kilot så det var inget svårt beslut. En av dagarna blev det en halv hummer till förrätt och köttfärslimpa till huvudrätt. Nu blev det mycket om mat men vi hade tid till frossa för vi låg och väntade på bra väder för att segla över Biscaya och den ena kulingen avlöste den andra. Det var vindar med gusts upp till 45-50 knop varje dag.

En dag så kom en Irländare som jag tidigare pratat med på bryggan fram till Hokus Pokus och berättade att han var Commodore för segelklubben och han inbjöd oss på tea, Ulla hade fått en tid hos frissan för det behövdes. Vi kallade hennes frisyr för Sandhamn. Ivan som han heter sa kom när ni är klara ”the kettle is on all the time”. Jag mötte en annan Ulla efter ingreppet hos frissan och i alla fall Ulla var presentabel. Ivan Sutton hade ett stort fint hus bredvid hamnen med utsikt över hamnen och en sandstrand nedanför. Det stod en BMW framför villan och vi kunde se att här bodde en fin herre med familj. Vid grindstolpen fanns en rostfri plåt där det stod Ivan Sutton, Artist. Ivan hälsade oss välkomna och då timmen var lite senare så var det mest passande med ett glas vin istället för tea och vi höll med. Hustrun var inte hemma, hon var i Dublin Han berättade att han bodde i Dublin och att vi nu var i hans sommarhus där han tillbringade mycket tid. Tidigare var han försäkringsmäklare men arbetade nu som konstnär. Han frågade om han fick visa sin konstsamling och berättade att han var mycket intresserad och samlade på konst. Vi blev visade runt i hela huset inklusive sovrummen och han berättade om varje tavla. I andra våningen hade han sin ateljé och vi fick se på hans konstverk som fanns i olika stadier. Vissa tavlor var inramade och hängde på väggarna men färdigställdes efterhand. Han sa att när färgen torkat på ett lyckat verk så kunde han komplettera och om det inte blev som han ville så kunde han torka bort den nya färgen. Vi förstod att Ian är en skicklig konstnär och han visade foton på när premiärministern varit på besök och tittat på hans verk. Ivan har en hemsida www.ivansutton.com. Vi tackade för besöket och lovade att skicka kort till honom. Nästa dag fick vi besök ombord och då hade han sin son med sig.

Nästa dag köpte vi en stor Piggvar i fiskaffären och den smakade inte fy skam. Inne i hamnen fanns det fyra sälar som tamt sam omkring och visade upp sig. Det finns många fiskebåtar och alla förser dem med färsk fisk. När det kom in en fiskebåt sam sälarna efter båten och gjorde krumbukter och hoppade ur vattnet och fångade fisken som slängdes eller sträcktes fram till dem. En av sälarna hade levt i hamnen i fem år. Den hade blivit blind men man hade preparerat fisken med antibiotika och han hade återfått synen. Lungorna var det nog värre med på grund av diesel och det smutsvatten det alltid är i en fiskehamn. För att inte få problem att komma ut från vår trånga plats flyttade vi oss till utsidan en ponton vilket kanske inte var så bra för vi trodde att vi inte skulle bli kvar så länge. En stor Collin Archer stålbåt på 40 ton la sig på utsidan oss. Det var ett holländskt par som hade bytt sitt hus och sin 40 fot segelbåt mot detta lilla fartyg. Som många holländska stålbåtar var denna i ett mycket fint skick och sprutlackerad med finish som en möbel. Sina möbler hade de gett till barnen och bodde nu på heltid i båten som heter Redjeki. De förstod att de var väl stora och tunga att ligga utsidan oss och hindrade därför andra båtar att lägga till på utsidan och de sa att det ligger en liten båt på insidan. Vi blev bjudna ombord och vi visades runt i denna enorma båt med ett vardagsrum med soffor i mittendelen. Vi blev bjudna på vin och hade en trevlig stund. Båten var väldigt fin och hade en exklusiv inredning, här bodde de bra. När vi kom ombord på Hokus Pokus tyckte vi att hon hade krympt flera storlekar.

