Vanuatu
september 2010
Resebrev 22
Härliga dagar på Fiji och Vanuatu
Vi ligger i Muscet Cove (Fiji) utanför en resort som har bojar i
viken. Här är det ett gott skydd för alla vindar då
vi är omgärdade av rev och ett par öar. För att komma
in i lagunen följer vi några små plastkulor som resorten
har lagt ut. Man får hålla reda på var reven ligger
för det är lätt att komma fel på vissa ställen.
Medan vi låg där så såg vi fyra båtar som
gick upp på något rev och fick hjälpas loss. Som tur
var så blev det inga större skador förutom på en
katamaran som fick ett skadat roder.
Vi ligger tillsammans med ett tjugutal andra båtar, hälften
av dem har vi träffat tidigare. Det är en underbar lagun med
ett härligt turkosblått vatten och vi behöver inte simma
långt för att få fin snorkling. Det råder en lugn
och loj stämning och de flesta tar det lugnt och bara njuter. På
resorten är man mycket yachtvänlig och vi får ta del av
deras service. När vi checkar in öppnar de ett konto och vi
behöver inte ha med oss pengar iland. Vi blir väl mottagna och
alla presenterar sig, frågar vad vi heter och vad båten har
för namn. Detta sker på kontoret, i affären, i baren och
på restaurangen. Varje gång vi dyker upp så säger
de hej Mats, hej Ulla och hur mår ni.
Det finns en bar som ligger på sandstranden alldeles vid bryggan
och där samlas alla yachties på kvällarna för att
ta en sundowner. Vid baren finns det flera stora grillar som vi får
använda. Om vi inte har egen grillmat kan vi köpa grillpaket
och grönsaker. Vi behöver inte ta med tallrikar, bestick eller
glas för det finns att låna i baren även om vi har egen
mat. Många grillar varje kväll och röken ligger tung om
det är stilla. Ofta är det kö till grillarna. Här
träffas vi och knyter nya vänskapsband, byter erfarenheter och
får bra tips på nya ankringar. Tre båtar är från
Brasilien och dem pumpar vi givetvis på information om Brasilien
där vi kommer att hamna om något år. Vi är också
intresserade av Vanuatu, New Caledonia och Australien och den informationen
plockar vi upp här. VISA för Australien fixade vi via internet.
Vi gick in på Australiens hemsida och fyllde i ett formulär
och efter ett par dagar så fick vi våra VISA via mail, enkelt
och klart. En bra investering är vår scanner. Vi lånar
pilots, sjökort och information och scannar in på vår
pc och skriver ut. Alla delar glatt med sig. Många har seglat i
dessa farvatten tidigare.
På ön är det en stor och hög kulle och när man
kommer upp på toppen är det en härlig utsikt över
lagunen och havet runt ön. Att promenera mitt på dagen är
jobbigt i värmen så det gäller att ha vatten med sig och
när vi kommer ned till bryggan och baren smakar en kall öl underbart.
Fördelen med att gå mitt på dagen är att det tidsmässigt
är ok att inta dylikt. I Resorten finns en swimmingpool framför
restaurangen som vi får använda gratis. Nu undrar ni säkert
vad detta kalas kostar. Svaret är cirka 65 kronor per dygnet inklusive
bojavgiften och sopor. Det kostar mindre än en fjärdedel mot
att ligga på Käringön.
Pelle Pettersson, segelmakare från Whangarei i Nya Zeeland kom en
dag med sin båt Vilda Hilda. Han hade seglat hit med ett par kompisar
och hans fru Sharon och två barn kom efter med flyg. Sharon skulle
fylla 40 år om ett par dagar och vi hade samlats några svenska
båtar för att fira henne. Sharon hade med sig ett vindinstrument
till oss från Nya Zeeland. Vi hade installerat ett nytt instrument
där men det gick sönder efter ett par dagar ut till sjöss.
