Vanuatu september 2010

Resebrev 22

Härliga dagar på Fiji och Vanuatu
Vi ligger i Muscet Cove (Fiji) utanför en resort som har bojar i viken. Här är det ett gott skydd för alla vindar då vi är omgärdade av rev och ett par öar. För att komma in i lagunen följer vi några små plastkulor som resorten har lagt ut. Man får hålla reda på var reven ligger för det är lätt att komma fel på vissa ställen. Medan vi låg där så såg vi fyra båtar som gick upp på något rev och fick hjälpas loss. Som tur var så blev det inga större skador förutom på en katamaran som fick ett skadat roder.

Vi ligger tillsammans med ett tjugutal andra båtar, hälften av dem har vi träffat tidigare. Det är en underbar lagun med ett härligt turkosblått vatten och vi behöver inte simma långt för att få fin snorkling. Det råder en lugn och loj stämning och de flesta tar det lugnt och bara njuter. På resorten är man mycket yachtvänlig och vi får ta del av deras service. När vi checkar in öppnar de ett konto och vi behöver inte ha med oss pengar iland. Vi blir väl mottagna och alla presenterar sig, frågar vad vi heter och vad båten har för namn. Detta sker på kontoret, i affären, i baren och på restaurangen. Varje gång vi dyker upp så säger de hej Mats, hej Ulla och hur mår ni.

Det finns en bar som ligger på sandstranden alldeles vid bryggan och där samlas alla yachties på kvällarna för att ta en sundowner. Vid baren finns det flera stora grillar som vi får använda. Om vi inte har egen grillmat kan vi köpa grillpaket och grönsaker. Vi behöver inte ta med tallrikar, bestick eller glas för det finns att låna i baren även om vi har egen mat. Många grillar varje kväll och röken ligger tung om det är stilla. Ofta är det kö till grillarna. Här träffas vi och knyter nya vänskapsband, byter erfarenheter och får bra tips på nya ankringar. Tre båtar är från Brasilien och dem pumpar vi givetvis på information om Brasilien där vi kommer att hamna om något år. Vi är också intresserade av Vanuatu, New Caledonia och Australien och den informationen plockar vi upp här. VISA för Australien fixade vi via internet. Vi gick in på Australiens hemsida och fyllde i ett formulär och efter ett par dagar så fick vi våra VISA via mail, enkelt och klart. En bra investering är vår scanner. Vi lånar pilots, sjökort och information och scannar in på vår pc och skriver ut. Alla delar glatt med sig. Många har seglat i dessa farvatten tidigare.

På ön är det en stor och hög kulle och när man kommer upp på toppen är det en härlig utsikt över lagunen och havet runt ön. Att promenera mitt på dagen är jobbigt i värmen så det gäller att ha vatten med sig och när vi kommer ned till bryggan och baren smakar en kall öl underbart. Fördelen med att gå mitt på dagen är att det tidsmässigt är ok att inta dylikt. I Resorten finns en swimmingpool framför restaurangen som vi får använda gratis. Nu undrar ni säkert vad detta kalas kostar. Svaret är cirka 65 kronor per dygnet inklusive bojavgiften och sopor. Det kostar mindre än en fjärdedel mot att ligga på Käringön.

Pelle Pettersson, segelmakare från Whangarei i Nya Zeeland kom en dag med sin båt Vilda Hilda. Han hade seglat hit med ett par kompisar och hans fru Sharon och två barn kom efter med flyg. Sharon skulle fylla 40 år om ett par dagar och vi hade samlats några svenska båtar för att fira henne. Sharon hade med sig ett vindinstrument till oss från Nya Zeeland. Vi hade installerat ett nytt instrument där men det gick sönder efter ett par dagar ut till sjöss. Nu plötsligt låg vi sex svenska båtar i lagunen och vi var den största nationen. Det var Lovisa, Albertina, Magia, Lindisfarne, Panacea samt Hokus Pokus. Vi firade Sharon med först en lekstund och sedan en gemensam Pot Lock i baren. En dag när vi gick förbi restaurangen höll en man på med att grilla en gris på cirka 6 till 7 kilo. Det var dagens meny för kvällen och vi bokade genast bord. Det var många gäster denna kväll och vi avnjöt en underbar måltid. Grisen var helt perfekt och det fanns en hel buffé med tillbehör och vi blev så mätta så om det hade funnits taxi på ön skulle vi ta en sådan fast det bara är ett par hundra meter till dingydock.