Det låg ett stort högtryck som skulle komma in söderifrån men det låg kvar ute vid Azorerna och flyttade sig inte. Det blev många, imorgon sticker vi, men vi fick skjuta upp. En dag stack Panacea och vi var nära att följa med, väderutsikterna var lite väl osäkra så vi väntade. Vi höll mailkontakt med Panacea via kortvågsradion och fick rapporter om att de hade det tufft. Efteråt berättade de att de haft kuling i tre dagar med häftig sjö och bra väder en dag och dom sa när vi träffade dem senare att vi gjorde rätt som väntade. Vi kan nu Kilmore innan och utan och den trevliga puben mm men vi började bli otåliga att komma iväg. Efter 10 dagar fick vi ett fint väderhål, en framtids prognos med NW liga vindar med 10 till 14 sekm utan gusts och Comedie och vi bestämde oss för att segla iväg. Vi satte genua ett, ett bra val på läns i grov sjö och slapp då slänget med bommen och hade bra vind i genuan hela tiden. Vi gjorde mellan 5 – 8 knop med denna segelsättning. Vinden låg stadigt hela överseglingen och även på natten. Vi hade 540 sjömil till La Coruna i Spanien och vi tuggade på hela tiden i bra fart.
Den andra dagen fick vi en fripassagerare. Plötsligt så satt det en duva och gungade på lä genuaskot. I den friska vinden och höga sjögången blev vi imponerade av hur duvan klarade att sitta kvar. Sedan flyttade hon sig till framför vindrutan och då fick Skipper syn på henne. Dom tittade på varandra men duvan var helt slut och hon hade svårt att hålla ögonen öppna varför ögonlocken åkte upp och ned. Sjön var grov men duvan satt kvar och halvsov balanserande. Skipper försökte att forcera fönstret men duvan var så trött att hon inte reagerade. Duvan kom klockan tre på dagen och höll Skipper sysselsatt hela natten. Klockan sju nästa morgon lättade duvan och flög i riktning mot Irland. Skipper letade hela nästa dag efter henne. Vi hade lagt pass om fyra timmar på natten och Skipper var med hela tiden uppe i sittbrunnen och var väldigt sällskaplig. Passen blev kortare för vi hade hela tiden fullt upp med att flytta löplinan, kela med honom se till så att han låg bra i den grova sjön. Allt eftersom tiden gick blev Skipper mer och mer van vid sjön och är nu duktig på att förflytta sig fast underlaget hela tiden är oroligt.

Vi har en akterdel som vi fäster med dragkedja i sprayhooden vilket gör att vi kan sitta helt skyddade för väder och vind under denna. Vi slipper att ha på oss oljekläder vilket underlättar inte minst vid toabesök. Behöver vi gå ut i sittbrunnen är det bara för en liten stund för att justera seglen och vi får inte in regn och blåst i ruffen. För att inte få en ren plattläns och för att öka farten skar vi lite fram och tillbaka. På det fjärde dygnet fick vi en rejäl kuling från ost och vi fick en fin gång in till La Coruna. På vägen såg vi vid några tillfällen delfiner som följde oss och hoppade framför stäven men det blåste för mycket för att vi skulle kunna ge dem den uppmärksamhet som vi önskade. Under överseglingen märkte vi att vi seglade söderöver för det blev varmare och varmare. Vi kom fram till La Coruna vid elvatiden den 25 augusti. Det hade blivit si och så med sömnen den sista natten på grund av blåsten så vi var glada att tuffa in i La Coruna. Här var det varmt och gott i lä och solen sken skönt. På bryggan blev vi mottagna av Bertil och Agnes på Panacea och efter att vi fått hjälp med att förtöja så blev bjudna ombord till dem på frukost. Dom hade varit på marknad och bunkrat upp med rökt spansk skinka, olika sorters med goda ostar och färskt bröd. Ett par timmar tidigare hade de bjudit ombord Comedie som kom före oss. Frukosten smakade himmelskt gott och vi satt där i solen och njöt. Tack Agnes och Bertil. Dom föreslog att vi skulle göra ett försök att komma in i restaurangen på yachtklubben på kvällen. Vi hade läst att de var mycket restriktiva med besök men vi bestämde oss för att klä upp oss och göra ett försök. Klubbhuset är en mycket imponerande byggnad och vi såg många uppklädda paranta damer, många av äldre årgång, utanför. Våra förväntningar var att vinerna skulle hålla samma årgångar. Någon sömn blev det inte för kommer man in i en ny hamn så är det trevligt att bekanta sig med båtarna runt omkring och vilken svensk vill lägga sig och sova när äntligen värmen kommer och solen skiner.

