Rodriguez september 2011

Resebrev 28

Översegling från Darwin
Till Cocos Keeling
Till Rodriguez

 

 


Vi har kommit till Tipperary Marina efter att ha gått in via en sluss. Marinan visade sig ligga i en stor uppgrävd bassäng kantad med villor och egna bryggor. Från kortsidan ligger pontoner som tillhör anläggningen där de också bedriver marina. Här slipper vi tidvattnet som är över fem till sex meter. Det är verkligen glassigt och ombonat. Här skall vara orkansäkert. Det finns en restaurang ett café, toaletter med duschar och en stor tvättstuga. Man är mycket vänliga och gillar seglare. Keith som sköter det dagliga i marinan och slussen är själv långseglare men gör ett uppehåll ett par år för att tjäna lite nya pengar. Vi hade en enorm tur som fick en plats i den överbokade marinan utan att ha gjort en reservation. De flesta som låg där känner vi så vistelsen blev mycket social med sundowners i båtar och på land. Vi är medlemmar i den engelska klubben OCC (Ocean Cruising Club). En kväll hade vi klubbfest. På måndagar är restaurangen stängd och då passar vi på att ha sammankomster med BBQ Pot Lock och vi äter och dricker tillsammans. Några har musikinstrument och vi sjunger tillsammans eller försöker i alla fall. Ibland hinner inte musiken eller några vid borden intill med och ibland sjunger vi samma sång. Stämningen är alltid på topp.

En dag blir vi inviterade till födelsedagskalas, det är Pablo (spanjor) som gastar den engelska båten Invictas Reward han fyllde tjugufem år. Vi skulle mötas på bryggan vid marinakontoret där det finns en grillplats med bord och stolar. Alla gästerna hade kommit och vi såg vissa förberedelser men fick höra att Pablo kanske var och duschade. Efter en halvtimma dök han upp, i alla fall gick han direkt ned i båten och efter en stund dök skepparen och Pablo upp ur ruffen balanserande på en stor plastbalja med Sangria nästan upp till kanten. De lyckades komma iland med de mesta av innehållet kvar i baljan. Det var så mycket Sangria så det räckte hela kvällen och blev dessutom över. Sötsmaken tar några dagar att bli av med i munnen. Sedan skulle vi bli bjudna på Paella, en riktig Paella tillagad på spanskt vis. Det var tur att vi hade ätit innan vi kom för Pablo började först efter ett par timmar. Det kom fram en jättestor rundbottnad gryta som han satte på grillen. Han sa att i Madrid hade de inte bråttom och att göra Paella tar tid. Nu vet vi också det för det tog ett par timmar innan vi serverades. Vi hade kul under tiden men leden glesnade. Till sist serverades Paellan. Under tillagningen berättade Pablo i steg för steg tillredningen för att avslutas med att lägga i hela räkor, kräftor och musslor. Det smakade inte fy skam men Pablos inlevelse var större än smaken. Skepparen heter John var inte stor till växten och han berättade att han tidigare varit jockey.

Det blev lite mycket med kalas, vi gjorde annat också. Hokus Pokus kräver vår närvaro och ständiga uppmärksamhet. Vi seglar långa etapper och sjön sliter mer än den suger. Det är alltid en lista med att göra och ibland tror man att man är ikapp men så är det inte. Sen beror det också på ambitionsnivån. Det första vi gör när vi kommer till en marina eller ankringsplats är att ta reda på var saker och ting finns och det brukar inte vara den närmsta vägen. De vanliga frågorna är: var finns diesel, tvättmöjligheter, slaktare, supermarket, var fylla gasol, var ligger chandlern, järnaffären, elektronikgubbar, segelmakare, Volvo Penta reservdelar med mera, med mera. Nu har vi det kritiskt med den strejkande autopiloten. Den har bråkat hela vägen från Sydney med en hel del styrande för hand. Nu är det sista chansen och problemet måste bli löst för nu har vi öppet hav i sextusen sjömil över Indiska Oceanen med endast några stopp på vägen utan reparationsmöjligheter. Vi har haft flera Raymarine killar ombord men man hittar inte felet. Fel som kommer och går och inte uppstår när de felsöker är jättesvåra. Vi fick ombord en ny kille som heter Wayne och han fann ett litet läckage på hydraulcylindern och hydraulpumpen.

