Fiji juni 2010

Resebrev 21

Översegling Nya Zeeland till Fiji
Härliga dagar i Fiji


Vi har lämnat Whangarei och seglar norrut, satte på autopiloten men den höll inte kursen och funkade inte. Det blev att handstyra för vi har Filiokus i dävertarna och överdelen på vindrodret står surrad på däck. När vi gör överseglingar har vi Filiokus på däck men nu gjorde vi bara en förflyttning längs kusten på Nordön. Vi gjorde ett par stopp på vägen och seglade efter ett par dagar in i The Bay Of Islands. Det var här vi kom in när vi kom från Tonga. Vi hade tänkt ankra i ett par dagar här i den fina övärlden men nu måste vi ta oss an autopiloten samtidigt som vi skall invänta ett bra väderhål för att segla till Fiji. Några båtar var nu redan på väg i ett perfekt väder som skulle hålla sig under 8 dagar enligt gribfilerna. Vi gick in till Russel där det finns en österrikare som jobbar med Raymarine. Vi hade konstaterad att oljan läckt ur hydraulcylindern till autopiloten. Vi ankrade upp i viken och jag hämtade Hans Peter som konstaterade att hydraulcylindern inte var en Raymarine. Vi blev rekommenderade en verkstad i Opua som även jobbar med hydraulik. De var mycket engagerade och lyckades spåra märket vilket visade sig vara Teleflex. De beställde nya tätningar från Auckland och efter ett par dagar var cylindern ompackad och fungerade bra. Hans Peter hjälpte oss att lufta systemet vilket var trixigt och söligt. Han upptäckte att cylindern var felmonterad så att vid fullt rattutslag så tog roderkvadranten i cylindern vilket skulle kunna knäcka den. Vi rättade till även detta och nu fungerar autopiloten bra igen. Här hade vi tur för om detta skett vid en översegling skulle vi behöva handstyra vid de tillfällen vindrodret inte funkar bra som vid lite vind eller hårda vindbyar (squalls) som vi senare fick mycket av båda delarna.
Hösten hade kommit till Nya Zeeland och vädret blev sämre. Det regnade och blåste kuling och det var kallt på nätterna. I väntan på bättre väder hyrde vi en bil och körde omkring och bunkrade upp Hokus Pokus med diesel, mat, konserver, frukt, grönsaker, potatis, vin, öl och Whiskey. Här är allt billigare än i Fiji och vi var inte ensamma om att lasta båten. Alla bevakade vädret och prognoser och det märktes tydligt att alla ville komma iväg. De flesta går till Fiji men här delar sig båtarna för många skall till Tonga, Vanuatu eller Australien. Dagarna gick och vanmakten spred sig, kommer vi aldrig iväg? Vädret och prognoser blev det största samtalsämnet. Segelkubben i Opua har ett fint klubbhus med restaurang, där samlades vi på kvällarna. Ibland var det ett riktigt skitväder med regn och blåst så Ulla vägrade att gå iland men det gick ingen nöd på oss för då blev det mysmiddag inne ombord med IKEA ljus som gör det ombonat och hemtrevligt. Här råder ingen brist på bra råvaror och en köttbit från Nya Zeeland skäms inte för sig. I Kerikeri hade vi tidigare besökt en vingård som har bra vin. Det är en amerikansk seglare med fru som stannat här och köpt en vingård. Den är mycket välskött och prydlig. Man kan på vingårdarna köpa unlabeled vin, alltså vin på flaska utan etikett som var ”billigare”. Det är kvalitetsvin som tappas i mindre mängd och att sätta på etiketter kostar mycket, kanske har det något med skatt och redovisning att göra. Vi körde dit och bunkrade lite gott vin för speciella tillfällen. Av någon orsak så sker tillfällena oftare, vem vet?
Loggboken den 12 maj: Regn, regn, regn, strömlöst sedan igår, jättegod middag, läsdag.
