Horta augusti 2012

Resebrev 33


Mindelo
Från sand till salt
Horta here we come

Efter vårt korta besök i Sverige var vi tillbaka i Mindelo. Våra reservdelar hade inte kommit så det blev till att vänta och vänta och vänta. En mycket tråkig nyhet var att vår franske båtgranne Joseph Pelael hade blivit mördad när vi var i Sverige. Han hade tagit upp sin båt på en slip för att laga en läcka. En natt när han låg och sov väcktes han av att han hade besök. När han försökte stoppa tjuvarna blev han slagen i huvudet av ett skothandtag så han dog. Detta för en pc och några småsaker.

Det drog ut på tiden och vi använde den till att se oss omkring på ön prova några restauranger och caféer, köpa langusters och umgås båt till båt. Jag Mats fick följa med på en fisketur där vi tog några stora fiskar bland annat en Blue Marlin som vägde cirka 150 kg. Ett par veckor tidigare tog de en som vägde 500 kg. De fick bogsera den långsides in i hamnen där de lyfte upp den i en kran och fotograferades. Att ta in stora fiskar är mycket hårt jobb och det tar lång tid att dra in släppa ut medan båten backas för att minska krafterna. Plötsligt så kastar sig fisken upp på tvären i vattnet och det blir ett kraftigt ryck i linan.

Jag tog loss alla fyra skylights och tätade med ny silikon för de hade blivit lite otäta när vi fick mycket vatten över oss till sjöss.

Då det drog ut på tiden var vi tvungna att förlänga vårt Visa hos Immigration. Vi knallade dit där vi checkade in men blev tillsagda att gå till huvudkontoret alltså det blå huset upp i backen. Vi traskade dit och hade ett angenämt samtal med en kvinna på portugisiska, nåväl samtalet tog sin tid och slutligen förstod hon vårt ärende. Hon sa att vi skulle gå dit vi kom ifrån men vi protesterade och till slut gav hon sig. Vi fick lämna våra pass och hon sa att vi skulle gå till banken och betala 4000 Escudos och skaffa foton för att sedan komma tillbaka. Hon tittade girigt på min penna så jag gav den till henne, inte av kärlek men som en liten uppmuntrande muta. Vi kom till banken och det var vid en absolut fel tidpunkt, slutet på månaden och det verkade som om alla i Mindelo skulle betala sina räkningar och utföra sina banktjänster. Nu fick Ulla uppleva detta från andra sidan disken. Vi trängde oss in på bankkontoret och tog en nummerlapp och hade åttio före oss. Det gick väldigt trögt. Damen bredvid oss stönade och plötsligt gick hon med bestämda steg fram till en kassa, hon kände kassören och gick före i kön. När hon var klar gick hon fram till oss och vi fick hennes kölapp och vips vart vi sextiotre nummer längre fram i kön och strax var det vår tur. Innan vårt nummer kom upp vinkade en vaktmästare fram oss till kassan och vi fick gå före. Han tyckte väl att vi väntat tillräckligt länge. Nu gick vi tillbaka upp för backen till det blå huset och gav vår pennmutade tjänstekvinnan vårt kvitto, hon kände igen oss och gav oss ett nästan leende. Nu fick vi fylla i ett formulär och trodde vi var klara, men nej. Vi skulle komma tillbaka om fem dagar och få våra pass. Hon var inte behörig i att sätta en stämpel i våra pass. Allt fungerade för på den femte dagen gick vi återigen upp för backen och tog emot passen av en leende tjänstekvinna.

In kom en holländsk båt och på däck stod en kvinna som kändes bekant. Senare kom de till Hokus Pokus och frågade om vi inte träffats förut i Kemer 2004 och nu trillade tioöringen. Simon och Mario övervintrade i Kemer samtidigt som oss. Vi hade lite kul tillsammans men sedan seglade de till Azorerna.

En natt blev jag skadad (Mats). Jag satt och såg på en tråkig långfilm på vår pc stöttande på armbågarna. När jag vaknade till hade jag väldigt ont i höger axel. Jag hade vridit till den och lutat axeln i fel vinkel. Det skall påpekas att jag var helt nykter vid tillfället. Det tog ett par dagar innan jag kunde röra armen fritt igen. Vis av skadan, se inte på tråkiga filmer.

