Durban januari 2012
Resebrev 30
Från Réunion till Sydafrika
Richards Bay och Durban Mauritius
Safari
Vi ligger nu fint ”parkerade” i Durban Marina. Mer om detta
kommer senare för här kommer en liten återblick från
vår passage mellan Réunion och Richards Bay i Sydafrika.
Vi har väntat in ett bra och långsiktigt väder. Nu finns
det ju inget väder som är giltigt mer än 3 dygn men vi
kollar alltid gribfilerna som visar fjorton dagar men det får mera
ses som en prognos. Vi gick till marinakontoret och checkade ut. Custom
och Immigration brydde sig inte om oss och vi fick inga stämplar
i våra pass. Ofta är det bra att vara med i EU, dessutom är
myndigheterna lätta på alla de franska öar vi besökt.
Dingen var väl surrad på däck och jag har varit uppe masten
och kollat riggen för nu kan vi möta lite tuffare segling.
Vi lämnade den 2 november och fick till en börja en fin segling
till att börja med, sedan kom det squalls med hårda vindbyar
och massor med regn. Vädret blev bättre igen och vi gjorde god
fart och plötsligt högg det till i fiskelinan och upp fick vi
en grann Wahoo på cirka fem kilo. Denna dag blev det stekt fisk.
En dag fick vi höra på radionätet att den Sydafrikanska
57 fot båten Wizard hade seglat på en container och sjunkit.
De fem ombord blev räddade av ett lastfartyg och de fick följa
med till Singapore. De låg cirka en vecka före oss och vi hade
mött dem på Mauritius. De hade bara femhundra sjömil kvar
på deras jordenruntsegling. Till middag blev det stekt korv med
stuvad vitkål, mums. Nästa morgon vaknade jag till doften av
nybakat bröd. Ulla som har vakten fem till åtta hade bakat
bröd och det är trevligare att vakna till denna doft än
en knuff i sidan med orden ”det är din tur”. Kan man
kalla det tur att bli väckt när man sover som godast. Dagen
fortsatte bra med lammgryta och sedan revade vi inför natten. Vinden
kom och gick och ibland fick vi använda motorn. Vi fick en envis
motström men fick underhållning av ett stim med delfiner som
lekte runt Hokus Pokus. De trivs mest i bogsvallet. Hade Hokus Pokus varit
lägre hade vi kunnat klappa dem. Denna dag blev det Madams Fläskfilé
på menyn.
Vi hade lagt en kurs 150 Nm söder om Madagaskar på grund av
bottenförhållandena. Här kan bli en våldsam och
farlig sjö om man ligger fel. Den norska båten Empire som låg
30 sjömil norr om oss var nära att segla på en sovande
val. På radionätet fick vi rapport om ett lågtryck med
mycket hårda sydvästliga vindar som skulle komma om ett dygn.
Vi skulle passera The Agulhas Current. Den kommer från nordost och
är upp till 6 knop och går längs Sydafrikas ostkust. Den
maximala hastigheten är nära och på tvåhundrameterskurvan.
När det kommer en sydvästlig kuling som möter denna ström
kan det bli gigantiska och brytande sjöar upp till tjugu meter höga.
Nu var vi på väg in i detta väder men först skulle
det komma en lindrigare kuling vilket visade sig vara fel. Vi hade två
möjligheter, vänta ut ovädret till sjöss och inte
gå in i strömmen eller sätta högsta fart och komma
in på grundare vatten. Vi satte fulla segel och startade motorn
och stångade oss fram i åtta till åtta och en halv knop.
