New
Caledonia oktober 2010
Resebrev 23
Från Vanuatu till New Caledonia
Vi seglar norrut i Vanuatu´s övärld på väg
till Esperito Santo. Här ligger den lilla staden Luganville som är
stad nummer två, sedan finns det inga mer ställen där
man kan köpa mat och förnödenheter. Allt annat i Vanuatu
är utanför civilisationen. Det finns många små byar
där man lever mycket primitivt och på självhushåll.
Det finns i stort sett ingenting att köpa förutom bröd,
grönsaker, bananer och kokosnötter, ibland lite fisk eller lobster.
Handeln sker via besökande kanoter. Man saknar det mesta och tar
tacksamt emot gåvor. Godis och veckotidningar med bilder ligger
på topp, annars har vi blivit tillfrågade om diesel, bensin,
tändstickor, kläder, fiskelinor, krokar mm. Konserver vill man
också ha. När vi kommer till Luganville frossar vi i det måttliga
utbudet. Här finns en bra grönsaksmarknad och vi kan köpa
prima inhemskt kött. Det finns inga bryggor eller marina där
vi kan komma intill.
Hamnen ligger nästan helt öppen mot rådande vindar, alltså
endast för godväder. Vi ankrar i en liten bukt utanför
en resort och tar Filiokus in till sandstranden och drar henne långt
upp på stranden om det är lågvatten annars har vi ingen
dinge när tidvattnet kommer in. En dag när vi körde ut
till Hokus Pokus märkte vi att vattnet steg oroväckande i Filiokus.
Det blev högsta fart till Hokus Pokus. När vi kom fram var det
30 cm med vatten och vi fick kvickt ut med matkassarna och datorn som
nästan flöt i vattnet i sin vattentäta bag. Vi hissade
motorn och pustade sedan ut. Några barn hade lekt på stranden
och plockat saker från dingarna på stranden. Från vår
dinge hade de tagit bottenpluggen. Nu fick vi användning för
träpluggarna som skall finnas ombord på alla båtar om
en bottengenomföring ger vika. Datorn klarade sig denna gång
och grönsakerna blev sköljda.
På den lilla ön Aore som ligger tvärs över hamnbukten
har man 5 bojar för gästande båtar, de går inte
att boka utan först till kvarn gäller. Vi känner en australiensk
båt, Blaze 2, som låg vid en boj. De skulle lämna och
vi kom överens om att de skulle ropa upp oss på VHF och tacka
för gårdagen vilket betydde att de skulle lämna en halvtimma
senare. Vi drog upp ankaret och körde ut till ön och tog den
nästan samtidigt som de släppte och vi fick en bra och skyddad
plats. Nu kändes det bättre att lämna Hokus Pokus för
längre utflykter.
Vi hade tur för de hade en melanesisk afton med danser och uppträdanden
på resorten och vi hade trevligt med några vänner och
avnjöt en underbar måltid. Nästa dag gjorde vi en gemensam
guidad minimibusstur. Vi åkte runt på ön. Först
kom vi till Million Dollar Bay. Efter andra världskriget erbjöd
amerikanarna det fattiga Vanuatu att köpa militär utrustning
såsom grävmaskiner, kanoner, båtar, bandvagnar, kranar,
jeepar etc. Vanuatu kunde inte köpa så amerikanarna dumpade
allt i vattnet. Det går en klack med sandbotten ut ett fyrtiotal
meter sedan stupar botten brant ned i djupet. Vi snorklade runt och kunde
se rester av denna utrustning. Området är skyddat och man får
inte ta något därifrån. Det är helt enormt vilken
mängd av utrusning och vilken miljöförstöring. Vi
åkte vidare och såg resterna av flygfält och ett störtat
flygplan i djungeln som hade störtat under kriget. Vidare besökte
vi flera fina vikar som vi senare seglade till bland annat Golden Beach
och Oyster Bay. Med på turen var en äldre man och hans dotter.
De bodde i Sidney, mannen var född i Polen och hade arbetet en kort
tid i Stockholm när han var yngre och utvandrade sedan till Australien.