Det amerikanska paret Carole och Jim låg för ankar utanför marinan och det tog ett tag innan vi träffade dem. De hade legat sedan i mars med motorproblem men hade nu ordnat med en renoverad motor från Portugal. Efter många om och men fick de sin motor och höll nu på att få den installerad. Det var lite trixigt att få den på plats men det gick. De var inte färdiga innan vi stack.

Så äntligen efter över två månader kom det rätta container fartyget från Rotterdam och vi fick reda på att i en av containerna fanns våra reservdelar. Containern strippades och vi fick se ett foto som Kai på marinan hade tagit på våra paket och efter ytterligare ett par dagar hade tullen gjort sitt och godset var i marinan. Gilson som hjälpt oss tidigare med motorn kom tillsammans med en annan montör och de satte ihop den nya Furlexen och satte upp den på masten och satte dit de två återsående vajrarna i masttoppen. Sedan hissade de den nya genuan. Allt såg bra ut och sedan var Hokus Pokus färdigklädd och klar för avgång.

Lördagen den fjortonde juli lossade vi förtöjningarna och gick till fueldock för att tanka diesel. Oturs otur för strax innan gick den stora blå amerikanska motorbåten Dreaming On intill och började fylla sina tankar. Han skulle ha cirka 7000 liter och det tog över fem timmar. Han fick betala cirka 80 000 kronor. De var ute nästan dagligen och fiskade och startade mellan sju och åtta på morgonen och var ute till sena eftermiddagen, om de inte tankade diesel. Skepparen stod uppe på tredje våningen och styrde. Han hade ett påskruvat ben med benpipor av rostfritt blankt stål med en led emellan. Han hade aldrig långbyxor eller försökte dölja sitt handikapp. Alltnog de fick tankat färdigt och vi kunde komma till.

Klockan två gick vi ur hamnen Mindelo och ut i sundet där det trots att det inte blåste mer än femton knop var en mycket besvärlig sjö med vinden rakt i nosen. Efter att ha stångat en stund bestämde vi oss för att gå runt ön San Antao istället, en längre väg men vi skulle få en lugnare första natt. När det var mörkt passerade vi vår tidigare ankringsplats. Här bakom den höga ön (nästan 2000 meter) var det ett annat vädersystem och vi fick köra motor i lugnt vatten. När vi senare kom fria fån ön fick vi nordlig vind och vi tuggade oss upp så hårt vi kunde men vi gick ändå för långt västerut. Ute vid trettio grader ligger vinden mer på nordost. Vi kryssade men kom inte framåt tyckte vi för strömmen var tidvis emot. Det två första dygnet var helt kass men sen släppte det. Det ligger ett stråk med starkare vindar från Afrika förbi Kanarieöarna och västerut. Vi visste att det var dåligt väder med mycket starka vindar ut från Kanarieöarna men de skulle avta längre ut där vi skulle passera. Vi klarade oss och kände bara av ovädret på vågorna.

Vi fick en bra vind men tyvärr tvingades vi att segla dikt bidevind och hamnade längre och längre västerut. När det var som värst var vi cirka trehundra sjömil ur kurs. (En sträcka motsvarande en och en halv gång Göteborgtill Kiel). När vi kommit tre fjärdedelar minskade trade vinden och vred mer åt ost än nord och vi började så sakta kunna styra upp mot Azorerna men vissa stunder vred den tillbaka igen och strömmen satte in. Så höll det på. Söder om Azorerna är det skiftande vindar och ofta är det inga vindar alls varför vi hade bunkrat bra med diesel.

När vi var halvvägs tog vi fram en langust ur frysen och korkade upp en flaska vin och firade dagen och givetvis oss själva. Trots allt vatten vi fått över däck så är Hokus Pokus nästintill helt torr. Det kommer ibland några droppar från främre däcksluckan när vi får en ordentlig sjö som kastar sig över och pressar sig igenom gummilisten. Hokus Pokus som tidigare hade sand överallt utombords och på riggen blev renspolad av en regnskur, det första regnet på flera månader och vi blev äntligen av med den bruna sandhinnan på riggen. Nu fick vi salt överallt istället men det ser renare ut men väldigt kladdigt. Vinden dog ut och vi fick två helt underbara dagar med strålande sol och ingen sjö. Vi badade och hade det gått. Sedan fick vi sydvästlig vind och gjorde tidvis upp till nio knop men säg den glädje som varar, vinden gick tillbaka till nord och sedan växlade den mellan nordväst till ostnordost och vi fick hela tiden segla dikt bidevind.