Vi fick mail från Pelle Petersson (Doyle Segel) i Whangarei, Lovisa som nästan var framme till Fiji hade mailat att förstagsinfästningen hade brustit och så även fästet i masten varför de hade tvingats att kasta allt överbord, både Furlex och genua. De riggade kutterstaget och satte en mindre genua och kunde fortsätta. Anders på Lovisa mailade till Pelle (Doyle)och beställde ny genua och Furlex. Lovisa kom fram på 8 dagar vilket är mycket bra. De hade haft tur med bra vind hela vägen. Den svenska båten Albertina kom senare med ny genua och Furlex. Tender Spirit från Alaska hade fått beväxning i tanken och fick motorstopp. Senare lossnade fallet till genuan varvid den gick i vattnet och släpade under båten. Den är nu färgad. De avvaktade i tre dagar till lugnare vatten innan Joan vinschade upp Chuck i masten, när han var uppe kom det en by och han slängdes runt i toppen och han skrek ”take me down, take me down” och Joan skrek tillbaks ”take the halyard with you” vilket han lyckades med och de fick upp genuan igen. I vanliga fall pratar Chuck lågt. Det var en bedrift av Chuck som varit svårt skadad i en flygolycka och har svårt att gå. Sedan blev det ingen vind i flera dagar. Chuck kopplade en bit vattenslang från filtret till en reservdunk med diesel och de fick igång motorn igen. Deras seglats tog 17 dygn.
Den sjuttonde maj fick vi ett hyggligt väderfönster för 10 dagar upp till Fiji. Sydlig vind 10 sek meter i starten, Ingen vind i mitten, en kuling efter det och sedan motor segel. Det är som vädret är när det är hyggligt. Det är en prognos och efter ett par dagar brukar det spricka. Vi stod i kö till tullen på morgonen för vi brukar vara svårstartade på morgonen. Några hade checkat ut men tvekat på grund av kulingen och ångrat sig och checkade in igen. Vi var åtta båtar som lämnade och det kändes skönt att komma loss och vara på väg. Dingen hade vi på däck och vindrodret monterat. Allt ombord var surrat och välstuvat. Vi fick fin gång första dagen men den andra fick vi kraftiga squalls i kulingstyrka. Vårt nya vindinstrument fick fnatt, gick upp i 100 knop och slutade fungera. Andra båtar sa att det blåste upp till 35 knop. Vi revade ned ordentligt och hade fin gång. Natten blev kolsvart och vi stångade fram i ösregn med massor av squalls. Vi hade hårt väder i tre dygn och rakt i nosen, en dag blev det mindre roligt med matlagning så det blev Soldatens Ärtsoppa på burk vilket är särskilt gott i taskigt väder. Sedan blev det lugnare och motorgång ett par dygn. En natt kom det inget kylvatten ur motorn. Som tur var det ganska lugnt. Att gå och lägga sig vilket var min tur hade jag inte lust med. Det blir ingen vila av ovisshet så vi gjorde lite omstuvning av prylar i facket under trappan för det finns en lucka till motorrummet där jag kommer åt impellern. Jag fick loss locket och drog ut impellern och konstaterade att den var hel. På med locket igen och startade och rusade motorn, och fortfarande inget kylarvatten. Jag lossade slangen vid vattenfiltret och vi fyllde slangen med vatten fram till impellern, startade motorn, inget vatten. Det måste vara impellern. Jag bytte impellern och det kom vatten. Den gamla var tydligen trött i gummit. Nu kom det ordentligt med vatten och jag kunde krypa ned i kojen.
Lågtrycket med kuling låg och väntade framför oss men vi såg en tunnel där vi kunde få det lindrigare. Får att hamna rätt slog vi österut och gick så i cirka 70 Nm. En ny gribfil visade att lågtycket ändrade riktning så vi gick lika långt västerut. Lågtrycket delade på sig så vi gick rätt på och det visade sig att det vara ”en nasty little one”. Vi seglade in i ett vattenfall. Regnet öste ned och det blåste massor hela natten. Vi hade radiokontakt med Reg Net i Opua. Vi talar om vår position och vädersituation och vi får höra position och vädersituationen från andra båtar vilket ibland avgör vidare vägval. Jag frågade Reg om vi skulle gå åt väster, öster eller mot Fiji och han svarade gå på målet. Vi fick en tuff natt men Hokus Pokus uppförde sig bra där vi stångade oss fram med kraftigt revade segel. Två båtar hann in i någorlunda skydd på Minerva Reef men vi hade valt att fortsätta. Klockan 07.00 satte vi på kortvågsradion och rattade in Reg Net. Han började nätet med att säga ” I am concerned about two boats, Bischo and Hokus Pokus”. Vi ropade upp och sa att det är ok med oss och likadant gjorde Bischo. Bischo bär Brasiliansk flagga och är från Rio De Janeiro. Vi hade stadig radiokontakt vilket vi även hade med dem när vi seglade till Nya Zeeland. Nästa kväll lugnade det ned sig och det blev segel och motor. När vi passerat syd 22 grader började det bli varmt och gott och klädesplagg efter klädesplagg skalades av. Den 27 maj (då hade vi nästan inget alls på oss) körde vi in mellan reven till huvudstaden Suva. Vi ropade upp Port Control och fick besked att ankra i Quarantine area och vänta på Customs, health och immigration. Vi fick inte gå iland. Nu var klockan tio på förmiddagen. Klockan tre ropade jag upp och frågade när de kommer. Efter en stund kom en liten båt med alla tre ombord och frågade om vi ville betala övertid och vi sa ett tydligt NO. Vi frågade om vi fick flytta in från de stora fartygen och närmre marinan och grundare vatten, det fick vi. De kom på efter middagen dagen efter. Det var inga problem med oss och vi hade mat ombord så vi tog det lugnt och vilade ut.
