Fiji
juni 2010
Resebrev 21
Översegling Nya Zeeland till Fiji
Härliga dagar i Fiji
Vi har lämnat Whangarei och seglar norrut, satte på autopiloten
men den höll inte kursen och funkade inte. Det blev att handstyra
för vi har Filiokus i dävertarna och överdelen på
vindrodret står surrad på däck. När vi gör
överseglingar har vi Filiokus på däck men nu gjorde vi
bara en förflyttning längs kusten på Nordön. Vi gjorde
ett par stopp på vägen och seglade efter ett par dagar in i
The Bay Of Islands. Det var här vi kom in när vi kom från
Tonga. Vi hade tänkt ankra i ett par dagar här i den fina övärlden
men nu måste vi ta oss an autopiloten samtidigt som vi skall invänta
ett bra väderhål för att segla till Fiji. Några
båtar var nu redan på väg i ett perfekt väder som
skulle hålla sig under 8 dagar enligt gribfilerna. Vi gick in till
Russel där det finns en österrikare som jobbar med Raymarine.
Vi hade konstaterad att oljan läckt ur hydraulcylindern till autopiloten.
Vi ankrade upp i viken och jag hämtade Hans Peter som konstaterade
att hydraulcylindern inte var en Raymarine. Vi blev rekommenderade en
verkstad i Opua som även jobbar med hydraulik. De var mycket engagerade
och lyckades spåra märket vilket visade sig vara Teleflex.
De beställde nya tätningar från Auckland och efter ett
par dagar var cylindern ompackad och fungerade bra. Hans Peter hjälpte
oss att lufta systemet vilket var trixigt och söligt. Han upptäckte
att cylindern var felmonterad så att vid fullt rattutslag så
tog roderkvadranten i cylindern vilket skulle kunna knäcka den. Vi
rättade till även detta och nu fungerar autopiloten bra igen.
Här hade vi tur för om detta skett vid en översegling skulle
vi behöva handstyra vid de tillfällen vindrodret inte funkar
bra som vid lite vind eller hårda vindbyar (squalls) som vi senare
fick mycket av båda delarna.
Hösten hade kommit till Nya Zeeland och vädret blev sämre.
Det regnade och blåste kuling och det var kallt på nätterna.
I väntan på bättre väder hyrde vi en bil och körde
omkring och bunkrade upp Hokus Pokus med diesel, mat, konserver, frukt,
grönsaker, potatis, vin, öl och Whiskey. Här är allt
billigare än i Fiji och vi var inte ensamma om att lasta båten.
Alla bevakade vädret och prognoser och det märktes tydligt att
alla ville komma iväg. De flesta går till Fiji men här
delar sig båtarna för många skall till Tonga, Vanuatu
eller Australien. Dagarna gick och vanmakten spred sig, kommer vi aldrig
iväg? Vädret och prognoser blev det största samtalsämnet.
Segelkubben i Opua har ett fint klubbhus med restaurang, där samlades
vi på kvällarna. Ibland var det ett riktigt skitväder
med regn och blåst så Ulla vägrade att gå iland
men det gick ingen nöd på oss för då blev det mysmiddag
inne ombord med IKEA ljus som gör det ombonat och hemtrevligt. Här
råder ingen brist på bra råvaror och en köttbit
från Nya Zeeland skäms inte för sig. I Kerikeri hade vi
tidigare besökt en vingård som har bra vin. Det är en
amerikansk seglare med fru som stannat här och köpt en vingård.
Den är mycket välskött och prydlig. Man kan på vingårdarna
köpa unlabeled vin, alltså vin på flaska utan etikett
som var ”billigare”. Det är kvalitetsvin som tappas i
mindre mängd och att sätta på etiketter kostar mycket,
kanske har det något med skatt och redovisning att göra. Vi
körde dit och bunkrade lite gott vin för speciella tillfällen.
Av någon orsak så sker tillfällena oftare, vem vet?