Vinden låg fortfarande på nordost. Plötsligt slog vinden
om till sydväst och vi hade kulingen över oss. Strax innan hade
vi revat både stor och genua ett. Vi hade genua ett uppe för
den drar mycket bättre och nu hade vi bråttom. Det var mitt
i natten, kolsvart och regnet öste ner. Vinden ökade hela tiden
och med kraftiga squalls. Vindmätaren var uppe och vände vid
60 knop vilket är lika med storm. Vi slog och skiftade till revad
genua två. Det blåste så mycket att seglen tappade formen
och akterliken fladdrade. Vinden förde sådant oväsen att
Ulla kröp ned och satte sig i läkojen och verkade inte gilla
läget och vem gjorde det? Plötsligt fick vi en jättesjö
över hela båten och jag blev sjöblöt bakom sprayhooden
med neddragen vägg akterut. Jag var helt övertygad om att både
vindruta och sprayhood hade gått sönder. Jag lyste med en ficklampa,
allt var helt. Vi kom nu in på grundare vatten och sjön blev
mindre. Strömmen tog oss och vi kryssade mot Richards Bay. Hokus
Pokus skötte sig bra men vi fick slåss för varje meter.
Så kom åskan, hela himlavalvet lystes upp och vi såg
många blixtnedslag runt oss och på land som nu syntes. Klockan
halvfem ropade vi upp Port Control i Richards Bay och vi hälsades
välkomna till Sydafrika och fick tillåtelse att gå in
i hamnen. När vi passerat vågbrytarna var det ingen ström
eller sjö och vi tuffade så sakta in i hamnen. Varför
skall man alltid komma fram på natten och i mörker? Vi hittade
in i en hamntarm och fram till Tuzi Gazi marina. Det blåste också
kraftigt inne i hamnen men som tur var så hittade vi en ledig plats
på en bryggnocke och vi förtöjde och tog sedan varsin
redig whisky klockan fem på morgonen, den smakade utmärkt.
Vi kollade skadorna och fann två trasiga försegel, ett backstay
som hölls ihop med endast två trådar och en trasig söm
i biminin. En våg hade tyckt sönder kjolen på genua 1.
Det ljusnade och vi kröp till kojs nöjda med att vara framme.
Våra kompisar Josef och Marci på Horizon hade legat 80 Nm
efter oss och valde att vänta ut ovädret till sjöss men
de hade haft det tufft och låg och kämpade och kom inte i hamn
förrän fyra dygn efter oss. De hade också en del skador,
bland annat ett förstag som for iväg med ett kraftigt däcksbeslag.
Den rostfria infästningen hade gått av.
På eftermiddagen checkade vi in men fick vänta på både
tull och Immigration, de kom först nästa dag. Man får
inte gå iland innan men vi gick iland och tog varsin drink i en
restaurang, vi satt i lugn och ro när en tjej från en australiensk
båt kom springande och sa att vi måste skynda oss för
passpolisen hade sökt oss och han var förbannad, hon hade bett
honom komma ombord på deras båt och gett honom en pilsner
så han lugnade ner sig. När vi kom bjöd vi också
honom på en pilsner och det visade sig vara en riktigt trevlig person.
En god pilsner kan förena människor.
Vi tog en taxi in till byn och bokade en resa till Sverige till den 24
november. Nu hade vi åtta dagar till nytta och nöje. Först
hyrde vi en bil och körde till Durban och North Sails. Vi hade tagit
ned genua 1 och lastat i bilen. Genua 2 lagar vi själva. Vi lämnade
in seglet och hos en riggare beställde vi nya running backstays,
nu i materialet Spectra istället för wire. De lovade att lägga
segel och backstays i Hokus Pokus när vi var i Sverige för de
hade stängt när vi skulle komma tillbaka. I Durban fick vi snurra
runt ordentligt för gatunamnen stämde inte och ibland hade samma
gata två namn och olika åt varje håll. Till sist hittade
vi segelmakaren men de hade flyttat och med hjälp fick vi en ny adress
och så var det samma visa men vi hittade fram. Då fick vi
reda på att efter apartheid så ändrade man namn på
många gator med namn på bl a ANC folk. Det blev mycket förvillande
så man satte upp även det gamla namnet. På stadskartan
finns en översättning men det är förvirrande i alla
fall.