Då vi startade motorn kom återigen inget kylarvatten. Jag tog ut impellern men det var inget fel på den så jag rusade motorn kraftigt och sedan kom vattnet. Vi hade seglat hårt för styrbords halsar i många dygn och fått in luft i kylarsystemet, vi pustade ut för nu skulle vi verkligen behöva motorn. Det blev svårt att segla för vinden vred fram och tillbaka med massor av sqaulls så vi hade tidvis för lite segel uppe vilket är bättre än för mycket på natten.

Vår bröllopsdag blev en strålande dag och vi startade dagen med ett uppfriskande morgondopp. Att klara huvudet på morgonen med att doppa huvudet under vattnet är en höjdare. Medan vi frotterade våra utarbetade kroppar kom det en härlig kaffedoft från pentryt. Till middag serverades det Madames fläskfilé. Nu hade vi kämpat sida vid sida i 46 år.
En dag såg vi om styrbord något stort i vattnet, först trodde vi det var ett vrak men när vi kom närmre såg vi att det var en jättestor val. Vi ville inte gå för nära för vi visste inte om den sov eller var död. Att segla in i den hade inte varit kul för det hade blivit helt stopp.

Vi fick ett par jobbiga sista dygn och vi körde en hel del motor men värst var vindvridningarna och vindar som kom och gick. Det skulle komma kraftiga nordliga vindar och vi hoppades att hinna fram innan de kom. I vanlig ordning kom vi fram när det var helt mörkt och kraftig vind. Det var fullpackat med båt och även vid inklareringskajen. Vi blev uppropade på VHF och informerades vart vi skulle gå och att han skulle lysa med en ficklampa. Det var helt mörkt och vi såg ingen ficklampa för det var så mycket ljus från land. Till slut lokaliserade vi skenet och vi la till på utsidan en stor gammal holländsk stålbåt. Den hade kraftiga avbärarjärn på sidorna men besättningen hjälpte till att hålla ifrån tills vi fick fendrarna på plats ordentligt. Det blåste rätt in och det var rätt oroligt där vi låg men Hokus Pokus är tung och rör sig värdigt. Det låg några mindre båtar vid sidan och de rullade kraftigt och sov nog inte så bra den natten.

Det kändes skönt att komma fram efter 1450 Nm alltså hade vi seglat 200Nm längre än fågelvägen. Det tog oss 12 dygn. Att det skall vara en besvärlig etapp kan vi skriva under på. Vi har legat i dikt bidevind och stampat i sjön sedan vi passerat ekvatorn. Nästa morgon fick vi flytta in i lä bakom marinans breakwater. Överallt och på allt plant såväl på kaj som på sidorna finns det målningar som gästande långseglande besättningar smyckat, somliga rena konstverk. Här passerar alla båtar som kommer från Västindien och skall till Europa. Vi har tur för vi hamnar mitt i den stora årliga festivalen som varar i två veckor. Det är kappseglingar och hela hamnen smyckas med belysningar och det byggs stora tält där det kommer att hända en massa roligt. Nattsömnen kommer säkert att äventyras av hård musik. Vi har besökt den kända Peters Bar. Det är en häftig lokal inklädd i mahogny och dekorerad med fartygsdetaljer och massor med flaggor från gästande båtar. Här träffas alla seglare och trängs om platsen.

Vi har blivit ett par månader försenade på grund av rigghaveriet och har därför beslutat att lämna Hokus Pokus här i Horta. Det börjar bli sent på säsongen och vi vill inte stressa hela vägen till Göteborg utan göra några trevliga stopp på vägen. Troligen blir det Irland och Skottland och Kaledonien Kanal. Vi reser hem i slutet av augusti.


Fair Winds

Mats o Ulla