Rodriguez september 2011
Resebrev 28
Översegling från Darwin
Till Cocos Keeling
Till Rodriguez
Vi har kommit till Tipperary Marina efter att ha gått in via en
sluss. Marinan visade sig ligga i en stor uppgrävd bassäng kantad
med villor och egna bryggor. Från kortsidan ligger pontoner som
tillhör anläggningen där de också bedriver marina.
Här slipper vi tidvattnet som är över fem till sex meter.
Det är verkligen glassigt och ombonat. Här skall vara orkansäkert.
Det finns en restaurang ett café, toaletter med duschar och en
stor tvättstuga. Man är mycket vänliga och gillar seglare.
Keith som sköter det dagliga i marinan och slussen är själv
långseglare men gör ett uppehåll ett par år för
att tjäna lite nya pengar. Vi hade en enorm tur som fick en plats
i den överbokade marinan utan att ha gjort en reservation. De flesta
som låg där känner vi så vistelsen blev mycket social
med sundowners i båtar och på land. Vi är medlemmar i
den engelska klubben OCC (Ocean Cruising Club). En kväll hade vi
klubbfest. På måndagar är restaurangen stängd och
då passar vi på att ha sammankomster med BBQ Pot Lock och
vi äter och dricker tillsammans. Några har musikinstrument
och vi sjunger tillsammans eller försöker i alla fall. Ibland
hinner inte musiken eller några vid borden intill med och ibland
sjunger vi samma sång. Stämningen är alltid på topp.
En dag blir vi inviterade till födelsedagskalas, det är Pablo
(spanjor) som gastar den engelska båten Invictas Reward han fyllde
tjugufem år. Vi skulle mötas på bryggan vid marinakontoret
där det finns en grillplats med bord och stolar. Alla gästerna
hade kommit och vi såg vissa förberedelser men fick höra
att Pablo kanske var och duschade. Efter en halvtimma dök han upp,
i alla fall gick han direkt ned i båten och efter en stund dök
skepparen och Pablo upp ur ruffen balanserande på en stor plastbalja
med Sangria nästan upp till kanten. De lyckades komma iland med de
mesta av innehållet kvar i baljan. Det var så mycket Sangria
så det räckte hela kvällen och blev dessutom över.
Sötsmaken tar några dagar att bli av med i munnen. Sedan skulle
vi bli bjudna på Paella, en riktig Paella tillagad på spanskt
vis. Det var tur att vi hade ätit innan vi kom för Pablo började
först efter ett par timmar. Det kom fram en jättestor rundbottnad
gryta som han satte på grillen. Han sa att i Madrid hade de inte
bråttom och att göra Paella tar tid. Nu vet vi också
det för det tog ett par timmar innan vi serverades. Vi hade kul under
tiden men leden glesnade. Till sist serverades Paellan. Under tillagningen
berättade Pablo i steg för steg tillredningen för att avslutas
med att lägga i hela räkor, kräftor och musslor. Det smakade
inte fy skam men Pablos inlevelse var större än smaken. Skepparen
heter John var inte stor till växten och han berättade att han
tidigare varit jockey.
Det blev lite mycket med kalas, vi gjorde annat också. Hokus Pokus
kräver vår närvaro och ständiga uppmärksamhet.
Vi seglar långa etapper och sjön sliter mer än den suger.
Det är alltid en lista med att göra och ibland tror man att
man är ikapp men så är det inte. Sen beror det också
på ambitionsnivån. Det första vi gör när vi
kommer till en marina eller ankringsplats är att ta reda på
var saker och ting finns och det brukar inte vara den närmsta vägen.
De vanliga frågorna är: var finns diesel, tvättmöjligheter,
slaktare, supermarket, var fylla gasol, var ligger chandlern, järnaffären,
elektronikgubbar, segelmakare, Volvo Penta reservdelar med mera, med mera.
Nu har vi det kritiskt med den strejkande autopiloten. Den har bråkat
hela vägen från Sydney med en hel del styrande för hand.
Nu är det sista chansen och problemet måste bli löst för
nu har vi öppet hav i sextusen sjömil över Indiska Oceanen
med endast några stopp på vägen utan reparationsmöjligheter.
Vi har haft flera Raymarine killar ombord men man hittar inte felet. Fel
som kommer och går och inte uppstår när de felsöker
är jättesvåra. Vi fick ombord en ny kille som heter Wayne
och han fann ett litet läckage på hydraulcylindern och hydraulpumpen.