Efter att ha fyllt diesel och gett Hokus Pokus lite omvårdnad och
kärlek hyrde vi en bil i tre dagar och vi frågade Josef och
Marci om de vill följa med på Safari några dagar. De
bestämde sig meddetsamma. Tidigt nästa morgon bar det iväg
till parkerna Hluhluwe och Imfolozi Park. De ligger ihop. Nu skulle vi
bland annat se The Big Five, Lejon, Gepard, Buffel, Noshörning och
Elefant. Efter ett par timmars körning in i landet passerade vi små
byar med enklare boningar och hyddor. Allt väldigt utspritt och vi
såg få vägar till dessa och inga elledningar. Från
ingenstans längs motorvägar och vägar kommer folk fram
till fots och går vidare längs vägen, många bärande
saker på huvudet. Getter och kor springer hur som helst och ofta
får vi stanna för att låta dem i sakta mak passera men
först efter att de har stannat upp mitt på vägen och blängt
på oss. Vi tutar och de fortsätter lojt vidare tuggande på
gräs. Först körde vi till en flod där vi kunde ta
en turbåt som körde oss till vattenbufflarna. Det var enorma
saker som gick på botten för att sänka sig ned under vatten
och efter en stund komma upp och ljudligt blåsa ut vatten. Det var
en enorm syn att komma så nära dessa enorma djur.
Sedan körde vi till parken och köpte biljetter, bilen och vi
registrerades. Vi fick information om sitta kvar i bilen hela tiden och
inte gå ur den och att inte vara för nära elefanterna
(säkerhetsavstånd 50m) för de kan ge sig på bilen,
de sa att även de andra stora djuren är farliga. Alla djur är
vilda och matas inte. Förväntansfullt körde vi in i parken.
Den första biten hände inget men så fick vi se vildsvin
i flock och sedan en hel hord med stora bufflar som höll sig kring
ett vattenhål. Vi fortsatte och vägen blockerades av zebror.
Parken är enorm och har en väg rätt igenom med många
småvägar åt sidorna. Vi kör mycket långsamt
för att hinna se och inte skrämma djuren. Man får titta
noga för ibland skyms de av högt gräs, buskar eller träd.
Efter att ha kommit ur en tvär kurva ser vi fyra enorma giraffer
som står mitt på vägen. De bryr sig inte och vi ser på
dem medan vi väntar på att de skall behaga flytta på
sig. Senare har vi två stora noshörningar fem meter bredvid
oss. Vi såg massor av fåglar, det skall finnas cirka 400 olika
arter. En bit ifrån oss såg vi träd som veks åt
sidan och fram kom stora Elefanter som banade sig fram. Vi såg massor
med Vårtsvin, Bushbaby, Stenbock, Gnu, Nyala, Krokodil, Sköldpadda,
Babian, Apor av olika sorter, Vattenbock, Rovfågel, Termiter och
givetvis Flugor och Moskitos. Många arter är lika och vi kan
inte de svenska namnen.
Vi var i reservatet hela dagen och körde sedan till en Lodge ute
i skogen. Det hade regnat mycket så vägen fram var mycket lerig
så det gällde att inte stanna. Vi hittade fram och blev insläppta
genom grindarna. Området hade högt stängsel på grund
av vilda djur. Det är en liten fin anläggning som drivs av en
holländare. Hit kan man komma med campingbil eller hyra en liten
stuga. Vi hade var sin stuga bredvid varandra. Vi beställde middag
som serverades i storstugan. Josef fyllde 60 år och vi firade honom.
Josef och jag blev sittande halva natten, drack whisky och rökte
cigarrer. Ägaren tyckte väl det såg trevlig ut så
han gjorde oss sällskap och vi fick whisky on the house. Även
cigarrerna stod ha för, han hade fått en sändning från
Cuba.
Life must go on så klockan ringde 07.00 nästa morgon och vi
skuttade ur sängen bankade på dörren till Josef och Marci.
