Lady
Musgrave maj 2011
Resebrev 26
Semester på Bali
Vi fick mat från en haverist
En gång gick vi på sandbank tre gånger
Elektrikern på Cammeray Marina var hygglig och körde oss till
flygplatsen och snart var vi i luften på väg till Bali. Hösten
hade kommit till Sydney och det var inte lika sköna kvällar
längre. Temperaturen hade sjunkit till cirka 25 grader och det tycker
vi är lite kyligt. På en skylt på flygplatsen Denpasar
på Bali kunde vi läsa att om man inför narkotika medför
det death penalty. Vi köpte visa för 50 USD och efter det släpptes
vi igenom och kunde gå ut i den varma sköna solen. Transfern
som vi beställt kom inte så vi tog en taxi till hotellet. Vi
checkade in på ett bra hotell och vi avslutade dagen med ett besök
på hotellets restaurang. Kvällens underhållning var Balinesisk
dans. Vi hyrde en taxi som körde oss omkring på ön och
vi besökte ett antal tempel, såg mer dans, besökte små
företag som tillverkar fina träarbeten. Varje gång bilen
stannade blev vi omringade av försäljare av alla de slag och
det var nästan svårt att ta sig fram för de är mycket
ihärdiga. Vi åt lunch på en restaurang med en vidunderlig
utsikt, sedan fick vi kryssa mellan försäljarna tillbaka till
bilen igen. Det var inte så många turister så de gav
oss all sin uppmärksamhet.
Efter att ha åkt runt ett par dagar föredrog vi hotellet och
poolen. Efter åtta dagar flög vi tillbaka till Sydney och var
nu ägare till 320 Rolex klockor, 75 träskulpturer, 90 T-shirts,
30 par solglasögon mm.
Det var skönt att komma hem igen och vi gjorde de vanliga förberedelser
för att lämna Sydney och segla norrut. Den nya Panda generatorn
var på plats och provkörd. Guy och Karen kom tillbaka från
USA och vi hade avskedskalas med dem. De skulle söderut till Tasmanien,
över till Nya Zeeland och vidare österut. Victoria på
kontoret hade bakat en kaka till oss och vi sa farväl och lämnade
Cammeray Marina. Först seglade vi runt ett par dagar i Sydney och
fick några soliga och fina dagar med bad från Hokus Pokus.
En dag fungerade inte autopiloten men vi fick kontakt i en verkstad intill
Fish Market som kunde hjälpa oss. Efter ett par dagar och 100 dollar
extra för förtur hade vi elektronikboxen på plats igen
och vi kunde sätta kursen norrut.
Den förste mars lämnade vi Sydney och seglade till Broken Bay
som också är ett stort innanhav. Här är det glassigare
än i Sydney och det finns massor med båtar och flera marinor.
Kylaggregatet som vi nyinstallerat i Nya Kaledonien började bråka
så nu var vi på jakt efter en kylmekaniker. Att ha telefon
ombord är ett måste. Vi kom på eftermiddagen in till
Pittwater och vi lade till vid en ponton till en glassig båtklubb
som heter Royal Prins Albert Yachtclub. Det stod: endast för klubbmedlemmar.
Vi är medlemmar i många klubbar så vi tog platsen. Jag
gick till det fina klubbkontoret med en reception som en banks huvudkontor.
Jag sa att vi är från Sverige och att vi hade lagt oss vid
C bryggan och frågade om hon kände till en bra kylreparatör.
Receptionisten kallade på en man som hälsade oss välkomna
och frågade hur vi hade hittat till deras klubb. Han visade mig
omkring i lokalerna och restaurangen och toaletter och duschutrymmena
och gav mig en nyckel så jag kunde komma in på kvällen
när det är stängt. Jag fick ett telefonnummer till en reparatör.
Sedan följde han med och såg till att vi fick ström och
vatten och sa att vi kunde få ligga vid platsen några dagar.
Första natten slapp vi betala. Ulla och jag gick tillbaka till klubbhuset
och nu var det jag som guidade. I bottenvåningen var det kontor
och reception, toaletter och stora duschutrymmen samt en tvättstuga.
Restaurangen hade en stor altan som vette mot flytpontonerna. På
andra våningen låg det en stor bar med många sköna
sittgrupper där klubbmedlemmarna kunde slappna av med en drink efter
en hård dags seglande. Det finns bibliotek med marin litteratur
i snygga bokhyllor med glasdörrar. I ett av rummen finns ett biljardbord.