Bernardo på Albertina gick ut en sväng för att komma till ett rev med bra snorkling och när han kom tillbaka och skulle droppa ankaret så hände inget när han lade in backen. Han upptäckte att han blivit av med sin fouldingpropeller. Han fick beställa en ny från Nya Zeeland. Ett par dagar senare blåste det upp ordentligt och på natten ropade han upp oss på VHF, det var en annan båt som hade draggat och drivit ned mot honom. Han hade ingen propeller och kunde inte manövrera själv och ville ha hjälp. Det var kolsvart och vi satte i dingen och körde bort till honom. Den andra båten släppte sin kätting och Bernardo fick över den i Albertina och gick in till resorten. Vi körde hem igen och ett par timmar senare ropade han igen. Han skulle flytta kättingen som hängde fel på hans båt och fick ett finger i kläm varvid toppen på vänster hands långfinger blev kvar och han blödde ordentligt. Han hade inget förband ombord så vi tog med oss sjukvårdslådan och gav oss ut i regnet och mörkret. Som tur var så kom Lisa som är läkare och hon hjälpte till att lägga om fingret. Stackars Bernardo, nu var han utan propeller och hade ett avkortat finger.
Lisa hade året innan seglat från Nya Zeeland och var alldeles intill kusten utanför Robinson Cruise Island och skulle bara sova i en halvtimma för hon var så trött. Hon vaknade av att hon åkte upp på ett rev och blev sittande. När sådant händer är det fritt fram för lokalbefolkningen och de plundrade båten medan hon såg på men kunde inget göra. När hon väl fick hjälp att komma loss efter ett par dagar hade hon fått in en massa vatten i båten och en del blev vattenskadat. Lisa har nu fått något så när ordning på Magia igen och humöret är det inget fel på.

Midsommarafton firade vi ombord på Lovisa och där fattades vare sig, Jansson, sill eller snaps. I Vuda Point Marina fick vi hjälp med ett elfel och påfyllning av gas i kylen. Från marinan tog vi taxi in till Lautoka och handlade. På vägen transporterades sockerrör i överfyllda lass och det låg fullt med sockerrör på och längs vägen. Det går ett litet järnvägsspår parallellt med vägen och där drog ett litet lok massor med små vagnar också fullastade med sockerrör. I Lautoka som är sockerstaden ligger fabriken som är statligt ägd och här är också utskeppningshamn. Lautoka är inte ett ställe som man längtar tillbaka till. Vi köper vad vi skall ha och tar snabbt taxin till marinan igen. Vi seglade runt bland öarna men var nu nyfikna på Vanuatu.

Den 22 juli lämnade vi Fiji och satte kursen till ön Tana i Vanuatu. Det är 561 Nm och vi har plockat ned en hygglig väderfil. När vi lämnade var det fint med sol men på natten blev det rulligt och efter det ren smörsegling. Vi gick i sex till sju knop på slätt vatten. Den tjugufemte firade vi 44-årig bröllopsdag (återigen en bröllopsdag till sjöss). Vi hade fint väder med skön segling och till frukost blev det ägg och bacon. Till middag korkade vi upp en flaska vin och avnjöt den med en god köttbit och bakad potatis. På natten kom det en massa vind och den gick över mot nordost med hög sjö. Vi plockade ned en väderfil och såg att vinden skulle bli nordligare. Vid ett tillfälle tog jag av mig glasögonen för att se i kikaren. När jag satte mig ned igen var det något knöligt under rumpan. Det var ett par av mina nya glasögon och det gillade de inte men vi hade köpt två par var så jag tog det andra paret.

