Cape Town mars 2012

Resebrev 31


Sydafrika, Durban, East London, Port Elisabeth
Vi rundar Cape Agulhas och Cape of Good Hope
Cape Town

Cape Town
På yachtklubben träffade vi Roy som är en av de som driver Peri Peri Net. Vi håller radiokontakt med dem på frekvens 8101 och de hjälper till med vädret. Roy är själv seglare men hans fru tycker inte om att vara ombord. Han berättade att när hon en gång var med var det väldigt varmt och gungigt hon gillade inte situationen och ropade ”we have to go home at once my lipstick is melting”. Ulla brukar inte använda läppstift till sjöss så för mig har det inte blivit några problem, med just den saken!!!

Vi hade fått en fin plats i yachtklubben, faktiskt samma plats som Yaghan hade konstaterade vi efter att ha läst deras bok och framför Royal Natal Yachtclub. Till granne om babord har vi en enorm motoryacht med besättning. De har en stor tender med två stora utombordare. När vi sa att vi skulle hämta diesel via kärra sa skepparen att vi hämtar dieseln för er och vi lastade alla våra tomma dunkar och åkte iväg till tankningsstället. ”That´s what friends are for”. En dag kom kryssningsfartyget Queen Mariy II in i hamnen och förtöjde inte så långt från oss, hon är enorm. Det kom massor med folk ned till kajen, om det var för att se Hokus Pokus 2 eller Queen Mary 2 vet vi inte. En dag tog vi kaffepaus på en restaurang som ligger på våningsplan 32. Restaurangen snurrar runt ett varv per timma och vi hade en vidunderlig utsikt över hamnen och in över staden. Det var rent och snyggt i hela Durban. En miljökonferens skapar goda effekter i alla fall på närmiljön.

Som temporary members i Royal Natal Yachtclub (gratis) fick vi flera förmåner. I restaurangen och puben fick vi klubbrabatt och fick nyttja alla deras faciliteter. Varma dagar låg vi vid poolen och hade det bra. Vädret ville sig inte och de sydvästliga kulingarna avlöste varandra. När en sydvästlig kuling möter Agulhas strömmen som är mellan 4-6 knop blir det en farligt hög och brytande sjö. Vi behöver dryga 2 dygn för att ta oss till närmsta hamn som är East London dit det är 290 Nm. Helst vill vi till Port Elisabeth och dit är det 425 Nm. Vi kollade vädret via internet och hade kontakt med Peri Peri Net. Så fick vi ett bra väderfönster på cirka 4 dygn med nordliga till nordsostliga vindar. Vi stack iväg och gick rakt österut för att fånga upp den sydgående strömmen. Efter cirka 10 till 15 Nm hittade vi henne och fick en god skjuts söderut. Det gick strålande i tjugo timmar sedan vände vinden till sydväst alltså rakt i nosen och ökade till 20 till 22 sek meter och sjön började växa. Vi slog in mot land till 20 meterskurvan och började kryssa med korta slag. Vi var fyra båtar (bla a Karinya)som gick samtidigt som oss från Durban och via radion meddelade de att de vände eller la sig bi och väntade. För att skynda på motorseglade vi och kom så småningom till East London där vi la till för natten. Nästa dag vände vinden igen. Det är detta som är så farligt här för vinden kan plötsligt vända trots andra väderprognoser. Vi hade kryssat med genua två. På morgonen märkte vi att förstaget var slackt men kunde inte se orsaken så jag klättrade upp i masten och kollade allt som jag alltid gör innan en översegling. Jag fann då att bulten med sax pinne var borta som förstaget hänger i och staget hängde i fallet (wire) till genua 1. Med hjälp av spinnakerfallet fick vi lyft staget i läge igen och jag kunde peta in en ny bult med sax pinne. Ibland är det bra med dubbla förstag. Vi var klara igen och stack iväg efter att ha avklarat hamnprocedurerna. Givetvis så var det ett stort bilfartyg som vi fick vänta på innan hon hade kommit in i hamnen och med hjälp av två bogserbåtar kommit på plats och förtöjt. Vi tycker att vi nöjesbåtar skall ha företräde, eller??? Ut i strömfåran igen och vi gjorde bra fart med spirad genua ett. Efter ett dygn seglade vi i lugnt väder in i hamnen Port Elisabeth, sedan vände vinden till SW igen och ökade.

