Lady Musgrave maj 2011

Resebrev 26

 


Semester på Bali
Vi fick mat från en haverist
En gång gick vi på sandbank tre gånger


Elektrikern på Cammeray Marina var hygglig och körde oss till flygplatsen och snart var vi i luften på väg till Bali. Hösten hade kommit till Sydney och det var inte lika sköna kvällar längre. Temperaturen hade sjunkit till cirka 25 grader och det tycker vi är lite kyligt. På en skylt på flygplatsen Denpasar på Bali kunde vi läsa att om man inför narkotika medför det death penalty. Vi köpte visa för 50 USD och efter det släpptes vi igenom och kunde gå ut i den varma sköna solen. Transfern som vi beställt kom inte så vi tog en taxi till hotellet. Vi checkade in på ett bra hotell och vi avslutade dagen med ett besök på hotellets restaurang. Kvällens underhållning var Balinesisk dans. Vi hyrde en taxi som körde oss omkring på ön och vi besökte ett antal tempel, såg mer dans, besökte små företag som tillverkar fina träarbeten. Varje gång bilen stannade blev vi omringade av försäljare av alla de slag och det var nästan svårt att ta sig fram för de är mycket ihärdiga. Vi åt lunch på en restaurang med en vidunderlig utsikt, sedan fick vi kryssa mellan försäljarna tillbaka till bilen igen. Det var inte så många turister så de gav oss all sin uppmärksamhet.

Efter att ha åkt runt ett par dagar föredrog vi hotellet och poolen. Efter åtta dagar flög vi tillbaka till Sydney och var nu ägare till 320 Rolex klockor, 75 träskulpturer, 90 T-shirts, 30 par solglasögon mm.

Det var skönt att komma hem igen och vi gjorde de vanliga förberedelser för att lämna Sydney och segla norrut. Den nya Panda generatorn var på plats och provkörd. Guy och Karen kom tillbaka från USA och vi hade avskedskalas med dem. De skulle söderut till Tasmanien, över till Nya Zeeland och vidare österut. Victoria på kontoret hade bakat en kaka till oss och vi sa farväl och lämnade Cammeray Marina. Först seglade vi runt ett par dagar i Sydney och fick några soliga och fina dagar med bad från Hokus Pokus. En dag fungerade inte autopiloten men vi fick kontakt i en verkstad intill Fish Market som kunde hjälpa oss. Efter ett par dagar och 100 dollar extra för förtur hade vi elektronikboxen på plats igen och vi kunde sätta kursen norrut.

Den förste mars lämnade vi Sydney och seglade till Broken Bay som också är ett stort innanhav. Här är det glassigare än i Sydney och det finns massor med båtar och flera marinor. Kylaggregatet som vi nyinstallerat i Nya Kaledonien började bråka så nu var vi på jakt efter en kylmekaniker. Att ha telefon ombord är ett måste. Vi kom på eftermiddagen in till Pittwater och vi lade till vid en ponton till en glassig båtklubb som heter Royal Prins Albert Yachtclub. Det stod: endast för klubbmedlemmar. Vi är medlemmar i många klubbar så vi tog platsen. Jag gick till det fina klubbkontoret med en reception som en banks huvudkontor. Jag sa att vi är från Sverige och att vi hade lagt oss vid C bryggan och frågade om hon kände till en bra kylreparatör. Receptionisten kallade på en man som hälsade oss välkomna och frågade hur vi hade hittat till deras klubb. Han visade mig omkring i lokalerna och restaurangen och toaletter och duschutrymmena och gav mig en nyckel så jag kunde komma in på kvällen när det är stängt. Jag fick ett telefonnummer till en reparatör. Sedan följde han med och såg till att vi fick ström och vatten och sa att vi kunde få ligga vid platsen några dagar. Första natten slapp vi betala. Ulla och jag gick tillbaka till klubbhuset och nu var det jag som guidade. I bottenvåningen var det kontor och reception, toaletter och stora duschutrymmen samt en tvättstuga. Restaurangen hade en stor altan som vette mot flytpontonerna. På andra våningen låg det en stor bar med många sköna sittgrupper där klubbmedlemmarna kunde slappna av med en drink efter en hård dags seglande. Det finns bibliotek med marin litteratur i snygga bokhyllor med glasdörrar. I ett av rummen finns ett biljardbord. Det finns också en enorm samlingssal som heter Admiral Cup, här finns det dansgolv och en bar. Klubbmedlemmarna får använda salen gratis till bröllop och andra festligheter. Intill ligger en restaurang som öppnas på kvällen. På en vägg var en sten uppsatt och den hade en inskription som på en gravsten där det var inhuggit: This stone was set by the Prince Philip. Duke of Edinburgh on 15th May 1968. Philip och jag har nu samma klubbslips men jag noterade att han inte bar den nu på bröllopet.