Nu plötsligt låg vi sex svenska båtar i lagunen och vi
var den största nationen. Det var Lovisa, Albertina, Magia, Lindisfarne,
Panacea samt Hokus Pokus. Vi firade Sharon med först en lekstund
och sedan en gemensam Pot Lock i baren. En dag när vi gick förbi
restaurangen höll en man på med att grilla en gris på
cirka 6 till 7 kilo. Det var dagens meny för kvällen och vi
bokade genast bord. Det var många gäster denna kväll och
vi avnjöt en underbar måltid. Grisen var helt perfekt och det
fanns en hel buffé med tillbehör och vi blev så mätta
så om det hade funnits taxi på ön skulle vi ta en sådan
fast det bara är ett par hundra meter till dingydock.
Bernardo på Albertina gick ut en sväng för att komma till
ett rev med bra snorkling och när han kom tillbaka och skulle droppa
ankaret så hände inget när han lade in backen. Han upptäckte
att han blivit av med sin fouldingpropeller. Han fick beställa en
ny från Nya Zeeland. Ett par dagar senare blåste det upp ordentligt
och på natten ropade han upp oss på VHF, det var en annan
båt som hade draggat och drivit ned mot honom. Han hade ingen propeller
och kunde inte manövrera själv och ville ha hjälp. Det
var kolsvart och vi satte i dingen och körde bort till honom. Den
andra båten släppte sin kätting och Bernardo fick över
den i Albertina och gick in till resorten. Vi körde hem igen och
ett par timmar senare ropade han igen. Han skulle flytta kättingen
som hängde fel på hans båt och fick ett finger i kläm
varvid toppen på vänster hands långfinger blev kvar och
han blödde ordentligt. Han hade inget förband ombord så
vi tog med oss sjukvårdslådan och gav oss ut i regnet och
mörkret. Som tur var så kom Lisa som är läkare och
hon hjälpte till att lägga om fingret. Stackars Bernardo, nu
var han utan propeller och hade ett avkortat finger.
Lisa hade året innan seglat från Nya Zeeland och var alldeles
intill kusten utanför Robinson Cruise Island och skulle bara sova
i en halvtimma för hon var så trött. Hon vaknade av att
hon åkte upp på ett rev och blev sittande. När sådant
händer är det fritt fram för lokalbefolkningen och de plundrade
båten medan hon såg på men kunde inget göra. När
hon väl fick hjälp att komma loss efter ett par dagar hade hon
fått in en massa vatten i båten och en del blev vattenskadat.
Lisa har nu fått något så när ordning på
Magia igen och humöret är det inget fel på.
Midsommarafton firade vi ombord på Lovisa och där fattades
vare sig, Jansson, sill eller snaps. I Vuda Point Marina fick vi hjälp
med ett elfel och påfyllning av gas i kylen. Från marinan
tog vi taxi in till Lautoka och handlade. På vägen transporterades
sockerrör i överfyllda lass och det låg fullt med sockerrör
på och längs vägen. Det går ett litet järnvägsspår
parallellt med vägen och där drog ett litet lok massor med små
vagnar också fullastade med sockerrör. I Lautoka som är
sockerstaden ligger fabriken som är statligt ägd och här
är också utskeppningshamn. Lautoka är inte ett ställe
som man längtar tillbaka till. Vi köper vad vi skall ha och
tar snabbt taxin till marinan igen. Vi seglade runt bland öarna men
var nu nyfikna på Vanuatu.
Den 22 juli lämnade vi Fiji och satte kursen till ön Tana i
Vanuatu. Det är 561 Nm och vi har plockat ned en hygglig väderfil.
När vi lämnade var det fint med sol men på natten blev
det rulligt och efter det ren smörsegling. Vi gick i sex till sju
knop på slätt vatten. Den tjugufemte firade vi 44-årig
bröllopsdag (återigen en bröllopsdag till sjöss).
Vi hade fint väder med skön segling och till frukost blev det
ägg och bacon. Till middag korkade vi upp en flaska vin och avnjöt
den med en god köttbit och bakad potatis. På natten kom det
en massa vind och den gick över mot nordost med hög sjö.
Vi plockade ned en väderfil och såg att vinden skulle bli nordligare.
