New Caledonia oktober 2010

Resebrev 23

 

Från Vanuatu till New Caledonia
Vi seglar norrut i Vanuatu´s övärld på väg till Esperito Santo. Här ligger den lilla staden Luganville som är stad nummer två, sedan finns det inga mer ställen där man kan köpa mat och förnödenheter. Allt annat i Vanuatu är utanför civilisationen. Det finns många små byar där man lever mycket primitivt och på självhushåll. Det finns i stort sett ingenting att köpa förutom bröd, grönsaker, bananer och kokosnötter, ibland lite fisk eller lobster. Handeln sker via besökande kanoter. Man saknar det mesta och tar tacksamt emot gåvor. Godis och veckotidningar med bilder ligger på topp, annars har vi blivit tillfrågade om diesel, bensin, tändstickor, kläder, fiskelinor, krokar mm. Konserver vill man också ha. När vi kommer till Luganville frossar vi i det måttliga utbudet. Här finns en bra grönsaksmarknad och vi kan köpa prima inhemskt kött. Det finns inga bryggor eller marina där vi kan komma intill.
Hamnen ligger nästan helt öppen mot rådande vindar, alltså endast för godväder. Vi ankrar i en liten bukt utanför en resort och tar Filiokus in till sandstranden och drar henne långt upp på stranden om det är lågvatten annars har vi ingen dinge när tidvattnet kommer in. En dag när vi körde ut till Hokus Pokus märkte vi att vattnet steg oroväckande i Filiokus. Det blev högsta fart till Hokus Pokus. När vi kom fram var det 30 cm med vatten och vi fick kvickt ut med matkassarna och datorn som nästan flöt i vattnet i sin vattentäta bag. Vi hissade motorn och pustade sedan ut. Några barn hade lekt på stranden och plockat saker från dingarna på stranden. Från vår dinge hade de tagit bottenpluggen. Nu fick vi användning för träpluggarna som skall finnas ombord på alla båtar om en bottengenomföring ger vika. Datorn klarade sig denna gång och grönsakerna blev sköljda.

På den lilla ön Aore som ligger tvärs över hamnbukten har man 5 bojar för gästande båtar, de går inte att boka utan först till kvarn gäller. Vi känner en australiensk båt, Blaze 2, som låg vid en boj. De skulle lämna och vi kom överens om att de skulle ropa upp oss på VHF och tacka för gårdagen vilket betydde att de skulle lämna en halvtimma senare. Vi drog upp ankaret och körde ut till ön och tog den nästan samtidigt som de släppte och vi fick en bra och skyddad plats. Nu kändes det bättre att lämna Hokus Pokus för längre utflykter.
Vi hade tur för de hade en melanesisk afton med danser och uppträdanden på resorten och vi hade trevligt med några vänner och avnjöt en underbar måltid. Nästa dag gjorde vi en gemensam guidad minimibusstur. Vi åkte runt på ön. Först kom vi till Million Dollar Bay. Efter andra världskriget erbjöd amerikanarna det fattiga Vanuatu att köpa militär utrustning såsom grävmaskiner, kanoner, båtar, bandvagnar, kranar, jeepar etc. Vanuatu kunde inte köpa så amerikanarna dumpade allt i vattnet. Det går en klack med sandbotten ut ett fyrtiotal meter sedan stupar botten brant ned i djupet. Vi snorklade runt och kunde se rester av denna utrustning. Området är skyddat och man får inte ta något därifrån. Det är helt enormt vilken mängd av utrusning och vilken miljöförstöring. Vi åkte vidare och såg resterna av flygfält och ett störtat flygplan i djungeln som hade störtat under kriget. Vidare besökte vi flera fina vikar som vi senare seglade till bland annat Golden Beach och Oyster Bay. Med på turen var en äldre man och hans dotter. De bodde i Sidney, mannen var född i Polen och hade arbetet en kort tid i Stockholm när han var yngre och utvandrade sedan till Australien. Han var med och ritade operahuset i Sidney. Vi fick en fin kontakt och han sa att vi skulle kontakta honom när vi kom närmare Sidney och han skall försöka ordna en båtplats till oss på den båtklubb där han och dottern har var sin segelbåt, vidare lovade han oss att visa oss runt i staden och givetvis operahuset, vi får se vad som händer när vi kommer dit. Vi skall fira Jul och nyår där med vår son Mikael, vår sonhustru Annika och våra barnbarn Jenny och Hanna.