Loggboken den 12 maj: Regn, regn, regn, strömlöst sedan igår,
jättegod middag, läsdag.
Vi fick mail från Pelle Petersson (Doyle Segel) i Whangarei, Lovisa
som nästan var framme till Fiji hade mailat att förstagsinfästningen
hade brustit och så även fästet i masten varför de
hade tvingats att kasta allt överbord, både Furlex och genua.
De riggade kutterstaget och satte en mindre genua och kunde fortsätta.
Anders på Lovisa mailade till Pelle (Doyle)och beställde ny
genua och Furlex. Lovisa kom fram på 8 dagar vilket är mycket
bra. De hade haft tur med bra vind hela vägen. Den svenska båten
Albertina kom senare med ny genua och Furlex. Tender Spirit från
Alaska hade fått beväxning i tanken och fick motorstopp. Senare
lossnade fallet till genuan varvid den gick i vattnet och släpade
under båten. Den är nu färgad. De avvaktade i tre dagar
till lugnare vatten innan Joan vinschade upp Chuck i masten, när
han var uppe kom det en by och han slängdes runt i toppen och han
skrek ”take me down, take me down” och Joan skrek tillbaks
”take the halyard with you” vilket han lyckades med och de
fick upp genuan igen. I vanliga fall pratar Chuck lågt. Det var
en bedrift av Chuck som varit svårt skadad i en flygolycka och har
svårt att gå. Sedan blev det ingen vind i flera dagar. Chuck
kopplade en bit vattenslang från filtret till en reservdunk med
diesel och de fick igång motorn igen. Deras seglats tog 17 dygn.
Den sjuttonde maj fick vi ett hyggligt väderfönster för
10 dagar upp till Fiji. Sydlig vind 10 sek meter i starten, Ingen vind
i mitten, en kuling efter det och sedan motor segel. Det är som vädret
är när det är hyggligt. Det är en prognos och efter
ett par dagar brukar det spricka. Vi stod i kö till tullen på
morgonen för vi brukar vara svårstartade på morgonen.
Några hade checkat ut men tvekat på grund av kulingen och
ångrat sig och checkade in igen. Vi var åtta båtar som
lämnade och det kändes skönt att komma loss och vara på
väg. Dingen hade vi på däck och vindrodret monterat. Allt
ombord var surrat och välstuvat. Vi fick fin gång första
dagen men den andra fick vi kraftiga squalls i kulingstyrka. Vårt
nya vindinstrument fick fnatt, gick upp i 100 knop och slutade fungera.
Andra båtar sa att det blåste upp till 35 knop. Vi revade
ned ordentligt och hade fin gång. Natten blev kolsvart och vi stångade
fram i ösregn med massor av squalls. Vi hade hårt väder
i tre dygn och rakt i nosen, en dag blev det mindre roligt med matlagning
så det blev Soldatens Ärtsoppa på burk vilket är
särskilt gott i taskigt väder. Sedan blev det lugnare och motorgång
ett par dygn. En natt kom det inget kylvatten ur motorn. Som tur var det
ganska lugnt. Att gå och lägga sig vilket var min tur hade
jag inte lust med. Det blir ingen vila av ovisshet så vi gjorde
lite omstuvning av prylar i facket under trappan för det finns en
lucka till motorrummet där jag kommer åt impellern. Jag fick
loss locket och drog ut impellern och konstaterade att den var hel. På
med locket igen och startade och rusade motorn, och fortfarande inget
kylarvatten. Jag lossade slangen vid vattenfiltret och vi fyllde slangen
med vatten fram till impellern, startade motorn, inget vatten. Det måste
vara impellern. Jag bytte impellern och det kom vatten. Den gamla var
tydligen trött i gummit. Nu kom det ordentligt med vatten och jag
kunde krypa ned i kojen.
Lågtrycket med kuling låg och väntade framför oss
men vi såg en tunnel där vi kunde få det lindrigare.
