Durban januari 2012

Resebrev 30



Från Réunion till Sydafrika
Richards Bay och Durban Mauritius


Safari
Vi ligger nu fint ”parkerade” i Durban Marina. Mer om detta kommer senare för här kommer en liten återblick från vår passage mellan Réunion och Richards Bay i Sydafrika.

Vi har väntat in ett bra och långsiktigt väder. Nu finns det ju inget väder som är giltigt mer än 3 dygn men vi kollar alltid gribfilerna som visar fjorton dagar men det får mera ses som en prognos. Vi gick till marinakontoret och checkade ut. Custom och Immigration brydde sig inte om oss och vi fick inga stämplar i våra pass. Ofta är det bra att vara med i EU, dessutom är myndigheterna lätta på alla de franska öar vi besökt. Dingen var väl surrad på däck och jag har varit uppe masten och kollat riggen för nu kan vi möta lite tuffare segling.

Vi lämnade den 2 november och fick till en börja en fin segling till att börja med, sedan kom det squalls med hårda vindbyar och massor med regn. Vädret blev bättre igen och vi gjorde god fart och plötsligt högg det till i fiskelinan och upp fick vi en grann Wahoo på cirka fem kilo. Denna dag blev det stekt fisk. En dag fick vi höra på radionätet att den Sydafrikanska 57 fot båten Wizard hade seglat på en container och sjunkit. De fem ombord blev räddade av ett lastfartyg och de fick följa med till Singapore. De låg cirka en vecka före oss och vi hade mött dem på Mauritius. De hade bara femhundra sjömil kvar på deras jordenruntsegling. Till middag blev det stekt korv med stuvad vitkål, mums. Nästa morgon vaknade jag till doften av nybakat bröd. Ulla som har vakten fem till åtta hade bakat bröd och det är trevligare att vakna till denna doft än en knuff i sidan med orden ”det är din tur”. Kan man kalla det tur att bli väckt när man sover som godast. Dagen fortsatte bra med lammgryta och sedan revade vi inför natten. Vinden kom och gick och ibland fick vi använda motorn. Vi fick en envis motström men fick underhållning av ett stim med delfiner som lekte runt Hokus Pokus. De trivs mest i bogsvallet. Hade Hokus Pokus varit lägre hade vi kunnat klappa dem. Denna dag blev det Madams Fläskfilé på menyn.

Vi hade lagt en kurs 150 Nm söder om Madagaskar på grund av bottenförhållandena. Här kan bli en våldsam och farlig sjö om man ligger fel. Den norska båten Empire som låg 30 sjömil norr om oss var nära att segla på en sovande val. På radionätet fick vi rapport om ett lågtryck med mycket hårda sydvästliga vindar som skulle komma om ett dygn. Vi skulle passera The Agulhas Current. Den kommer från nordost och är upp till 6 knop och går längs Sydafrikas ostkust. Den maximala hastigheten är nära och på tvåhundrameterskurvan. När det kommer en sydvästlig kuling som möter denna ström kan det bli gigantiska och brytande sjöar upp till tjugu meter höga. Nu var vi på väg in i detta väder men först skulle det komma en lindrigare kuling vilket visade sig vara fel. Vi hade två möjligheter, vänta ut ovädret till sjöss och inte gå in i strömmen eller sätta högsta fart och komma in på grundare vatten. Vi satte fulla segel och startade motorn och stångade oss fram i åtta till åtta och en halv knop. Vinden låg fortfarande på nordost. Plötsligt slog vinden om till sydväst och vi hade kulingen över oss. Strax innan hade vi revat både stor och genua ett. Vi hade genua ett uppe för den drar mycket bättre och nu hade vi bråttom. Det var mitt i natten, kolsvart och regnet öste ner. Vinden ökade hela tiden och med kraftiga squalls. Vindmätaren var uppe och vände vid 60 knop vilket är lika med storm. Vi slog och skiftade till revad genua två. Det blåste så mycket att seglen tappade formen och akterliken fladdrade. Vinden förde sådant oväsen att Ulla kröp ned och satte sig i läkojen och verkade inte gilla läget och vem gjorde det? Plötsligt fick vi en jättesjö över hela båten och jag blev sjöblöt bakom sprayhooden med neddragen vägg akterut. Jag var helt övertygad om att både vindruta och sprayhood hade gått sönder. Jag lyste med en ficklampa, allt var helt. Vi kom nu in på grundare vatten och sjön blev mindre. Strömmen tog oss och vi kryssade mot Richards Bay. Hokus Pokus skötte sig bra men vi fick slåss för varje meter. Så kom åskan, hela himlavalvet lystes upp och vi såg många blixtnedslag runt oss och på land som nu syntes. Klockan halvfem ropade vi upp Port Control i Richards Bay och vi hälsades välkomna till Sydafrika och fick tillåtelse att gå in i hamnen. När vi passerat vågbrytarna var det ingen ström eller sjö och vi tuffade så sakta in i hamnen. Varför skall man alltid komma fram på natten och i mörker? Vi hittade in i en hamntarm och fram till Tuzi Gazi marina. Det blåste också kraftigt inne i hamnen men som tur var så hittade vi en ledig plats på en bryggnocke och vi förtöjde och tog sedan varsin redig whisky klockan fem på morgonen, den smakade utmärkt. Vi kollade skadorna och fann två trasiga försegel, ett backstay som hölls ihop med endast två trådar och en trasig söm i biminin. En våg hade tyckt sönder kjolen på genua 1. Det ljusnade och vi kröp till kojs nöjda med att vara framme.