Segond Channel var de allierades bas mot japanarna. Under tre år fram till september 1945 var mer än 500 000 militär personal stationerad här i väntan på att gå ut i strider i Stilla Havet. Ibland var det över 100 militärfartyg för ankar i Luganville. Vägar byggdes och det fanns 5 flygfält och mer än 40 biografer och fyra sjukhus. Över 10 000 öbor kom hit och arbetade för militären och de betalades mycket mer än för arbete på plantagerna.

På morgonen de 26 oktober 1942 sjönk USS President Coolige efter att ha träffats av en som historien berättar ”hit by friendly American mines in Segond Channel”. Der var ett luxuöst passagerarskepp som hade rekryterats som truppfartyg och hade vi olyckstillfället över 5000 man ombord. Kaptenen försökte köra upp fartyget på ett rev men fartyget gled baklänges ned i djupet. Det tog 85 minuter för fartyget att sjunka och mirakulöst så klarade sig alla utom kaptenen och en besättningsman, de följde med fartyget. Efter över 50 år är fartyget i ett förvånansvärt gott skick. Nästan all utrustning finns kvar ombord och det är ett mycket populärt dykmål. Man får inte dyka själv och det är ett skyddat område.

USS President Coolige ligger på en sluttning, ett djup på mellan 25 och 60 meters. Jag hade bokat in mig för en dykning men tyvärr så hade jag en lätt influensa och tvingades att avboka. Man måste vara helt ok för att gå ned på sådana djup, sedan blev vädret sämre och det blev inget nytt tillfälle.

Vi seglade upp längs ostkusten och till Oyster Bay som är den bäst skyddade ankarviken. Att trixa in mellan reven gick bra för man hade satt ut några pinnar. Vid det sista märket skrapade vi nästan botten fast det var högvatten. Många båtar blev av med bottenfärg här. När vi kommit in vek vi av till styrbord och mellan fastlandet och en ö och vi kom in i en underbar vik. En liten resort ligger på ön och man är mycket yachtvänlig och det är en populär samlingsplats vid Happy Hour. Det har bra mat och vettiga priser. I viken låg ett femtontal långseglare och vi känner många av dem.

I Luganville hade vi hittat små färska kräftor som vi kokat på svenskt vis och på kvällen hade vi kräftskiva tillsammans med Ann Kristin och Anders på Lovisa som låg här. Det var en underbart fin kväll och kräftorna smakade utmärkt tillsammans med den lilla iskalla nubben och kallt öl. Nästa dag tog vi Filiokus och körde vid högvatten genom en liten flodmynning och uppströms genom djungeln som är mycket tät. Det tog oss trettio minuter i sakta fart till The Blue Hole som är en liten sjö. Botten är vit sand och det är kristallklart blått sötvatten. Solen skiner igenom träden som avtecknar sig i vattnet. Det är enormt vackert med en intensiv grönska. Här finns ett jättestort träd och någon har hängt ett rep från en stor gren. Här var det några som svingade sig ut och släppte taget och föll ned i vattnet.