Vi var nästintill desperata och sa ”change the whole bloody dam shit how much and when” ? Han kollade med agenten i Sydney och de hade inte delarna utan måste beställa från England och de får leveranser per båt och de beställer varje onsdag och nu var det torsdag. Jag frågade, kan de inte skicka delarna direkt till Darwin, nej det går agenten inte med på. Att skicka större paket från Sydney till Darwin är som på guldruschens tid, det tar evigheter och sker med bil eller järnväg men först skall det genom tullen och det tar en vecka. Darwin är ödemark. Först kommer Sydney sen kommer ingenting sedan ingenting och sedan till Aboriginland till Darwin. Det tar fyra till sex veckor. Jag ringde till Raymarine i Billdal, nästan grannar med oss, men de hade inte heller i lager och dessutom var det semestertid och vi visste inte om Raymarine i England hade delarna i lager.

Efter mycket dividerande och för att hålla Wayne på plats fick vi nästan surra honom vid masten för han var överbokad på grund av Indonesian Rally som skulle starta om tio dagar och det var över hundra båtar och många hade problem. För honom var det en ny guldrusch. Det slutade med att vi beställde en utrustning som är tillverkad i Australien och dessutom 25 procent billigare, man måste tänka på posenten Helge. Leveranstiden utlovades till tio dagar. Nu var det bara att hålla tummarna och vänta. De flesta båtarna som skulle vidare bland annat Lovisa och Panacea lämnade och seglade till Cocos Keeling.

Vår topplanterna three colour med ankarlampa som sitter längst uppe på masten hade gått sönder så vi köpte en ny LED och jag gick upp i masten väl förberedd med alla verktyg och elkopplingar, vulktejp och vulkspray och borrmaskin för nu skulle jag bara upp en gång. Att göra jobb längst upp och arbeta över huvudet om man dessutom är van att arbeta med huvudet ställer till viss obekvämhet. Allt hade funkat men fästet passade inte så jag blev tvungen att gå upp två gånger. Å andra sidan har man en alldeles förträfflig utsikt däruppe tjuguen meter över havet och jag passade på att ta några foton över marinan.

Vi hade läst i en pilot (guide bok för långsegling) att i Darwin finns inte mycket av service och bunkring för långseglare. Man får ta dessa böcker med en nypa salt för böckerna är gamla och tio femton år senare så har det hänt massor. I Darwin skall ha skett en enorm utveckling de sista åren och det fick vi ta del av. Här finns det mesta och om det inte finns så tar det bara tre fyra veckor att få det hitskickat. Vi var glatt överraskade och trivdes gott här. Vi hyrde en bil och körde omkring och nu hittar vi bra även här. Vi har investerat i en liten färddator vilket gör det enklare att hitta adresser och nu får Ulla begära ordet för nu är det en annan dam som talar om hur jag skall köra och hela tiden och oftare än Ulla talar den lilla damen i färddatum ”you are over the limit”, hon till och med avbryter sig själv mitt i en mening ”you are over the limit” varpå jag ibland fräser ”knip igen båda två”. En trevlig upplevelse var när vi åkte på en tur till en flod där vi steg ombord på en tvådäckad katamaran och ut till krokodilerna. En besättningsman hade en lång pinne där han i ett snöre fäste en bit gris. Båten körde intill en krokodil som mötte oss och besättningsmannen lekte med grisbiten över huvudet på krokodilen. Den var emellertid cool och låg bara och iakttog köttbiten för att plötsligt göra ett hopp rätt upp i luften varpå besättningsmannen drog upp så att krokodilen missade. Detta fortgick några gånger tills den tog betet. Det luriga med krokodiler är att de inte jagar för att de är hungriga utan för att de kan. De kan ligga och iaktta under lång tid och ligga blickstilla för att sedan göra ett blixtanfall. Sedan åkte vi runt och matade flera krokodiler.
Vår nya hydraulik levererades som utlovats efter fler påstötningar. Jag ville inte montera den själv fast jag kan för vi ville köpa en färdig funktion vilket jag senare ångrade. Man är själv sin bästa dräng.

