Porto Santos 2007-09-30

Resebrev 3

La Coruna, Spanien – Porto Santo

Dom tre D:na, delfiner och mycket gunga.

Som vi berättade i vårt förra resebrev så är La Coruna ett mycket trevligt ställe och man kan spendera lång tid där men vi kände att nu var det dags att komma vidare. När man legat några dagar så fastnar man, det blir lättare och lättare att ligga kvar för man lär känna nya seglare och fastän någon lämnar så kommer det nya hela tiden.

En morgon sa vi, nu sticker vi, och så gjorde vi det. Vi satte kurs mot Camarinas en sträcka på 47nm. Nu får vi inga nattseglingar innan vi skall över till Madeira och det behövs inga större förberedelser och vi behöver inte ha superkoll på väderprognoser. La Corona ligger i yttre delen av Biscaya bukten och vi får gå ut och runda hörnet. Här är det för det mesta blåsigt och det blir hög sjö. Nu kom vi ut på som man säger Costa De Morte (dödens kust). Vi fick lugnt väder med först dis, sedan dimma och efter det sol. Radarn fick arbeta lite och med AIS ser vi alla större fartyg. Fyren på Cape Finisterre är pampig och ligger högt på en klippa och ser imponerande ut. Vi kom fram till Camarinas strax innan det blev mörkt och det fanns plats i marinan. När vi skulle lägga till så blåste det ordentligt men vi fick hjälp när vi kom in av marinakillen och ett par andra seglare. Det gäller att ha fendrar ute, tampar klara och sedan ordentligt med fart och sedan full back så man inte driver av. Villiga händer tar tamparna och så är man framme. Det blåste några dagar så vi blev kvar och njöt av Tapas och lokalt vin. En dag var det Fiesta i byn och det spelades musik och sköts runt om. En blåsorkester gick runt och spelade.

Sent en kväll kom det in mindre fiskebåtar med båtarna fyllda till bredden av småmakrill. Det såg ut som på de bilder vi sett på båtarna under sillperioden i Sverige. Båtarna var så fyllda att fisken nästan rann över relingen. Familjerna var nere på kajen och alla hjälptes åt, barn, barnbarn, och föräldrar och alla sorterade bort sill och annan fisk och la makrillen i lådor. Lastbilar stod färdiga på kajen och transporterade sedan bort fisken. Tyvärr var det för mörkt för att fotografera detta skådespel.

Nästa etapp var till Portosin. Vi fick en fin vind sedan avtagande och soligt. Vi fick en bra plats i marinan, långt ut med aktern mot hamnöppningen och vattnet var rent så vi tog ett härligt bad från båten. Nu hade vattentemperaturen stigit till 19 grader. Jag konstaterade att vi blivit av med offeranoden på propellern så det får bli om någon dag när temperaturen stigit några grader. Portosin har en fin marina som drivs av en båtklubb. Klubben har en tjusig restaurang på andra våningen. På den stora balkongen är det en fin utsikt över marinan och hamnen. Att sitta här i den ljumna kvällen är härligt och priserna är vettiga. Marinan håller med fritt trådlöst nätverk och vi kunde surfa från båten. En kväll kostade vi på oss ett besök på restaurangen. Det blåste igen ett par dagar så vi blev kvar och hade det bra. Solen var varm och vi hade en del att fixa ombord. Det är ständigt något att skruva med eller fixa och så skall båten städas ute och inne. Då det sällan regnar måste båten göras rent från salt regelbundet. Som tur är så vaknar inte solen så tidigt så vi har inte bråttom att stiga upp på morgonen.

Utanför Bayona ligger Islas Cies o de Bayona, ett par små öar, här ankrade vi upp i en liten bukt utanför sandstranden. Här är det populärt att ankra. Det är underbara sandstränder och det står i piloten att det är lika fint som i Karibien. Det finns två restauranger som är öppna på dagen och det går turbåtar från Bayona och Vigo med folk som skall besöka stranden. Här blev vi bordade av kustbevakningen som ville se skeppspappren och våra pass. På kvällen när sista båten gått hem är det tyst och stilla och vi får stranden för oss själva. Här låg vi och njöt i två dygn och badade och hade det bra. Dykartuben kom till användning igen när jag monterade en ny offeranod.