Det finns också en enorm samlingssal som heter Admiral Cup, här
finns det dansgolv och en bar. Klubbmedlemmarna får använda
salen gratis till bröllop och andra festligheter. Intill ligger en
restaurang som öppnas på kvällen. På en vägg
var en sten uppsatt och den hade en inskription som på en gravsten
där det var inhuggit: This stone was set by the Prince Philip. Duke
of Edinburgh on 15th May 1968. Philip och jag har nu samma klubbslips
men jag noterade att han inte bar den nu på bröllopet.
Jag fick tag på en kylkille och han lovade at komma nästa morgon.
På kvällen gick vi givetvis till klubben och tog en drink.
Nästa morgon kom reparatören och tog med sig ett litet kretskort
som reglerar hastigheten på fläkten. Nästa morgon kom
han tillbaka med det reparerat och vi betalade endast 50 dollar. När
vi sedan gick till restaurangen och tog en kopp kaffe kom en dam fram
till oss och bjöd oss till ett bord där det satt fyra par. De
hade hört om oss från receptionen och blev intresserade av
oss. De var seglare liksom alla i klubben och vi hade en trevlig stund.
De skulle segla till en ankarvik och undrade om vi ville göra dem
sällskap. De skulle bara fixa några saker först. Vi sa
att det gör vi gärna och vi stack iväg och gick tre timmar
upp i en flod. Vädret var blåsigt och dålig med regn.
Vi blev ensamma för de kom inte men vi fick en fin kväll i stilla
vatten. Dagen efter kom en av båtarna och beklagade att de inte
kom men de hade vikit för vädret.
Vi seglade runt i Broken Bay och gjorde några ankringar. På
vissa ställen låg det massor med klubb och privata bojar. Dessa
var livligt frekventerade på helgerna men annars var det bara att
hugga en boj och flytta sig om ägaren kommer. Det finns även
några public som man fick ligga vid i 24 timmar annars blev det
fine som det stod på dessa bojar. Det var aldrig någon som
kollade så ibland låg vi flera dygn. En dag kom det en man
i gummibåt från en intill ankrad segelbåt. Han hälsade
på oss och var nyfiken på Hokus Pokus och vi talades vid en
stund. Han skulle segla vidare till Port Stephens som ligger i en annan
flod/innanhav. Vi sa att vi hänger på om det var ok för
honom och han sa att det skulle vara trevligt. Vi bestämde att gå
klockan fem på morgonen om två dagar. Vi skulle vidare till
en annan ankring och bestämde träff vid en annan ankring närmre
mynningen. Det var bra att göra följe med en som känner
vattnen för det är 80Nm till Port Stephens och det är en
flodmynning med trösklar och att ta hänsyn till tidvatten och
eventuellt mörker.
När vi träffades igen bjöd vi ombord Bob och Fran och vi
hade en trevlig pratstund. En segelbåt kom in i viken och gick fram
till oss och önskade oss välkomna i Australien och inbjöd
oss till Pot Lock på stranden. De var från samma segelklubb
som bjöd oss på fest när vi kom till en ankring i Sydney.
Vi åkte alla in till stranden där det fanns en allmän
grillplats med tak över. De var mycket intresserade av vår
segling. Det är ett naturvårdsområde och på gräsmattan
bredvid fanns det ett trettiotal kängurur. Bob berättade att
han var en pensionerad sjöofficer, närmare bestämt kapten.
De hade haft en liten ranch men sålt den och byggt ett hus vid Port
Stephens och vi var välkomna att följa med dem hem. De har huset
alldeles vid vattnet med båten i boj alldeles utanför. Vi bestämde
avsegling klockan fem nästa morgon. Vi satte klockan på ringning
och förstod att sa vi fem så var det fem. Klockan fem tog vi
samtidigt in våra ankare och gick i mörker mot mynningen. Australiens
ostkust har en stark sydgående ström på ibland tre till
fem knop som vi fick glädje av när vi seglade ned till Sydney.
