Mindelo juni 2012
Resebrev 32
Kapstaden till St Helena
St Helena till Kap Verde
Rigghaveri
Onsdagen den 14 mars klockan halv åtta lämnade vi Kapstaden
i ett strålande väder och bestämde oss för att göra
en kort etapp till Saldana Bay. Det är bara 63Nm så vi var
framme strax innan det mörknade. Vi gick in i en ganska ny marina
som heter Mykonos. Det är en resort och hela anläggningen är
byggd i Grekisk stil med mycket blått. Man tror man kommit till
Grekland. Anläggningen var ganska öde så vi stannade bara
två nätter. Det var skönt att komma från storstad
till en lugn marina och vi laddade för St Helena. Vi ville komma
iväg för nu ville vi vidare och på fredagen seglade vi
norrut. Vi hade 1640Nm med hav framför oss. Efter tre dagar stabiliserade
sig vädret och vi kom in i passadvinden som här är sydostlig.
Sjön var lite orolig ibland men vi hade en helt fantastisk segling.
Vi satte upp spirbommarna och seglade wing to wing. Efter tolv dygn kom
vi fram till St Helena och givetvis på natten så vi fick hålla
igen några timmar och gick sedan in på ankringsplatsen.
St Helena har ingen hamn, bara en liten bukt där man får lä.
Sjön slår runt ön och det är en ibland mycket orolig
ankring så vi rullar ordentligt. Då vi legat till sjöss
i tolv dygn besväras vi inte så mycket och det är gott
att sitta fast i botten och kunna sova på natten. Det låg
tio långseglare tillsammans med små lokala små fiskebåtar
för ankar. Vi hade ropat upp St Helena Radio och fått besked
om att customs och immigration skulle komma ut till oss och att vi inte
fick gå iland innan de varit ombord. Vi behövde inte vänta
länge förrän det kom två trevliga tjejer och vi kunde
ta ned den gula flaggan.
Vi behövde inte sjösätta dingen för det finns en Ferry
service. Vi ropar via VHF och en liten båt kommer och plockar upp
oss. Det finns bara en kort stump med kaj som färjan använder.
Sjön rullar in så han kör bara intill med bredsidan och
så gäller det att snabbt hoppa. Det finns rep som hänger
och man kan ta tag i. Vissa dagar är det rent livsfarligt att komma
iland. Cruising fartyg får ibland lämna utan att ha kunnat
släppa iland passagerare. Från sjösidan ser det inte mycket
ut. Hopträngt mellan höga berg finns en smal svacka där
staden Jamestown ligger. Det finns egentligen bara en gata som också
är huvudgatan. På höger sida ser vi en av de längsta
trapporna i världen, 699 steg. Rekordet har en Holländare som
tog trappan på under 6 minuter.
Mest känt är Napoleon som var internerad här intill sin
död. Han blev begravd på en mycket vacker plats som han själv
valt ut. The Tomb (graven) står det på en enkel skylt vid
vägen. Han lades i tre kistor, en av tenn, en av bly och den yttre
av mahogny. Den kördes i prosession längs The Devil´s
Punsch Bowl (Djävulens punchbål) och nedför stigen till
graven. Den täcks av en stenhäll utan namn, bara orden ”Ci
Git” (Här vilar). Graven är omgärdad av ett gjutjärnsstaket.
1840 fördes kistan med fregatten La Belle Poule till Frankrike för
att sedan hamna på Invaliddomen i Paris.
På kvällen fick vi radiokontakt med Dream Weaver och vi lotsade
in honom till ankarplatsen med hjälp av en ficklampa och ropade ”drop
it” där han skulle lägga ankaret. Nästa dag åkte
vi tillsammans på tur på ön. Vi hade beställt en
rundtur. Robert heter chauffören och han kom med en typ Pick Up,
bil med flak med träbänkar. Turen var inte vidare bekväm
men han stannade ofta och kom bak till oss och berättade vad vi såg
och lite historia om ön. Vi fick se båda ställena där
Napoleon bott och båda husen var museum. I ett av husen fanns det
en jättestor fågelbur inomhus. Det sades att Napoleon inte
ville ha fåglar i buren för han sa att det räcker med
en i bur. Napoleon fick röra sig ganska fritt på ön men
när det kom eller skulle avgå ett fartyg låstes han in.