Får att hamna rätt slog vi österut och gick så i
cirka 70 Nm. En ny gribfil visade att lågtycket ändrade riktning
så vi gick lika långt västerut. Lågtrycket delade
på sig så vi gick rätt på och det visade sig att
det vara ”en nasty little one”. Vi seglade in i ett vattenfall.
Regnet öste ned och det blåste massor hela natten. Vi hade
radiokontakt med Reg Net i Opua. Vi talar om vår position och vädersituation
och vi får höra position och vädersituationen från
andra båtar vilket ibland avgör vidare vägval. Jag frågade
Reg om vi skulle gå åt väster, öster eller mot Fiji
och han svarade gå på målet. Vi fick en tuff natt men
Hokus Pokus uppförde sig bra där vi stångade oss fram
med kraftigt revade segel. Två båtar hann in i någorlunda
skydd på Minerva Reef men vi hade valt att fortsätta. Klockan
07.00 satte vi på kortvågsradion och rattade in Reg Net. Han
började nätet med att säga ” I am concerned about
two boats, Bischo and Hokus Pokus”. Vi ropade upp och sa att det
är ok med oss och likadant gjorde Bischo. Bischo bär Brasiliansk
flagga och är från Rio De Janeiro. Vi hade stadig radiokontakt
vilket vi även hade med dem när vi seglade till Nya Zeeland.
Nästa kväll lugnade det ned sig och det blev segel och motor.
När vi passerat syd 22 grader började det bli varmt och gott
och klädesplagg efter klädesplagg skalades av. Den 27 maj (då
hade vi nästan inget alls på oss) körde vi in mellan reven
till huvudstaden Suva. Vi ropade upp Port Control och fick besked att
ankra i Quarantine area och vänta på Customs, health och immigration.
Vi fick inte gå iland. Nu var klockan tio på förmiddagen.
Klockan tre ropade jag upp och frågade när de kommer. Efter
en stund kom en liten båt med alla tre ombord och frågade
om vi ville betala övertid och vi sa ett tydligt NO. Vi frågade
om vi fick flytta in från de stora fartygen och närmre marinan
och grundare vatten, det fick vi. De kom på efter middagen dagen
efter. Det var inga problem med oss och vi hade mat ombord så vi
tog det lugnt och vilade ut.
In i hamnen kom ett Wallenius bilfartyg som heter Isolde. Jag sa till
Ulla, nu skall jag fixa Kalles kaviar och lite sill. Jag ropade upp fartyget
som var på väg in till kaj men de svarade inte, kanske låg
de på en arbetskanal. De låg några timmar och gick igen
med kylrummet fullt av Kalles och sill. Man kan inte lita på någon.
När vi var utanför Costa Rica ropade systerfartyget Falstaff
upp oss och vi pratades vid.
Nästa dag blev vi inklarerade men fast alla varit ombord var vi tvungna
att ta en taxi och åka runt till Health och Customs och till ett
tredje ställe där vi fick en en cruising permit. Customs finns
inne i containerhamnen och när vi kom dit var det lunch. Vi frågade
om det finns någon restaurang i närheten och vi blev visade
till restaurangen inne i hamnen. Vi gick upp för en trappa i ett
magasin och kom in i personalmatsalen. Alla bänkarna var av hopspikat
pallmaterial och det var enkla bord. En kines och ett par damer skötte
ruljansen. Vi tog ett säkert kort alltså roasted chicken vilket
smakade bra. Vi kom i samspråk med en stuveriarbetare och hade ett
trevligt samtal med honom. Han är truckförare och kör en
svensktillverkad 30 tons containertruck av märket SMV. Han berättade
att han tidigare varit i Irak och arbetat ett par år och tjänade
bra med pengar. Han var väl bevandrad i geografi och visste var bland
annat Sverige ligger. Han berättade om sin familj och sina två
vuxna döttrar. Hans fru hade dött i cancer för något
år sedan och han var hemma med henne det sista året. Plötsligt
tar han fram sin mobiltelefon och spelar upp sin frus dödsångest
de sista minuterna där hon skriker av smärta att hon inte orkar
mer. Det finns andra seder. När vi kom ut på terminalen hade
han klättrat upp i sin truck och han vinkade glatt till oss.