Vid ett tillfälle tog jag av mig glasögonen för att se
i kikaren. När jag satte mig ned igen var det något knöligt
under rumpan. Det var ett par av mina nya glasögon och det gillade
de inte men vi hade köpt två par var så jag tog det andra
paret.
När vi kom nära Tana ändrade vi kursen och fortsatte till
Port Vila på ön Efate. På Tana finns en bra ankringsvik
för sydliga vindar men när vinden går mot nord hade vi
hört att sjön går rakt in i viken och då är
det inte så kul att ligga där. På ön finns det en
verksam vulkan och ett par veckor tidigare var det båtar som hade
blivit nekade att gå dit då vulkanen hade fått ett mindre
utbrott. Här kan man åka bil hela vägen upp till kratern
och titta ned. Tyvärr så fick vi hoppa över detta. I gryningen
kom vi fram till Port Vila och vi ropade upp Port Captain och blev tillsagda
att ankra i karantän området. Vi fick vänta till dagen
efter innan Agriculture kom ombord. Han fyllde i ett formulär och
frågade vad vi hade för mat ombord och sen var det klart. Senare
flyttade vi in i hamnen och till en marina och fick en boj. Här är
det för djupt att ankra själv. Sen blev det att traska runt
till immigration och tull, allt gick mycket smidigt.
Här i Port Vila finns ett mycket större utbud av varor än
i Fiji och billigare. Här produceras kött och man exporterar
mycket till Japan. Köttet är billigt och av bra kvalitet. Vi
kommer lagom till ett stort firande av deras trettioåriga självständighetsdag
som firades i dagarna tre. Det kom flottbesök från Australien
och Frankrike och Kina hade en delegation här. I en stor park byggdes
det upp mängder med stånd där det såldes mat nästan
hela dygnet. En stor scen var uppbyggd och här spelades musik med
skiftande lokal musik och danser. Det kom folk från de olika byarna
från öarna omkring och hade uppträdande. Vissa grupper
hade bara penisskydd och fjädrar på huvudet och de uppvisade
sina rituella danser med käppar och facklor. En del hade stora huvudprydnader.
Dag två var det firande med alla dignitärer sittande på
en läktare och militären marscherade in med trumpeter, flaggor
och fanfarer. Först marscherade en militärorkester och efter
de olika truppslagen, sedan kom Australien, Frankrike och Kina. Presidenten
satt i mitten med hedersgäster på sidorna. Presidenten gick
ned och inspekterade de olika trupperna och det tog en oändlig tid.
Flaggor hade delats ut till oss alla innan och vi viftade med flaggorna
och vi hurrade för presidenten. Det var en enorm folkfest och vi
befann oss i ett folkhav med svarta människor. En del barn tittade
förundrat på oss. Sedan sköt Vanuatus militärer i
luften och sedan Australien och Frankrike och alla kände vi en enorm
gemenskap. Sedan blev det ett enormt fyrverkeri. Vi blev inte inbjudna
till efterfest hos presidenten utan fick dra oss tillbaka eller gå
till den stora festplatsen tillsammans med den övriga pöbeln.
Det var en stor händelse för landet och en häftig upplevelse
för oss. Att köpa mat i de olika stånden var enormt billigt
men vi fick mer ris än kött eller kycklingvingar. Vad sägs
om 8 kronor per portion.
.
Jag lyckades få ett par bågar till mina glasögon och
glasen slipades till rätt form så nu har jag två par
igen. Vi blev tillsagda att komma tillbaka efter två timmar och
då var det klart. Vi passade på att köpa två bikinis
till Ulla för hennes var helt slut och med inga färger kvar.
Nu är hon vacker igen fast det är inte så ofta hon använder
dem, det är för varmt och obekvämt. Tvättkontot är
mycket lågt fast lakan är ju trevligt att byta ibland. Denna
dag blev det kålpudding utan lingon.