Han var med och ritade operahuset i Sidney. Vi fick en fin kontakt och
han sa att vi skulle kontakta honom när vi kom närmare Sidney
och han skall försöka ordna en båtplats till oss på
den båtklubb där han och dottern har var sin segelbåt,
vidare lovade han oss att visa oss runt i staden och givetvis operahuset,
vi får se vad som händer när vi kommer dit. Vi skall fira
Jul och nyår där med vår son Mikael, vår sonhustru
Annika och våra barnbarn Jenny och Hanna.
Segond Channel var de allierades bas mot japanarna. Under tre år
fram till september 1945 var mer än 500 000 militär personal
stationerad här i väntan på att gå ut i strider
i Stilla Havet. Ibland var det över 100 militärfartyg för
ankar i Luganville. Vägar byggdes och det fanns 5 flygfält och
mer än 40 biografer och fyra sjukhus. Över 10 000 öbor
kom hit och arbetade för militären och de betalades mycket mer
än för arbete på plantagerna.
På morgonen de 26 oktober 1942 sjönk USS President Coolige
efter att ha träffats av en som historien berättar ”hit
by friendly American mines in Segond Channel”. Der var ett luxuöst
passagerarskepp som hade rekryterats som truppfartyg och hade vi olyckstillfället
över 5000 man ombord. Kaptenen försökte köra upp fartyget
på ett rev men fartyget gled baklänges ned i djupet. Det tog
85 minuter för fartyget att sjunka och mirakulöst så klarade
sig alla utom kaptenen och en besättningsman, de följde med
fartyget. Efter över 50 år är fartyget i ett förvånansvärt
gott skick. Nästan all utrustning finns kvar ombord och det är
ett mycket populärt dykmål. Man får inte dyka själv
och det är ett skyddat område.
USS President Coolige ligger på en sluttning, ett djup på
mellan 25 och 60 meters. Jag hade bokat in mig för en dykning men
tyvärr så hade jag en lätt influensa och tvingades att
avboka. Man måste vara helt ok för att gå ned på
sådana djup, sedan blev vädret sämre och det blev inget
nytt tillfälle.
Vi seglade upp längs ostkusten och till Oyster Bay som är den
bäst skyddade ankarviken. Att trixa in mellan reven gick bra för
man hade satt ut några pinnar. Vid det sista märket skrapade
vi nästan botten fast det var högvatten. Många båtar
blev av med bottenfärg här. När vi kommit in vek vi av
till styrbord och mellan fastlandet och en ö och vi kom in i en underbar
vik. En liten resort ligger på ön och man är mycket yachtvänlig
och det är en populär samlingsplats vid Happy Hour. Det har
bra mat och vettiga priser. I viken låg ett femtontal långseglare
och vi känner många av dem.
I Luganville hade vi hittat små färska kräftor som vi
kokat på svenskt vis och på kvällen hade vi kräftskiva
tillsammans med Ann Kristin och Anders på Lovisa som låg här.
Det var en underbart fin kväll och kräftorna smakade utmärkt
tillsammans med den lilla iskalla nubben och kallt öl. Nästa
dag tog vi Filiokus och körde vid högvatten genom en liten flodmynning
och uppströms genom djungeln som är mycket tät. Det tog
oss trettio minuter i sakta fart till The Blue Hole som är en liten
sjö. Botten är vit sand och det är kristallklart blått
sötvatten. Solen skiner igenom träden som avtecknar sig i vattnet.
Det är enormt vackert med en intensiv grönska. Här finns
ett jättestort träd och någon har hängt ett rep från
en stor gren. Här var det några som svingade sig ut och släppte
taget och föll ned i vattnet.
Tradevindarna kommer från sydost och vindhastighetan är ofta
runt femton knop. Vi har seglat norrut från Port Vila. Vi ämnar
klarera ut från Port Vila och vi får ett bra väder med
ostliga vindar för att segla söderut igen. Egentligen ville
vi besöka mer öar här men vi tar tillfället att gå
söderut. Det är långt mellan öarna. Vi har cirka
170Nm till Port Vila. Vi har tur för det är högt vatten
klockan sex på morgonen. Hör och häpna, vi kommer iväg
först, klockan sex har vi tagit upp ankaret och kör iväg.