Våra kompisar Josef och Marci på Horizon hade legat 80 Nm efter oss och valde att vänta ut ovädret till sjöss men de hade haft det tufft och låg och kämpade och kom inte i hamn förrän fyra dygn efter oss. De hade också en del skador, bland annat ett förstag som for iväg med ett kraftigt däcksbeslag. Den rostfria infästningen hade gått av.

På eftermiddagen checkade vi in men fick vänta på både tull och Immigration, de kom först nästa dag. Man får inte gå iland innan men vi gick iland och tog varsin drink i en restaurang, vi satt i lugn och ro när en tjej från en australiensk båt kom springande och sa att vi måste skynda oss för passpolisen hade sökt oss och han var förbannad, hon hade bett honom komma ombord på deras båt och gett honom en pilsner så han lugnade ner sig. När vi kom bjöd vi också honom på en pilsner och det visade sig vara en riktigt trevlig person. En god pilsner kan förena människor.

Vi tog en taxi in till byn och bokade en resa till Sverige till den 24 november. Nu hade vi åtta dagar till nytta och nöje. Först hyrde vi en bil och körde till Durban och North Sails. Vi hade tagit ned genua 1 och lastat i bilen. Genua 2 lagar vi själva. Vi lämnade in seglet och hos en riggare beställde vi nya running backstays, nu i materialet Spectra istället för wire. De lovade att lägga segel och backstays i Hokus Pokus när vi var i Sverige för de hade stängt när vi skulle komma tillbaka. I Durban fick vi snurra runt ordentligt för gatunamnen stämde inte och ibland hade samma gata två namn och olika åt varje håll. Till sist hittade vi segelmakaren men de hade flyttat och med hjälp fick vi en ny adress och så var det samma visa men vi hittade fram. Då fick vi reda på att efter apartheid så ändrade man namn på många gator med namn på bl a ANC folk. Det blev mycket förvillande så man satte upp även det gamla namnet. På stadskartan finns en översättning men det är förvirrande i alla fall.

Efter att ha fyllt diesel och gett Hokus Pokus lite omvårdnad och kärlek hyrde vi en bil i tre dagar och vi frågade Josef och Marci om de vill följa med på Safari några dagar. De bestämde sig meddetsamma. Tidigt nästa morgon bar det iväg till parkerna Hluhluwe och Imfolozi Park. De ligger ihop. Nu skulle vi bland annat se The Big Five, Lejon, Gepard, Buffel, Noshörning och Elefant. Efter ett par timmars körning in i landet passerade vi små byar med enklare boningar och hyddor. Allt väldigt utspritt och vi såg få vägar till dessa och inga elledningar. Från ingenstans längs motorvägar och vägar kommer folk fram till fots och går vidare längs vägen, många bärande saker på huvudet. Getter och kor springer hur som helst och ofta får vi stanna för att låta dem i sakta mak passera men först efter att de har stannat upp mitt på vägen och blängt på oss. Vi tutar och de fortsätter lojt vidare tuggande på gräs. Först körde vi till en flod där vi kunde ta en turbåt som körde oss till vattenbufflarna. Det var enorma saker som gick på botten för att sänka sig ned under vatten och efter en stund komma upp och ljudligt blåsa ut vatten. Det var en enorm syn att komma så nära dessa enorma djur.

Sedan körde vi till parken och köpte biljetter, bilen och vi registrerades. Vi fick information om sitta kvar i bilen hela tiden och inte gå ur den och att inte vara för nära elefanterna (säkerhetsavstånd 50m) för de kan ge sig på bilen, de sa att även de andra stora djuren är farliga. Alla djur är vilda och matas inte. Förväntansfullt körde vi in i parken. Den första biten hände inget men så fick vi se vildsvin i flock och sedan en hel hord med stora bufflar som höll sig kring ett vattenhål. Vi fortsatte och vägen blockerades av zebror.