En dag var det årets ölburksrace. På stranden byggdes flytetyg gjorda med tomma ölburkar. Några kom med färdiga skapelser. Det finns tydligen inga regler hur de skall se ut. Tävlingen skedde i flera steg och heat. Det mest spektakulära var när de tävlade om att komma fram först och alla medel var tillåtna. Man hade förberett med vattenfyllda ballonger med färgat vatten och vattenpumpar. Flera tillbringade tiden i vattnen med att sänka varandras båtar. Det var en folkfest och hela den långa stranden var packad med folk. Intill var det massor med stånd där det erbjöds det mesta av krimskrams, spunnet socker, glass och matstånd och givetvis öltält. Vi var kvar hela dagen och till vår förvåning var stranden helt ren från skräp på kvällen. Det var endast några få som lämnat skräp efter sig. Australiensarna håller snyggt och kastar inte skräp efter sig som är vanligt i Sverige.
Söndagen den 24 augusti firade vi fyrtiofemårig bröllopsdag med middag på Yachtklubben, menyn var inte så stor så det fick bli grillad kyckling med flied lice, det är kineser som driver restaurangen. Marinan tömdes och båtarna flyttade ut till ankringsplatsen i Funny Bay där avskedsfesten på yachtklubben och starten på Indonesien Rally skulle gå av stapeln tre dagar senare.

Avseglingsdagen kom och nästan alla drog upp sina ankare och snirklade runt tills statskottet gått varefter cirka hundra båtar försvann i väster. Många av våra vänner som gick med rallyt defilerade förbi oss och vinkade. Det kändes sorgligt för här skildes vi från vänner vi tycker om och har umgåtts med i flera år och vi kommer inte att träffas igen. Vi låg nästan ensamma kvar mitt i viken och det blev ödsligt. Flera båtar som vi som skall runda Cape Good Hop och Kapstaden hade stuckit iväg några dagar tidigare men vi blev kvar för problemet med vår autopilot. Vi passade på att byta ut vår trasiga AIS.

Så en dag var vi färdiga. Den nya hydrauliken var monterad och vi stack ensamma iväg med kursen satt på Cocos Keeling. Efter att ha seglat i 25 Nm bråkade autopiloten igen och gick ur kurs vilket upprepades flera gånger. Det var tur att vi befann oss till havs för jag utstötte flera fula ord högt några gånger och sedan vände vi och seglade tillbaka till Funny Bay. Först ringde vi tullen och berättade att vi inte kommit iväg och fick klartecken . Sedan ringde vi vänligt till Wayne på Raymarine och bad honom komma ombord men då det var fredag eftermiddag och kunde han komma först på måndag morgon. Jag hämtade Wayne med dingen och han följde med oss ut för att testa autopiloten. Efter många om och men hittade han ett elfel. Vi har både 12 och 24 volt ombord. Den tidigare ägaren hade en gång bytt autopilot och från 24V till 12V. En kabel som signalerar till hydraulpumpen låg kvar på 24V varför reläet blev överhettat och transporterade värme till hydraulpumpen. Där visade sig felet vara.

Nu var vi klara för avsegling igen och nu ville vi verkligen iväg. Till Cocos Keeling skall jag purra Ulla 34 gånger och hon skall purra mig lika många gånger.

Nu har vi 1965Nm till Cocos Keeling och vi seglade i en lugn läns på ett slätt hav. Hela Australien gav oss sjölä. Framåt kvällen grillade vi revben som vi först kokat i tryckkokaren. Det smakade mums och köttet lossade lätt från benen. Till detta serverades bakade potatis. Till förrätt hade vi skaldjurssallad. Natten blev lugn vilket är bra för det tar ett par dagar att komma in i rytmen med sjörullning och sömn. Vi befinner oss nu på Timor Sea och vi har riggat båda bommarna och seglar wing to wing. En natt kom en stor sjöfågel och satte sig på en bom och där satt han kvar hela natten. Flera gånger de följande dagarna kom det ett flygplan som ropade upp oss på VHF . Det är Coast Guard som kontrollerar gränsvattnet. De frågar var vi kommer från och vart vi skall och var båten är registrerad, sedan tackar de för upplysningen och önskar oss en bra dag. Vissa plan tar oss på AIS.