Vi ropade upp Bayona på VHF men vi fick ingen plats i marinan för det var fullt då de hade en regatta med massor av stora båtar. Det var synd för Bayona ville vi åter besöka då vi har trevliga minnen från detta ställe. Vi fortsatte kusten ned till Viano do Castelo och var nu i Portugal. Här var det en förfärlig dimma och vi såg stundtals inte mer än tio meter och det var massor med flöten/pinnar för fiskegarn fastän vi gick 5nm från kusten. Lyckligtvis så såg vi dem på radarn men de låg tätt och dök snabbt upp framför oss så vi var tvungna att handstyra. Vi hade koncentrationen riktad framåt så vi la först inte märke till båten som kom akterifrån. Det var kustbevakningen som sjösatte en gummibåt och de körde sedan med den upp långsides oss och kom ombord. Dom lekte först med Skipper och kollade våra papper och fyllde i en lång blankett. Sedan tackade de för sig och körde iväg. Runt om oss låg dimman tät. Vi såg inte den stora breakwaterpiren som vi rundade utan körde i blindo och plötsligt så var där en segelbåt till som blev glad för nu kunde de hänga på oss. Vi var inne i hamninloppet och såg ingenting varför vi körde efter det elektroniska sjökortet. Dimman låg så tät så det var otäckt en stund. En motorbåt körde förbi, saktade och vinkade på oss att följa efter. Dimman började lätta och helt plötsligt såg vi en boj 5-10 m framför oss och sedan såg vi var vi var med land på båda sidor och att vi var inne i hamnen.

Vi gjorde ett undantag denna dag och tog en whiskey när vi kom fram. Vi förstod senare varför vi blivit bordade för vi blev informerade på marinakontoret när vi checkade in att det var ett EU möte och det var vakter med vapen utplacerade på taken och runt om och vi blev tillsagda att ha med oss pass när vi gick upp i staden för kanske skulle vi bli tillsagda att visa legitimation. Vi märkte ingenting och vi fick fritt promenera runt i den gamla delen av staden vilken är helt fantastisk. Vi hittade en liten restaurang och jag fick min efterlängtade grillade bläckfisk, mer än jag nästan orkade äta upp, men vad gör man inte för kulturen, bara att tugga på och se glad ut. Egentligen så slank den ganska lätt ned i halsen för kocken hade verkligen inte sparat på olivoljan.

Nästa dag ut i dimman igen men denna dag var den inte fullt så tät. En sjömans fruktan är de tre D:na. Dimma, Diarré och Dödsjö, vi har hittills sluppit det mellersta. Vi var ute till sjöss igen och fortsatte till Povoa de Varsim. Från här tog vi ett nytt pendeltåg till Porto. Det tog 50 minuter in till gamla stan i Porto och vi vandrade runt och bekantade oss med omgivningarna och hittade en liten trevlig restaurang ett par kvarter från strandpromenaden och åt mycket gott till halva priset. I marinan träffade vi den tyska båten AKKA med Andrea och Andreas ombord och en belgisk båt, Belle Gaffe, med en söt tjej ombord. Även här var det gratis Internet och även trådlöst. Nu har vi tempot uppe och fortsatte söderut till Lexioes. De flesta av ställena har vi varit på förut så vi valde vad vi skulle titta på och besöka. Lexioes är inget speciellt så vi bara bunkrade mat, vin och öl och tog en kort promenad, umgicks med Tanja och Juha från en finsk båt och lämnade nästa dag till Figuera da Foz. När vi gick ur hamnen såg vi AKKA ligga uppankrad utanför men vi såg inga livstecken ombord så vi fortsatte. Efter några timmar blev vi uppropade på VHF. Det var Andreas på AKKA som hade sett oss på AIS och sade att de låg 4nm efter oss och att motorn hade stannat. Andreas frågade vart vi skulle och frågade om vi kunde bogsera in dem till hamn när de kom fram. Vi sade givetvis ja och höll kontakten med dem. Efter en stund meddelade de att efter att ha bytt dieselfilter så fungerade det igen och sade att de stannar på vägen i ett floddelta för klockan hade blivit för mycket att gå dit vi skulle. Senare när vi träffade dem i Cascais skojade de och berättade att det var på grund av oss som de fick motorproblem. Dom hade sett oss på AIS och såg att vi inte var så långt före dem så de startade motorn för att köra ikapp oss och då lade motorn av.