Om man går nära kusten, cirka en sjömil ut så kan
man slippa strömmen och ibland även få en nordgående
ström på en knop. Det gäller att följa med in i inbuktningarna
och om man får motströmmen så gå in mot land. Detta
fungerar utmärkt. Vi seglade lika fort men vid en stor bukt gick
han in och slickade land medan vi gick rakt över och plötsligt
stack han iväg och vi fick gå in för att komma loss. Vi
kom fram på eftermiddagen och ankrade i en vik och hade fått
fast våra ankare när ett oväder kom in från fel
håll alltså rätt in. Det åskade och dundrade och
regnet öste ned men vi satt fast ordentligt och nästa morgon
var det hyggligt väder. Vi fortsatte längre in i floden men
då det blåste för mycket gick vi in i en skyddad vik
och de fortsatte till sin boj. Nästa dag hade det lugnat sig så
vi tog dingen till deras hus och lade till vid deras brygga. Deras båt
ligger vid boj då det är ett utsatt läge och på
grund av tidvatten. I sluttningen ovanför bryggan hade de byggt ett
jättefint hus och det var byggt så att man såg vattnet
från alla rummen och med en härlig altan framför. Bob
och Fran körde oss till ett köpcentrum där vi stockade
upp förråden och sedan körde runt en sväng och visade
omgivningarna. Vi hade trevligt med dem i ett par dagar men skulle vidare
norrut. Åter ett farväl med trevliga och generösa människor.
Nu satte vi kursen till Coffs Harbour som ligger 163Nm norrut. Det är
en lång kust med inget skydd och få möjligheter att gå
in. Det finns några grunda floder men som är svårt att
gå in i med vårt djup. De som skall gå in eller ut måste
göra det vi högvatten och med endast lite pålandsvind.
I flodmynningarna är det sandtrösklar som flyttar på sig
och det är farligt att gå in utan lokal kännedom och endast
under rätt väderförhållanden. Coffs Harbour är
en allvädershamn men man får vara beredd på att gunga
ordentligt när man går in eller ut. Att komma i mörker
är inget problem.
När vi kom genom inloppet till Coffs Harbour såg vi ett par
som vinkade uppe på den höga ön om styrbord och vi såg
i kikaren att det var Thomas och Kerstin (Freyja) och det visade sig senare
att de tagit kort på oss i den grova sjön. De hjälpte
oss med förtöjningarna. Det var roligt att träffa dem igen.
De hade köpt en bil och de hjälpte oss med transporter och vi
passade på att fylla förråden med tunga saker. En dag
åkte vi alla till Indian Curry Festival i Woolgoolga och intog så
klart indisk mat.
Jag frågade om båtvarvet kunde ta upp Hokus Pokus på
land då slipen var ledig och vi blev lovade nästa dag på
morgonen vid högvatten. Nu blev det inte så för de skulle
först ta upp en brunnen fiskebåt som skulle lastas på
en trailer. Det tjorvade för dem så vi kom upp först dagen
efter. Vi körde in i en vagn på räls och sidostöttorna
fixerades. Varvsägaren stod på ena sidan av vagnen på
en bräda mellan styrbords stöttor. Han stod med vatten upp till
knäna. När vi säkrats visslade han till en annan man vid
vinschen att börja uppdragningen. Vi gick mycket majestätiskt
och sakta upp på slipen, sedan växlades vi till sidan där
vi parkerades fortfarande på vagnen. Vi var kvar ombord hela tiden.
En högtryckstvätt stod riggad och jag kunde börja rengöra
botten. Den var ganska ren och inga snäckor men vi har lång
segling framför oss till Sydafrika så vi vill ha en snabb botten.
När jag var klar med tvättningen byggde gubbarna en ställning
med gångplank runt Hokus Pokus så jag fick en bekväm
ställning när jag tvättade och polishade sidorna. Vanligtvis
får man leta runt på varven efter att ha något att stå
på. Vidare bar de fram en lång stege så vi kunde klättra
upp i båten. Vi har aldrig tidigare upplevt en sådan hjälpsamhet
och service.
Uppe på land hade vi en fin överblick över hamnen från
sittbrunnen och en dag såg vi den stora polisbåten hade väldigt
bråttom ut. Efter ett par timmar kom den tillbaka med en stor motorbåt
långsides som låg tungt i vattnet. Under tiden blev det aktivitet
på varvet och en vagn gick snabbt i sjön. Motorbåten
trixades på plats samtidigt som polisbåten pumpade vatten
ur den. Motorbåten kom så sakta upp land och det rann vatten
från botten på skrovet. Det var en träbåt och den
hade spruckit när den gick hårt i den grova sjö och hade
sjunkit om inte polisbåten hunnit fram med pumparna. Den hade fått
så mycket vatten att de båda motorerna stod under vatten.