Josef drog på sig byxorna men de åkte snabbt av för ur
dessa kröp det en rejäl brun skorpion. Den skakades ur byxorna
och fotograferades. Vår värd sa senare att de bruna inte var
så farliga. Vi intog frukost i matsalen utan väggar och förberedde
dagens safari. Nu skulle vi köra åt höger efter lodgen
för det skulle vara mycket kortare. Efter några hundra meter
var det lervälling och vi vågade inte stanna eller vända
om, framför oss var leran under vatten men vi visste inte hur djupt
det var. Vi hade inget val utan jag gasade på och körde fort
genom vattnet och vi kom med nöd och näppe fram till leran på
andra sidan och lyckades slira oss upp på andra sidan. Som tur var
så hade vi passerat den värsta biten och resten blev nästan
bara tvättbräda. Ni skulle ha sett bilen för nu var den
fina nya hyrbilen som en lerhög. Här skall man ha fyrhjulsdriven
jeep. Denna dag blev lika lyckosam och vi såg fler djur. Vi lyckades
inte se Lejon eller Geparder. Vi hade problem med högt vatten över
vägen även inne i reservatet. På grund av att det hade
regnat så mycket var det högt vattenstånd i floderna
så vi fick ta sats över (eller var det kanske under)en lång
bro. Vi låg ytterligare en natt på lodgen och hade det trevlig.
På väg till Richards Bay körde vi in i ett litet samhälle
för att tanka bilen och handla frukostmat. Det var ett nedgånget
samhälle med endast svart befolkning. På bensinstationen satt
man bakom galler. Ulla och Marci gick in i en supermarket medan Josef
och jag satt kvar i bilen utanför. Utanför stod vakter som kollade
på kvitton och jämförde med kassarna på folk som
kom ut från affären. Vi såg inte en vit människa
på hela tiden.
Vi plockade in allt löst på däck, packade och låste
till Hokus Pokus och tog en taxi till flygplatsen i Richards Bay där
vi hyrde en bil till King Shaka International Airport i Durban. Vi fick
en fin kartbok från Avis och vi kollade var flygplatsen ligger.
Den skulle enligt kartan ligga söder om Durban. Innan vi kommit fram
till Durban såg vi en flygplats men vi körde vidare en bra
bit söderut men vi hittade ingen flygplats så vi frågade
på en bensinstation och fick då reda på att flygplatsen
var flyttad för ett år sedan och att det var den som vi hade
passerat. Vi hade försenats med över en timma men som tur var
så var vi ute i god tid. Ullas pappa Ragnar som var arkitekt brukade
skoja med att om det skilde mellan kartan och verkligheten sa är
det kartan som gäller, vi får nog omvärdera detta.
Klockan kvart över åtta landade vi på Landvetter flygplats
och möttes av Camilla, Eric och Ida. Vi hade inte varit hemma på
två år och de var mycket glada att återse oss. Eric
och Ida kramade oss länge och det värmde fast det var kallt.
Vi åkte hem till Camilla och fikade, sedan skulle de tillbaka till
arbete och skola och vi fick låna en bil och körde till Billdal
och vårt hus som nu står tomt. Våra hyresgäster
har flyttat och våra möbler var tillbaka i huset vilket Mikael
och Camilla hade ordnat. Mikael väntade på oss och hade dukat
upp räkor och krabba. Det var härligt att träffa Mikael
igen fast det bara var ett år sedan han med familj hälsade
på oss i Sydney förra julen. Vi hade även längtat
efter krabba och räkor så nu frossade vi. Mikael skulle vidare
så vi körde till fiskbilen och köpt en rödspätta
på ca 2 kilo. Den åkte ned med skirat smör pepparrot
och pressad potatis. NU ÄR VI I SVERIGE!