Vi får fem båtar efter oss som också passar på
tillfället att få en bekväm segling söderut. På
natten passerar vi ön Ambrym som har två aktiva vulkaner. Vi
ser två röda eldsken med jämna mellanrum. På morgonen
konstaterar vi brungula fläckar på plasten som vi måste
ta bort med polish. Vinden vred ibland över mot sydost men vinden
var svag och vi stöttade med motor. Nästa morgon fick vi bra
vind och vi seglade i god fart. Jag satt slarvigt med ryggen åt
en skotvinsch och släppte ut på furlexen till genua 1. Det
kom en ordentlig körare och tampen släppte sitt grepp då
jag inte höll den sträckt och rappade linan tvärs armvecket
och sedan hade jag inget skinn där. Det tog fjorton dagar med antibiotika
att läka såret. Så fort jag böjde armen så
gick såret upp. Hur dum kan man vara? Här måste man vara
mycket försiktig med öppna sår på grund av infektionsrisken
som är stor här i värmen och särskilt i vattnet. Ett
par av våra vänner har hamnat på sjukhus. Anders på
Lovisa var inlagd i cirka fjorton dagar i Lautoka, Fiji, på grund
av en elakartad svårläkt infektion i ena benet. Klockan halv
två kom vi till Port Vila och fångade upp en boj.
Fastän vi tidigare klarerat in i landet var vi tvungna att besöka
tullen. Tullen ligger i en liten containerhamn och vi körde dit med
Filiokus. Vi kajen låg två stora krigsfartyg Det var flottbesök
från Kina. Det var mycket folk på kajen och fler strömmade
till. En kinesisk militär musikkår på kajen spelade och
båda fartygen hade full flaggning. Kinesiska sjömän stod
i rader i kritvita välpressade uniformer och vi alla var välkomna
ombord för att se fartygen. Fartygen var i perfekt skick, nymålade
och inte en smutsfläck kunde skådas. En stor röd banderoll
var uppspänd på det innersta fartyget mot kajen med text på
kinesiska och engelska ”BUILD FREINDSHIP BRIDGES TO MEET GOOD FREINDS”.
Att läsa detta på ett krigsfartyg känns lite konstigt.
För att vi inte skulle ta ett fartyg hade vakterna för säkerhets
skull maskingevär på magen. När vi kom ned på kajen
igen hade det kommit en militärmusikkår från Vanuatu
och musikkårerna blandade sig, varannan kines och varannan från
Vanuatu och de spelade tillsammans. Det avslutades med kinas nationalsång.
Här finns många kineser och de sjöng av hjärtans
lust och inget öga var torrt fast av olika skäl. De passade
inte på tillfället att göra reklam för Volvo.
I Port Vila och Luganville kan man köpa väldigt gott inhemskt
välhängt kött. Vad sägs om prima färsk oxfilé
för cirka 130 kronor per kilo. Vi frossade några gånger
ombord med bakad potatis till, potatisen lämpade sig mycket bra till
att baka så ugnen höll vi varm. En dag blev vi bjudna ombord
på Lovisa där det serverade en god oxfilé med en mycket
god rödvinssås ala´ Anders.
Många båtar kom och samlades för att invänta väder
för segling till Nya Kaledonien. Vi fick ett lämpligt väder
så vi bunkrade och diesel. Först när man checkar ut hos
tullen får man papper för skattefri diesel och starkvaror.