Port Elisabeth är en dålig marina med nedslitna pontonbryggor. När det blåser blir det inbärning och pontoner och båtar kämpar i otakt. Vi skulle vänta in nordliga vindar och det är dessa vindar som ställer till mest förtret. Vi fick en bra plats och kunde förtöja oss från fingerpontonen. Faciliteterna var däremot mycket bra, vänliga människor och en utmärkt klubbrestaurang. Här intog vi den bästa maten och till mycket rimliga priser. Karinya (Bruce och Gina)kom in på eftermiddagen och hade seglat direkt och var mycket trötta. De hade drejat bi i den hårda vinden och trots att vi legat ett dygn i East London var de ett halvt dygn efter oss.

Tillsammans med dem hyrde vi en bil och körde till Addo Elefant National Park. Här skall det finnas 500 elefanter. Vi fick en hellyckad dag. Det svåraste att se och komma nära är lejon och leoparder. Vi körde hit och dit på de små vägarna och frågade andra om de sett lejon men nej, det hade inte sett några. Vi fick tips om ett område och plötsligt stod där 3 lejon mitt på vägen, två hannar och en hona. Vi körde sakta fram till dem och följde efter när de gick fram längs vägen. Efter en stund gick de in bland buskarna och försvann. Vi fortsatte runt en krök och väntade och fick se dem uppe på ett krön. De gick sakta ned mot oss, klättrade upp i ett träd och lade sig på ett par stora grenar, efter en stund fortsatte de ned för slänten. En hanne gick mot oss och stirrade oss rakt i ögonen. De kom ned och satte sig en bit från oss och sniffade i luften. Vi iakttog dem på mycket nära håll i säkert 20 minuter. De satt mitt i vägen framför oss och vi körde mycket sakta och kom emellan honan och hannarna. Den stora hannen gick mot oss och nästan strök bilsidan och stannade bakom bilen på Ullas sida. Lejonet såg ned på oss och plötsligt slog den sin ena tass i bilen. Vi körde därifrån men han följde efter oss några meter. Elefanter såg vi massor av och även de var uppe på vägen alldeles intill oss. Detta var en fantastisk upplevelse. Vi såg bland annat Zebror, Schakal, Buffel, Struts, Vårtsvin, Skölddpaddor, Eland, Kudu, Red Hartebeest, Apor samt en massa intressanta fåglar.

Vi övernattade i den mycket trevlig lodgen Chrislin nära nationalparken. Vi bodde i typiska gamla afrikanska runda hyddor med toppiga halmtak. Vi hittade stället i Lonely Planet. Till middag serverades vi en gryta på Kudu (hjortdjur med långa vridna horn) som smakade utmärkt. Återigen en trevlig upplevelse.

Här i Port Elisabeth finns ett väldigt vackert bibliotek, vacker fasad och en gammal fin inredning, det var en ren njutning att stiga in genom portarna och in i de små salarna med dess inredning och inbyggda bokhyllor från golv till tak. Vi passerade en gammal fin byggnad, jag pratade med en gammal man som parkerat sin bil, han sa att det skulle hållas en orgelkonsert inne i byggnaden om en liten stund. Vi gick in och fann mycket smakligt restaurerade lokaler och i den största hade man byggt en jättestor orgel. Vi köpte biljetter för en struntsumma, drack kaffe med de övriga besökarna och var mycket kulturella. De tyckte det var trevligt med nya och intressanta besökare. Sedan blev det konsert av en känd organist. Hon sparade inte på ljudet och använde hela registret. Det var en trevlig stund. Sedan gick vi ut i solen och vidare till Mandelas konstmuseum. Det finns många minnesmärken efter Mandela. Vi hann också med att se en staty med en kavallerist med sin häst. Det var ett minne till alla de hästar som hade dött under någon strid. Vi körde runt i omgivningarna och såg oss mätta på det vackra landskapet. Upplevelserna fläckas lite när vi passerar de fruktansvärda kåkområdena och man kan se armodet.

Vi fick ett skapligt väderfönster som skulle öppna sig på natten, vindvridningen kom redan på kvällen strax innan det mörknade så vi fattade ett blixtsnabbt beslut och efter tio minuter var vi loss och ropade upp Port Control och fick klartecken att lämna hamnen. Vi hann ut innan det blev mörkt och vi hjälpte till med motorn för att snabbt komma ut i strömfåran. Karinya tvekade och väntade till morgonen vilket visade sig vara ett dåligt beslut. Vi hoppades komma fram till Mossel Bay innan vinden vände tillbaka till sitt normala SW, alltså mitt i nosen. Efter ett dygn saktade vi ned farten för att komma till Mossel Bay vid dagsljus. Efter att ha sölat i flera timmar fick vi ett nytt väder som skulle hålla sig ett par dygn så vi ökade segel och fortsatte. Nu höll vi tummarana för att hinna runt hörnet, Cape Agulhas, dit det är 120 Nm. Tidigare trodde vi att Cape of Good Hope är det våldsamma och sydliga hörnet där Indiska Oceanen möter Syd Atlanten. Vinden tvekade så vi tvingade oss fram med både segel och motor.