Men innan vi träffade dem igen så var vi i Figuera da Foz. Vi hade haft en fin segling och dimma bara ibland. Vi kom in när det var becksvart och fick en plats att förtöja efter att vi först stannat vid waitingpontonen och besökt tullen och fixat formaliteterna. Att vi och Portugal är med i EU har ingen betydelse så här är det incheckning och överlämnande av samma uppgifter och blanketter som på marinan. På ett fåtal ställen lämnar marinan en kopia till tullen och det är ok. När vi ankrar utanför en marina eller hamn bryr sig ingen. Här på kvällen blev vi ombedda att efter vi lagt till vid en anvisad plats besöka marinakontoret för incheckning där. När vi kom dit satt där samma man alltså tullaren som bytt hatt och vi fick lämna samma papper och fylla i samma uppgifter som vi tidigare gjort när han satt på tullkontoret. Nästa dag när vi skulle tanka diesel så fungerade inte vårt kreditkort så jag gick in på tullkontoret som ligger vid sidan om den obemannade sjötappen. Tullarna var mycket hjälpsamma och efter att vi försökt med tre olika kort så ringde en tullare och fick dit en man som gav oss diesel och vi fick betala med kontanter. Vi fortsatte tidigt på morgonen vid tolvtiden och seglade till Nazaré och kom fram sent på kvällen och lyckades få en plats utanför en konstig men vänlig och artig långseglande engelsman. Han hade seglat jorden runt ensam och han ägnade mycket tid till att studera bibeln på olika språk. Han åt bara torrfoder och inte mat iland då han var rädd för att bli matförgiftad. Han drack ingen alkohol eller öl, bara te och helst på den egna båten. Han var mycket pratsjuk och han pratade mer än han lyssnade men han hade många intressanta utläggningar men hade tyvärr haft problem med kvinnan han varit gift med.

Förra gången vi var i Nazaré blev vi rekommenderade en liten restaurang, Ros Marie do Mar, av den engelske marinakillen Mikael. Mikael och hans fru var fortfarande kvar där. När vi förra gången var i Nazaré tillsammans med John och Kay på den engelska båten Skylla som vi dessutom har träffat när de besökt oss två ggr i Sverige. Vi hade då dåligt med kontanter på grund av att vi inte fick ut några på ATM maskinerna. De kontanter vi hade behövde vi till diesel och vi promenerade den långa strandvägen i en enorm hetta och vi hade laddat upp och var jättehungriga. Vi hittade restaurangen på en liten tvärgata mitt i byn, gick in på restaurangen som såg mycket mysig ut med blå och vitrutiga dukar och fullsatt förutom ett bord där några gäster reste sig för att gå. Jag satsade och nöp bordet och halva slaget var vunnet. Vi fick matsedeln och frågade om de tog kort och där blev det stopp, no cards! Det blev till att slokörade gå hela vägen tillbaka till marinan och försöka att vara kreativa. Nåväl vi blev till slut mätta och glada. Nu var vi tillbaka på zero igen och vi tog sats med friska kontanter och vi hittade restaurangen igen. Nu var det inte många gäster för vi var lite tidiga. Maten var utsökt och vi hade en fin måltid. Vi berättade för Maria vad vi var utsatta för förra gången och hon hade roligt. När vi lämnade restaurangen var det fullsatt Denna dag gick promenaden tillbaka mycket lättare. Vi skickade ett mail till John o Kay och skrev att vi varit hos Maria.