Vi hade bett om kredit på diesel och kunde på så sätt
tanka några dagar innan, pumpen krånglade så vi fick
komma tillbaka nästa dag. När vi sedan checkade ut från
marinan lämnade vi fram papperet och betalade med avdragen skatt
och vi hade gått före i dieselkön. Den åttonde september
tidig morgon lämnade vi Port Vila och satte kursen mot Havanna Passage
på södra delen av Nya Kaledonien. Utanför Efate fick vi
en guppig seglats med många squalls men senare lade sig sjön
och vi fick en härlig segling. Vi hade cirka 340Nm alltså dryga
två och ett halvt dygns segling. Sista natten lade sig vinden och
Ulla startade motorn varvid jag vaknade. Ulla ökade inte farten och
jag låg gott i kojen och undrade varför hon inte drog på
gasen. Sedan stängde Ulla av motorn igen och jag steg ur kojen och
gick ut och frågade vad som hänt. Gaswiren hade gått
av. Det blev fram med verktygslådan. Jag drog en lina från
reglaget på motorn och via små block bak till styrpulpeten
och upp vid reglaget och sedan var vi igång igen. Senare friskade
vinden och vi forsade fram. Nu gick det för fort så vi minskade
segel mer och mer. Vi skulle igenom revet på slackt högvatten
varför vi inte ville komma fram för tidigt för att tvingas
ligga bi i rullig sjö. När vattnet går ut genom en passage
samtidigt som det blåser med hög sjö och i pålandsvind
som möter det utgående tidvattnet blir det farligt. Vi kom
fram ett par timmar för tidigt och vi chansade för det såg
inte så farligt ut. Vi gjorde bra fart in i den breda passagen och
höll oss mitt i. När tidvattnet mötte bromsade vi upp och
med nästan full fart i motorn stod vi nästan helt stilla, sedan
fick vi en fin sjö akterifrån och vi planade i 1,4 knop. Detta
upprepades några gånger och vi kom vi så sakta framåt.
Vid sidan om oss kokade vattnet. När vi var igenom var det lugnt
och fint vatten. Från Havanna Passage till Noumea som är Port
of Entry samt huvudstad är det cirka 45Nm. Nästan hela Nya Kaledonien
ligger innanför ett enormt rev så vi seglar inne i ett innanhav
där djupet är endast cirka 20 meter och sand. Vi går vidare
i cirka 10 Nm och ankrar upp i en fin öde vik. Landskapet är
helt olikt Vanuatu. Här är det ett kargt lanskap med vackert
röda berg och sand. Vi ser inga palmer bara barrträd. Kvällssolen
gav de röda bergen en vacker lyster. Vi fick en mycket fin kväll
och ett härligt bad innan middagen intogs i solnedgången och
givetvis ute i sittbrunnen. Duken skiftade också i färg men
detta berodde på matintag på ett gungade hav. Nu när
vi kommit i hamn kan vi njuta av ett gott vin inhandlat på utförsel.
En bra ankring efter några dygn till sjöss går inte att
med ord beskriva.
Det finns bara en Port of Entry i Nya Kaledonien och då det är
långt till hamnen är det okey att göra ett stopp på
vägen men man får absolut inte gå iland eller ombord
på en annan båt. Nu när vi hade problem med gaswiren
så kunde vi göra ytterligare ett stopp tyckte vi. Nästa
morgon fortsatte vi i en väl utmärkt farled med fungerande fyrar
vilket var länge sedan vi upplevt. Det elektroniska sjökortet
stämmer och vi befann oss där vi skulle befinna oss. Utanför
Noumea tog vi en boj utanför en liten sandö med palmer och kafeteria
och restaurang. Här är det välbesökt på helgerna.
På ett stort område är det ankringsförbud på
grund av korallerna, men man har lagt ut bojar där man gratis kan
ligga. Vi skulle gå in i hamn så vi passade på att göra
vatten, en stund, sedan stoppade Pandan (dieselgeneratorn). Denna ger
220 volt och driver watermakern. Vädret var underbart och vi längtade
inte efter att gå in i hamnen men vi måste klarera in.
Vi ropade upp Port Mouselle som är en marina och fick en plats. En
man från marinan vinkade in oss på rätt plats vid en
fingerponton och hjälpte oss med förtöjningen. Marinan
kontaktade Tull, Passpolisen samt Karantän. Karantän kom efter
en kvart, det var en snäll man, gick inte ned i båten utan
satt i sittbrunnen och frågade vad vi hade ombord. Han tog potatis,
lök och en pamplemousse och lite grönsaker samt skräppåsen.