Douglas skulle köra till Stockholm och erbjöd oss att släppa
av oss i Mariestad där vår bil förvarats. Det var inget
svårt beslut att fatta. Nu var vi med bil igen och vi körde
hem till Billdal, allt har gått som på räls. Att komma
hem så här är ingen semester. Först gjorde vi huset
beboligt, packade upp de flesta kartongerna, gardiner på plats,
tavlor, miljoner med elsladdar och apparater som vi inte kommer ihåg
hur devar kopplade i juni 2007 när vi seglade iväg. Barn, barnbarn
syskon och vänner skulle vi träffa och vi har jul och nyår
nära inpå. Det kyliga klimatet gjorde att vi kvicknade till
och vi lade in en betydligt högre växel. Nu har vi dessutom
längre till kök och toaletter och skall vi gå ut måste
vi ta på oss en massa kläder och i rätt ordning, knyta
skor mm. Diskmaskin, tvättmaskin, TV och bastu har blivit en ny dimension
och helt plötsligt skall man tvätta bilen. För att se prydlig
ut är jag ibland tvungen att ha kavaj och slips.
Varje morgon startade vi med frukost framför öppna spisen och
tillsammans med brasans sprakande hörde vi morgonpratarnas glada
skratt, påannonseringar till leda och dystra nyheter av allvarliga
reportrar fast den stora högtiden julen var i antågande. Ingen
på TV nämnde att tomten var på väg bara om regn
och nedgående aktiekurser, ekonomin i Europa och eurons förfall.
Skolbarnen får inte ha julavslutning i kyrkan och kungen och Sylvia
är inte på speaking terms med varandra. Journalisterna har
fullt upp med om Juholt skall vara kvar och hans fadäser.
Det var härligt att vara hemma och i egen bostad. Dagarna går
fort och det är konstigt hur fort man ställer om sig. Hokus
Pokus ligger på andra sidan jordklotet och är nästan glömd
för ett tag. Vi fick en härlig och trevlig jul hemma hos Camilla,
Lasse, Eric och Ida och med resten av vår familj. Nyår firade
vi i vanlig tradition hemma i Billdal med vänner. Efter cirka en
och en halv månad var det dags att resa hem till Hokus Pokus i Sydafrika.
Nu skulle vi packa och få plats med alla reservdelar, böcker,
Kalles Kaviar, Ansjovis och Matjessill med mera. Jag höll mig undan
för Ulla är bra på att packa. Huset förbereddes för
avaktivering för nu hyr vi inte ut igen. Bilen är avställd
och står i garaget färdig för nya transporter när
vi kommer tillbaka.
Den 8 januari flög vi iväg. Nu var vi tillbaka i selen igen.
Vi öppnade Hokus Pokus och fann till vår glädje att vi
inte hade fått något mögel. Båten var ren och fin.
En Zulu som heter Thulani och som jobbar i marinan hade fått betalt
för att tvätta och se till henne och att tampar och fendrar
skötte sig. Thulani går hemifrån klockan fyra varje morgon,
går först till bussen och sedan till marinan där han bland
annat tvättar båtar. Sedan på samma sätt hem och
är hemma vid sjutiden. Han liksom de flesta har inte skor, bara på
väg till kyrkan. Han beundrade våra solpaneler men han hade
inte pengar att köpa en. Efter vi hade betalat honom så fattades
det ett par hundra kronor så vi gav honom det och han blev jätteglad.
Dagen efter tackade han oss och sa att han hade köpt en och nu var
hans fru jätteglad för nu hade de elektriskt ljus från
två lampor. Innan hade de bara fotogenlampa. Vi sa till honom att
försöka köpa ledlampor för då varar bilbatteriet
längre. Han kom och tackade varje dag och var så glad, senare
köpte han två ledlampor och var överlycklig tillsammans
med sin fru. Jag hade ett par träningsskor som jag bara använt
en gång och gav dem till honom. Nästa dag sa han att han inte
fick använda dem till vardags för sin utan bara när han
var fin. Thulani är mycket ödmjuk och trevlig och förvånande
påläst. Han sa att det enda som kan hjälpa dem är
utbildning. Han liksom väldigt många vi träffat känner
till kungen och Silvia och Sverige som utmålas som drömlandet
och lika för alla. Om ABBA känner alla till och de kan även
deras namn. Lingonbröd och Onsalakorv tyckte han om. Vi skulle vilja
göra mer för honom och hans familj, vi får fundera på
vad vi kan göra och på så sätt att han kan behålla
sin värdighet och ser oss som likar.
