Mindelo juni 2012

Resebrev 32


Kapstaden till St Helena
St Helena till Kap Verde


Rigghaveri

Onsdagen den 14 mars klockan halv åtta lämnade vi Kapstaden i ett strålande väder och bestämde oss för att göra en kort etapp till Saldana Bay. Det är bara 63Nm så vi var framme strax innan det mörknade. Vi gick in i en ganska ny marina som heter Mykonos. Det är en resort och hela anläggningen är byggd i Grekisk stil med mycket blått. Man tror man kommit till Grekland. Anläggningen var ganska öde så vi stannade bara två nätter. Det var skönt att komma från storstad till en lugn marina och vi laddade för St Helena. Vi ville komma iväg för nu ville vi vidare och på fredagen seglade vi norrut. Vi hade 1640Nm med hav framför oss. Efter tre dagar stabiliserade sig vädret och vi kom in i passadvinden som här är sydostlig. Sjön var lite orolig ibland men vi hade en helt fantastisk segling. Vi satte upp spirbommarna och seglade wing to wing. Efter tolv dygn kom vi fram till St Helena och givetvis på natten så vi fick hålla igen några timmar och gick sedan in på ankringsplatsen.

St Helena har ingen hamn, bara en liten bukt där man får lä. Sjön slår runt ön och det är en ibland mycket orolig ankring så vi rullar ordentligt. Då vi legat till sjöss i tolv dygn besväras vi inte så mycket och det är gott att sitta fast i botten och kunna sova på natten. Det låg tio långseglare tillsammans med små lokala små fiskebåtar för ankar. Vi hade ropat upp St Helena Radio och fått besked om att customs och immigration skulle komma ut till oss och att vi inte fick gå iland innan de varit ombord. Vi behövde inte vänta länge förrän det kom två trevliga tjejer och vi kunde ta ned den gula flaggan.

Vi behövde inte sjösätta dingen för det finns en Ferry service. Vi ropar via VHF och en liten båt kommer och plockar upp oss. Det finns bara en kort stump med kaj som färjan använder. Sjön rullar in så han kör bara intill med bredsidan och så gäller det att snabbt hoppa. Det finns rep som hänger och man kan ta tag i. Vissa dagar är det rent livsfarligt att komma iland. Cruising fartyg får ibland lämna utan att ha kunnat släppa iland passagerare. Från sjösidan ser det inte mycket ut. Hopträngt mellan höga berg finns en smal svacka där staden Jamestown ligger. Det finns egentligen bara en gata som också är huvudgatan. På höger sida ser vi en av de längsta trapporna i världen, 699 steg. Rekordet har en Holländare som tog trappan på under 6 minuter.
Mest känt är Napoleon som var internerad här intill sin död. Han blev begravd på en mycket vacker plats som han själv valt ut. The Tomb (graven) står det på en enkel skylt vid vägen. Han lades i tre kistor, en av tenn, en av bly och den yttre av mahogny. Den kördes i prosession längs The Devil´s Punsch Bowl (Djävulens punchbål) och nedför stigen till graven. Den täcks av en stenhäll utan namn, bara orden ”Ci Git” (Här vilar). Graven är omgärdad av ett gjutjärnsstaket. 1840 fördes kistan med fregatten La Belle Poule till Frankrike för att sedan hamna på Invaliddomen i Paris.

På kvällen fick vi radiokontakt med Dream Weaver och vi lotsade in honom till ankarplatsen med hjälp av en ficklampa och ropade ”drop it” där han skulle lägga ankaret. Nästa dag åkte vi tillsammans på tur på ön. Vi hade beställt en rundtur. Robert heter chauffören och han kom med en typ Pick Up, bil med flak med träbänkar. Turen var inte vidare bekväm men han stannade ofta och kom bak till oss och berättade vad vi såg och lite historia om ön. Vi fick se båda ställena där Napoleon bott och båda husen var museum. I ett av husen fanns det en jättestor fågelbur inomhus. Det sades att Napoleon inte ville ha fåglar i buren för han sa att det räcker med en i bur. Napoleon fick röra sig ganska fritt på ön men när det kom eller skulle avgå ett fartyg låstes han in. Hela tiden seglade det fartyg runt ön för att han inte skulle kunna fritas eller smita.