Äggen bad han oss koka. Efter en stund kom passpolisen. Om tullen
inte kommer inom två timmar är vi inklarerade och kan ta ned
Q flaggan alltså den gula och vi får gå iland. De dök
inte upp då det var lördag eftermiddag. Nu kan vi koppla landström
och tvätta av Hokus Pokus från allt salt som finns över
hela båten. Vi har inte kunnat spola av båten och toppat upp
batterierna sedan i mitten på juli, då i Vuda Point Marina
på Fiji. Nu är det bara att stiga ned på fingerpontonen
och promenera och vi behöver inte ta Filiokus i mörker till
ankringsplatsen på kvällen. Ibland är det också
skönt och stå i en varm dusch och slösa med färskvatten
. Ulla passar på att tvätta och byter till rena lakan. Hokus
Pokus ligger helt stilla men vi är ovana vid den höga ljudnivån
på musiken från marinarestaurangen som spelar lite väl
högt och bilbruset och en och annan siren från ett utryckningsfordon.
En liten grävmaskin iordningställer en liten gräsplätt
med torr sand och jord som ryker. Vår externa wifi antenn når
restaurangens internet men tyvärr med vissa avbrott.
Hemma i Sverige köper vi aktier på marknaden här går
vi till grönsaks och fiskmarknaden och det är mycket trivsammare.
Den ligger alldeles intill marinan och här kan vi välja mellan
de olika stånden och plocka ut de bästa grönsakerna, ostronen,
musslorna, räkorna, krabborna eller fisken. Här är det
en fransk koloni med vad det innebär. Ordning och reda, bra affärer
men dyrt. Till skillnad från Franska Polynesien så kan vi
köpa hyggligt vin till ett bra pris, starksprit och öl är
däremot dyrt. De stora ostdiskarna i Supermarket är läckra
och de är svåra att passera utan att vi provsmakar och köper.
Här går vi kräset och planerar vår middag med tillbehör.
På marknaden finns en liten fransk slaktare med den rätta glimten
i ögonen. Han brukar ha fina fläskkotletter. I marinan är
det lätt att umgås och det är alltid någon som vill
prata på bryggan. De flesta som ligger här skall vidare till
Australien. Några skall till Nya Zeeland men de får en oangenäm
vinkel och de får en obekväm segling dit. En kväll var
vi några som åt en gemensam middag i restaurangen, gott men
dyrt.
Vi tog en taxi till Volvo Penta som ligger i ett industriområde
och lyckades få tag på en gaswire så nu är det
lättare att manövrera i trånga marinor. De svenska båtarna
Freja, Lovisa, Grendi och Tarita kom in i marinan och några dagar
senare Panacea så nu kunde vi slänga oss i det svenska språket.
Grendi träffade vi första gången i Povoa De Varsin i Portugal.
Vi hittade fina revben hos slaktaren och grillade dem efter att först
ha kokat dem i en timma. Det var korta avhuggna revben och de smakade
utmärkt gott. Det här blir farligt för midjemåttet
men vi har en översegling på en vecka till Australien innan
julmaten. Det är bättre att vara lite rund och glad istället
för smal och grinig tycker i alla fall jag för tillfället.
Ulla skulle klippa mig med fårsaxen en dag till sjöss men glömde
ställa in saxen och den stod på det lägsta. När Ulla
hade klippt en brandgata från pannan till mitten av huvudet reagerade
jag men det var för sent, olyckan var ett faktum. Nu bär jag
keps även inomhus. Tiden läker alla sår och till jul kanske
jag kan se ut som en vanlig människa igen men det får nog bli
en annan tomte.
Vi hade tur för när vi kom till Noumea så startade en
stor årlig Melanesien Festival. De olika grupperna/länderna
hade uppträdanden på Tjibaou, ett stort kulturcentra. Det var
flera hundra deltagare och de visade upp lokala danser och spelade musik.
Festivalen varade i en vecka och vi besökte festplatsen flera gånger.
Från ön Malekula i Vanuatu hade de en grupp som dansade klädda
endast i penisskydd, en grupp från Papua Nya Guinea var klädda
med stora fjäderprydda huvudbonader. Övriga deltagare kom från
Salomon, Fiji ,Tonga och Nya Kaledonien. Festivalen flyttar runt varje
år mellan de deltagande länderna. I de olika stånden
såldes lokala maträtter och handarbeten av olika slag. Festligheterna
skedde på flera scener och platser.