När vi kom nära Tana ändrade vi kursen och fortsatte till Port Vila på ön Efate. På Tana finns en bra ankringsvik för sydliga vindar men när vinden går mot nord hade vi hört att sjön går rakt in i viken och då är det inte så kul att ligga där. På ön finns det en verksam vulkan och ett par veckor tidigare var det båtar som hade blivit nekade att gå dit då vulkanen hade fått ett mindre utbrott. Här kan man åka bil hela vägen upp till kratern och titta ned. Tyvärr så fick vi hoppa över detta. I gryningen kom vi fram till Port Vila och vi ropade upp Port Captain och blev tillsagda att ankra i karantän området. Vi fick vänta till dagen efter innan Agriculture kom ombord. Han fyllde i ett formulär och frågade vad vi hade för mat ombord och sen var det klart. Senare flyttade vi in i hamnen och till en marina och fick en boj. Här är det för djupt att ankra själv. Sen blev det att traska runt till immigration och tull, allt gick mycket smidigt.

Här i Port Vila finns ett mycket större utbud av varor än i Fiji och billigare. Här produceras kött och man exporterar mycket till Japan. Köttet är billigt och av bra kvalitet. Vi kommer lagom till ett stort firande av deras trettioåriga självständighetsdag som firades i dagarna tre. Det kom flottbesök från Australien och Frankrike och Kina hade en delegation här. I en stor park byggdes det upp mängder med stånd där det såldes mat nästan hela dygnet. En stor scen var uppbyggd och här spelades musik med skiftande lokal musik och danser. Det kom folk från de olika byarna från öarna omkring och hade uppträdande. Vissa grupper hade bara penisskydd och fjädrar på huvudet och de uppvisade sina rituella danser med käppar och facklor. En del hade stora huvudprydnader. Dag två var det firande med alla dignitärer sittande på en läktare och militären marscherade in med trumpeter, flaggor och fanfarer. Först marscherade en militärorkester och efter de olika truppslagen, sedan kom Australien, Frankrike och Kina. Presidenten satt i mitten med hedersgäster på sidorna. Presidenten gick ned och inspekterade de olika trupperna och det tog en oändlig tid. Flaggor hade delats ut till oss alla innan och vi viftade med flaggorna och vi hurrade för presidenten. Det var en enorm folkfest och vi befann oss i ett folkhav med svarta människor. En del barn tittade förundrat på oss. Sedan sköt Vanuatus militärer i luften och sedan Australien och Frankrike och alla kände vi en enorm gemenskap. Sedan blev det ett enormt fyrverkeri. Vi blev inte inbjudna till efterfest hos presidenten utan fick dra oss tillbaka eller gå till den stora festplatsen tillsammans med den övriga pöbeln. Det var en stor händelse för landet och en häftig upplevelse för oss. Att köpa mat i de olika stånden var enormt billigt men vi fick mer ris än kött eller kycklingvingar. Vad sägs om 8 kronor per portion.
.
Jag lyckades få ett par bågar till mina glasögon och glasen slipades till rätt form så nu har jag två par igen. Vi blev tillsagda att komma tillbaka efter två timmar och då var det klart. Vi passade på att köpa två bikinis till Ulla för hennes var helt slut och med inga färger kvar. Nu är hon vacker igen fast det är inte så ofta hon använder dem, det är för varmt och obekvämt. Tvättkontot är mycket lågt fast lakan är ju trevligt att byta ibland. Denna dag blev det kålpudding utan lingon.
Intill marinan ligger en restaurang som heter Waterfront där seglare brukar träffas. Här har de underbart goda revben som är gjorda på oxe, stora ben med massor av mört kött och en god sås till samt någon typ av potatismos gjord på sötpotatis med mosade grönsaker påminnande om rotmos, man blir vrålmätt.