Intill marinan ligger en restaurang som heter Waterfront där seglare
brukar träffas. Här har de underbart goda revben som är
gjorda på oxe, stora ben med massor av mört kött och en
god sås till samt någon typ av potatismos gjord på sötpotatis
med mosade grönsaker påminnande om rotmos, man blir vrålmätt.
När jag fyllde jämt för ett antal år sedan fick jag
av barnen Kina tallrikar som de köpt i Ostindiefararens present bod
när de byggde Göteborg. Vi har haft tallrikarna i båten
i många år och två av dem har blivit naggade. I en kinesaffär
här i Port Vila hittade vi samma sort så vi kompletterade upp
och hittade dessutom kaffekoppar med fat i samma serie. Nästan alla
affärer drivs av kineser här liksom i hela Pacific.
Efter några dagar seglade vi vidare till ön Epi. Öarna
ligger glest och vi har 83Nm dit. Nu har vi kommit ut i ingenstans och
har lämnat en civilisation med frågetecken. Här ute på
öarna finns ingenting att köpa förutom kanske någon
enstaka grönsak eller bröd från lokalbefolkningen. Vi
ankrar i en vik som heter Lamen Bay och här skall det vara festival
i två dagar. Det är en underbar vik med sandstrand och palmer.
Det ligger fyra båtar här. Vi ser några enstaka människor
på stranden och vi tar dingen iland och drar upp den långt
för det är lågvatten. När vi passerat de första
palmerna ser vi en stig med hyddor på ena sidan. Vi har kommit in
på huvudstigen för byn och här var fullt med aktiviteter
inför festligheterna.
Allt är mycket primitivt. Här på ön finns en High
School med massor av barn som kommer från de olika öarna. De
bor på skolan. När vi gick förbi skolan tittade vi in
i klassrummen vilket är lätt för här finns inga stängda
fönster eller dörrar. Alla barnen bär skoluniform och de
sitter mycket disciplinerat utan mössor och freestyles, vi vinkar
till dem och all inklusive läraren vinkar glatt tillbaka. Det är
bara skolan som har riktiga hus. På kvällen blev det sång,
uppträdande och danser. Här dricks inte alkohol utan kava. Det
finns särskilda kava hyddor. Denna dryck har en uppiggande verkan
och livet känns njutbart efter ett par skopor av kokosnötsskal
(tycker de). Har man fått ned den första så är det
lättare med den andra. En grabb klättrade upp i en palm och
slängde ner kokosnötter. Med en sådan kille ombord behövs
inga fotsteg i masten. Alla var glada och verkade inte besvärade
utan glada av att vi deltog. De flesta pratar engelska och det är
inga problem med att kommunicera med dem. Barnen tycker det är kul
att träna sin engelska med utlänningar.
Nästa dag var det kanot race. Här har man också kanoter
urholkade ur stockar med utriggare. Tävlingen gick ut på att
först ta sig över till ön Lamen och sedan tillbaks igen.
Det var en stark frånlandsvind och alla deltagarna gjorde segel
av palmgrenar med blad som de surrade upp. Efter en given signal drogs
kanoterna ned i vattnet och de paddlade ut tills vinden tog tag och de
länsade sedan ut till ön. Där kastade de seglen på
land och paddlade tillbaka och de hejades fram och blev mottagna av folk
på stranden. Det var cirka 4 km fram och tillbaka och de fick kämpa
bra i den hårda vinden tillbaka. I viken finns det Dugongs (sjökor)
som simmar runt och ibland lyckas vi komma nära och se dem. De silar
sand och äter de växtligheter som finns mellan sandkornen. Vi
blev varnade för att bli för närgångna eller att
klappa dem för de kan ibland bitas. Vi blev bitna av att se dem men
ville inte bli bitna av dem.
Efter några trevliga dagar fortsatte vi till ön Malekula och
trixade oss in till Awei Island. Plötsligt rasslade det till i fiskespöet
och linan löpte ut. Innan jag hann komma fram brast linan och vi
hade ytterligare ett drag mindre. Efter någon timme hände det
igen, det är sjätte gången som vi tappat en stor fisk.