Jag fick tag på en kylkille och han lovade at komma nästa morgon. På kvällen gick vi givetvis till klubben och tog en drink. Nästa morgon kom reparatören och tog med sig ett litet kretskort som reglerar hastigheten på fläkten. Nästa morgon kom han tillbaka med det reparerat och vi betalade endast 50 dollar. När vi sedan gick till restaurangen och tog en kopp kaffe kom en dam fram till oss och bjöd oss till ett bord där det satt fyra par. De hade hört om oss från receptionen och blev intresserade av oss. De var seglare liksom alla i klubben och vi hade en trevlig stund. De skulle segla till en ankarvik och undrade om vi ville göra dem sällskap. De skulle bara fixa några saker först. Vi sa att det gör vi gärna och vi stack iväg och gick tre timmar upp i en flod. Vädret var blåsigt och dålig med regn. Vi blev ensamma för de kom inte men vi fick en fin kväll i stilla vatten. Dagen efter kom en av båtarna och beklagade att de inte kom men de hade vikit för vädret.

Vi seglade runt i Broken Bay och gjorde några ankringar. På vissa ställen låg det massor med klubb och privata bojar. Dessa var livligt frekventerade på helgerna men annars var det bara att hugga en boj och flytta sig om ägaren kommer. Det finns även några public som man fick ligga vid i 24 timmar annars blev det fine som det stod på dessa bojar. Det var aldrig någon som kollade så ibland låg vi flera dygn. En dag kom det en man i gummibåt från en intill ankrad segelbåt. Han hälsade på oss och var nyfiken på Hokus Pokus och vi talades vid en stund. Han skulle segla vidare till Port Stephens som ligger i en annan flod/innanhav. Vi sa att vi hänger på om det var ok för honom och han sa att det skulle vara trevligt. Vi bestämde att gå klockan fem på morgonen om två dagar. Vi skulle vidare till en annan ankring och bestämde träff vid en annan ankring närmre mynningen. Det var bra att göra följe med en som känner vattnen för det är 80Nm till Port Stephens och det är en flodmynning med trösklar och att ta hänsyn till tidvatten och eventuellt mörker.

När vi träffades igen bjöd vi ombord Bob och Fran och vi hade en trevlig pratstund. En segelbåt kom in i viken och gick fram till oss och önskade oss välkomna i Australien och inbjöd oss till Pot Lock på stranden. De var från samma segelklubb som bjöd oss på fest när vi kom till en ankring i Sydney. Vi åkte alla in till stranden där det fanns en allmän grillplats med tak över. De var mycket intresserade av vår segling. Det är ett naturvårdsområde och på gräsmattan bredvid fanns det ett trettiotal kängurur. Bob berättade att han var en pensionerad sjöofficer, närmare bestämt kapten. De hade haft en liten ranch men sålt den och byggt ett hus vid Port Stephens och vi var välkomna att följa med dem hem. De har huset alldeles vid vattnet med båten i boj alldeles utanför. Vi bestämde avsegling klockan fem nästa morgon. Vi satte klockan på ringning och förstod att sa vi fem så var det fem. Klockan fem tog vi samtidigt in våra ankare och gick i mörker mot mynningen. Australiens ostkust har en stark sydgående ström på ibland tre till fem knop som vi fick glädje av när vi seglade ned till Sydney. Om man går nära kusten, cirka en sjömil ut så kan man slippa strömmen och ibland även få en nordgående ström på en knop. Det gäller att följa med in i inbuktningarna och om man får motströmmen så gå in mot land. Detta fungerar utmärkt. Vi seglade lika fort men vid en stor bukt gick han in och slickade land medan vi gick rakt över och plötsligt stack han iväg och vi fick gå in för att komma loss. Vi kom fram på eftermiddagen och ankrade i en vik och hade fått fast våra ankare när ett oväder kom in från fel håll alltså rätt in. Det åskade och dundrade och regnet öste ned men vi satt fast ordentligt och nästa morgon var det hyggligt väder. Vi fortsatte längre in i floden men då det blåste för mycket gick vi in i en skyddad vik och de fortsatte till sin boj. Nästa dag hade det lugnat sig så vi tog dingen till deras hus och lade till vid deras brygga. Deras båt ligger vid boj då det är ett utsatt läge och på grund av tidvatten. I sluttningen ovanför bryggan hade de byggt ett jättefint hus och det var byggt så att man såg vattnet från alla rummen och med en härlig altan framför. Bob och Fran körde oss till ett köpcentrum där vi stockade upp förråden och sedan körde runt en sväng och visade omgivningarna. Vi hade trevligt med dem i ett par dagar men skulle vidare norrut. Åter ett farväl med trevliga och generösa människor.