In i hamnen kom ett Wallenius bilfartyg som heter Isolde. Jag sa till Ulla, nu skall jag fixa Kalles kaviar och lite sill. Jag ropade upp fartyget som var på väg in till kaj men de svarade inte, kanske låg de på en arbetskanal. De låg några timmar och gick igen med kylrummet fullt av Kalles och sill. Man kan inte lita på någon. När vi var utanför Costa Rica ropade systerfartyget Falstaff upp oss och vi pratades vid.
Nästa dag blev vi inklarerade men fast alla varit ombord var vi tvungna att ta en taxi och åka runt till Health och Customs och till ett tredje ställe där vi fick en en cruising permit. Customs finns inne i containerhamnen och när vi kom dit var det lunch. Vi frågade om det finns någon restaurang i närheten och vi blev visade till restaurangen inne i hamnen. Vi gick upp för en trappa i ett magasin och kom in i personalmatsalen. Alla bänkarna var av hopspikat pallmaterial och det var enkla bord. En kines och ett par damer skötte ruljansen. Vi tog ett säkert kort alltså roasted chicken vilket smakade bra. Vi kom i samspråk med en stuveriarbetare och hade ett trevligt samtal med honom. Han är truckförare och kör en svensktillverkad 30 tons containertruck av märket SMV. Han berättade att han tidigare varit i Irak och arbetat ett par år och tjänade bra med pengar. Han var väl bevandrad i geografi och visste var bland annat Sverige ligger. Han berättade om sin familj och sina två vuxna döttrar. Hans fru hade dött i cancer för något år sedan och han var hemma med henne det sista året. Plötsligt tar han fram sin mobiltelefon och spelar upp sin frus dödsångest de sista minuterna där hon skriker av smärta att hon inte orkar mer. Det finns andra seder. När vi kom ut på terminalen hade han klättrat upp i sin truck och han vinkade glatt till oss.
Tender Spirit låg bridvid oss för ankar och vi åt en gemensam middag i marinan. Nästa dag besökte vi Suva och gick på grönsaksmarknaden. Grönsakerna såg lite ledsna ut så vi köpte bara lite tomater och gurka. På andra våningsplanet var det bara kawa. För att besöka ankarvikarna måste man ha Kawa med sig. Man måste direkt ta dingen till land och uppsöka åldermannen överlämna Kawa och be om tillåtelse att ankra och att gå iland. Man blir bjuden in i hans hus och vi sätter oss på golvet och utbyter artighetsfraser och man får tillstånd. Byarna äger vattnet och respektive vik. Vi köpte med oss 8 paket med Kawa. Man kan antingen köpa en lite buske eller pulver. Att åka taxi var billigt. Vi betalade 12 kronor in till Suva från marinan. Vi låg för ankar men betalade en liten avgift för att få tillgång till marinans faciliteter och deras dinghy dock. Här är det bevakning och Filiokus ligger bra när vi åker iväg någonstans. I baren träffar vi likasinnade och det finns alltid någon att prata med. Där finns också en liten restaurang med bra mat till hyggligt pris.