Att komma tillbaka till Richards Bay känns nästan som att komma
hem, många känner igen oss och hälsar oss välkomna.
De flesta yachties har seglat vidare söderut men det finns några
kvar och på restaurangerna och marinapersonalen känner man
igen oss och hälsar oss välkomna. Vi vet hur mycket fungerar
vilket gör livet behagligare och vi har mobil med lokalt kontantkort
så vi kan kommunicera och vi hittar med bil. Allt finns inte att
få som till exempel transmission Oil Syntetisk. Att äta ute
är billigt faktiskt så billigt att det blir dyrt. Vi njuter
av prisnivån för vi är snart i Karibien och blir rånade.
I Sydafrika kan man göra vin så det är ok att köpa
lokalt till vettiga priser.
Det där med att åka på Safari är inte så dumt
så vi hyrde en bil och gjorde ett nytt besök. Nu hade det inte
regnat på länge och det är väldigt torrt. Många
vattenhål var torra och djuren håller sig i skugga. Vi kom
dit mitt på dagen och det var väldigt varmt så vi såg
inte så många djur som förra gången men vi var
nog bortskämda.
Nu skulle vi fortsätta söderut med första stopp i Durban
för att göra upp med segelmakare och riggare. Ett problem med
Sydafrika är att vi måste checka in och ut i varje hamn, alltså
Harbourmaster, Custom, Immigration och Port Control vilket tog en halv
dag med taxi. Vi satte klockan på ringning 03.45 nästa morgon,
vaknade och steg upp, startade alla instrument och pc, lossade el. Sedan
ropade jag upp Port Control och bad om tillåtelse att lämna
hamnen. Vi fick besked att vi inte fick lämna för de hade inte
fått vår ruttplanering. Våra papper hade kommit på
villovägar så marinan faxade nya och kontrollerade att de kommit
fram. Vi hade 90Nm till Durban så för att komma fram när
det är ljust fick vi göra om samma procedur, samma tid nästa
morgon. Jag ropade upp och fick ett kort You may leave the Harbour punkt
slut. Nu lossade vi el och tampar och gav oss iväg. Vi startade med
nästan ingen vind så vi körde med motor ut till strömfåran
och sedan gick det i nio och en halv knop. Klockan fyra ropade Port Control
upp oss och han önskade oss välkomna till Durban. Han hade sett
oss på AIS så han ropade upp oss på Hokus Pokus. Han
frågade om vi skulle in i hamnen eller fortsätta och sedan
bad han oss ropa när vi kommit närmare. Vid femtiden gick vi
in i den stora hamnen och in till marinaområdet där yachtklubbarna
ligger. Vi hade ringt innan och fått en plats och när vi kom
in vinkade en marinakille och pekade var vi skulle ligga. Sedan tog han
emot tamparna och förtöjde. Han önskade oss välkomna
presenterade sig som Blessink. Vi hade fått en paradplats bredvid
en jättestor motorbåt som är skinande blank som ett par
officersskor. På andra sidan har vi en stor segelracer.
Vi ligger vid en fingerponton som kanske är 20 meter lång.
Nu är vi temporary members i två yachtklubbar här i Durban,
Point Yacht Club och Royal Natal Yacht club, i den senare hälsades
vi välkomna av The Manager och fick en flaska champagne. Vi har tillträde
med egen nyckel och tillgång till alla klubbens faciliteter inklusive
swimmingpool och bar och restaurang till reducerade priser. Vad sägs
om frukost med två stekta ägg, bacon, bröd, juice och
kaffe för 17 kronor . En öl och ett glas vin 17 kronor.
Nu skall vi göra Durban
Hälsningar
Mats o Ulla
|