Vi fortsatte med motor till Cascais för vinden ville sig inte denna dag. Under gång märkte vi att vattnet tagit slut och jag konstaterade att en slang till watermakern lossnat varvid allt vårt färskvatten gått ut i kölsvinet. Vattnet ligger under tryck så om en slang lossnar pumpas vattnet ut. Watermakern drivs med 220V och då måste vi ha dieselgeneratorn igång så vi seglade med revade segel i den svaga vinden för att inte komma fram för snabbt så vi hann producera nytt vatten. Vi hade kanonväder sol, varmt och gott, med en kvällsvind som smekte våra nordiska kroppar, och vem har bråttom. Det låg många båtar för ankar i viken utanför marinan men vi ville in i marinan för vi skulle besöka Lissabon nästa dag. Inne i marinan låg flera båtar vi känner så det blev en hel del bryggsnack. Vi tog tåget in till Lissabon och fick en mycket bra dag. Först tog vi en sightseeing med buss och sedan strövade vi omkring och hade trevligt. Det blev en hel del promenerande så det var skönt att sätta sig på ett café och ta en fika. Vid bordet bredvid pratades det svenska och det var ett par från Luleå och ett par från Dalarna och vi fick möjlighet att prata vårt tungomål. Sedan tog vi tåget tillbaka till Cascais. Men än var inte dagens vedermödor slut för strax intill stationen i Cascais ligger en stor Supermercado så det blev till att vara åsnor tillbaka den ”långa” varma vägen till Hokus Pokus. Skipper som varit ensam hela dagen var glad att se oss igen. Det är konstigt att vi orkar tugga och dricka allt som vi släpar med oss. Efter att ha ätit god grillad kyckling som vi köpt var vi ombord på Chesnock från Motala hos Imbi och Karsten och hade trevligt. Imbi hade precis kommit tillbaka efter en veckas besök i Sverige. Nu har vi seglat på denna rutt så länge att vi känner båtar i varje hamn och för varje gång vi träffas blir det roligare. Att nämna alla vi pratar med blir för mycket. I marinan låg många båtar av skilda nationaliteter som har samma mål som oss och vi kommer att mötas många gånger framöver. Här låg många norska båtar som på vanligt vis verkar segla i grupp. Att segla själva har den fördelen att man lär känna båtar från andra länder annars är det för lätt att bara prata svenska.

Efter ett par nätter flyttade vi ut ur marinan och ankrade. Det var skönt att få vatten runt om och att kunna bada från båten. På kvällen kom Andrea och Andreas på besök och hade vin, öl och massor med tilltugg med sig och vi hade party ombord och roligt. Dom liksom vi är radioamatörer och vi har kontakt via kortvågsradio med prat och mail. Det låg flera andra båtar som vi känner bredvid oss. Att vakna på morgonen, hoppa i vattnet medan kaffet och morgonäggen kokar och sedan sätta sig och äta frukost är helt underbart och man tröttnar aldrig på det. Att brödet inte alltid är färskt är ok då. Sen har man fullt upp att se vad de andra sysslar med och ibland ser man nått vackert som badar, that´s life.

När vi handlar så försöker vi göra det för några dagar men ligger vi kvar så blir det att handla igen. Vi får gå över till torrmat utan öl och vin som engelsmannen i Nazaré. Vi fick ett mail från Frank och Tari, ett par amerikanare som vi seglat ihop med i Medelhavet vid vår förra långsegling. Dom berättade att de var på väg tillbaka hem igen via Karibien och att de startat upp ett radionet via kortvågsradio på frekvens 8188 klockan 09.00 varje morgon. Vi talar nu med dem varje morgon. De låg på Mallorca och på väg västerut. Ett annat amerikanskt par, Bill o Judi, på Jaywalker hade frågat på nätet om någon båt hade sett oss varefter vi fick kontakt igen. Via kortvågsradion har vi också kontakt med svenska radioamatörer på 14325 detta arrangerat via Oceansegelklubben. Det är roligt prata med dem därhemma och då nätet är öppet får vi kontakt med andra svenska båtar runt om, dessutom är det gratis. Att ha radiokontakt med andra båtar och se att allt fungerar med radion blir mer och mer viktigt inför vår långa översegling till Karibien.