När jag skulle krypa till kojs hörde jag ett konstigt ljud från autopiloten så jag öppnade luckorna för att komma åt hydraul kolven till styrningen. Den sitter fastbultad med fyra tio millimeter bultar, tre var av och kolven hängde löst på en bult. Det var mitt i natten och grov sjö. Vi fick koppla ur autopiloten och Ulla fick hand styra för att lätta på trycket och jag lyckades efter mycket arbete få dit tre nya medan det hela tiden ryckte i kolven som i andra ändan sitter fast i roder kvadranten. Efter över en timma med huvudet ned i bänken var det fixat men min nya fina skjorta blev förstörd av fettfläckar från en roder wire, denna gång slapp jag bannor. Största delen av mitt fripass var slut. Det skulle komma en vindkantring men vi stod på och kom runt hörnet i lagom vind med ganska lugnt vatten. Nu pustade vi ut och firade med varsin whiskey för att tacka Neptun som varit nådig mot oss. Nu hade vi cirka 95 Nm till Cape of Good Hope och därefter 50 Nm till Cape Town. Nu välkomnade vi den sydvästliga vinden men ack vad vi bedrog oss, vinden slog över till NW och ökade till 15 sekund meter i nosen så det blev till att kryssa. Vi hade väntat på nordliga vindar i flera veckor och nu kom den. Som tur var så blåste den av sig till kvällen och vred tillbaka när vi kom till Cape Hope. Sedan blev det en del motorgång till Cape Town. Vi möttes av hundratals sälar som fanns överallt runt oss.

Det blev skymning när vi siktade Cape Town och vi fick en fantastisk vy över de höga bergmassiven och det släta Taffelberget. Mörkret kom och vi fick se ett upplyst Cape Town, det var en härlig känsla. Vi hade nu avverkat 446 Nm från Port Elisabeth. Vi fick klartecken från Port Control och körde in mellan breakwater pirarna. Det finns massor med ljus inne i hamnen och det var svårt att hitta längst inne i hamnen och hamnpirar men vi tog det vackert och hittade in till Royal Cape Marina och till Fuel pontonen. På vägen hade vi ringt marinan och fått tillåtelse att ligga där över natten. Marinan var överfull för det var en regatta med 95 båtar. När vi vaknade på morgonen låg Dream Weaver långsides oss. Vi hade inte märkt när de kom. På Mauritius träffade vi Ronnie som leveransseglade en båt, han hjälpte oss med att få en plats så på morgonen flyttade vi till vår plats. Han kom till båten och frågade om han kunde köra oss någonstans eller hjälpa oss med något. Vi tackade och frågade om han visste någon som kunde reparera gummibåten, och en adress där vi kunde köpa reservdelar till Lewmar vinschar. Klarera in så hämtar jag dig och dingen och tar dig dit med bilen. Det finns hyggliga människor överallt. Karinya som väntade till morgonen i Port Elisabeth kom inte fram till Cape Agulhas i tid innan vinden kom och fick ankra bakom en udde i en dålig ankrings vik och blev liggande där i 3 dygn och rullade kraftigt i vindar kring 20 sek meter och mer.

Royal Cape Marina är en bra marina med sällskapsutrymmen, restaurang och två barer. Vi kände oss välkomna och fick tillträde till alla bekvämligheter. Vi kunde äta gott och dricka till mycket bra priser. Varje fredag är det Happy Hour och då kostar en halv liter öl och ett stort glas vin 17 Rand vilket motsvarar 15 svenska, annars kostar det 36 Rand vilket också är urbilligt. På tisdagar har man på dagens special ett kilo grillade revben med sallad, bröd och pommes frites för 90 Rand. Det är så mycket så vi tar en rätt och delar på och blir proppmätta. Våra segel hade tagit rejält med stryk. North Sails hämtade storseglet och två genuas och lämnade tillbaka dem efter några dagar.

Paul och Gary på Dream Weaver hade hyrt en bil och erbjöd oss att följa med på en biltur ned till False Bay där det finns massor med pingviner och sedan ned till Cape Point och Cape of Good Hope. Det är ett kargt och dramatisk landskap upp på den enorma klippan med alla brytande rev nedanför. En mörk kille erbjöd sig att tvätta och vaxa utsidan för 200 Rand så vi slog till. Det var en mycket trevlig kille och vi bjöd honom på fika. Han höll på hela dagen och gjorde ett bra jobb så han fick 300 istället.