Tradevindarna kommer från sydost och vindhastighetan är ofta runt femton knop. Vi har seglat norrut från Port Vila. Vi ämnar klarera ut från Port Vila och vi får ett bra väder med ostliga vindar för att segla söderut igen. Egentligen ville vi besöka mer öar här men vi tar tillfället att gå söderut. Det är långt mellan öarna. Vi har cirka 170Nm till Port Vila. Vi har tur för det är högt vatten klockan sex på morgonen. Hör och häpna, vi kommer iväg först, klockan sex har vi tagit upp ankaret och kör iväg. Vi får fem båtar efter oss som också passar på tillfället att få en bekväm segling söderut. På natten passerar vi ön Ambrym som har två aktiva vulkaner. Vi ser två röda eldsken med jämna mellanrum. På morgonen konstaterar vi brungula fläckar på plasten som vi måste ta bort med polish. Vinden vred ibland över mot sydost men vinden var svag och vi stöttade med motor. Nästa morgon fick vi bra vind och vi seglade i god fart. Jag satt slarvigt med ryggen åt en skotvinsch och släppte ut på furlexen till genua 1. Det kom en ordentlig körare och tampen släppte sitt grepp då jag inte höll den sträckt och rappade linan tvärs armvecket och sedan hade jag inget skinn där. Det tog fjorton dagar med antibiotika att läka såret. Så fort jag böjde armen så gick såret upp. Hur dum kan man vara? Här måste man vara mycket försiktig med öppna sår på grund av infektionsrisken som är stor här i värmen och särskilt i vattnet. Ett par av våra vänner har hamnat på sjukhus. Anders på Lovisa var inlagd i cirka fjorton dagar i Lautoka, Fiji, på grund av en elakartad svårläkt infektion i ena benet. Klockan halv två kom vi till Port Vila och fångade upp en boj.

Fastän vi tidigare klarerat in i landet var vi tvungna att besöka tullen. Tullen ligger i en liten containerhamn och vi körde dit med Filiokus. Vi kajen låg två stora krigsfartyg Det var flottbesök från Kina. Det var mycket folk på kajen och fler strömmade till. En kinesisk militär musikkår på kajen spelade och båda fartygen hade full flaggning. Kinesiska sjömän stod i rader i kritvita välpressade uniformer och vi alla var välkomna ombord för att se fartygen. Fartygen var i perfekt skick, nymålade och inte en smutsfläck kunde skådas. En stor röd banderoll var uppspänd på det innersta fartyget mot kajen med text på kinesiska och engelska ”BUILD FREINDSHIP BRIDGES TO MEET GOOD FREINDS”. Att läsa detta på ett krigsfartyg känns lite konstigt. För att vi inte skulle ta ett fartyg hade vakterna för säkerhets skull maskingevär på magen. När vi kom ned på kajen igen hade det kommit en militärmusikkår från Vanuatu och musikkårerna blandade sig, varannan kines och varannan från Vanuatu och de spelade tillsammans. Det avslutades med kinas nationalsång. Här finns många kineser och de sjöng av hjärtans lust och inget öga var torrt fast av olika skäl. De passade inte på tillfället att göra reklam för Volvo.

I Port Vila och Luganville kan man köpa väldigt gott inhemskt välhängt kött. Vad sägs om prima färsk oxfilé för cirka 130 kronor per kilo. Vi frossade några gånger ombord med bakad potatis till, potatisen lämpade sig mycket bra till att baka så ugnen höll vi varm. En dag blev vi bjudna ombord på Lovisa där det serverade en god oxfilé med en mycket god rödvinssås ala´ Anders.