Parken är enorm och har en väg rätt igenom med många småvägar åt sidorna. Vi kör mycket långsamt för att hinna se och inte skrämma djuren. Man får titta noga för ibland skyms de av högt gräs, buskar eller träd. Efter att ha kommit ur en tvär kurva ser vi fyra enorma giraffer som står mitt på vägen. De bryr sig inte och vi ser på dem medan vi väntar på att de skall behaga flytta på sig. Senare har vi två stora noshörningar fem meter bredvid oss. Vi såg massor av fåglar, det skall finnas cirka 400 olika arter. En bit ifrån oss såg vi träd som veks åt sidan och fram kom stora Elefanter som banade sig fram. Vi såg massor med Vårtsvin, Bushbaby, Stenbock, Gnu, Nyala, Krokodil, Sköldpadda, Babian, Apor av olika sorter, Vattenbock, Rovfågel, Termiter och givetvis Flugor och Moskitos. Många arter är lika och vi kan inte de svenska namnen.

Vi var i reservatet hela dagen och körde sedan till en Lodge ute i skogen. Det hade regnat mycket så vägen fram var mycket lerig så det gällde att inte stanna. Vi hittade fram och blev insläppta genom grindarna. Området hade högt stängsel på grund av vilda djur. Det är en liten fin anläggning som drivs av en holländare. Hit kan man komma med campingbil eller hyra en liten stuga. Vi hade var sin stuga bredvid varandra. Vi beställde middag som serverades i storstugan. Josef fyllde 60 år och vi firade honom. Josef och jag blev sittande halva natten, drack whisky och rökte cigarrer. Ägaren tyckte väl det såg trevlig ut så han gjorde oss sällskap och vi fick whisky on the house. Även cigarrerna stod ha för, han hade fått en sändning från Cuba.

Life must go on så klockan ringde 07.00 nästa morgon och vi skuttade ur sängen bankade på dörren till Josef och Marci. Josef drog på sig byxorna men de åkte snabbt av för ur dessa kröp det en rejäl brun skorpion. Den skakades ur byxorna och fotograferades. Vår värd sa senare att de bruna inte var så farliga. Vi intog frukost i matsalen utan väggar och förberedde dagens safari. Nu skulle vi köra åt höger efter lodgen för det skulle vara mycket kortare. Efter några hundra meter var det lervälling och vi vågade inte stanna eller vända om, framför oss var leran under vatten men vi visste inte hur djupt det var. Vi hade inget val utan jag gasade på och körde fort genom vattnet och vi kom med nöd och näppe fram till leran på andra sidan och lyckades slira oss upp på andra sidan. Som tur var så hade vi passerat den värsta biten och resten blev nästan bara tvättbräda. Ni skulle ha sett bilen för nu var den fina nya hyrbilen som en lerhög. Här skall man ha fyrhjulsdriven jeep. Denna dag blev lika lyckosam och vi såg fler djur. Vi lyckades inte se Lejon eller Geparder. Vi hade problem med högt vatten över vägen även inne i reservatet. På grund av att det hade regnat så mycket var det högt vattenstånd i floderna så vi fick ta sats över (eller var det kanske under)en lång bro. Vi låg ytterligare en natt på lodgen och hade det trevlig. På väg till Richards Bay körde vi in i ett litet samhälle för att tanka bilen och handla frukostmat. Det var ett nedgånget samhälle med endast svart befolkning. På bensinstationen satt man bakom galler. Ulla och Marci gick in i en supermarket medan Josef och jag satt kvar i bilen utanför. Utanför stod vakter som kollade på kvitton och jämförde med kassarna på folk som kom ut från affären. Vi såg inte en vit människa på hela tiden.

Vi plockade in allt löst på däck, packade och låste till Hokus Pokus och tog en taxi till flygplatsen i Richards Bay där vi hyrde en bil till King Shaka International Airport i Durban. Vi fick en fin kartbok från Avis och vi kollade var flygplatsen ligger. Den skulle enligt kartan ligga söder om Durban. Innan vi kommit fram till Durban såg vi en flygplats men vi körde vidare en bra bit söderut men vi hittade ingen flygplats så vi frågade på en bensinstation och fick då reda på att flygplatsen var flyttad för ett år sedan och att det var den som vi hade passerat. Vi hade försenats med över en timma men som tur var så var vi ute i god tid. Ullas pappa Ragnar som var arkitekt brukade skoja med att om det skilde mellan kartan och verkligheten sa är det kartan som gäller, vi får nog omvärdera detta.