Tender Spirit låg bridvid oss för ankar och vi åt en
gemensam middag i marinan. Nästa dag besökte vi Suva och gick
på grönsaksmarknaden. Grönsakerna såg lite ledsna
ut så vi köpte bara lite tomater och gurka. På andra
våningsplanet var det bara kawa. För att besöka ankarvikarna
måste man ha Kawa med sig. Man måste direkt ta dingen till
land och uppsöka åldermannen överlämna Kawa och be
om tillåtelse att ankra och att gå iland. Man blir bjuden
in i hans hus och vi sätter oss på golvet och utbyter artighetsfraser
och man får tillstånd. Byarna äger vattnet och respektive
vik. Vi köpte med oss 8 paket med Kawa. Man kan antingen köpa
en lite buske eller pulver. Att åka taxi var billigt. Vi betalade
12 kronor in till Suva från marinan. Vi låg för ankar
men betalade en liten avgift för att få tillgång till
marinans faciliteter och deras dinghy dock. Här är det bevakning
och Filiokus ligger bra när vi åker iväg någonstans.
I baren träffar vi likasinnade och det finns alltid någon att
prata med. Där finns också en liten restaurang med bra mat
till hyggligt pris.
Efter ett par dagar lämnade vi Suva och seglade till en ö som
heter Beqa, ön ligger innesluten i ett rev vilket skyddar för
de stora vågorna. Vi trixade oss mellan de små korallöarna
och in i en skyddad vik. Att komma iland när det är lågvatten
är svårt för då är det korallstrand och inte
sand. Vi kom iland men åldermannen var ute i plantagen och vi fick
lämna gåvan till hans bror och blev ombedda att komma tillbaka
nästa dag. Denna gång blev jag bjuden att komma in till honom,
sitta ned på golvet och han läste sakta vår cruisingpermit
som är skriven på Fiji. Han läste högt och nickade
hela tiden som om han kollade varje ord. Jag tror att han ville visa att
han kunde läsa. Vi blev bjudna på Kawakväll men var ohövliga
att inte gå dit för det blev lågvatten och ville inte
försöka trixa oss in mellan korallerna och få punktering
på gummibåten. På natten ryckte det och slet i ankarkättingen
på grund av fallvindar från de höga bergen men vi satt
bra i sanden. Nästa dag blev vi hembjudna till metodistprästen
och hans fru ville sälja snäckor. Det fanns två slitna
fåtöljer i rummet och två sängar. Mellan fåtöljerna
stod ett litet bord och där hade frun lagt snäckorna och halsband
som hon ville sälja till oss. Vi bjöds att sätta oss i
fåtöljerna och hon hämtade två plastspänner
som hon ställde upp och ned framför oss. Sedan bar hon in två
koppar med mint te och nybakade bullar. Själv satte de sig i varsin
säng. Mannen låg för det mesta och pratade med oss. De
berättade om orkanen i december som hade förorsakat en hel del
skador på ön. Flera hus var skadade och allt planterat var
skövlat varför de hade fått plantera om igen. Alla skolbarn
skjutsades i en liten plastbåt till en by på andra sidan ön.
Skolhuset hade blåst sönder så alla fick betala 200 Fiji
dollar vilket de var bekymrade för. Det var 33 barn som trängdes
i båten och alla saknade flytväst. Kvällen innan låg
den lilla byn i mörker och de berättade att de var utan diesel
till generatorn som försåg husen med el. De frågade om
vi hade diesel, bensin, batterier, fiskelinor, fiskekrokar etc. etc. Vi
köpte några snäckor och dagen efter samlade vi ihop lite
av vad vi kunde undvara och de var mycket tacksamma. Det är svårt
veta hur man skall hantera sådana situationer för en del sätter
det hela i ett system. När vi lämnade nästa morgon hade
precis skolbåten lämnat och det var många som följt
sina barn till båten vid stranden och de vinkade oss farväl.