Efter ett par dagar lämnade vi Suva och seglade till en ö som heter Beqa, ön ligger innesluten i ett rev vilket skyddar för de stora vågorna. Vi trixade oss mellan de små korallöarna och in i en skyddad vik. Att komma iland när det är lågvatten är svårt för då är det korallstrand och inte sand. Vi kom iland men åldermannen var ute i plantagen och vi fick lämna gåvan till hans bror och blev ombedda att komma tillbaka nästa dag. Denna gång blev jag bjuden att komma in till honom, sitta ned på golvet och han läste sakta vår cruisingpermit som är skriven på Fiji. Han läste högt och nickade hela tiden som om han kollade varje ord. Jag tror att han ville visa att han kunde läsa. Vi blev bjudna på Kawakväll men var ohövliga att inte gå dit för det blev lågvatten och ville inte försöka trixa oss in mellan korallerna och få punktering på gummibåten. På natten ryckte det och slet i ankarkättingen på grund av fallvindar från de höga bergen men vi satt bra i sanden. Nästa dag blev vi hembjudna till metodistprästen och hans fru ville sälja snäckor. Det fanns två slitna fåtöljer i rummet och två sängar. Mellan fåtöljerna stod ett litet bord och där hade frun lagt snäckorna och halsband som hon ville sälja till oss. Vi bjöds att sätta oss i fåtöljerna och hon hämtade två plastspänner som hon ställde upp och ned framför oss. Sedan bar hon in två koppar med mint te och nybakade bullar. Själv satte de sig i varsin säng. Mannen låg för det mesta och pratade med oss. De berättade om orkanen i december som hade förorsakat en hel del skador på ön. Flera hus var skadade och allt planterat var skövlat varför de hade fått plantera om igen. Alla skolbarn skjutsades i en liten plastbåt till en by på andra sidan ön. Skolhuset hade blåst sönder så alla fick betala 200 Fiji dollar vilket de var bekymrade för. Det var 33 barn som trängdes i båten och alla saknade flytväst. Kvällen innan låg den lilla byn i mörker och de berättade att de var utan diesel till generatorn som försåg husen med el. De frågade om vi hade diesel, bensin, batterier, fiskelinor, fiskekrokar etc. etc. Vi köpte några snäckor och dagen efter samlade vi ihop lite av vad vi kunde undvara och de var mycket tacksamma. Det är svårt veta hur man skall hantera sådana situationer för en del sätter det hela i ett system. När vi lämnade nästa morgon hade precis skolbåten lämnat och det var många som följt sina barn till båten vid stranden och de vinkade oss farväl.
Vi seglade vidare till Likuri Harbour och Robinson Cruise Island. Vi ropade upp resorten och blev lotsade av en fiskare genom revöppningen. Våra sjökort är inte så noggranna och när det är högvatten och molnigt är det svårt att se reven. I piloten kunde vi läsa att man kan ropa upp Resorten så eskorteras man in. Det låg en båt för ankar och Alan körde ut med gummibåten och visade oss till ankringsplatsen. Alan och hans fru Bronwyn är från Adelaide i Australien, och de blev en ny bekantskap. Alan är sjuttio år och omgift med en yngre och stilig kvinna. Deras segelbåt heter Southern Cross. I sjuttioårspresent köpte han en stor motorbåt till sig själv och han visade bilder på den.
Robinson Cruise Island är en liten resort som ligger på en palmklädd sandö och ser ut som drömmen för en söderhavsö med en härlig fin sandstrand runt ön. Husen ligger inne mellan palmerna. Man riktar sig till bagpackers och uppåt och tillhör inte lyxklassen. Vi hade läst att man var mycket yachtvänliga och när vi kom iland hälsades vi välkomna av personalen. En efter en kom fram och presenterade sig, frågade vad vi heter och var vi kommer från och presenterar sig och önskar oss en trevlig tid hos dem. Sedan kommer de ihåg oss och varje gång vi möter någon av dem säger de hej Ulla o Mats eller Hokus Pokus. För en öl i baren och 1 Fiji dollar blir vi medlemmar för livstid om man kommer seglande från ett annat land. Vi får var sitt inplastat medlemskort med våra namn på. Som seglare kan vi få middag för 40 kronor och varje dag är det lite uppträdanden med sång och dans och givetvis kan man få delta i en ceremoni med Kawa. Man sitter i en ring med en bytta med kawa i mitten och det sjöngs och spelas sedan tar en man en skopa som är ett halvt cocosnötskal och går fram till den första i ringen och ropar bula bula sen skall hon dricka upp i ett svep sen skall man stöna något konstigt läte och så fyller han skopan igen och går till nästa. Att säga att det är gott är en överdrift. Försök med en mun gammalt diskvatten. Efter en liten stund somnar munnen.