Vi var nästintill desperata och sa ”change the whole bloody
dam shit how much and when” ? Han kollade med agenten i Sydney och
de hade inte delarna utan måste beställa från England
och de får leveranser per båt och de beställer varje
onsdag och nu var det torsdag. Jag frågade, kan de inte skicka delarna
direkt till Darwin, nej det går agenten inte med på. Att skicka
större paket från Sydney till Darwin är som på guldruschens
tid, det tar evigheter och sker med bil eller järnväg men först
skall det genom tullen och det tar en vecka. Darwin är ödemark.
Först kommer Sydney sen kommer ingenting sedan ingenting och sedan
till Aboriginland till Darwin. Det tar fyra till sex veckor. Jag ringde
till Raymarine i Billdal, nästan grannar med oss, men de hade inte
heller i lager och dessutom var det semestertid och vi visste inte om
Raymarine i England hade delarna i lager.
Efter mycket dividerande och för att hålla Wayne på plats
fick vi nästan surra honom vid masten för han var överbokad
på grund av Indonesian Rally som skulle starta om tio dagar och
det var över hundra båtar och många hade problem. För
honom var det en ny guldrusch. Det slutade med att vi beställde en
utrustning som är tillverkad i Australien och dessutom 25 procent
billigare, man måste tänka på posenten Helge. Leveranstiden
utlovades till tio dagar. Nu var det bara att hålla tummarna och
vänta. De flesta båtarna som skulle vidare bland annat Lovisa
och Panacea lämnade och seglade till Cocos Keeling.
Vår topplanterna three colour med ankarlampa som sitter längst
uppe på masten hade gått sönder så vi köpte
en ny LED och jag gick upp i masten väl förberedd med alla verktyg
och elkopplingar, vulktejp och vulkspray och borrmaskin för nu skulle
jag bara upp en gång. Att göra jobb längst upp och arbeta
över huvudet om man dessutom är van att arbeta med huvudet ställer
till viss obekvämhet. Allt hade funkat men fästet passade inte
så jag blev tvungen att gå upp två gånger. Å
andra sidan har man en alldeles förträfflig utsikt däruppe
tjuguen meter över havet och jag passade på att ta några
foton över marinan.
Vi hade läst i en pilot (guide bok för långsegling) att
i Darwin finns inte mycket av service och bunkring för långseglare.
Man får ta dessa böcker med en nypa salt för böckerna
är gamla och tio femton år senare så har det hänt
massor. I Darwin skall ha skett en enorm utveckling de sista åren
och det fick vi ta del av. Här finns det mesta och om det inte finns
så tar det bara tre fyra veckor att få det hitskickat. Vi
var glatt överraskade och trivdes gott här. Vi hyrde en bil
och körde omkring och nu hittar vi bra även här. Vi har
investerat i en liten färddator vilket gör det enklare att hitta
adresser och nu får Ulla begära ordet för nu är det
en annan dam som talar om hur jag skall köra och hela tiden och oftare
än Ulla talar den lilla damen i färddatum ”you are over
the limit”, hon till och med avbryter sig själv mitt i en mening
”you are over the limit” varpå jag ibland fräser
”knip igen båda två”. En trevlig upplevelse var
när vi åkte på en tur till en flod där vi steg ombord
på en tvådäckad katamaran och ut till krokodilerna. En
besättningsman hade en lång pinne där han i ett snöre
fäste en bit gris. Båten körde intill en krokodil som
mötte oss och besättningsmannen lekte med grisbiten över
huvudet på krokodilen. Den var emellertid cool och låg bara
och iakttog köttbiten för att plötsligt göra ett hopp
rätt upp i luften varpå besättningsmannen drog upp så
att krokodilen missade. Detta fortgick några gånger tills
den tog betet. Det luriga med krokodiler är att de inte jagar för
att de är hungriga utan för att de kan. De kan ligga och iaktta
under lång tid och ligga blickstilla för att sedan göra
ett blixtanfall. Sedan åkte vi runt och matade flera krokodiler.
Vår nya hydraulik levererades som utlovats efter fler påstötningar.
Jag ville inte montera den själv fast jag kan för vi ville köpa
en färdig funktion vilket jag senare ångrade. Man är själv
sin bästa dräng.
En dag var det årets ölburksrace. På stranden byggdes
flytetyg gjorda med tomma ölburkar. Några kom med färdiga
skapelser. Det finns tydligen inga regler hur de skall se ut. Tävlingen
skedde i flera steg och heat. Det mest spektakulära var när
de tävlade om att komma fram först och alla medel var tillåtna.