Tillsammans med Bruce och Gina på Karinya åkte vi linbanan upp på Taffelberget. Det var en fin dag utan moln och vindstilla. Linbanan går mycket brant upp och det är en hiskelig utsikt. Den stora korgen vi åker i snurrar sakta runt så vi kan se runt om och det blir inget puttande för att komma åt att se. Man hade gjort fina hårdgjorda stigar med fina utsiktsplatser och en restaurang. Vi gick runt och njöt av utsikten. Ofta är det moln som täcker toppen eller väldigt blåsigt men vi lyckades pricka rätt dag. Vi tog en sightseeing buss som var nästan ny. Den hade hörlurar till varje plats och vi kunde ställa in språk och valde svenska. Ljudkvaliteten var utmärkt och vi åkte runt i Cape Town och fick se alla intressanta platser.
Av en tillfällighet fick jag se att rodret till vindrodret såg snett ut. Det hade gått av på mitten horisontellt. Efter att ha plockat bort det såg vi att den genomgående rostfria stången var av och underdelen hängde fast i glasfibermattan på ena sidan. Att vi inte blivit av med underdelen var ett mirakel. Vi fick det svetsat och jag lagade det med glasfibermattor och plast och fyllde med byggskum. Hur och när det gått av vet vi inte men det har fått mycket stryk i de höga vågorna. Att det kan vara svårt att runda Sydafrika kan vi med råge bekräfta.

Bruce och Gina hade fått tips om en bra tandläkare och skulle beställa tid. Jag bad dem boka en tid för mig också om det gick. Nästa morgon klockan åtta knackade Gina i båten och sa att hon hade fått tid för oss alla tre på grund av ett återbud och att vi måste åka iväg om tio minuter. Bruce körde och släppte av Gina och mig och parkerade sedan bilen och kom efter för vi var sena. Mig tog de först. Jag hade skadat en framtand i porslin. En medelålders trevlig tandläkare visade in mig i sin praktik som ligger på 23 våningen. Jag satte mig eller rättare sagt lade mig bekvämt ned i stolen och framför mig hade jag en vacker utsikt över Taffelberget. Han gjorde en fin lagning och man kan inte se någon färgskiftning.

Vi körde till en skaldjursfest norrut i Lamberts Bay där vi per portion serverades två halva grillade lobstrar, potatissallad, grönsaker, ett glas vin och fick behålla glaset. Det kostade 80 svenska per person. Vinet var sponsrat och om vi ville köpa en flaska kostade den 27 kronor. Vi har via bil kört runt många gånger i Sydafrika och funnit väldigt fina och helt underbara landskap i varierande natur. Sydafrika är fantastiskt och hit skall vi åka igen någon gång men då med flyg. Här finns givetvis baksidor och man förstår att det finns slitningar inte minst hur de vita behandlade de svarta. Nu får de svarta företräde till alla jobb även om de inte har den rätta kompetensen vilket tydligt märks hos myndigheterna. Vita slutar att anställa folk för de får endast anställa svarta så utvecklingen stagnerar och det blir sämre. Unga vita flyttar till England eller andra länder för de ser ingen framtid här. Det finns mycket våld och att ge sig ut när det är mörkt eller på vissa ställen är farligt. En sak som är bättre än på Avenyn i Göteborg är att här finns poliser och kommunal security på gatorna och som också är mycket hjälpsamma, både svarta och vita. Cape Town är en trevlig stad och här finns mycket historia och mycket att se. Som ni förstår så är det enormt stressigt, vi slits mellan underhåll på Hokus Pokus och rundvandringar och rundturer. Vi tvingades att köpa nya shorts och nya sandaler.

Hela tiden ligger planeringen med inköp av förnödenheter för nästa etapper så det blir ett evinnerligt köpande. På Santa Helena finns inte mycket att köpa och sedan blir det Salvador och vi passerar stiltjebältet vid ekvatorn så vi måste ha mycket mat ombord. Vi har även besökt guldmuseet och ett par ädelstenstillverkare. Ulla såg lyriskt på ett par fina örhängen med stenar. Har hon hängt med på en jordenruntsegling så är hon värd det och om vi slår ut det på de 45 år vi varit gifta så blev det hyfsat billigt.

Nu är Hokus Pokus med besättning sugna på nästa crossing till Santa Helena och vi ser fram emot att hälsa på Napoleon, sist vi hälsade på var på Elba. Vi lämnar Cape Town den 14 mars (men det vet inte Immigration för vi har redan checkat ut). Fem tullare var ombord och kollade alla våra kvitton mot inköpen så att vi får momsen tillbaka som är 14 procent. Vi var jättetrevliga och bjöd på förfriskningar så det blev en ren formsak. Att vi ätit och druckit av provianten märkte de inte.

Hälsningar

Mats o Ulla