Hela tiden seglade det fartyg runt ön för att han inte skulle
kunna fritas eller smita.
Var fjortonde dag kommer den kungliga postbåten RMS (Royal Mail
Ship) St Helena. Huvuduppgiften för fartyget är att betjäna
St Helena och är en del av ön och dess enda transportmedel till
och från ön. Det finns inget flygfält. Vi en tidigare
omröstning om man ville ha flyg eller fartyg valdes fartyget och
golfbana. RMS går Kapstaden, St Helena och Ascension.
En dag kom RMS St Helana och ankrade upp ett par hundra meter akter om
oss, hon ville väl komma in i lä bakom oss. Det dröjde
inte länge förrän en febril aktivitet uppstod med motordrivna
pråmar som lastades med containers och annat löst gods. Pråmarna
körde in till en strandskoning och förtöjde tio meter från
land i förtöjningar, sedan lyfte en stor kran iland containerna.
Pråmarna åkte hit och dit i sjöhävningen. Containerna
strippades genast på kajen och många tullare prickade av och
varor lastades på småbilar till de olika affärerna. Många
hämtade beställda varor. De fick en varusedel och gick in i
ett lagerhus och betalade tullavgiften, smidigt och enkelt.
Ett flygfält är under projektering och skall vara färdigt
om fyra år. Ett par stora Volvo dumprar stod på däck
som sedan lyftes på pråm och iland. Först skulle det
byggas väg fram till där flygplatsen skall ligga vilket i sig
är en utmaning.
Karinya kom efter några dagar och tillssammans gjorde vi en tur
med en fyrhjulsdriven jeep. Det var en tur Off Road och det var verkligen
i naturen. Det var en skicklig ung chaufför och han tog oss till
ställen som vi inte skulle fundera på att åka med bil.
Han körde oss genom raviner och upp på branta sluttningar så
vi trodde vi skulle rulla runt. Det var en häftig tur.
Vår plan var att segla till någonstans i Sydamerika för
att sedan gå vidare till Karibien och sedan över till Azorerna.
Det är en omväg och vi hade läst att det går att
segla direkt från St Helena/Ascension till Azorerna, det är
en lång översegling cirka 4000Nm från St Helena och vi
bestämde oss för att gå denna väg vilket är
mycket kortare totalt. Vi stannade på St Helena i sju dagar och
satte sedan kursen mot Ascension. Vi hade inte bestämt oss för
om vi skulle stanna där men det är på vägen. Vi fick
en helt fantastisk segling fortfarande i passadvind och med segelsättning
wing to wing. Den sjunde april blev jag uppvaktad på min födelsedag
och det blev extra förplägnad med ”någonting att
äta och någonting att dricka”. Till frukost stekt ägg
med bacon och biff till middag. Vi hade god fart och bra väder så
vi passerade Ascension för hade vi stannat upp så hade det
blivit en vecka och vi ville vidare. Några sjömil norr om Ascension
flöt det plötsligt massor med död fisk runt oss och så
fortsatte det i flera sjömil. Det måste ha varit flera hundra
tusen fiskar och det såg riktigt äckligt ut. Ascension är
en militär ö och vad de hade haft för sig kan vi bara gissa.
Vi mejlade till vårt försäkringbolag Admiral i England
och meddelade att vi ändrat rutt och fick klartecken.