Vi hade köpt en ny stark lina som skall klara 40 kg men det räckte
tydligen inte. Det blev inte fisk till middag denna dag så vi tvingades
trycka i oss Biff Stroganoff med ris men det var ok. Vi låg gott
i lä med ankaret väl nedgrävt. Botten var stenig så
det rasslade ibland i kättingen. En stor sköldpadda kom och
hälsade nyfiket på oss men tyvärr så hinner vi inte
få fram kameran innan hon dyker ned igen. En kanot kom upp långsides
och frågade om vi ville ha bananer och pamplemousse. Vi tackade
och han langade över en stor flätad korg i palmblad innehållande
ett trettiotal bananer och 10 pamplemousse. Sen frågade han om vi
hade lim för att laga skor med. En annan kanot kom och frågade
om vi hade tändstickor för de skulle in till sin odlig och behövde
göra upp eld. Vi förstår att de saknar de mesta för
de frågar alltid efter det ena och andra. Nästa dag kom det
en kanot med tre män som ville sälja lobster och vi fick ett
bra pris på den största som vägde cirka ett och ett halvt
kilo. Det var en grann rackare. Alla är mycket försynta och
tycker det är roligt att prata och är nyfikna på var vi
kommer ifrån, vad vi heter och hur många barn vi har. De hade
seglat från en annan by och hade sin ”plantage” inne
i djungeln bredvid. Man ser för det mesta ingenting från sjön
på grund av den täta växtligheten. Det regnade lite lätt
och efter en stund kom de tillbaks och frågade om vi kunde koka
några lobster för dem och om vi kunde äta tillsammans
ombord, givetvis på deras lobstrar. Vi tyckte det var en häftig
ide och bad dem ge oss lobstrarna och komma tillbaka efter en och en halv
timma. De lämnade över fyra lobstrar och sa att vi gärna
kunde göra soppa på en av dem. Jag började genast koka
lobstrarna och när turen kommit till vår stora lobster fick
den nästan inte plats i den rostfria spannen som vi använder
när vi kokar skaldjur. Jag fick hålla ett hårt tag om
stjärten och trycka ned det stora huvudet i det kokande vattnet.
Först hade jag tagit på mig det långa förklädet
som vi skall använda när vi lagar mat till sjöss så
vi inte bränner oss när det gungar. När hon (lobstern)
hade lugnat ned sig lyckades jag trycka ihop henne och lägga på
locket.
Gubbarna kom tillbaka och klev ombord och vi satte oss i sittbrunnen.
De presenterade sig och det var far med söner. Vi hade trevligt tillsammans
och sönerna pratade på, de var i medelålder. Fadern sa
inte så mycket men vi såg att han trivdes och han lyssnade
intresserat på oss. De tackade artigt för att de fick komma
ombord och för att vi hade köpt lobster av dem så att
de fick pengar. Lobstrarna smakade utmärkt men soppan misslyckades
jag med men den slank ned. Då vi ligger ute i ödemarken fattades
grädde och andra viktiga ingredienser men å andra sidan visste
de inte hur det skall smaka. Sedan drack vi kaffe och hade köpekakor
med choklad på och det gillade de. Vi blev alla berikade med en
ny upplevelse. De sa farväl och reste masten med segel och länsade
ut ur viken. Seglet var inget att skryta med men vinden fångar även
de mest slitna tygstycken. Till middag blev det lobster och det var så
mycket kött på den att det räckte till lobstersallad till
nästa dag där det fick trängas med äggskivor och lite
annat gott. Det var ett tag sedan vi fått lobster men nu hade vi
ätit ikapp.
En båt i viken ropade upp oss och informerade oss att det varit
ett jordbävning till havs utanför Port Vila och att det skulle
komma en våg om en stund men den skulle inte var mer än cirka
en halv meter. Vi kände ingenting men en man i en kanot som hälsade
på nästa dag berättade att han hade känt skalvet
i marken. Vi märkte att vi hade massor med gula fläckar på
platspartierna på Hokus Pokus och det var aska från en vulkan
på ön Ambrym som ligger en liten bit ifrån oss. Vinden
kom från det hållet. Det finns två vulkaner på
den lilla ön och de spyr ut med jämna mellanrum. En natt när
vi passerade ön såg vi flera ljussken med granna färger
från vulkanerna och när det blev ljust dagen efter fick Ulla
på med polish igen. Detta är en syssla som Ulla tagit till
sig med stor entusiasm. För säkerhets skull fråga henne
inte om det.