Man hade förberett med vattenfyllda ballonger med färgat vatten
och vattenpumpar. Flera tillbringade tiden i vattnen med att sänka
varandras båtar. Det var en folkfest och hela den långa stranden
var packad med folk. Intill var det massor med stånd där det
erbjöds det mesta av krimskrams, spunnet socker, glass och matstånd
och givetvis öltält. Vi var kvar hela dagen och till vår
förvåning var stranden helt ren från skräp på
kvällen. Det var endast några få som lämnat skräp
efter sig. Australiensarna håller snyggt och kastar inte skräp
efter sig som är vanligt i Sverige.
Söndagen den 24 augusti firade vi fyrtiofemårig bröllopsdag
med middag på Yachtklubben, menyn var inte så stor så
det fick bli grillad kyckling med flied lice, det är kineser som
driver restaurangen. Marinan tömdes och båtarna flyttade ut
till ankringsplatsen i Funny Bay där avskedsfesten på yachtklubben
och starten på Indonesien Rally skulle gå av stapeln tre dagar
senare.
Avseglingsdagen kom och nästan alla drog upp sina ankare och snirklade
runt tills statskottet gått varefter cirka hundra båtar försvann
i väster. Många av våra vänner som gick med rallyt
defilerade förbi oss och vinkade. Det kändes sorgligt för
här skildes vi från vänner vi tycker om och har umgåtts
med i flera år och vi kommer inte att träffas igen. Vi låg
nästan ensamma kvar mitt i viken och det blev ödsligt. Flera
båtar som vi som skall runda Cape Good Hop och Kapstaden hade stuckit
iväg några dagar tidigare men vi blev kvar för problemet
med vår autopilot. Vi passade på att byta ut vår trasiga
AIS.
Så en dag var vi färdiga. Den nya hydrauliken var monterad
och vi stack ensamma iväg med kursen satt på Cocos Keeling.
Efter att ha seglat i 25 Nm bråkade autopiloten igen och gick ur
kurs vilket upprepades flera gånger. Det var tur att vi befann oss
till havs för jag utstötte flera fula ord högt några
gånger och sedan vände vi och seglade tillbaka till Funny Bay.
Först ringde vi tullen och berättade att vi inte kommit iväg
och fick klartecken . Sedan ringde vi vänligt till Wayne på
Raymarine och bad honom komma ombord men då det var fredag eftermiddag
och kunde han komma först på måndag morgon. Jag hämtade
Wayne med dingen och han följde med oss ut för att testa autopiloten.
Efter många om och men hittade han ett elfel. Vi har både
12 och 24 volt ombord. Den tidigare ägaren hade en gång bytt
autopilot och från 24V till 12V. En kabel som signalerar till hydraulpumpen
låg kvar på 24V varför reläet blev överhettat
och transporterade värme till hydraulpumpen. Där visade sig
felet vara.
Nu var vi klara för avsegling igen och nu ville vi verkligen iväg.
Till Cocos Keeling skall jag purra Ulla 34 gånger och hon skall
purra mig lika många gånger.
Nu har vi 1965Nm till Cocos Keeling och vi seglade i en lugn läns
på ett slätt hav. Hela Australien gav oss sjölä.
Framåt kvällen grillade vi revben som vi först kokat i
tryckkokaren. Det smakade mums och köttet lossade lätt från
benen. Till detta serverades bakade potatis. Till förrätt hade
vi skaldjurssallad. Natten blev lugn vilket är bra för det tar
ett par dagar att komma in i rytmen med sjörullning och sömn.
Vi befinner oss nu på Timor Sea och vi har riggat båda bommarna
och seglar wing to wing. En natt kom en stor sjöfågel och satte
sig på en bom och där satt han kvar hela natten. Flera gånger
de följande dagarna kom det ett flygplan som ropade upp oss på
VHF . Det är Coast Guard som kontrollerar gränsvattnet. De frågar
var vi kommer från och vart vi skall och var båten är
registrerad, sedan tackar de för upplysningen och önskar oss
en bra dag. Vissa plan tar oss på AIS.