När vi kom fram till Ekvatorn dalade vinden och vinden slog över
till Nordost. Nu skulle vi gå igenom Doldrums, ett bälte med
ingen vind och ostabilt väder. Vanligtvis med kraftig åska
med blixtar och ofta kulblixtar samt ordentliga squalls. Vi hade ändrat
försäkringen och sänkt självrisken med tanke på
åska och vad det kan innebära med skadade instrument. Doldrum
är cirka 300Nm djupt eller mer så det är bara till att
hoppas och att ha gott om diesel. Vi hade tur och vi körde motor
i 43 timmar i hyggligt väder, sedan kom den Nordostliga vinden och
vi förstod att nu var vi igenom. Nu blev den en hård streck
för att hålla upp mot Azorerna. Vi fick en fin gång och
tuggade distans. Tidvis fick vi häftiga Squalls i kuling styrka och
havet växte och vi gick tungt i sjön med hårda törnar
i skrovet och vi fick översköljningar men för det mesta
satt vi torrt och gott under sprayhooden.
Ibland vaknade jag av att det luktade nybakat bröd, då har
Ulla förberett frukosten och vid dessa tillfällen är det
inte så svårt att komma ur kojen. En dag var det alldeles
vindstilla och vi badade i 28 graders vatten. Ja tog tillfället i
akt och snyggade till vattenlinjen och skrapade bort massor med långhalsar.
En dag kom en liten fågel och satte sig helt orädd bredvid
oss och satte sig sedan på min axel och flög sedan in i båten.
Hon kom tillbaka och satte sig på mitt huvud och flyttade sig till
min axel igen. Hon kanske tyckte vi var tråkiga för hon flög
iväg efter en stund.
Det sjuttonde dygnet hade vi fin gång med stor och 2 genuas uppe.
Plötsligt kom de ett häftigt squall och vi rullade in genua
1. Det var mörkt men jag observerade att det såg lite konstigt
ut på akterliket. Nästa dag när vi rullade ut det igen
såg vi att akterdelen på genuan var delat så vi rullade
in det snabbt igen. Vi konstaterade att skadan var för stor för
att vi skulle kunna sy ihop det igen och vi hade inte tillräckligt
med segelduk. När vi sedan startade motorn kom det inget kylarvatten
varför jag bytte impeller och konstaterade då att tre vingar
gått av och hade satt sig i värmeväxlaren och täppt
till.
Detta är inte ett jobb att göra till sjöss i grov sjö
så vi begrundade situationen. Vi hade plockat ned gribfiler med
väder och sett att norröver hade vi bälten med ingen vind
som vi skulle igenom. Vi hade 1100Nm till Azorerna, bra med diesel men
ingen motor. Att segla med liten genua i lätta vindar ger för
dåligt med fart.
Vi bestämde oss för att segla till Kap Verde istället dit
det var cirka 350Nm. Först mailade vi till en tysk som heter Kai
och är ombud för OCC (Ocean Cruising Club) där vi är
medlemmar. Han har en Marina på ön Sao Vicente och vi frågade
honom om det finns en segelmakare där. Det skulle det finnas så
vi satte kursen dit. Det kändes inte så roligt för nu
seglade vi tillbaka. På grund av den Nordostliga vinden blev det
söderöver men fortfarande i hård streck. Vi stångade
i den grova sjön med revad stor och revad genua 2. Vi hade bra fart
men med ideliga squalls. En natt small det till i riggen och vi såg
att det inre långa vantet hade gått av, vi stagade masten
med ett running backstay och revade ytterligare. Sedan gick kutterstaget
som håller genua 2 och vi var tvungna att kapa och släppa Wire
med Furlex och genua 2 samt kapa skoten. Allt hängde ned i vattnen
och vi hade inte en chans att bärga det. Vi var rädda att få
in seglet i rodret. Nu hade vi inte mycket till framdrivning kvar, endast
ett storsegel på en skadad rigg. Senare gick vantet mellan spridare
två och tre varvid svajningen i masten blev otrevlig. Det blev Gulaschsoppa
med ris till middag.