Vi seglade vidare till Likuri Harbour och Robinson Cruise Island. Vi ropade
upp resorten och blev lotsade av en fiskare genom revöppningen. Våra
sjökort är inte så noggranna och när det är
högvatten och molnigt är det svårt att se reven. I piloten
kunde vi läsa att man kan ropa upp Resorten så eskorteras man
in. Det låg en båt för ankar och Alan körde ut med
gummibåten och visade oss till ankringsplatsen. Alan och hans fru
Bronwyn är från Adelaide i Australien, och de blev en ny bekantskap.
Alan är sjuttio år och omgift med en yngre och stilig kvinna.
Deras segelbåt heter Southern Cross. I sjuttioårspresent köpte
han en stor motorbåt till sig själv och han visade bilder på
den.
Robinson Cruise Island är en liten resort som ligger på en
palmklädd sandö och ser ut som drömmen för en söderhavsö
med en härlig fin sandstrand runt ön. Husen ligger inne mellan
palmerna. Man riktar sig till bagpackers och uppåt och tillhör
inte lyxklassen. Vi hade läst att man var mycket yachtvänliga
och när vi kom iland hälsades vi välkomna av personalen.
En efter en kom fram och presenterade sig, frågade vad vi heter
och var vi kommer från och presenterar sig och önskar oss en
trevlig tid hos dem. Sedan kommer de ihåg oss och varje gång
vi möter någon av dem säger de hej Ulla o Mats eller Hokus
Pokus. För en öl i baren och 1 Fiji dollar blir vi medlemmar
för livstid om man kommer seglande från ett annat land. Vi
får var sitt inplastat medlemskort med våra namn på.
Som seglare kan vi få middag för 40 kronor och varje dag är
det lite uppträdanden med sång och dans och givetvis kan man
få delta i en ceremoni med Kawa. Man sitter i en ring med en bytta
med kawa i mitten och det sjöngs och spelas sedan tar en man en skopa
som är ett halvt cocosnötskal och går fram till den första
i ringen och ropar bula bula sen skall hon dricka upp i ett svep sen skall
man stöna något konstigt läte och så fyller han
skopan igen och går till nästa. Att säga att det är
gott är en överdrift. Försök med en mun gammalt diskvatten.
Efter en liten stund somnar munnen.
Varje lördag är det stor show och vi betalar 40 kronor per man
för en mycket god måltid inklusive en show. Wayne som är
amerikan och ägare till stället säger att de övriga
gästerna betala cirka 500 kronor fast då ingår transport
och lite till. Före middagen fick vi alla gå till ett ställe
vid sidan om köket där man hade lagat kött på palmblad
som låg på glödheta stenar och som täckts med potatis
och sedan palmblad och tygstycken. Maten var klar så den togs fram
och några ur personalen gick på de heta stenarna, ingen av
oss andra följde efter. Efter middagen fick vi uppleva en fantastisk
show med danser från olika öar och elddanser. Det är som
på Wallmans salonger. Alla som uppträdde är anställda
och har även andra sysslor. På stranden och vid restaurangen
fanns många facklor och vi kunde slänga oss i en av hängmattorna
som hängde i palmerna och se ut över havet, lyssna till musiken
och bara ha det bra. Kvällarna är underbara och vi använder
så lite kläder som anständigheten kräver. Här
är man mera pryda än hemma. Till skillnad från andra resorter
är här välfyllt. Wayne har spånat in rätt nivå
och stil för rådande kärva ekonomiska klimat.
Vi fortsatte till nästa ställe som är Musket Cove Marina.