Ibland när jag sitter i sittbrunnen kommer det något som luktar
gott, då är det Ulla som bakar bröd och jag väntar
otåligt på att brödet skall svalna. Sedan blir det fest
på varmt bröd med smält smör. Ibland får vi
besök av delfiner som leker i bogsvallet, flygfisk finns det gott
om och en hel del sjöfågel. Nu får vi några dagar
med kraftig sidosjö som inte är så där helt behaglig
och det blir svårt att förflytta sig på båten och
matlagningen tar längre tid. Det är också lite jobbigt
att äta för allt far omkring. Vår kyl och frys är
välfylld med god mat så vi har det bra ombord. Vi läser
mycket och har fullt upp med att inte göra någonting. När
vi sitter och har det som mest skönt och avslappnat så vrider
vinden och vi tvingas arbeta lite. Vi ligger långt efter de andra
båtarna men vi har radiokontakt. De ligger över 1000Nm före
oss. Det är Lovisa, Panacea, Wombat of Sydney, Rhythm, Chaotic Harmony,
Empire och sedan Horizon med flera. Dagarna rullar på och vi har
sjön med oss och vi har en mycket fin segling och gör hyggliga
dygnsetapper. Vi möter nattetid fiskebåtar från Indonesien
och när vi ser mer än ett ljus känns det bättre för
ibland kommer de riktigt nära och vi vet inte vad de vill.
På badplattformen sitter vi när det är lugnt och skopar
vatten på oss efter en ordentlig intvålning annars duschar
vi på däck. Vi har inte förstått vitsen med att
duscha på toaletten. Vatten skall man ha på utsidan båten.
Endast Gud ser oss och blir han generad så lägger han dit några
moln. En dag hittade jag Kängurubiff i frysfacket så den hamnade
på grillen. Kängurun fick ersätta den stora Wahoo som
vi tappade när han nästan var över mantåget. Det
var en grann sak på över metern. Den hade kämpat så
huvudet nästan var av. Autopiloten kämpar på bra och den
är starkare än den tidigare men dra mer ström. Får
man något positivt så måste det betalas.
Det är konstigt men fram kommer man alltid på natten och på
Cocos Keeling är det dagljus som gäller. Sjökorten stämmer
inte och finns inte fyrljus in till ankringsplatsen. Vi fick hålla
igen på farten och klockan sju på morgonen gick vi in genom
revet och upp till ankringsplatsen. Panacea hade hissat signalflaggorna
för att hälsa oss välkomna. Vi droppade ankaret och låg
nu i en oas, i lä av en palmklädd ö med fin sandstrand.
Ön heter Direction Island och är obebodd. Här ligger vi
tillsammans med tio andra båtar, alla våra nya och gamla vänner
som alla kommer att segla runt Sydafrika.
Vi ropar upp myndigheterna och det kommer i en gummibåt från
Home Island som ligger intill och är Port of Entry för Cocos
Keeling. Det finns inte vatten så det räcker att gå dit
eller till huvudön West Island. Hela Cocos Keeling är som ett
stort o med öarna runt om på revet. Vi har en mycket bra ankringsplats
bakom Direction Island med klarblått och kristallklart vatten. Småhaj
upp till ett par meter kommer och hälsar på oss varje dag men
ingen tog någon tugga av oss. Båtarna hade redan lärt
känna varandra och det var grillaktiviteter eller sammankomster nästan
varje dag och vi kom snabbt in i samvaron. Vi tog dingen till Home Island
som ligger ett par sjömil från Direction Island. Det är
ett litet samhälle med 500 invånare, mest muslimer som bor
här. Det finns ett par små affärer med begränsat
på hyllorna. Båten var försenad så det fanns inga
ägg och potatis. Diesel och bensin var också slut. Vissa saker
kom en dag med flyg (småflygplan) så potatisen kostade 100
kronor kilot. I taxfreebutiken vid flygplatsen på West Island var
öl och starkvaror slut. Nu går det ingen nöd på
oss för mat finns det alltid det är bara det att man äter
kanske inte det man vill ha utan det som finns men lyckan på sådana
ställen är att vi ibland kan göra fynd på något
som ibland kan vara alldagligt. Att hitta några fina potatisar eller
en god köttbit eller varför inte ett fint kålhuvud eller
en bit ost.
Eivind och Heidi på den norska båten Empire tillverkade en
bräda med de inbrända båtnamnen Hokus Pokus, Lovisa, Panacea
och Empire som vi med pompa och ståt hängde upp tillsammans
med en svensk och en norsk flagga bredvid de andra skyltarna på
stranden.
En liten sago ö som heter Prison Island är som en dröm.