Nu satte vi kursen till Coffs Harbour som ligger 163Nm norrut. Det är en lång kust med inget skydd och få möjligheter att gå in. Det finns några grunda floder men som är svårt att gå in i med vårt djup. De som skall gå in eller ut måste göra det vi högvatten och med endast lite pålandsvind. I flodmynningarna är det sandtrösklar som flyttar på sig och det är farligt att gå in utan lokal kännedom och endast under rätt väderförhållanden. Coffs Harbour är en allvädershamn men man får vara beredd på att gunga ordentligt när man går in eller ut. Att komma i mörker är inget problem.

När vi kom genom inloppet till Coffs Harbour såg vi ett par som vinkade uppe på den höga ön om styrbord och vi såg i kikaren att det var Thomas och Kerstin (Freyja) och det visade sig senare att de tagit kort på oss i den grova sjön. De hjälpte oss med förtöjningarna. Det var roligt att träffa dem igen. De hade köpt en bil och de hjälpte oss med transporter och vi passade på att fylla förråden med tunga saker. En dag åkte vi alla till Indian Curry Festival i Woolgoolga och intog så klart indisk mat.
Jag frågade om båtvarvet kunde ta upp Hokus Pokus på land då slipen var ledig och vi blev lovade nästa dag på morgonen vid högvatten. Nu blev det inte så för de skulle först ta upp en brunnen fiskebåt som skulle lastas på en trailer. Det tjorvade för dem så vi kom upp först dagen efter. Vi körde in i en vagn på räls och sidostöttorna fixerades. Varvsägaren stod på ena sidan av vagnen på en bräda mellan styrbords stöttor. Han stod med vatten upp till knäna. När vi säkrats visslade han till en annan man vid vinschen att börja uppdragningen. Vi gick mycket majestätiskt och sakta upp på slipen, sedan växlades vi till sidan där vi parkerades fortfarande på vagnen. Vi var kvar ombord hela tiden. En högtryckstvätt stod riggad och jag kunde börja rengöra botten. Den var ganska ren och inga snäckor men vi har lång segling framför oss till Sydafrika så vi vill ha en snabb botten. När jag var klar med tvättningen byggde gubbarna en ställning med gångplank runt Hokus Pokus så jag fick en bekväm ställning när jag tvättade och polishade sidorna. Vanligtvis får man leta runt på varven efter att ha något att stå på. Vidare bar de fram en lång stege så vi kunde klättra upp i båten. Vi har aldrig tidigare upplevt en sådan hjälpsamhet och service.