När jag fyllde jämt för ett antal år sedan fick jag av barnen Kina tallrikar som de köpt i Ostindiefararens present bod när de byggde Göteborg. Vi har haft tallrikarna i båten i många år och två av dem har blivit naggade. I en kinesaffär här i Port Vila hittade vi samma sort så vi kompletterade upp och hittade dessutom kaffekoppar med fat i samma serie. Nästan alla affärer drivs av kineser här liksom i hela Pacific.

Efter några dagar seglade vi vidare till ön Epi. Öarna ligger glest och vi har 83Nm dit. Nu har vi kommit ut i ingenstans och har lämnat en civilisation med frågetecken. Här ute på öarna finns ingenting att köpa förutom kanske någon enstaka grönsak eller bröd från lokalbefolkningen. Vi ankrar i en vik som heter Lamen Bay och här skall det vara festival i två dagar. Det är en underbar vik med sandstrand och palmer. Det ligger fyra båtar här. Vi ser några enstaka människor på stranden och vi tar dingen iland och drar upp den långt för det är lågvatten. När vi passerat de första palmerna ser vi en stig med hyddor på ena sidan. Vi har kommit in på huvudstigen för byn och här var fullt med aktiviteter inför festligheterna.

Allt är mycket primitivt. Här på ön finns en High School med massor av barn som kommer från de olika öarna. De bor på skolan. När vi gick förbi skolan tittade vi in i klassrummen vilket är lätt för här finns inga stängda fönster eller dörrar. Alla barnen bär skoluniform och de sitter mycket disciplinerat utan mössor och freestyles, vi vinkar till dem och all inklusive läraren vinkar glatt tillbaka. Det är bara skolan som har riktiga hus. På kvällen blev det sång, uppträdande och danser. Här dricks inte alkohol utan kava. Det finns särskilda kava hyddor. Denna dryck har en uppiggande verkan och livet känns njutbart efter ett par skopor av kokosnötsskal (tycker de). Har man fått ned den första så är det lättare med den andra. En grabb klättrade upp i en palm och slängde ner kokosnötter. Med en sådan kille ombord behövs inga fotsteg i masten. Alla var glada och verkade inte besvärade utan glada av att vi deltog. De flesta pratar engelska och det är inga problem med att kommunicera med dem. Barnen tycker det är kul att träna sin engelska med utlänningar.

Nästa dag var det kanot race. Här har man också kanoter urholkade ur stockar med utriggare. Tävlingen gick ut på att först ta sig över till ön Lamen och sedan tillbaks igen. Det var en stark frånlandsvind och alla deltagarna gjorde segel av palmgrenar med blad som de surrade upp. Efter en given signal drogs kanoterna ned i vattnet och de paddlade ut tills vinden tog tag och de länsade sedan ut till ön. Där kastade de seglen på land och paddlade tillbaka och de hejades fram och blev mottagna av folk på stranden. Det var cirka 4 km fram och tillbaka och de fick kämpa bra i den hårda vinden tillbaka. I viken finns det Dugongs (sjökor) som simmar runt och ibland lyckas vi komma nära och se dem. De silar sand och äter de växtligheter som finns mellan sandkornen. Vi blev varnade för att bli för närgångna eller att klappa dem för de kan ibland bitas. Vi blev bitna av att se dem men ville inte bli bitna av dem.