Varje lördag är det stor show och vi betalar 40 kronor per man för en mycket god måltid inklusive en show. Wayne som är amerikan och ägare till stället säger att de övriga gästerna betala cirka 500 kronor fast då ingår transport och lite till. Före middagen fick vi alla gå till ett ställe vid sidan om köket där man hade lagat kött på palmblad som låg på glödheta stenar och som täckts med potatis och sedan palmblad och tygstycken. Maten var klar så den togs fram och några ur personalen gick på de heta stenarna, ingen av oss andra följde efter. Efter middagen fick vi uppleva en fantastisk show med danser från olika öar och elddanser. Det är som på Wallmans salonger. Alla som uppträdde är anställda och har även andra sysslor. På stranden och vid restaurangen fanns många facklor och vi kunde slänga oss i en av hängmattorna som hängde i palmerna och se ut över havet, lyssna till musiken och bara ha det bra. Kvällarna är underbara och vi använder så lite kläder som anständigheten kräver. Här är man mera pryda än hemma. Till skillnad från andra resorter är här välfyllt. Wayne har spånat in rätt nivå och stil för rådande kärva ekonomiska klimat.
Vi fortsatte till nästa ställe som är Musket Cove Marina. Även denna ö ligger inbäddad i korallrev och det är lite trixigt att hitta in första gången. Vi ser en bild på ett sjökort med stora öar och riktiga små öar. De riktiga öarna ser man men rev öarna ligger för det mesta under vatten så man ser en bild på sjökortet och en annan bild i verkligheten. Man skall t ex följa en rev tunga som inte syns. När det är låg vatten ser det helt annorlunda ut än vid högvatten. Här finner vi en bra ankringsplats men vi väljer en boj. Vi är inneslutna av flera rev så hur det än blåser så ligger vi i sjö lä. Vi checkar in i marinan och blir livstids medlemmar och får inplastade medlemskort med våra namn. Även här är man mycket välkommen som seglare och vi möter samma gästvänlighet och man lär sig våra namn. När vi senare kommer iland säger de hello Mats and Ulla eller Hokus Pokus. Baren ligger på en liten sandtunga med vatten åt tre håll. Där finns flera vedeldade grillar och här samlas man och äter sin medhavda middag. Man behöver inte ta med tallrikar och bestick, det finns i baren att låna.
Efter fyra dagar med snorkling, läsning och allmänt ha det bra var vi tvungna att gå in till Vuda Marina för vi måste checka in i området. Detta skall göras i Lautoka och med båten. Där är inte så bra att ligga så vi chansar med Vuda och taxi till Lautoka. Det blir en kort seglats på bar 14Nm så vi behövde inte göra några förberedelser med sjöstuvning etc. I Vuda går man in i en smal utmärkt ränna och in i en liten öppning. Marinabassängen är cirkelrund och här ligger man som i en ankdam. Under orkansäsong kan man få sin båt nedgrävd. Man gräver en grop i sanden där man sänker ned kölen och klär med bildäck runt om som skrovet vilar på. Det finns även fästanordningar i marken för att staga upp båtarna. Vi tog en taxi till Lautoka och fick lite ovett av tullen för att vi inte kommit direkt och checkat in och att vi inte hade båten med oss men det gick på samma skäll. Jag lovade att nästa gång skulle vi göra som man skall. Jag tittade tullofficeren i ögonen och sa: det lovar jag att göra! Vi hade tidigare blivit rekommenderade att anlita taxichauffören Abdul 2. Abdul är indier och muslim. Han dricker gärna en öl eller ett glas vin hemma men bakom en stängd dörr. Abdul är trevlig och hjälpsam och han kör oss runt på vår shoppingrunda. Första stoppet var en vinbutik men de tog inte kort och vi hade inte kontanter tillräckligt. Abdul som var med inne i affären sa att vi kunde få låna pengar av honom tills vi kom till en ATM (bankomat). Sedan fortsatte vi runt bland affärerna och han hjälpte till att bära och när vi kom till båten hjälpte han oss med att lyfta ombord. En dag frågade han om det var ok att han hämtade sin fästmö medan vi handlade. Sedan frågade han om vi ville se hans hus och vi åkte med och han släppte av henne. I marinan kunde vi äta på två restauranger och de hade bra mat till hyfsade priser. I marinan låg Lovisa och Albertina och Anders och Bernardo hjälptes åt att montera den nya furlexen och genuan som Albertina hade med sig från Nya Zeeland till Lovisa.
Albertina och vi seglade ut till Musket Cove och vi ligger här och har det bra och inväntar Vilda Hilda och Lindisfarne som är på väg från Nya Zeeland och Lovisa för Midsommarfirande.
Vi har ändrat våra planer och kommer att tillbringa orkansäsongen i Australien. Först kommer vi att segla till Vanuatu och New Caledonia. Vi kommer till Brisbane i början av november och seglar ned längs kusten till Sidney för att fira jul och nyår i det området. Då är det sommar där.
Med hälsningar
Mats o Ulla