Den hade spruckit på flera ställen och fått knäckta
spant. De var på väg till Melbourne från Guldkusten men
resan fick sitt slut här. Reparation skulle bli för kostsam
så det skulle bli skrotning. Ägaren och hans vän packade
sina väskor och reste hem och de tömde frys och kyl på
mat och gav det till oss.
Det fanns ingen svart bottenfärg på varvet så nu har
Hokus Pokus en vacker turkosblå klänning. Bottenkranen till
Pandageneratorn behövde bytas men det visa sig vara en seg en. Den
sitter långt ned och väldigt svåråtkomligt att
nå den med lämpliga verktyg och den satt stenhårt. Efter
många ihärdiga försök frågade jag Thomas om
råd och vi bestämde oss för att kapa den, Thomas kom åt
med en borrmaskin med kapskiva. Det visade sig att kranen var limmad i
gängorna. Genomföringen var tillräckligt lång så
vi fick på en ny kran. Detta arbete försenade oss en dag extra
på slipen. Vi hade tur med vädret för när vi var
klara så öste regnet ned och regnet fortsatte i flera dagar.
Det kändes skönt att vara klar med botten så nu behöver
vi inte tänka mer på det.
Vi lämnade Coffs Harbour och seglade vidare till Southport. Det fick
bli en nattsegling för det är 155Nm och vi hade tidvatten att
ta hänsyn till och vi ville passa slack högvatten så det
blev som vanligt tidig purrning vilket Ulla är mycket förtjust
i. Vi kom fram klockan ett dagen efter och tajmade högvatten precis.
Nu visade det sig att man grävt en ny infart med breakwater pirar
på båda sidor så insegling var betydligt säkrare.
Seglingsbeskrivningarna är dåligt uppdaterade så sjökortet
stämmer inte alltid med verkligheten. Vi kom in i lä och ankrade
i lugnt vatten förutom tidvattnet som åker fram och tillbaka.
Nackdelen är att när det regnar så ligger vi till sjuttiofem
procent med vinden in akterifrån även om det tar i. Vi är
nu inne i Gold Coast Seaways som går innanför South och North
Stradbroke Islands. Här är det mycket grunt och vi snirklar
mellan prickarna och det gäller att ta rätt led för vi
är för djupgående. Vid ett par passager måste vi
invänta högvatten och ändå så släpar vi
på botten på ett par ställen. Vid södra delen ligger
längs stränderna många flotta villor med privata pontonbryggor
med stora motorbåtar förtöjda. Här ligger också
många fina semesteranläggningar. Det är sandbankar överallt
och vissa med mangrove träd och de flesta reven ser man inte på
grund av det grumliga vattnet. Tidvattnet rör upp ordentligt. Det
började regna och sikten blev dålig och vi skulle under en
kraftledning som skulle ha en höjd på 20,3m vid högvatten
och vi är 19,6m inklusive antenner. Vi hade högvatten på
nedgång och vi passerade. Hur mycket vi hade till gott kunde vi
inte se för nu var sikten urusel men vi gick fria. För säkerhets
skull stängde vi ned VHF:en.
Idag bakade vi lingonbröd under gång. Det var ett bakpaket
vi köpt på Ikea och vi gjorde ett undantag och åt varma
brödskivor med smör på, det var kalas. Vi gick in till
en båtklubbb/marina i Manly. Här hyrde vi en bil och körde
runt en sväng i omgivningarna och sedan till IKEA för påfyllning
av sill och kaviar. Nästa dag tog vi tåget till Brisbane och
promenerade längs floden och genom en fin botanisk trädgård.
Vi stannade till vi en servering vid floden och intog en god lunch. Överallt
vart det rent, snyggt och nymålat. Vi frågade servitrisen
hur högt vattnet varit vid översvämningen och hon sa upp
till innertaket. Det var fantastiskt hur de hunnit återställa
allt på bara tre månader.