Ibland när jag sitter i sittbrunnen kommer det något som luktar gott, då är det Ulla som bakar bröd och jag väntar otåligt på att brödet skall svalna. Sedan blir det fest på varmt bröd med smält smör. Ibland får vi besök av delfiner som leker i bogsvallet, flygfisk finns det gott om och en hel del sjöfågel. Nu får vi några dagar med kraftig sidosjö som inte är så där helt behaglig och det blir svårt att förflytta sig på båten och matlagningen tar längre tid. Det är också lite jobbigt att äta för allt far omkring. Vår kyl och frys är välfylld med god mat så vi har det bra ombord. Vi läser mycket och har fullt upp med att inte göra någonting. När vi sitter och har det som mest skönt och avslappnat så vrider vinden och vi tvingas arbeta lite. Vi ligger långt efter de andra båtarna men vi har radiokontakt. De ligger över 1000Nm före oss. Det är Lovisa, Panacea, Wombat of Sydney, Rhythm, Chaotic Harmony, Empire och sedan Horizon med flera. Dagarna rullar på och vi har sjön med oss och vi har en mycket fin segling och gör hyggliga dygnsetapper. Vi möter nattetid fiskebåtar från Indonesien och när vi ser mer än ett ljus känns det bättre för ibland kommer de riktigt nära och vi vet inte vad de vill.

På badplattformen sitter vi när det är lugnt och skopar vatten på oss efter en ordentlig intvålning annars duschar vi på däck. Vi har inte förstått vitsen med att duscha på toaletten. Vatten skall man ha på utsidan båten. Endast Gud ser oss och blir han generad så lägger han dit några moln. En dag hittade jag Kängurubiff i frysfacket så den hamnade på grillen. Kängurun fick ersätta den stora Wahoo som vi tappade när han nästan var över mantåget. Det var en grann sak på över metern. Den hade kämpat så huvudet nästan var av. Autopiloten kämpar på bra och den är starkare än den tidigare men dra mer ström. Får man något positivt så måste det betalas.

Det är konstigt men fram kommer man alltid på natten och på Cocos Keeling är det dagljus som gäller. Sjökorten stämmer inte och finns inte fyrljus in till ankringsplatsen. Vi fick hålla igen på farten och klockan sju på morgonen gick vi in genom revet och upp till ankringsplatsen. Panacea hade hissat signalflaggorna för att hälsa oss välkomna. Vi droppade ankaret och låg nu i en oas, i lä av en palmklädd ö med fin sandstrand. Ön heter Direction Island och är obebodd. Här ligger vi tillsammans med tio andra båtar, alla våra nya och gamla vänner som alla kommer att segla runt Sydafrika.

Vi ropar upp myndigheterna och det kommer i en gummibåt från Home Island som ligger intill och är Port of Entry för Cocos Keeling. Det finns inte vatten så det räcker att gå dit eller till huvudön West Island. Hela Cocos Keeling är som ett stort o med öarna runt om på revet. Vi har en mycket bra ankringsplats bakom Direction Island med klarblått och kristallklart vatten. Småhaj upp till ett par meter kommer och hälsar på oss varje dag men ingen tog någon tugga av oss. Båtarna hade redan lärt känna varandra och det var grillaktiviteter eller sammankomster nästan varje dag och vi kom snabbt in i samvaron. Vi tog dingen till Home Island som ligger ett par sjömil från Direction Island. Det är ett litet samhälle med 500 invånare, mest muslimer som bor här. Det finns ett par små affärer med begränsat på hyllorna. Båten var försenad så det fanns inga ägg och potatis. Diesel och bensin var också slut. Vissa saker kom en dag med flyg (småflygplan) så potatisen kostade 100 kronor kilot. I taxfreebutiken vid flygplatsen på West Island var öl och starkvaror slut. Nu går det ingen nöd på oss för mat finns det alltid det är bara det att man äter kanske inte det man vill ha utan det som finns men lyckan på sådana ställen är att vi ibland kan göra fynd på något som ibland kan vara alldagligt. Att hitta några fina potatisar eller en god köttbit eller varför inte ett fint kålhuvud eller en bit ost.

Eivind och Heidi på den norska båten Empire tillverkade en bräda med de inbrända båtnamnen Hokus Pokus, Lovisa, Panacea och Empire som vi med pompa och ståt hängde upp tillsammans med en svensk och en norsk flagga bredvid de andra skyltarna på stranden.