Många båtar kom och samlades för att invänta väder för segling till Nya Kaledonien. Vi fick ett lämpligt väder så vi bunkrade och diesel. Först när man checkar ut hos tullen får man papper för skattefri diesel och starkvaror. Vi hade bett om kredit på diesel och kunde på så sätt tanka några dagar innan, pumpen krånglade så vi fick komma tillbaka nästa dag. När vi sedan checkade ut från marinan lämnade vi fram papperet och betalade med avdragen skatt och vi hade gått före i dieselkön. Den åttonde september tidig morgon lämnade vi Port Vila och satte kursen mot Havanna Passage på södra delen av Nya Kaledonien. Utanför Efate fick vi en guppig seglats med många squalls men senare lade sig sjön och vi fick en härlig segling. Vi hade cirka 340Nm alltså dryga två och ett halvt dygns segling. Sista natten lade sig vinden och Ulla startade motorn varvid jag vaknade. Ulla ökade inte farten och jag låg gott i kojen och undrade varför hon inte drog på gasen. Sedan stängde Ulla av motorn igen och jag steg ur kojen och gick ut och frågade vad som hänt. Gaswiren hade gått av. Det blev fram med verktygslådan. Jag drog en lina från reglaget på motorn och via små block bak till styrpulpeten och upp vid reglaget och sedan var vi igång igen. Senare friskade vinden och vi forsade fram. Nu gick det för fort så vi minskade segel mer och mer. Vi skulle igenom revet på slackt högvatten varför vi inte ville komma fram för tidigt för att tvingas ligga bi i rullig sjö. När vattnet går ut genom en passage samtidigt som det blåser med hög sjö och i pålandsvind som möter det utgående tidvattnet blir det farligt. Vi kom fram ett par timmar för tidigt och vi chansade för det såg inte så farligt ut. Vi gjorde bra fart in i den breda passagen och höll oss mitt i. När tidvattnet mötte bromsade vi upp och med nästan full fart i motorn stod vi nästan helt stilla, sedan fick vi en fin sjö akterifrån och vi planade i 1,4 knop. Detta upprepades några gånger och vi kom vi så sakta framåt. Vid sidan om oss kokade vattnet. När vi var igenom var det lugnt och fint vatten. Från Havanna Passage till Noumea som är Port of Entry samt huvudstad är det cirka 45Nm. Nästan hela Nya Kaledonien ligger innanför ett enormt rev så vi seglar inne i ett innanhav där djupet är endast cirka 20 meter och sand. Vi går vidare i cirka 10 Nm och ankrar upp i en fin öde vik. Landskapet är helt olikt Vanuatu. Här är det ett kargt lanskap med vackert röda berg och sand. Vi ser inga palmer bara barrträd. Kvällssolen gav de röda bergen en vacker lyster. Vi fick en mycket fin kväll och ett härligt bad innan middagen intogs i solnedgången och givetvis ute i sittbrunnen. Duken skiftade också i färg men detta berodde på matintag på ett gungade hav. Nu när vi kommit i hamn kan vi njuta av ett gott vin inhandlat på utförsel. En bra ankring efter några dygn till sjöss går inte att med ord beskriva.

Det finns bara en Port of Entry i Nya Kaledonien och då det är långt till hamnen är det okey att göra ett stopp på vägen men man får absolut inte gå iland eller ombord på en annan båt. Nu när vi hade problem med gaswiren så kunde vi göra ytterligare ett stopp tyckte vi. Nästa morgon fortsatte vi i en väl utmärkt farled med fungerande fyrar vilket var länge sedan vi upplevt. Det elektroniska sjökortet stämmer och vi befann oss där vi skulle befinna oss. Utanför Noumea tog vi en boj utanför en liten sandö med palmer och kafeteria och restaurang. Här är det välbesökt på helgerna. På ett stort område är det ankringsförbud på grund av korallerna, men man har lagt ut bojar där man gratis kan ligga. Vi skulle gå in i hamn så vi passade på att göra vatten, en stund, sedan stoppade Pandan (dieselgeneratorn). Denna ger 220 volt och driver watermakern. Vädret var underbart och vi längtade inte efter att gå in i hamnen men vi måste klarera in.