På en skylt i Manly gjorde man reklam för Mama Mia på
en utomhusbio. Vi traskade den långa vägen från marinan
med ett par hopfällbara stolar. Ett stort tråkigt moln med
lite regn visade sig men vi fortsatte fram till parken vid vattnet där
filmen skulle visas. När vi kom fram mötte vi en massa människor
och vi fick reda på att föreställningen var inställd
då de inte ville riskera utrustningen. Det fick bli varsin flat
white på ett kafé istället. Stolarna var tyngre på
hemvägen. Molnet hade försvunnit och det blev en helt underbar
varm och härlig kväll.
Vi fortsatte vidare till Mooloolaba. När vi kom fram grillade vi
revben. Vi träffade Robert och Carmen (Caminata) och Peter (Sabbatical)
nästa dag och vi åt en gemensam lunch på en restaurang.
En kväll var det jazz på Surfers Club och vi gick dit tillsammans.
Delar av det engelska bröllopet såg vi nästa dag på
samma ställe. Vädret blev bättre och vi fortsatte till
Pelican Bay. Det är långt mellan ankringsställena så
det blir långa dagsetapper om vi inte vill göra nattseglingar
så det gäller att komma iväg när det ljusnar. Det
är ljust mellan sex och sex. Vi kom inte iväg förrän
halvtio och det straffar sig, vinden var dålig och vi kom inte fram
förrän halvåtta och det var kolsvart. Vi hittade fram
till ett ställe där vi droppade ankaret. Fläskkotletten
intogs inne denna kväll. Natten blev lugn men den förbannade
väckarklockan väckte oss klockan halvsex nästa morgon.
Det blev frukost till sjöss. Jag hade bitit sönder en tand några
dagar tidigare och vi ringde en marina i Urangan och fick ett par telefonnummer
till tandläkare. Den första kunde inte nästa dag men jag
fick en tid hos tandläkare nummer två till klockan halvtolv
dagen efter. Jag ringde till marinan och vi fick en plats. Då vi
skulle komma efter stängningsdags fick vi brygg och platsnummer och
hon sa att hon skulle hänga nyckeln till grind och toalett i ett
kuvert på elskåpet på vår bryggplats ljusgrön
C5. Innan hon lämnade dessa uppgifter så ville hon ha vårt
kreditkortsnummer.
Det är en lång inseglingsränna till Urangan och det är
mycket grunt. Vi borde gå in på högvatten men nu var
det inte det så vi släpade tidvis kölen ren i sanden.
Här stämde inte sjökortet med verkligheten och vi gick
på fel sida om ett gult märke där det skulle enligt kortet
var 1,9m, nu var det inte så, vi satte oss ordentligt. Efter lite
lirkande kom vi loss men satte oss ytterligare två gånger
innan vi tog bojen på rätt sida där det enligt kortet
skulle var 1,4m men nu gick det bra och vi kom in i hamnen. Vårt
djupgående är 2m. Vi hittade vår plats och kuvertet med
nyckeln hängde där det utlovats.
Tandläkaren har sin praktik i en by intill så vi tog en taxi
dit. Vi var lite tidiga så vi tog varsin kopp med kaffe på
en servering. Här serverade man alldeles enorma hamburgare och på
väggen satt det massor med fotografier på kunder med sina enorma
hamburgare framför sig. Det stod hur snabbt de satt i sig dessa.
Att se fotografierna räckte för att vi skulle bli mätta
och med en obehagskänsla i magen. Hos tandläkaren gick det bra
och jag var nöjd med att ha fått fixat tanden och tandläkaren
var säkert också nöjd för hon tog redigt betalt.
På kvällen tog vi en drink på The Boat Club tillsammans
med en massa pensionärer men vi var nog bland de yngsta. Det måste
ha varit en tjockis klubb för det var alldeles enormt vad en del
var överfeta. Vi bestämde oss för att låta väckarklockan
ringa halvsex nästa morgon och med frukost under gång. Nu hade
vi högvatten och vi gled flott över sandbankarna.
Det här är en större ö än Hisingen. Från
Sydney till Darwin är det 2360Nmn. Nu har vi gjort 1000Nm av denna
sträcka. Vi räknar med att vara i Darwin i slutet av juli. I
början på augusti lämnar vi Australien och vår färdväg
blir Cocos and Keeling, Mauritius, Reunion och Durban Sydafrica i november.
Hälsningar
Mats o Ulla
|