Nästa stopp blev Port Sandwich som är en väl skyddad vik.
Här hade vi läst att man varnade för att bada. För
ett par år sedan tog en haj en nioårig flicka. En som slaktar
djur i viken slänger köttrester i vattnet och ett par ouppfostrade
hajar kan inte se skillnad på köttslamsor och människor.
Vi fick göra som vi gjorde i Rio Chagres i Panama där det fanns
krokodiler, vi sätter oss på badplattformen och skopar vatten,
det är faktiskt riktigt skönt att skopa ljummet vatten över
våra små kroppar. En gammal kustskuta kom in och förtöjde
vi bryggan som inte längre är en brygga. Det finns inget däck
att gå på så de lade ut några plankor och sedan
balanserade de ut med säckar fyllda med copra. Intill många
hyddor finns det en liten hydda på pålar. På golvet
lägger de ut krossade kokosnötter. Undertill eldar de för
att torka copran. Vi tog en promenad på ön och hittade en liten
affär. Vi fann att det var stängt mitt på dagen så
vi satte oss ned och väntade. Det tog inte många minuter innan
det kom en man som hämtade butiksägaren och han öppnade
och släppte in oss i affären. Vi fann vad vi sökte nämligen
färska bröd och en machetes för att bland annat öppna
kokosnötter och hugga döda palmkvistar med när vi skall
elda på stranden. Jag hade länge tänkt köpa en men
det hade inte blivit av. Alla bär en machetes i handen även
barn och de använder den till mycket i sitt dagliga liv. När
vi gick från affären ropade mannen som vi först träffade
att vänta och en liten flicka sprang ikapp oss och gav oss två
kokosnötter . Vi fick genast användning för macheten. När
man öppnar en kokosnöt håller man nöten som Hamlet
håller dödskallen i ena handen, sedan skruvar man nöten
samtidigt sam man hackar runt. Om man tränat så delas nöten
i två halvor. Sedan bänder man loss köttet med spetsen
av macheten och mumsar i sig. Nu har man en bra skål av den undre
halvan till att dricka Kava i. Den övre ställer man upp och
ned på bordet och borrar några hål och sticker i några
Hibiskusblommor. Till drinken är det gott med rostade kokosbitar
.
Nästa ankring blev Port Stewart, här var vi helt ensamma förutom
ett antal lokala utriggarekanoter. Det var lördag och det verkade
som byborna var ute i viken och hade det bra. Några låg och
fiskade, en kanot med tre flickor paddlade sakta förbi och en av
flickorna sjöng vackert. En familj roade sig på stranden med
sina barn. Det var en helt underbar kväll med ett blankt hav. Familjen
på stranden paddlade ut till oss. De var tre vuxna och två
barn och de var mycket försynta och trevliga. Intill dem kom en liten
grabb i en egen kanot. I kanoten hade han surrat en hög med grenar.
Han paddlade runt och när vi ställde en fråga gick han
blixtsnabbt emellan och svarade. Det var en framåt kille med glimten
i ögat. Familjen verkade mycket homogen med fina barn. Vi har ett
lager med små presenter till barn och vi gav flickan ett paket med
pennor och hårsnoddar, pojken fick en boll och den ensamma killen
en jojo. De blev mycket glada. När det började skymma paddlade
de långsamt in till stranden och försvann bakom en udde. Det
var en underbar kväll och vi njöt av kvällen och avnjöt
dagens middag som var pannbiff med stekt lök och skalpotatis.
Vi kommer att segla runt här i Vanuatus övärld några
veckor till och kommer sedan att gå vidare till New Caledonia i
början på september.
Med hälsningar
Mats o Ulla
|