Det är långgrunt och ön är pytteliten med en dunge
av palmträd och kritvit pudersand runt om. Här går vi
och strosar i sanden och överallt springer granna snäckor och
gömmer sig i sina hålor när vi passerar. Vi söker
skydd under palmerna för den stekheta solen. I ett litet sund mellan
reven hoppar vi i med cyklop och snorkel och tidvattnet driver oss fram
och vi behöver inte anstränga oss när vi glider fram i
vattnet och tittar på koraller och färggranna fiskar. Man måste
passa på när det nästan är slack vatten för
annars går det för fort. Men en fördel ger en nackdel
och det är när vi skall ta oss tillbaka mot strömmen. Simmar
vi lite till sidan så är strömmen inte fullt så
stark.
En dag kommer ett fartyg som ankrar upp innanför mynningen och sedan
påbörjas en febril aktivitet när fartyget skall lossas.
Ut bogseras en stor pråm som sedan lastas med containers. Den ligger
i flera dagar och containerna bryts på kajen och efter några
timmar så fylls hyllorna i affärerna och priserna sjunker betydligt.
Nu kostar ett kilo potatis bara några kronor kilot. För att
komma till West Island tar vi en liten färja från Home Island.
Att ta dingen hit är för långt och för guppigt. Vi
har passadvindar på mellan 15 och 25 knop och mitt i ”bassängen”
går det vågor. Här på West Island finns inte många
muslimer och utbudet i affären har utökats i frysdisken och
här finn öl och vin men inte i taxfree butiken för hit
har inte varorna kommit ännu. Annars finns inte mycket att göra
här, här ligger endast några få små resorts.
Hit kommer man inte för att hålla igång utan ta det lugnt
och skönt, åka ut på dyk eller fisketurer eller bada
och snorkla.
Här är underbart att vara och vi har en trevligt och givande
samvaro med våra båtgrannar men efter fjorton dagar är
det dags att segla vidare. Nästa förtöjning blir Rodriguez
och dit har vi 2000Nm och cirka 15 dygns segling. Diesel har vi skeppat
via dinge och vatten gör vi själva. Kylen är packad och
vinden går år rätt håll. Lovisa och Panacea lämnade
en vecka tidigare men vi var fyra som gick samtidigt, Blue Callaloo, Horizon,
Chaotic Harmony och Hokus Pokus. När vi seglat igenom revet kom det
fyra stora delfiner som försökte säga välkomna tillbaka
till Cocos Keeling. Vi fick en fin segling fast först ett par dygn
med sjö från sidan. Vi fick en fin gulfenad tonfisk på
tre kilo. Det skall vara den finaste tonfisken, den har ljust kött
och den exporteras till Japan för Sushi. Det är bara att frysa
in den och sedan tina den och skära i tunna skivor som vi doppar
i soja och kanske lite Wasabi, mums mums. Sedan gjorde vi bland annat
en mycket god fisksoppa.
En natt ropade jag upp ett fartyg från Singapore som jag tyckte
kom i kollisionskurs och frågade om han såg oss på AIS
vilket han bekräftade. Efter en stund ropade han upp oss och frågade
vart vi var på väg och var vi kom ifrån och vi hade en
trevlig pratstund. Han var mycket intresserad av vår seglats. Då
vi kan se båtnamnen på AIS så är det lättare
att få kontakt. Vi ropar bara upp båtnamnet.
Vi fick återigen en fin segling med fin vind, kraftiga squalls ibland
med regn men den mesta tiden perfekt segling i vindar mellan 15 till 25
knop. Ett dygn gjorde vi 184 Nm. Vi hade en bit med kraftig sjö och
den norska båten Empire fick en sjö över sig och massor
med vatten in i båten genom en öppen däckslucka. Någon
sjömil utanför revet på Rodriguez möttes vi av fyra
till fem Knölvalar som hoppade ur vattnet vid sidan om oss. Det var
en härlig syn men svårt att fånga på bild för
allt går mycket fort och kameran låg inne i båten.
Efter fjorton dagars segling gick vi in i hamnbassängen på
Rodriguez. Hamnkajen ligger helt öppen men omgiven av rev med en
utsprängd kanal genom revet. I den lilla hamnbassängen får
man ankra. Vi ropade upp myndigheterna och de kom ut i en gummibåt
med personal från Customs, Health, Coast Guard samt Immigration.
Det kryllade av folk ombord men som tur var det slutet på arbetsdagen
varför de hade brått för att komma hem. Som på de
flesta ställen så är man vänliga och artiga. Är
man artig och vänlig så blir man själv väl bemött
och man kan få en trevlig pratstund och få lite information.
Nu i skrivandets stund är vi på Mauritius men om denna ö
och Rodriguez blir det i nästa resebrev.
Hälsningar
Mats o Ulla
|