Var fjortonde dag kommer den kungliga postbåten RMS (Royal Mail Ship) St Helena. Huvuduppgiften för fartyget är att betjäna St Helena och är en del av ön och dess enda transportmedel till och från ön. Det finns inget flygfält. Vi en tidigare omröstning om man ville ha flyg eller fartyg valdes fartyget och golfbana. RMS går Kapstaden, St Helena och Ascension.
En dag kom RMS St Helana och ankrade upp ett par hundra meter akter om oss, hon ville väl komma in i lä bakom oss. Det dröjde inte länge förrän en febril aktivitet uppstod med motordrivna pråmar som lastades med containers och annat löst gods. Pråmarna körde in till en strandskoning och förtöjde tio meter från land i förtöjningar, sedan lyfte en stor kran iland containerna. Pråmarna åkte hit och dit i sjöhävningen. Containerna strippades genast på kajen och många tullare prickade av och varor lastades på småbilar till de olika affärerna. Många hämtade beställda varor. De fick en varusedel och gick in i ett lagerhus och betalade tullavgiften, smidigt och enkelt.

Ett flygfält är under projektering och skall vara färdigt om fyra år. Ett par stora Volvo dumprar stod på däck som sedan lyftes på pråm och iland. Först skulle det byggas väg fram till där flygplatsen skall ligga vilket i sig är en utmaning.
Karinya kom efter några dagar och tillssammans gjorde vi en tur med en fyrhjulsdriven jeep. Det var en tur Off Road och det var verkligen i naturen. Det var en skicklig ung chaufför och han tog oss till ställen som vi inte skulle fundera på att åka med bil. Han körde oss genom raviner och upp på branta sluttningar så vi trodde vi skulle rulla runt. Det var en häftig tur.
Vår plan var att segla till någonstans i Sydamerika för att sedan gå vidare till Karibien och sedan över till Azorerna. Det är en omväg och vi hade läst att det går att segla direkt från St Helena/Ascension till Azorerna, det är en lång översegling cirka 4000Nm från St Helena och vi bestämde oss för att gå denna väg vilket är mycket kortare totalt. Vi stannade på St Helena i sju dagar och satte sedan kursen mot Ascension. Vi hade inte bestämt oss för om vi skulle stanna där men det är på vägen. Vi fick en helt fantastisk segling fortfarande i passadvind och med segelsättning wing to wing. Den sjunde april blev jag uppvaktad på min födelsedag och det blev extra förplägnad med ”någonting att äta och någonting att dricka”. Till frukost stekt ägg med bacon och biff till middag. Vi hade god fart och bra väder så vi passerade Ascension för hade vi stannat upp så hade det blivit en vecka och vi ville vidare. Några sjömil norr om Ascension flöt det plötsligt massor med död fisk runt oss och så fortsatte det i flera sjömil. Det måste ha varit flera hundra tusen fiskar och det såg riktigt äckligt ut. Ascension är en militär ö och vad de hade haft för sig kan vi bara gissa. Vi mejlade till vårt försäkringbolag Admiral i England och meddelade att vi ändrat rutt och fick klartecken.