En liten sago ö som heter Prison Island är som en dröm. Det är långgrunt och ön är pytteliten med en dunge av palmträd och kritvit pudersand runt om. Här går vi och strosar i sanden och överallt springer granna snäckor och gömmer sig i sina hålor när vi passerar. Vi söker skydd under palmerna för den stekheta solen. I ett litet sund mellan reven hoppar vi i med cyklop och snorkel och tidvattnet driver oss fram och vi behöver inte anstränga oss när vi glider fram i vattnet och tittar på koraller och färggranna fiskar. Man måste passa på när det nästan är slack vatten för annars går det för fort. Men en fördel ger en nackdel och det är när vi skall ta oss tillbaka mot strömmen. Simmar vi lite till sidan så är strömmen inte fullt så stark.

En dag kommer ett fartyg som ankrar upp innanför mynningen och sedan påbörjas en febril aktivitet när fartyget skall lossas. Ut bogseras en stor pråm som sedan lastas med containers. Den ligger i flera dagar och containerna bryts på kajen och efter några timmar så fylls hyllorna i affärerna och priserna sjunker betydligt. Nu kostar ett kilo potatis bara några kronor kilot. För att komma till West Island tar vi en liten färja från Home Island. Att ta dingen hit är för långt och för guppigt. Vi har passadvindar på mellan 15 och 25 knop och mitt i ”bassängen” går det vågor. Här på West Island finns inte många muslimer och utbudet i affären har utökats i frysdisken och här finn öl och vin men inte i taxfree butiken för hit har inte varorna kommit ännu. Annars finns inte mycket att göra här, här ligger endast några få små resorts. Hit kommer man inte för att hålla igång utan ta det lugnt och skönt, åka ut på dyk eller fisketurer eller bada och snorkla.

Här är underbart att vara och vi har en trevligt och givande samvaro med våra båtgrannar men efter fjorton dagar är det dags att segla vidare. Nästa förtöjning blir Rodriguez och dit har vi 2000Nm och cirka 15 dygns segling. Diesel har vi skeppat via dinge och vatten gör vi själva. Kylen är packad och vinden går år rätt håll. Lovisa och Panacea lämnade en vecka tidigare men vi var fyra som gick samtidigt, Blue Callaloo, Horizon, Chaotic Harmony och Hokus Pokus. När vi seglat igenom revet kom det fyra stora delfiner som försökte säga välkomna tillbaka till Cocos Keeling. Vi fick en fin segling fast först ett par dygn med sjö från sidan. Vi fick en fin gulfenad tonfisk på tre kilo. Det skall vara den finaste tonfisken, den har ljust kött och den exporteras till Japan för Sushi. Det är bara att frysa in den och sedan tina den och skära i tunna skivor som vi doppar i soja och kanske lite Wasabi, mums mums. Sedan gjorde vi bland annat en mycket god fisksoppa.

En natt ropade jag upp ett fartyg från Singapore som jag tyckte kom i kollisionskurs och frågade om han såg oss på AIS vilket han bekräftade. Efter en stund ropade han upp oss och frågade vart vi var på väg och var vi kom ifrån och vi hade en trevlig pratstund. Han var mycket intresserad av vår seglats. Då vi kan se båtnamnen på AIS så är det lättare att få kontakt. Vi ropar bara upp båtnamnet.

Vi fick återigen en fin segling med fin vind, kraftiga squalls ibland med regn men den mesta tiden perfekt segling i vindar mellan 15 till 25 knop. Ett dygn gjorde vi 184 Nm. Vi hade en bit med kraftig sjö och den norska båten Empire fick en sjö över sig och massor med vatten in i båten genom en öppen däckslucka. Någon sjömil utanför revet på Rodriguez möttes vi av fyra till fem Knölvalar som hoppade ur vattnet vid sidan om oss. Det var en härlig syn men svårt att fånga på bild för allt går mycket fort och kameran låg inne i båten.

Efter fjorton dagars segling gick vi in i hamnbassängen på Rodriguez. Hamnkajen ligger helt öppen men omgiven av rev med en utsprängd kanal genom revet. I den lilla hamnbassängen får man ankra. Vi ropade upp myndigheterna och de kom ut i en gummibåt med personal från Customs, Health, Coast Guard samt Immigration. Det kryllade av folk ombord men som tur var det slutet på arbetsdagen varför de hade brått för att komma hem. Som på de flesta ställen så är man vänliga och artiga. Är man artig och vänlig så blir man själv väl bemött och man kan få en trevlig pratstund och få lite information.
Nu i skrivandets stund är vi på Mauritius men om denna ö och Rodriguez blir det i nästa resebrev.

Hälsningar
Mats o Ulla