Vi ropade upp Port Mouselle som är en marina och fick en plats. En man från marinan vinkade in oss på rätt plats vid en fingerponton och hjälpte oss med förtöjningen. Marinan kontaktade Tull, Passpolisen samt Karantän. Karantän kom efter en kvart, det var en snäll man, gick inte ned i båten utan satt i sittbrunnen och frågade vad vi hade ombord. Han tog potatis, lök och en pamplemousse och lite grönsaker samt skräppåsen. Äggen bad han oss koka. Efter en stund kom passpolisen. Om tullen inte kommer inom två timmar är vi inklarerade och kan ta ned Q flaggan alltså den gula och vi får gå iland. De dök inte upp då det var lördag eftermiddag. Nu kan vi koppla landström och tvätta av Hokus Pokus från allt salt som finns över hela båten. Vi har inte kunnat spola av båten och toppat upp batterierna sedan i mitten på juli, då i Vuda Point Marina på Fiji. Nu är det bara att stiga ned på fingerpontonen och promenera och vi behöver inte ta Filiokus i mörker till ankringsplatsen på kvällen. Ibland är det också skönt och stå i en varm dusch och slösa med färskvatten . Ulla passar på att tvätta och byter till rena lakan. Hokus Pokus ligger helt stilla men vi är ovana vid den höga ljudnivån på musiken från marinarestaurangen som spelar lite väl högt och bilbruset och en och annan siren från ett utryckningsfordon. En liten grävmaskin iordningställer en liten gräsplätt med torr sand och jord som ryker. Vår externa wifi antenn når restaurangens internet men tyvärr med vissa avbrott.

Hemma i Sverige köper vi aktier på marknaden här går vi till grönsaks och fiskmarknaden och det är mycket trivsammare. Den ligger alldeles intill marinan och här kan vi välja mellan de olika stånden och plocka ut de bästa grönsakerna, ostronen, musslorna, räkorna, krabborna eller fisken. Här är det en fransk koloni med vad det innebär. Ordning och reda, bra affärer men dyrt. Till skillnad från Franska Polynesien så kan vi köpa hyggligt vin till ett bra pris, starksprit och öl är däremot dyrt. De stora ostdiskarna i Supermarket är läckra och de är svåra att passera utan att vi provsmakar och köper. Här går vi kräset och planerar vår middag med tillbehör. På marknaden finns en liten fransk slaktare med den rätta glimten i ögonen. Han brukar ha fina fläskkotletter. I marinan är det lätt att umgås och det är alltid någon som vill prata på bryggan. De flesta som ligger här skall vidare till Australien. Några skall till Nya Zeeland men de får en oangenäm vinkel och de får en obekväm segling dit. En kväll var vi några som åt en gemensam middag i restaurangen, gott men dyrt.

Vi tog en taxi till Volvo Penta som ligger i ett industriområde och lyckades få tag på en gaswire så nu är det lättare att manövrera i trånga marinor. De svenska båtarna Freja, Lovisa, Grendi och Tarita kom in i marinan och några dagar senare Panacea så nu kunde vi slänga oss i det svenska språket. Grendi träffade vi första gången i Povoa De Varsin i Portugal.

Vi hittade fina revben hos slaktaren och grillade dem efter att först ha kokat dem i en timma. Det var korta avhuggna revben och de smakade utmärkt gott. Det här blir farligt för midjemåttet men vi har en översegling på en vecka till Australien innan julmaten. Det är bättre att vara lite rund och glad istället för smal och grinig tycker i alla fall jag för tillfället. Ulla skulle klippa mig med fårsaxen en dag till sjöss men glömde ställa in saxen och den stod på det lägsta. När Ulla hade klippt en brandgata från pannan till mitten av huvudet reagerade jag men det var för sent, olyckan var ett faktum. Nu bär jag keps även inomhus. Tiden läker alla sår och till jul kanske jag kan se ut som en vanlig människa igen men det får nog bli en annan tomte.

Vi hade tur för när vi kom till Noumea så startade en stor årlig Melanesien Festival. De olika grupperna/länderna hade uppträdanden på Tjibaou, ett stort kulturcentra. Det var flera hundra deltagare och de visade upp lokala danser och spelade musik. Festivalen varade i en vecka och vi besökte festplatsen flera gånger. Från ön Malekula i Vanuatu hade de en grupp som dansade klädda endast i penisskydd, en grupp från Papua Nya Guinea var klädda med stora fjäderprydda huvudbonader. Övriga deltagare kom från Salomon, Fiji ,Tonga och Nya Kaledonien. Festivalen flyttar runt varje år mellan de deltagande länderna. I de olika stånden såldes lokala maträtter och handarbeten av olika slag. Festligheterna skedde på flera scener och platser.