La Coruna är en mycket trevlig stad med vatten runt omkring. Det är snyggt och rent och inte så turistiskt med hotellkomplex etc. Vi tog en promenad med sikte på saluhallen för vi ville köpa den spanska skinkan, de goda ostarna och det färska brödet och inte minst andas in de nya dofterna, se de trevliga små restaurangerna och caféerna. Vi hade mycket trevliga vibbar från vårt tidigare besök. Vi kom lagom efter siestan och fick handlat vad vi skulle och det var dags att gå tillbaka till Hokus Pokus för att duscha och klä om till ”gala”middagen på klubben. Hoppas att vaktmästaren med de vita handskarna skall släppa in oss.
Vi var sex personer uppklädda med slips och kavaj, kjolar och sprejade under armarna. Vi frågade inte utan passerade med självsäkra miner förbi första hindret och tog raskt trappan upp till andra våningen och restaurangen. Vi var tidiga och inte mycket gäster. Vi blev anvisade ett bord där Juan Carlos tittade ner på oss från sin placering på väggen. Det blev ett missförstånd med betjäningen för vi uppfattade att vi kunde få något att dricka fram till klockan 21.00 och klockan var halv nio. Efter många om och men förstod vi att vi inte kunde få mat förrän halvtio. Vi beställde drinkar i baren och satte oss ute på terrassen med utsikt över marinan och hamnen. Sedan gjorde vi en förflyttning till vårt bord och vi valde ur dagens tre rätters meny. Här var det mycket prisvärt, en meny kostade 12 € och en flaska vin 1,5 €, bröd tillkommer. Maten var god och inte minst med tanke på vad det kostade. Vi hade mycket fint sällskap vid de andra borden och vi frotterade oss i den spanska aristokratin. Inredningen var mycket sober och ett besök på toaletterna sänkte inte känslan.

Den 27 augusti hade vi kalas ombord. Skipper fyllde jämna år och vi hade stearinljus som det stod två på. Skipper fick kokt skinka till frukost och krabba till supé.

Det finns en rundlinje som en spårvagnlinje trafikerar, den går genom hamnen och runt udden och fyren Herkules och den norra sandstranden. Den är vagnar som ser ut som gamla restaurerade med mycket trä och blank träinredning blandat med mässingsdetaljer. Vi tog detta färdsätt och promenerade tillbaka. På vägen köpte vi ett spanskt telefonkort. På det gamla torget hade man byggt upp en stor scen och ställningar med mängder av stolar. Man gav konserter flera dagar i sträck med klassisk musik som utfördes av stora orkestrar. Inträdet var gratis och man stängde av mellan musikstycken så att det inte rörde sig en massa folk och störde stämningen. De gamla byggnaderna runt torget var upplysta och det var en fantastisk känsla att vistas där. Innan konserten besökte vi en liten restaurant på en sidogata där man serverade skaldjur. Vi var sugna på en god Paella och kom ihåg ett tidigare besök där. Paellan var tydligen inte på modet längre men vi fick beställt. Paellan kom fram på vårt bord och vi började äta men till vår besvikelse var den inte av samma klass som vi mindes från förra gången.

På vägen över Biscaya gjorde vi vatten och efter det trodde jag att jag stängde av watermakern, sedan satte jag på varmvattnet och efter en stund så stannade Pandageneratorn. Då jag öppnade till motorrummet rök det från Pandan varför vi vädrade ut genom att öppna sittbrunnsdurken. En kraftig sjö rullade båten och vår burk med kaffe rullade ned på motorn och gick sönder och motorn var täckt med vårt sista kaffe och glasskärvor från glasburken.
När jag i La Coruna tagit av kåpan till Pandageneratorn konstaterades att en kabelhärva hade bränt. Jag hade inte stängt av watermakern och när jag kopplade på varmvattenberedaren blev det för mycket för generatorn och den gick varm och brände kablarna som låg intill avgasröret. När vi kom till La Coruna var det helg men på måndag morgon gick jag till marianakontoret och frågade om de kände någon elektriker som kunde Pandageneratorer. Dom fick tag på en som sa att han kommer om en kvart. En kvart senare kom han, tog av sig skorna, gick ombord och kröp ned i träsket genom sittbrunnsbänken och försvann ned i de undre regionerna. Här är det trångt och han muttrade och skakade på huvudet. Någon engelska kunde han inte så det blev en blandning mellan engelska, spanska och teckenspråk. Jag förstod att han måste lossa på motorn för att komma åt en elbox och jag försåg honom med lite verktyg. Han var uppe ett par gånger och torkade sig om pannan. Han försvann ett tag för att hämta material men kom snabbt tillbaka igen. Efter att ha bytt kabelhärvan kom han upp i solskenet och bad mig starta dieselgeneratorn och den startade och han var klar. Det tog tre timmar och jag betalade endast 90€ utan kvitto. Jag hade ingen växel så jag försökte ge honom 100€ men han sa nej och vi gick till marinakontoret där jag fick växlat och han fick sina 90€. Är inte detta en solskenshistoria så finns det inga.

La Coruna är ett mycket trevligt ställe men vad finns bakom nästa krök? Det berättar vi på nästa resebrev.

Fair Winds

Ulla, Mats o Skipper