Uppe på land hade vi en fin överblick över hamnen från sittbrunnen och en dag såg vi den stora polisbåten hade väldigt bråttom ut. Efter ett par timmar kom den tillbaka med en stor motorbåt långsides som låg tungt i vattnet. Under tiden blev det aktivitet på varvet och en vagn gick snabbt i sjön. Motorbåten trixades på plats samtidigt som polisbåten pumpade vatten ur den. Motorbåten kom så sakta upp land och det rann vatten från botten på skrovet. Det var en träbåt och den hade spruckit när den gick hårt i den grova sjö och hade sjunkit om inte polisbåten hunnit fram med pumparna. Den hade fått så mycket vatten att de båda motorerna stod under vatten. Den hade spruckit på flera ställen och fått knäckta spant. De var på väg till Melbourne från Guldkusten men resan fick sitt slut här. Reparation skulle bli för kostsam så det skulle bli skrotning. Ägaren och hans vän packade sina väskor och reste hem och de tömde frys och kyl på mat och gav det till oss.

Det fanns ingen svart bottenfärg på varvet så nu har Hokus Pokus en vacker turkosblå klänning. Bottenkranen till Pandageneratorn behövde bytas men det visa sig vara en seg en. Den sitter långt ned och väldigt svåråtkomligt att nå den med lämpliga verktyg och den satt stenhårt. Efter många ihärdiga försök frågade jag Thomas om råd och vi bestämde oss för att kapa den, Thomas kom åt med en borrmaskin med kapskiva. Det visade sig att kranen var limmad i gängorna. Genomföringen var tillräckligt lång så vi fick på en ny kran. Detta arbete försenade oss en dag extra på slipen. Vi hade tur med vädret för när vi var klara så öste regnet ned och regnet fortsatte i flera dagar. Det kändes skönt att vara klar med botten så nu behöver vi inte tänka mer på det.

Vi lämnade Coffs Harbour och seglade vidare till Southport. Det fick bli en nattsegling för det är 155Nm och vi hade tidvatten att ta hänsyn till och vi ville passa slack högvatten så det blev som vanligt tidig purrning vilket Ulla är mycket förtjust i. Vi kom fram klockan ett dagen efter och tajmade högvatten precis. Nu visade det sig att man grävt en ny infart med breakwater pirar på båda sidor så insegling var betydligt säkrare. Seglingsbeskrivningarna är dåligt uppdaterade så sjökortet stämmer inte alltid med verkligheten. Vi kom in i lä och ankrade i lugnt vatten förutom tidvattnet som åker fram och tillbaka. Nackdelen är att när det regnar så ligger vi till sjuttiofem procent med vinden in akterifrån även om det tar i. Vi är nu inne i Gold Coast Seaways som går innanför South och North Stradbroke Islands. Här är det mycket grunt och vi snirklar mellan prickarna och det gäller att ta rätt led för vi är för djupgående. Vid ett par passager måste vi invänta högvatten och ändå så släpar vi på botten på ett par ställen. Vid södra delen ligger längs stränderna många flotta villor med privata pontonbryggor med stora motorbåtar förtöjda. Här ligger också många fina semesteranläggningar. Det är sandbankar överallt och vissa med mangrove träd och de flesta reven ser man inte på grund av det grumliga vattnet. Tidvattnet rör upp ordentligt. Det började regna och sikten blev dålig och vi skulle under en kraftledning som skulle ha en höjd på 20,3m vid högvatten och vi är 19,6m inklusive antenner. Vi hade högvatten på nedgång och vi passerade. Hur mycket vi hade till gott kunde vi inte se för nu var sikten urusel men vi gick fria. För säkerhets skull stängde vi ned VHF:en.

Idag bakade vi lingonbröd under gång. Det var ett bakpaket vi köpt på Ikea och vi gjorde ett undantag och åt varma brödskivor med smör på, det var kalas. Vi gick in till en båtklubbb/marina i Manly. Här hyrde vi en bil och körde runt en sväng i omgivningarna och sedan till IKEA för påfyllning av sill och kaviar. Nästa dag tog vi tåget till Brisbane och promenerade längs floden och genom en fin botanisk trädgård. Vi stannade till vi en servering vid floden och intog en god lunch. Överallt vart det rent, snyggt och nymålat. Vi frågade servitrisen hur högt vattnet varit vid översvämningen och hon sa upp till innertaket. Det var fantastiskt hur de hunnit återställa allt på bara tre månader.