Klockan kvart över åtta landade vi på Landvetter flygplats och möttes av Camilla, Eric och Ida. Vi hade inte varit hemma på två år och de var mycket glada att återse oss. Eric och Ida kramade oss länge och det värmde fast det var kallt. Vi åkte hem till Camilla och fikade, sedan skulle de tillbaka till arbete och skola och vi fick låna en bil och körde till Billdal och vårt hus som nu står tomt. Våra hyresgäster har flyttat och våra möbler var tillbaka i huset vilket Mikael och Camilla hade ordnat. Mikael väntade på oss och hade dukat upp räkor och krabba. Det var härligt att träffa Mikael igen fast det bara var ett år sedan han med familj hälsade på oss i Sydney förra julen. Vi hade även längtat efter krabba och räkor så nu frossade vi. Mikael skulle vidare så vi körde till fiskbilen och köpt en rödspätta på ca 2 kilo. Den åkte ned med skirat smör pepparrot och pressad potatis. NU ÄR VI I SVERIGE!

Douglas skulle köra till Stockholm och erbjöd oss att släppa av oss i Mariestad där vår bil förvarats. Det var inget svårt beslut att fatta. Nu var vi med bil igen och vi körde hem till Billdal, allt har gått som på räls. Att komma hem så här är ingen semester. Först gjorde vi huset beboligt, packade upp de flesta kartongerna, gardiner på plats, tavlor, miljoner med elsladdar och apparater som vi inte kommer ihåg hur devar kopplade i juni 2007 när vi seglade iväg. Barn, barnbarn syskon och vänner skulle vi träffa och vi har jul och nyår nära inpå. Det kyliga klimatet gjorde att vi kvicknade till och vi lade in en betydligt högre växel. Nu har vi dessutom längre till kök och toaletter och skall vi gå ut måste vi ta på oss en massa kläder och i rätt ordning, knyta skor mm. Diskmaskin, tvättmaskin, TV och bastu har blivit en ny dimension och helt plötsligt skall man tvätta bilen. För att se prydlig ut är jag ibland tvungen att ha kavaj och slips.

Varje morgon startade vi med frukost framför öppna spisen och tillsammans med brasans sprakande hörde vi morgonpratarnas glada skratt, påannonseringar till leda och dystra nyheter av allvarliga reportrar fast den stora högtiden julen var i antågande. Ingen på TV nämnde att tomten var på väg bara om regn och nedgående aktiekurser, ekonomin i Europa och eurons förfall. Skolbarnen får inte ha julavslutning i kyrkan och kungen och Sylvia är inte på speaking terms med varandra. Journalisterna har fullt upp med om Juholt skall vara kvar och hans fadäser.

Det var härligt att vara hemma och i egen bostad. Dagarna går fort och det är konstigt hur fort man ställer om sig. Hokus Pokus ligger på andra sidan jordklotet och är nästan glömd för ett tag. Vi fick en härlig och trevlig jul hemma hos Camilla, Lasse, Eric och Ida och med resten av vår familj. Nyår firade vi i vanlig tradition hemma i Billdal med vänner. Efter cirka en och en halv månad var det dags att resa hem till Hokus Pokus i Sydafrika. Nu skulle vi packa och få plats med alla reservdelar, böcker, Kalles Kaviar, Ansjovis och Matjessill med mera. Jag höll mig undan för Ulla är bra på att packa. Huset förbereddes för avaktivering för nu hyr vi inte ut igen. Bilen är avställd och står i garaget färdig för nya transporter när vi kommer tillbaka.
Den 8 januari flög vi iväg. Nu var vi tillbaka i selen igen. Vi öppnade Hokus Pokus och fann till vår glädje att vi inte hade fått något mögel. Båten var ren och fin. En Zulu som heter Thulani och som jobbar i marinan hade fått betalt för att tvätta och se till henne och att tampar och fendrar skötte sig. Thulani går hemifrån klockan fyra varje morgon, går först till bussen och sedan till marinan där han bland annat tvättar båtar. Sedan på samma sätt hem och är hemma vid sjutiden. Han liksom de flesta har inte skor, bara på väg till kyrkan. Han beundrade våra solpaneler men han hade inte pengar att köpa en. Efter vi hade betalat honom så fattades det ett par hundra kronor så vi gav honom det och han blev jätteglad. Dagen efter tackade han oss och sa att han hade köpt en och nu var hans fru jätteglad för nu hade de elektriskt ljus från två lampor. Innan hade de bara fotogenlampa. Vi sa till honom att försöka köpa ledlampor för då varar bilbatteriet längre. Han kom och tackade varje dag och var så glad, senare köpte han två ledlampor och var överlycklig tillsammans med sin fru. Jag hade ett par träningsskor som jag bara använt en gång och gav dem till honom. Nästa dag sa han att han inte fick använda dem till vardags för sin utan bara när han var fin. Thulani är mycket ödmjuk och trevlig och förvånande påläst. Han sa att det enda som kan hjälpa dem är utbildning. Han liksom väldigt många vi träffat känner till kungen och Silvia och Sverige som utmålas som drömlandet och lika för alla. Om ABBA känner alla till och de kan även deras namn. Lingonbröd och Onsalakorv tyckte han om. Vi skulle vilja göra mer för honom och hans familj, vi får fundera på vad vi kan göra och på så sätt att han kan behålla sin värdighet och ser oss som likar.