Även denna ö ligger inbäddad i korallrev och det är
lite trixigt att hitta in första gången. Vi ser en bild på
ett sjökort med stora öar och riktiga små öar. De
riktiga öarna ser man men rev öarna ligger för det mesta
under vatten så man ser en bild på sjökortet och en annan
bild i verkligheten. Man skall t ex följa en rev tunga som inte syns.
När det är låg vatten ser det helt annorlunda ut än
vid högvatten. Här finner vi en bra ankringsplats men vi väljer
en boj. Vi är inneslutna av flera rev så hur det än blåser
så ligger vi i sjö lä. Vi checkar in i marinan och blir
livstids medlemmar och får inplastade medlemskort med våra
namn. Även här är man mycket välkommen som seglare
och vi möter samma gästvänlighet och man lär sig våra
namn. När vi senare kommer iland säger de hello Mats and Ulla
eller Hokus Pokus. Baren ligger på en liten sandtunga med vatten
åt tre håll. Där finns flera vedeldade grillar och här
samlas man och äter sin medhavda middag. Man behöver inte ta
med tallrikar och bestick, det finns i baren att låna.
Efter fyra dagar med snorkling, läsning och allmänt ha det bra
var vi tvungna att gå in till Vuda Marina för vi måste
checka in i området. Detta skall göras i Lautoka och med båten.
Där är inte så bra att ligga så vi chansar med Vuda
och taxi till Lautoka. Det blir en kort seglats på bar 14Nm så
vi behövde inte göra några förberedelser med sjöstuvning
etc. I Vuda går man in i en smal utmärkt ränna och in
i en liten öppning. Marinabassängen är cirkelrund och här
ligger man som i en ankdam. Under orkansäsong kan man få sin
båt nedgrävd. Man gräver en grop i sanden där man
sänker ned kölen och klär med bildäck runt om som
skrovet vilar på. Det finns även fästanordningar i marken
för att staga upp båtarna. Vi tog en taxi till Lautoka och
fick lite ovett av tullen för att vi inte kommit direkt och checkat
in och att vi inte hade båten med oss men det gick på samma
skäll. Jag lovade att nästa gång skulle vi göra som
man skall. Jag tittade tullofficeren i ögonen och sa: det lovar jag
att göra! Vi hade tidigare blivit rekommenderade att anlita taxichauffören
Abdul 2. Abdul är indier och muslim. Han dricker gärna en öl
eller ett glas vin hemma men bakom en stängd dörr. Abdul är
trevlig och hjälpsam och han kör oss runt på vår
shoppingrunda. Första stoppet var en vinbutik men de tog inte kort
och vi hade inte kontanter tillräckligt. Abdul som var med inne i
affären sa att vi kunde få låna pengar av honom tills
vi kom till en ATM (bankomat). Sedan fortsatte vi runt bland affärerna
och han hjälpte till att bära och när vi kom till båten
hjälpte han oss med att lyfta ombord. En dag frågade han om
det var ok att han hämtade sin fästmö medan vi handlade.
Sedan frågade han om vi ville se hans hus och vi åkte med
och han släppte av henne. I marinan kunde vi äta på två
restauranger och de hade bra mat till hyfsade priser. I marinan låg
Lovisa och Albertina och Anders och Bernardo hjälptes åt att
montera den nya furlexen och genuan som Albertina hade med sig från
Nya Zeeland till Lovisa.
Albertina och vi seglade ut till Musket Cove och vi ligger här och
har det bra och inväntar Vilda Hilda och Lindisfarne som är
på väg från Nya Zeeland och Lovisa för Midsommarfirande.
Vi har ändrat våra planer och kommer att tillbringa orkansäsongen
i Australien. Först kommer vi att segla till Vanuatu och New Caledonia.
Vi kommer till Brisbane i början av november och seglar ned längs
kusten till Sidney för att fira jul och nyår i det området.
Då är det sommar där.
Med hälsningar
Mats o Ulla
|