Efter några trevliga dagar fortsatte vi till ön Malekula och trixade oss in till Awei Island. Plötsligt rasslade det till i fiskespöet och linan löpte ut. Innan jag hann komma fram brast linan och vi hade ytterligare ett drag mindre. Efter någon timme hände det igen, det är sjätte gången som vi tappat en stor fisk. Vi hade köpt en ny stark lina som skall klara 40 kg men det räckte tydligen inte. Det blev inte fisk till middag denna dag så vi tvingades trycka i oss Biff Stroganoff med ris men det var ok. Vi låg gott i lä med ankaret väl nedgrävt. Botten var stenig så det rasslade ibland i kättingen. En stor sköldpadda kom och hälsade nyfiket på oss men tyvärr så hinner vi inte få fram kameran innan hon dyker ned igen. En kanot kom upp långsides och frågade om vi ville ha bananer och pamplemousse. Vi tackade och han langade över en stor flätad korg i palmblad innehållande ett trettiotal bananer och 10 pamplemousse. Sen frågade han om vi hade lim för att laga skor med. En annan kanot kom och frågade om vi hade tändstickor för de skulle in till sin odlig och behövde göra upp eld. Vi förstår att de saknar de mesta för de frågar alltid efter det ena och andra. Nästa dag kom det en kanot med tre män som ville sälja lobster och vi fick ett bra pris på den största som vägde cirka ett och ett halvt kilo. Det var en grann rackare. Alla är mycket försynta och tycker det är roligt att prata och är nyfikna på var vi kommer ifrån, vad vi heter och hur många barn vi har. De hade seglat från en annan by och hade sin ”plantage” inne i djungeln bredvid. Man ser för det mesta ingenting från sjön på grund av den täta växtligheten. Det regnade lite lätt och efter en stund kom de tillbaks och frågade om vi kunde koka några lobster för dem och om vi kunde äta tillsammans ombord, givetvis på deras lobstrar. Vi tyckte det var en häftig ide och bad dem ge oss lobstrarna och komma tillbaka efter en och en halv timma. De lämnade över fyra lobstrar och sa att vi gärna kunde göra soppa på en av dem. Jag började genast koka lobstrarna och när turen kommit till vår stora lobster fick den nästan inte plats i den rostfria spannen som vi använder när vi kokar skaldjur. Jag fick hålla ett hårt tag om stjärten och trycka ned det stora huvudet i det kokande vattnet. Först hade jag tagit på mig det långa förklädet som vi skall använda när vi lagar mat till sjöss så vi inte bränner oss när det gungar. När hon (lobstern) hade lugnat ned sig lyckades jag trycka ihop henne och lägga på locket.

Gubbarna kom tillbaka och klev ombord och vi satte oss i sittbrunnen. De presenterade sig och det var far med söner. Vi hade trevligt tillsammans och sönerna pratade på, de var i medelålder. Fadern sa inte så mycket men vi såg att han trivdes och han lyssnade intresserat på oss. De tackade artigt för att de fick komma ombord och för att vi hade köpt lobster av dem så att de fick pengar. Lobstrarna smakade utmärkt men soppan misslyckades jag med men den slank ned. Då vi ligger ute i ödemarken fattades grädde och andra viktiga ingredienser men å andra sidan visste de inte hur det skall smaka. Sedan drack vi kaffe och hade köpekakor med choklad på och det gillade de. Vi blev alla berikade med en ny upplevelse. De sa farväl och reste masten med segel och länsade ut ur viken. Seglet var inget att skryta med men vinden fångar även de mest slitna tygstycken. Till middag blev det lobster och det var så mycket kött på den att det räckte till lobstersallad till nästa dag där det fick trängas med äggskivor och lite annat gott. Det var ett tag sedan vi fått lobster men nu hade vi ätit ikapp.

En båt i viken ropade upp oss och informerade oss att det varit ett jordbävning till havs utanför Port Vila och att det skulle komma en våg om en stund men den skulle inte var mer än cirka en halv meter. Vi kände ingenting men en man i en kanot som hälsade på nästa dag berättade att han hade känt skalvet i marken. Vi märkte att vi hade massor med gula fläckar på platspartierna på Hokus Pokus och det var aska från en vulkan på ön Ambrym som ligger en liten bit ifrån oss. Vinden kom från det hållet. Det finns två vulkaner på den lilla ön och de spyr ut med jämna mellanrum. En natt när vi passerade ön såg vi flera ljussken med granna färger från vulkanerna och när det blev ljust dagen efter fick Ulla på med polish igen. Detta är en syssla som Ulla tagit till sig med stor entusiasm. För säkerhets skull fråga henne inte om det.