När vi kom fram till Ekvatorn dalade vinden och vinden slog över till Nordost. Nu skulle vi gå igenom Doldrums, ett bälte med ingen vind och ostabilt väder. Vanligtvis med kraftig åska med blixtar och ofta kulblixtar samt ordentliga squalls. Vi hade ändrat försäkringen och sänkt självrisken med tanke på åska och vad det kan innebära med skadade instrument. Doldrum är cirka 300Nm djupt eller mer så det är bara till att hoppas och att ha gott om diesel. Vi hade tur och vi körde motor i 43 timmar i hyggligt väder, sedan kom den Nordostliga vinden och vi förstod att nu var vi igenom. Nu blev den en hård streck för att hålla upp mot Azorerna. Vi fick en fin gång och tuggade distans. Tidvis fick vi häftiga Squalls i kuling styrka och havet växte och vi gick tungt i sjön med hårda törnar i skrovet och vi fick översköljningar men för det mesta satt vi torrt och gott under sprayhooden.

Ibland vaknade jag av att det luktade nybakat bröd, då har Ulla förberett frukosten och vid dessa tillfällen är det inte så svårt att komma ur kojen. En dag var det alldeles vindstilla och vi badade i 28 graders vatten. Ja tog tillfället i akt och snyggade till vattenlinjen och skrapade bort massor med långhalsar. En dag kom en liten fågel och satte sig helt orädd bredvid oss och satte sig sedan på min axel och flög sedan in i båten. Hon kom tillbaka och satte sig på mitt huvud och flyttade sig till min axel igen. Hon kanske tyckte vi var tråkiga för hon flög iväg efter en stund.

Det sjuttonde dygnet hade vi fin gång med stor och 2 genuas uppe. Plötsligt kom de ett häftigt squall och vi rullade in genua 1. Det var mörkt men jag observerade att det såg lite konstigt ut på akterliket. Nästa dag när vi rullade ut det igen såg vi att akterdelen på genuan var delat så vi rullade in det snabbt igen. Vi konstaterade att skadan var för stor för att vi skulle kunna sy ihop det igen och vi hade inte tillräckligt med segelduk. När vi sedan startade motorn kom det inget kylarvatten varför jag bytte impeller och konstaterade då att tre vingar gått av och hade satt sig i värmeväxlaren och täppt till.

Detta är inte ett jobb att göra till sjöss i grov sjö så vi begrundade situationen. Vi hade plockat ned gribfiler med väder och sett att norröver hade vi bälten med ingen vind som vi skulle igenom. Vi hade 1100Nm till Azorerna, bra med diesel men ingen motor. Att segla med liten genua i lätta vindar ger för dåligt med fart.

Vi bestämde oss för att segla till Kap Verde istället dit det var cirka 350Nm. Först mailade vi till en tysk som heter Kai och är ombud för OCC (Ocean Cruising Club) där vi är medlemmar. Han har en Marina på ön Sao Vicente och vi frågade honom om det finns en segelmakare där. Det skulle det finnas så vi satte kursen dit. Det kändes inte så roligt för nu seglade vi tillbaka. På grund av den Nordostliga vinden blev det söderöver men fortfarande i hård streck. Vi stångade i den grova sjön med revad stor och revad genua 2. Vi hade bra fart men med ideliga squalls. En natt small det till i riggen och vi såg att det inre långa vantet hade gått av, vi stagade masten med ett running backstay och revade ytterligare. Sedan gick kutterstaget som håller genua 2 och vi var tvungna att kapa och släppa Wire med Furlex och genua 2 samt kapa skoten. Allt hängde ned i vattnen och vi hade inte en chans att bärga det. Vi var rädda att få in seglet i rodret. Nu hade vi inte mycket till framdrivning kvar, endast ett storsegel på en skadad rigg. Senare gick vantet mellan spridare två och tre varvid svajningen i masten blev otrevlig. Det blev Gulaschsoppa med ris till middag.