Avslutningsfestligheterna skedde på en stor parkeringsplats alldeles
intill marinan. Flera gator stängdes av från trafik när
de olika grupperna paraderade med flaggor sång och musik och det
var mycket festligt att se de färgglada kläderna och de halvnakna
bruna kropparna. Det var kul för här fick vi en repetition på
vad vi upplevt på vår väg genom Melanesiens övärld.
Vi var riktigt kulturella och besökte flera museer av vilka ett par
var riktigt intressanta. Vi fick en duvning i Nya Kaledoniens historia
från rena ulandet till en ordentlig uppryckning under andra världskriget
när amerikanarna hade sina trupper här. På ön finns
flera zinkgruvor och det tillsammans med turismen skapar en hyfsad ekonomi.
Frankrike tillhandhåller bland annat sjukvård och skolutbildning
och som på alla franska kolonier är det ordning och reda med
goda ostar och bra viner på hyllorna. Vid våra kulturella
vandringar i staden besökte vi även en stängd kyrka och
ett väldigt fint Akvarium.
Vi passerar många trevliga vattenhål på våra vandringar
i staden och ibland vi sätter oss ned och intager något kallt
för det är varmt i solen och passadvinden orkar inte svalka
oss när vi kommer i lä. Det finns ett par stora matkedjor, Casino
och Carrefour. Båda har ett enormt utbud. Att den ena heter Casino
har kanske att göra med att man blir snabbt av med en massa pengar.
I Nya Kaledonien är det mycket dyrt. Här liksom på andra
franska kolonier vi besökt har man en mycket hög varuskatt,
särskilt på allt importerat och det är ju det mesta. På
fiskmarknaden hittar vi inhemska färska jätteräkor och
på grönsaksmarknaden finner vi dill. Grovt salt och vatten
finns ombord så efter en liten stund njuter vi av härliga salta
räkor med mycket dillsmak. Här kan man inte koka skaldjur.
Vi ligger inte bara i marina. Vi bunkrar upp för några dagar
och seglar runt bland de olika ankringsplatserna och har fantastiska dagar
och nätter. Vädret är med oss och vattnet är för
det mesta klart och blått och vi ser botten. Snorklingen är
utmärkt och vi ser massor av färgglada fiskar och vackra koraller.
Det går turbåtar ut till vissa öar och på helgerna
ligger här massor med lokala båtar, stora som små. Myndigheterna
har lagt ut bojar som man fritt kan använda, detta för att skydda
botten och korallerna. Vi tar endast korta turer iland för att se
oss omkring och letar snäckor annars har vi det gott ombord där
vi kan snorkla, läsa, dricka lite kaffe eller en kall pilsner, här
heter ölet Number One.
Nu är det den 11 oktober och det har börjat blåsa ordentligt
men vi ligger gott i marinan. Väderprognoserna ser inget vidare ut
för de närmsta dagarna. Två stora högtryck täcker
hela Tasmanhavet, alltså mellan Nya Kaledonien och Australien och
söderut. Norrut ligger Korallhavet. Ett högtryckscenter är
på väg hit med 1043 Hektopaskall i mitten. Som tumregel visar
de två sista siffrorna hur många knop det blåser, alltså
cirka 43 knop. Efter att detta har passerat hoppas vi på bra passadvindar
på cirka 15 knop. Vi siktar på Coffs Harbour och dit är
det cirka 860Nm. Vi hade gärna stannat här längre men orkansäsongen
börjar närma sig och vi skall segla den australienska ostkusten
ned till Sydney och vara där före den artonde december när
Mikael med familj kommer på besök.
Nu strömmar det till fler båtar som skall göra avstamp
härifrån. Just precis knackade det i båten och vi får
besök av Ann från Cat’s-paw 4 och Karen och Guy från
Szel de har precis kommit in från Vanuatu.
Med seglarhälsningar
Mats o Ulla
|