Den 20 september lämnade vi Cascais och satte kursen på Porto Santo, en liten ö norr om Madeira. Framför oss har vi 477nm med vatten och vi räknade med ca 4 dygn. Vi fick en fin halvvind och vi gick de första dygnen med en fart på mellan 6-8½ knop. Vinden stod sig även på natten och vi forsade fram. När vinden tilltog minskade vi storen och skiftade till genua två. Plötsligt låg genuan halvvägs i vattnet och halvvägs på däck. Fallviren hade gått av vid pressningen till kausen. Snabbt in och ned med genuan i båten och ut med genua ett och vi var igång igen. Sista dygnet tog vinden slut och vi startade motorn. När vi hade ett halvt dygn kvar kom de. Plötsligt hade vi ett trettiotal delfiner som lekte runt båten och flockades runt bogsvallet. En del hoppade ur vattnet och fortsatte sedan som projektiler framför oss. Skipper fick följa med upp på fördäck och han tittade storögt på skådespelet. Leken varade i en halvtimma och sedan försvann de lika plötsligt som de kom. I skymningen såg vi en hög siluett mot himlen och vi förstod att vi närmade oss Porto Santo. När vi kom fram var det helt svart och hamnen var mörk så vi ankrade upp utanför bredvid några andra båtar. Vi fick bra fäste på sandbotten och vi tillagade vår sena middag. Det var ganska lä men det rullade in vågor från sidan varför vi rullade ordentligt. Vi hade rullat i 3½ dygn och jämfört med tidigare så var det ok. Vi vaknade nästa morgon på samma ställe som vi ankrat och solen sken så vi började dagen med ett härligt bad i det 23 gradiga vattnet. Under oss hade vi en slät fin och ren sandbotten och vi hade den långa sandstranden framför oss. Det rullade ordentligt och fallvindarna attackerade oss så Hokus Pokus kastades fram och tillbaka men vi hade det gott och njöt till 100 procent. På kvällen flyttade vi in i marinan och tur var det för dagen efter kantrade vinden och låg rätt på och ökade kraftigt och det blev fullt i marinan.

Porto Santo är en liten fin ö med en jättefin sandstrand. Hit åker man från Madeira för att koppla av och besöka de fina sandstränderna. På Madeira finns det ingen sandstrand. Sanden är som om den vore silad och helt utan stenar hela vägen ut i vattnet. Vi började med att ta en sightseeingbuss runt den lilla ön. Upp på de höga bergen och vi fick en fantastisk utsikt i det klara vädret och runt den lilla ön. Hela turen tog drygt två timmar. Efter turen idkade vi kafé liv med flera seglare, en finne, ett par holländare och ett par amerikanare. När vi kom tillbaka till marinan hade Comedie och Panacea kommit och vi blev sittande resten av kvällen med dem. Inne i centrum har kommunen ordnat med en stor lokal för Internet. Där finns trådlöst Internet som täcker torget på utsidan och en avdelning inne med att tjugutal platser för egen pc och ett annat rum med lika många platser med pc. Det var allt gratis.
Att ta sig från marinan in till centrum tar ca 20 minuter att gå. Det går ganska smidigt men tillbaka efter att ha handlat är avsevärt jobbigare. En dag när vi var halvvägs tillbaka stannade en taxi och våra engelska båtgrannar öppnade bakdörren och bjöd oss att åka med. Vår cykel som vi plockat fram kom till heders igen och var bra att ha här.

Den höga breakwaterpiren är full med målningar från båtar som besökt ön och vi fick göra en plats utanpå en gammal uttjänt målning. Överallt var det fullt. Vi kände igen flera svenska båtars målningar och flera av målningarna var rena konstverk. Att göra en bra målning utan anlag är svårt och att underlaget är ojämnt gör det inte lättare. Alltnog, nu finns det ett konstverk med Hokus Pokus.

Det var inte bara nöjen för ett nytt fall skulle in i masten och vindmätaren skulle lagas och spinnakerfallet justeras. Det blev till att klättra upp till masttoppen och plocka ned vindgivaren, spinnakerfallet hade kärvat och det visade sig att fallet hade fastnat i trissan, jag ryckte till 10 ggr och det var loss. Efter det skulle ett en pilotlina sänkas ned med en bult som vikt. Ulla kunde fiska fram linan och vi kunde dra i ett nytt genuafall. Vindgivaren smordes och sedan upp i masten igen och montera den och så var tre mastarbeten klara. Efter arbetet blev vi ombordbjudna på en drink i en engelsk båt. Det var tre gentlemän som tjänstgjort i engelska flottan. Dom bjöd på den finaste ginen som finns enligt dem, det var Plymouthgin och den smakade duga och för att vara riktigt artig tog jag två. Dagen efter bjöd vi dem på sill, potatis med Linjeaquavit och det smakade inte heller fy skam. När vi skulle checka ut från marinan upplystes vi om att den sjunde natten var gratis så vi stannade ytterligare en natt. Dagen ägnades bland annat åt bad från stranden och vi kastade oss ut i de väldiga brytvågorna som slog oss omkull flera gånger.

Nu var vi färdiga för att segla till Madeira och det är den 30 september.

Fair Winds
Ulla, Mats o Skipper