Laddning får vi med hjälp av vindgeneratorn som ger mycket
när det blåser och vi seglar mot vinden och dessutom har vi
Pandageneratorn som ger el och driver watermakern. Vi hade bra med mat
så det gick ingen nöd på oss och vi fortsatte med en
kraftigt inrullad stor. Vi siktade den höga ön San Antao och
gick in i lä. I sundet mellan San Antao och Sao Vicente accelererar
vinden och det blir mycket hög sjö. Det är inte ovanligt
med vindar på 40-50 knop när det utanför är det normala
passadvindar på 15 till 20 knop. Vi vågade inte segla igenom
där för att komma till Mindelo som ligger mitt i sundet. Nu
fick vi användning för satelittelefonen och jag ringde Admiral
i England och förklarade situationen och att jag inte ville be om
bogsering då det kan bli enorma kostnader om man bärgas. De
skulle ordna bärgning och bad oss hålla an. Vi låg och
slog fram och tillbaka hela natten. Det blåste så mycket i
sundet att de inte komma ut och hjälpa oss. Vi blev tillsagda att
gå in nära land och ankra på 14 m djup. Vi ville inte
gå så nära så vi ankrade på 32 meters djup
och fick bra fäste. Bergen är så höga att här
var nästan vindstilla. Vi fick ligga ytterligare i ett dygn innan
de fick tag på en motoryacht typ Princess som kom till oss och släppte
av en reparatör med en liten verktygsväska. Han plockade ner
värmeväxlaren som sitter mycket besvärligt till och för
att komma åt var han tvungen att plocka bort en hel del. Han fann
gummibitarna och gick sedan igenom kylsystemet och efter fyra timmar startade
jag motorn och det kom rejält med kylarvatten. Motorbåten plockade
upp montören och de körde tillbaka till Mindelo. Vi hade tur
för det var en riktigt skicklig och trevlig montör. De sa till
oss att vi skulle vänta till tidigt nästa morgon för det
var mycket hög sjö i kanalen och dessutom var klockan sent på
dagen och det är 25Nm dit. Ulla och jag skålade för den
lilla men viktiga framgången. Tidigt nästa morgon startade
vi motorn och körde runt ön och in i kanalen och stångade
oss fram och efter trettioen dygn förtöjde vi i den nybyggda
och moderna marinan. Kai tog emot oss och vi planerade för reparation
av riggen.
Sammanfattning av skadorna. Innervantet hade inte gått av i wiren
utan det var det rostfria ”T-järnet” som gått helt
av alltså massivt 15 mm rostfritt stål. Detsamma var det på
kutterstaget. Förlorad genua 2 med Furlex och wire samt ytterligare
två brustna wirar. Avskurna skot samt fall.
Marinan fixade wirarna och pressade ändstyckena, man jobbade med
riggar. Genua 1 lagades men Furlex och genua 2 fick beställas och
skickas från Rotterdam med fartyg. Här finns ingen flygfrakt
så det blir att vänta några veckor. Försäkringsbolaget
Admiral ställde helhjärtat upp men självrisken på
4000€ åker vi på. Jag fick direkt kontakt med Robert
som är vd och också har tävlingsseglat i Finnjolle så
vår mailkontakt handlade inte bara om skadan. När vi hade problem
var de standby på mailen även under helgen alltså inte
bara åtta till fem. Om den skadereglerare vi skrev till inte var
på plats så hade han lämnat över till någon
annan, även tjejen i växeln visste att vi hade problem och lotsade
oss till någon som tog över. Vi är mycket imponerade och
glad över att ha valt rätt bolag.
Väntan på reservdelar blir lång så vi bestämde
oss för att flyga hem till Billdal, träffa familjen och lägga
vår kraft på trädgården. Vi prickade helt rätt
i tid. När vi vaknade första dagen hemma satte vi eld på
en brasa och intog frukosten tillsammans med soff folket på TV 4,
ändrade snabbt till TV 1 och slapp reklamen. Sedan kom solen och
värmen och vi fick njuta av svensk högsommar, alla måltider
avnjöts på terrassen. Det blev ingen bastu denna gång
för det var för varmt. Värmen höll i sig ända
till sista dagen men då satt vi redan på flyget till värmen
söderut. Det hade blåst kraftiga vindar medan vi var borta
och vi hade halva Sahara på Hokus Pokus. Reservdelarna är fortfarande
på väg så har gått ned i Stand by läge.
Fair Winds
Mats o Ulla
|