På en skylt i Manly gjorde man reklam för Mama Mia på en utomhusbio. Vi traskade den långa vägen från marinan med ett par hopfällbara stolar. Ett stort tråkigt moln med lite regn visade sig men vi fortsatte fram till parken vid vattnet där filmen skulle visas. När vi kom fram mötte vi en massa människor och vi fick reda på att föreställningen var inställd då de inte ville riskera utrustningen. Det fick bli varsin flat white på ett kafé istället. Stolarna var tyngre på hemvägen. Molnet hade försvunnit och det blev en helt underbar varm och härlig kväll.

Vi fortsatte vidare till Mooloolaba. När vi kom fram grillade vi revben. Vi träffade Robert och Carmen (Caminata) och Peter (Sabbatical) nästa dag och vi åt en gemensam lunch på en restaurang. En kväll var det jazz på Surfers Club och vi gick dit tillsammans. Delar av det engelska bröllopet såg vi nästa dag på samma ställe. Vädret blev bättre och vi fortsatte till Pelican Bay. Det är långt mellan ankringsställena så det blir långa dagsetapper om vi inte vill göra nattseglingar så det gäller att komma iväg när det ljusnar. Det är ljust mellan sex och sex. Vi kom inte iväg förrän halvtio och det straffar sig, vinden var dålig och vi kom inte fram förrän halvåtta och det var kolsvart. Vi hittade fram till ett ställe där vi droppade ankaret. Fläskkotletten intogs inne denna kväll. Natten blev lugn men den förbannade väckarklockan väckte oss klockan halvsex nästa morgon. Det blev frukost till sjöss. Jag hade bitit sönder en tand några dagar tidigare och vi ringde en marina i Urangan och fick ett par telefonnummer till tandläkare. Den första kunde inte nästa dag men jag fick en tid hos tandläkare nummer två till klockan halvtolv dagen efter. Jag ringde till marinan och vi fick en plats. Då vi skulle komma efter stängningsdags fick vi brygg och platsnummer och hon sa att hon skulle hänga nyckeln till grind och toalett i ett kuvert på elskåpet på vår bryggplats ljusgrön C5. Innan hon lämnade dessa uppgifter så ville hon ha vårt kreditkortsnummer.

Det är en lång inseglingsränna till Urangan och det är mycket grunt. Vi borde gå in på högvatten men nu var det inte det så vi släpade tidvis kölen ren i sanden. Här stämde inte sjökortet med verkligheten och vi gick på fel sida om ett gult märke där det skulle enligt kortet var 1,9m, nu var det inte så, vi satte oss ordentligt. Efter lite lirkande kom vi loss men satte oss ytterligare två gånger innan vi tog bojen på rätt sida där det enligt kortet skulle var 1,4m men nu gick det bra och vi kom in i hamnen. Vårt djupgående är 2m. Vi hittade vår plats och kuvertet med nyckeln hängde där det utlovats.

Tandläkaren har sin praktik i en by intill så vi tog en taxi dit. Vi var lite tidiga så vi tog varsin kopp med kaffe på en servering. Här serverade man alldeles enorma hamburgare och på väggen satt det massor med fotografier på kunder med sina enorma hamburgare framför sig. Det stod hur snabbt de satt i sig dessa. Att se fotografierna räckte för att vi skulle bli mätta och med en obehagskänsla i magen. Hos tandläkaren gick det bra och jag var nöjd med att ha fått fixat tanden och tandläkaren var säkert också nöjd för hon tog redigt betalt. På kvällen tog vi en drink på The Boat Club tillsammans med en massa pensionärer men vi var nog bland de yngsta. Det måste ha varit en tjockis klubb för det var alldeles enormt vad en del var överfeta. Vi bestämde oss för att låta väckarklockan ringa halvsex nästa morgon och med frukost under gång. Nu hade vi högvatten och vi gled flott över sandbankarna.

Det här är en större ö än Hisingen. Från Sydney till Darwin är det 2360Nmn. Nu har vi gjort 1000Nm av denna sträcka. Vi räknar med att vara i Darwin i slutet av juli. I början på augusti lämnar vi Australien och vår färdväg blir Cocos and Keeling, Mauritius, Reunion och Durban Sydafrica i november.

Hälsningar
Mats o Ulla