Nästa stopp blev Port Sandwich som är en väl skyddad vik. Här hade vi läst att man varnade för att bada. För ett par år sedan tog en haj en nioårig flicka. En som slaktar djur i viken slänger köttrester i vattnet och ett par ouppfostrade hajar kan inte se skillnad på köttslamsor och människor. Vi fick göra som vi gjorde i Rio Chagres i Panama där det fanns krokodiler, vi sätter oss på badplattformen och skopar vatten, det är faktiskt riktigt skönt att skopa ljummet vatten över våra små kroppar. En gammal kustskuta kom in och förtöjde vi bryggan som inte längre är en brygga. Det finns inget däck att gå på så de lade ut några plankor och sedan balanserade de ut med säckar fyllda med copra. Intill många hyddor finns det en liten hydda på pålar. På golvet lägger de ut krossade kokosnötter. Undertill eldar de för att torka copran. Vi tog en promenad på ön och hittade en liten affär. Vi fann att det var stängt mitt på dagen så vi satte oss ned och väntade. Det tog inte många minuter innan det kom en man som hämtade butiksägaren och han öppnade och släppte in oss i affären. Vi fann vad vi sökte nämligen färska bröd och en machetes för att bland annat öppna kokosnötter och hugga döda palmkvistar med när vi skall elda på stranden. Jag hade länge tänkt köpa en men det hade inte blivit av. Alla bär en machetes i handen även barn och de använder den till mycket i sitt dagliga liv. När vi gick från affären ropade mannen som vi först träffade att vänta och en liten flicka sprang ikapp oss och gav oss två kokosnötter . Vi fick genast användning för macheten. När man öppnar en kokosnöt håller man nöten som Hamlet håller dödskallen i ena handen, sedan skruvar man nöten samtidigt sam man hackar runt. Om man tränat så delas nöten i två halvor. Sedan bänder man loss köttet med spetsen av macheten och mumsar i sig. Nu har man en bra skål av den undre halvan till att dricka Kava i. Den övre ställer man upp och ned på bordet och borrar några hål och sticker i några Hibiskusblommor. Till drinken är det gott med rostade kokosbitar
.
Nästa ankring blev Port Stewart, här var vi helt ensamma förutom ett antal lokala utriggarekanoter. Det var lördag och det verkade som byborna var ute i viken och hade det bra. Några låg och fiskade, en kanot med tre flickor paddlade sakta förbi och en av flickorna sjöng vackert. En familj roade sig på stranden med sina barn. Det var en helt underbar kväll med ett blankt hav. Familjen på stranden paddlade ut till oss. De var tre vuxna och två barn och de var mycket försynta och trevliga. Intill dem kom en liten grabb i en egen kanot. I kanoten hade han surrat en hög med grenar. Han paddlade runt och när vi ställde en fråga gick han blixtsnabbt emellan och svarade. Det var en framåt kille med glimten i ögat. Familjen verkade mycket homogen med fina barn. Vi har ett lager med små presenter till barn och vi gav flickan ett paket med pennor och hårsnoddar, pojken fick en boll och den ensamma killen en jojo. De blev mycket glada. När det började skymma paddlade de långsamt in till stranden och försvann bakom en udde. Det var en underbar kväll och vi njöt av kvällen och avnjöt dagens middag som var pannbiff med stekt lök och skalpotatis.

Vi kommer att segla runt här i Vanuatus övärld några veckor till och kommer sedan att gå vidare till New Caledonia i början på september.

Med hälsningar
Mats o Ulla