Laddning får vi med hjälp av vindgeneratorn som ger mycket när det blåser och vi seglar mot vinden och dessutom har vi Pandageneratorn som ger el och driver watermakern. Vi hade bra med mat så det gick ingen nöd på oss och vi fortsatte med en kraftigt inrullad stor. Vi siktade den höga ön San Antao och gick in i lä. I sundet mellan San Antao och Sao Vicente accelererar vinden och det blir mycket hög sjö. Det är inte ovanligt med vindar på 40-50 knop när det utanför är det normala passadvindar på 15 till 20 knop. Vi vågade inte segla igenom där för att komma till Mindelo som ligger mitt i sundet. Nu fick vi användning för satelittelefonen och jag ringde Admiral i England och förklarade situationen och att jag inte ville be om bogsering då det kan bli enorma kostnader om man bärgas. De skulle ordna bärgning och bad oss hålla an. Vi låg och slog fram och tillbaka hela natten. Det blåste så mycket i sundet att de inte komma ut och hjälpa oss. Vi blev tillsagda att gå in nära land och ankra på 14 m djup. Vi ville inte gå så nära så vi ankrade på 32 meters djup och fick bra fäste. Bergen är så höga att här var nästan vindstilla. Vi fick ligga ytterligare i ett dygn innan de fick tag på en motoryacht typ Princess som kom till oss och släppte av en reparatör med en liten verktygsväska. Han plockade ner värmeväxlaren som sitter mycket besvärligt till och för att komma åt var han tvungen att plocka bort en hel del. Han fann gummibitarna och gick sedan igenom kylsystemet och efter fyra timmar startade jag motorn och det kom rejält med kylarvatten. Motorbåten plockade upp montören och de körde tillbaka till Mindelo. Vi hade tur för det var en riktigt skicklig och trevlig montör. De sa till oss att vi skulle vänta till tidigt nästa morgon för det var mycket hög sjö i kanalen och dessutom var klockan sent på dagen och det är 25Nm dit. Ulla och jag skålade för den lilla men viktiga framgången. Tidigt nästa morgon startade vi motorn och körde runt ön och in i kanalen och stångade oss fram och efter trettioen dygn förtöjde vi i den nybyggda och moderna marinan. Kai tog emot oss och vi planerade för reparation av riggen.

Sammanfattning av skadorna. Innervantet hade inte gått av i wiren utan det var det rostfria ”T-järnet” som gått helt av alltså massivt 15 mm rostfritt stål. Detsamma var det på kutterstaget. Förlorad genua 2 med Furlex och wire samt ytterligare två brustna wirar. Avskurna skot samt fall.

Marinan fixade wirarna och pressade ändstyckena, man jobbade med riggar. Genua 1 lagades men Furlex och genua 2 fick beställas och skickas från Rotterdam med fartyg. Här finns ingen flygfrakt så det blir att vänta några veckor. Försäkringsbolaget Admiral ställde helhjärtat upp men självrisken på 4000€ åker vi på. Jag fick direkt kontakt med Robert som är vd och också har tävlingsseglat i Finnjolle så vår mailkontakt handlade inte bara om skadan. När vi hade problem var de standby på mailen även under helgen alltså inte bara åtta till fem. Om den skadereglerare vi skrev till inte var på plats så hade han lämnat över till någon annan, även tjejen i växeln visste att vi hade problem och lotsade oss till någon som tog över. Vi är mycket imponerade och glad över att ha valt rätt bolag.

Väntan på reservdelar blir lång så vi bestämde oss för att flyga hem till Billdal, träffa familjen och lägga vår kraft på trädgården. Vi prickade helt rätt i tid. När vi vaknade första dagen hemma satte vi eld på en brasa och intog frukosten tillsammans med soff folket på TV 4, ändrade snabbt till TV 1 och slapp reklamen. Sedan kom solen och värmen och vi fick njuta av svensk högsommar, alla måltider avnjöts på terrassen. Det blev ingen bastu denna gång för det var för varmt. Värmen höll i sig ända till sista dagen men då satt vi redan på flyget till värmen söderut. Det hade blåst kraftiga vindar medan vi var borta och vi hade halva Sahara på Hokus Pokus. Reservdelarna är fortfarande på väg så har gått ned i Stand by läge.

Fair Winds

Mats o Ulla