Att komma tillbaka till Richards Bay känns nästan som att komma hem, många känner igen oss och hälsar oss välkomna. De flesta yachties har seglat vidare söderut men det finns några kvar och på restaurangerna och marinapersonalen känner man igen oss och hälsar oss välkomna. Vi vet hur mycket fungerar vilket gör livet behagligare och vi har mobil med lokalt kontantkort så vi kan kommunicera och vi hittar med bil. Allt finns inte att få som till exempel transmission Oil Syntetisk. Att äta ute är billigt faktiskt så billigt att det blir dyrt. Vi njuter av prisnivån för vi är snart i Karibien och blir rånade. I Sydafrika kan man göra vin så det är ok att köpa lokalt till vettiga priser.

Det där med att åka på Safari är inte så dumt så vi hyrde en bil och gjorde ett nytt besök. Nu hade det inte regnat på länge och det är väldigt torrt. Många vattenhål var torra och djuren håller sig i skugga. Vi kom dit mitt på dagen och det var väldigt varmt så vi såg inte så många djur som förra gången men vi var nog bortskämda.

Nu skulle vi fortsätta söderut med första stopp i Durban för att göra upp med segelmakare och riggare. Ett problem med Sydafrika är att vi måste checka in och ut i varje hamn, alltså Harbourmaster, Custom, Immigration och Port Control vilket tog en halv dag med taxi. Vi satte klockan på ringning 03.45 nästa morgon, vaknade och steg upp, startade alla instrument och pc, lossade el. Sedan ropade jag upp Port Control och bad om tillåtelse att lämna hamnen. Vi fick besked att vi inte fick lämna för de hade inte fått vår ruttplanering. Våra papper hade kommit på villovägar så marinan faxade nya och kontrollerade att de kommit fram. Vi hade 90Nm till Durban så för att komma fram när det är ljust fick vi göra om samma procedur, samma tid nästa morgon. Jag ropade upp och fick ett kort You may leave the Harbour punkt slut. Nu lossade vi el och tampar och gav oss iväg. Vi startade med nästan ingen vind så vi körde med motor ut till strömfåran och sedan gick det i nio och en halv knop. Klockan fyra ropade Port Control upp oss och han önskade oss välkomna till Durban. Han hade sett oss på AIS så han ropade upp oss på Hokus Pokus. Han frågade om vi skulle in i hamnen eller fortsätta och sedan bad han oss ropa när vi kommit närmare. Vid femtiden gick vi in i den stora hamnen och in till marinaområdet där yachtklubbarna ligger. Vi hade ringt innan och fått en plats och när vi kom in vinkade en marinakille och pekade var vi skulle ligga. Sedan tog han emot tamparna och förtöjde. Han önskade oss välkomna presenterade sig som Blessink. Vi hade fått en paradplats bredvid en jättestor motorbåt som är skinande blank som ett par officersskor. På andra sidan har vi en stor segelracer.

Vi ligger vid en fingerponton som kanske är 20 meter lång. Nu är vi temporary members i två yachtklubbar här i Durban, Point Yacht Club och Royal Natal Yacht club, i den senare hälsades vi välkomna av The Manager och fick en flaska champagne. Vi har tillträde med egen nyckel och tillgång till alla klubbens faciliteter inklusive swimmingpool och bar och restaurang till reducerade priser. Vad sägs om frukost med två stekta ägg, bacon, bröd, juice och kaffe för 17 kronor . En öl och ett glas vin 17 kronor.

Nu skall vi göra Durban
Hälsningar

Mats o Ulla