Avslutningsfestligheterna skedde på en stor parkeringsplats alldeles intill marinan. Flera gator stängdes av från trafik när de olika grupperna paraderade med flaggor sång och musik och det var mycket festligt att se de färgglada kläderna och de halvnakna bruna kropparna. Det var kul för här fick vi en repetition på vad vi upplevt på vår väg genom Melanesiens övärld. Vi var riktigt kulturella och besökte flera museer av vilka ett par var riktigt intressanta. Vi fick en duvning i Nya Kaledoniens historia från rena ulandet till en ordentlig uppryckning under andra världskriget när amerikanarna hade sina trupper här. På ön finns flera zinkgruvor och det tillsammans med turismen skapar en hyfsad ekonomi. Frankrike tillhandhåller bland annat sjukvård och skolutbildning och som på alla franska kolonier är det ordning och reda med goda ostar och bra viner på hyllorna. Vid våra kulturella vandringar i staden besökte vi även en stängd kyrka och ett väldigt fint Akvarium.

Vi passerar många trevliga vattenhål på våra vandringar i staden och ibland vi sätter oss ned och intager något kallt för det är varmt i solen och passadvinden orkar inte svalka oss när vi kommer i lä. Det finns ett par stora matkedjor, Casino och Carrefour. Båda har ett enormt utbud. Att den ena heter Casino har kanske att göra med att man blir snabbt av med en massa pengar. I Nya Kaledonien är det mycket dyrt. Här liksom på andra franska kolonier vi besökt har man en mycket hög varuskatt, särskilt på allt importerat och det är ju det mesta. På fiskmarknaden hittar vi inhemska färska jätteräkor och på grönsaksmarknaden finner vi dill. Grovt salt och vatten finns ombord så efter en liten stund njuter vi av härliga salta räkor med mycket dillsmak. Här kan man inte koka skaldjur.

Vi ligger inte bara i marina. Vi bunkrar upp för några dagar och seglar runt bland de olika ankringsplatserna och har fantastiska dagar och nätter. Vädret är med oss och vattnet är för det mesta klart och blått och vi ser botten. Snorklingen är utmärkt och vi ser massor av färgglada fiskar och vackra koraller. Det går turbåtar ut till vissa öar och på helgerna ligger här massor med lokala båtar, stora som små. Myndigheterna har lagt ut bojar som man fritt kan använda, detta för att skydda botten och korallerna. Vi tar endast korta turer iland för att se oss omkring och letar snäckor annars har vi det gott ombord där vi kan snorkla, läsa, dricka lite kaffe eller en kall pilsner, här heter ölet Number One.

Nu är det den 11 oktober och det har börjat blåsa ordentligt men vi ligger gott i marinan. Väderprognoserna ser inget vidare ut för de närmsta dagarna. Två stora högtryck täcker hela Tasmanhavet, alltså mellan Nya Kaledonien och Australien och söderut. Norrut ligger Korallhavet. Ett högtryckscenter är på väg hit med 1043 Hektopaskall i mitten. Som tumregel visar de två sista siffrorna hur många knop det blåser, alltså cirka 43 knop. Efter att detta har passerat hoppas vi på bra passadvindar på cirka 15 knop. Vi siktar på Coffs Harbour och dit är det cirka 860Nm. Vi hade gärna stannat här längre men orkansäsongen börjar närma sig och vi skall segla den australienska ostkusten ned till Sydney och vara där före den artonde december när Mikael med familj kommer på besök.

Nu strömmar det till fler båtar som skall göra avstamp härifrån. Just precis knackade det i båten och vi får besök av Ann från Cat’s-paw 4 och Karen och Guy från Szel de har precis kommit in från Vanuatu.

Med seglarhälsningar
Mats o Ulla