Horta augusti 2012
Resebrev 33
Mindelo
Från sand till salt
Horta here we come
Efter vårt korta besök i Sverige var vi tillbaka i Mindelo.
Våra reservdelar hade inte kommit så det blev till att vänta
och vänta och vänta. En mycket tråkig nyhet var att vår
franske båtgranne Joseph Pelael hade blivit mördad när
vi var i Sverige. Han hade tagit upp sin båt på en slip för
att laga en läcka. En natt när han låg och sov väcktes
han av att han hade besök. När han försökte stoppa
tjuvarna blev han slagen i huvudet av ett skothandtag så han dog.
Detta för en pc och några småsaker.
Det drog ut på tiden och vi använde den till att se oss omkring
på ön prova några restauranger och caféer, köpa
langusters och umgås båt till båt. Jag Mats fick följa
med på en fisketur där vi tog några stora fiskar bland
annat en Blue Marlin som vägde cirka 150 kg. Ett par veckor tidigare
tog de en som vägde 500 kg. De fick bogsera den långsides in
i hamnen där de lyfte upp den i en kran och fotograferades. Att ta
in stora fiskar är mycket hårt jobb och det tar lång
tid att dra in släppa ut medan båten backas för att minska
krafterna. Plötsligt så kastar sig fisken upp på tvären
i vattnet och det blir ett kraftigt ryck i linan.
Jag tog loss alla fyra skylights och tätade med ny silikon för
de hade blivit lite otäta när vi fick mycket vatten över
oss till sjöss.
Då det drog ut på tiden var vi tvungna att förlänga
vårt Visa hos Immigration. Vi knallade dit där vi checkade
in men blev tillsagda att gå till huvudkontoret alltså det
blå huset upp i backen. Vi traskade dit och hade ett angenämt
samtal med en kvinna på portugisiska, nåväl samtalet
tog sin tid och slutligen förstod hon vårt ärende. Hon
sa att vi skulle gå dit vi kom ifrån men vi protesterade och
till slut gav hon sig. Vi fick lämna våra pass och hon sa att
vi skulle gå till banken och betala 4000 Escudos och skaffa foton
för att sedan komma tillbaka. Hon tittade girigt på min penna
så jag gav den till henne, inte av kärlek men som en liten
uppmuntrande muta. Vi kom till banken och det var vid en absolut fel tidpunkt,
slutet på månaden och det verkade som om alla i Mindelo skulle
betala sina räkningar och utföra sina banktjänster. Nu
fick Ulla uppleva detta från andra sidan disken. Vi trängde
oss in på bankkontoret och tog en nummerlapp och hade åttio
före oss. Det gick väldigt trögt. Damen bredvid oss stönade
och plötsligt gick hon med bestämda steg fram till en kassa,
hon kände kassören och gick före i kön. När hon
var klar gick hon fram till oss och vi fick hennes kölapp och vips
vart vi sextiotre nummer längre fram i kön och strax var det
vår tur. Innan vårt nummer kom upp vinkade en vaktmästare
fram oss till kassan och vi fick gå före. Han tyckte väl
att vi väntat tillräckligt länge. Nu gick vi tillbaka upp
för backen till det blå huset och gav vår pennmutade
tjänstekvinnan vårt kvitto, hon kände igen oss och gav
oss ett nästan leende. Nu fick vi fylla i ett formulär och trodde
vi var klara, men nej. Vi skulle komma tillbaka om fem dagar och få
våra pass. Hon var inte behörig i att sätta en stämpel
i våra pass. Allt fungerade för på den femte dagen gick
vi återigen upp för backen och tog emot passen av en leende
tjänstekvinna.
In kom en holländsk båt och på däck stod en kvinna
som kändes bekant. Senare kom de till Hokus Pokus och frågade
om vi inte träffats förut i Kemer 2004 och nu trillade tioöringen.
Simon och Mario övervintrade i Kemer samtidigt som oss. Vi hade lite
kul tillsammans men sedan seglade de till Azorerna.
En natt blev jag skadad (Mats). Jag satt och såg på en tråkig
långfilm på vår pc stöttande på armbågarna.
När jag vaknade till hade jag väldigt ont i höger axel.
Jag hade vridit till den och lutat axeln i fel vinkel. Det skall påpekas
att jag var helt nykter vid tillfället. Det tog ett par dagar innan
jag kunde röra armen fritt igen. Vis av skadan, se inte på
tråkiga filmer.
Det amerikanska paret Carole och Jim låg för ankar utanför
marinan och det tog ett tag innan vi träffade dem. De hade legat
sedan i mars med motorproblem men hade nu ordnat med en renoverad motor
från Portugal. Efter många om och men fick de sin motor och
höll nu på att få den installerad. Det var lite trixigt
att få den på plats men det gick. De var inte färdiga
innan vi stack.
Så äntligen efter över två månader kom det
rätta container fartyget från Rotterdam och vi fick reda på
att i en av containerna fanns våra reservdelar. Containern strippades
och vi fick se ett foto som Kai på marinan hade tagit på våra
paket och efter ytterligare ett par dagar hade tullen gjort sitt och godset
var i marinan. Gilson som hjälpt oss tidigare med motorn kom tillsammans
med en annan montör och de satte ihop den nya Furlexen och satte
upp den på masten och satte dit de två återsående
vajrarna i masttoppen. Sedan hissade de den nya genuan. Allt såg
bra ut och sedan var Hokus Pokus färdigklädd och klar för
avgång.
Lördagen den fjortonde juli lossade vi förtöjningarna och
gick till fueldock för att tanka diesel. Oturs otur för strax
innan gick den stora blå amerikanska motorbåten Dreaming On
intill och började fylla sina tankar. Han skulle ha cirka 7000 liter
och det tog över fem timmar. Han fick betala cirka 80 000 kronor.
De var ute nästan dagligen och fiskade och startade mellan sju och
åtta på morgonen och var ute till sena eftermiddagen, om de
inte tankade diesel. Skepparen stod uppe på tredje våningen
och styrde. Han hade ett påskruvat ben med benpipor av rostfritt
blankt stål med en led emellan. Han hade aldrig långbyxor
eller försökte dölja sitt handikapp. Alltnog de fick tankat
färdigt och vi kunde komma till.
Klockan två gick vi ur hamnen Mindelo och ut i sundet där det
trots att det inte blåste mer än femton knop var en mycket
besvärlig sjö med vinden rakt i nosen. Efter att ha stångat
en stund bestämde vi oss för att gå runt ön San Antao
istället, en längre väg men vi skulle få en lugnare
första natt. När det var mörkt passerade vi vår tidigare
ankringsplats. Här bakom den höga ön (nästan 2000
meter) var det ett annat vädersystem och vi fick köra motor
i lugnt vatten. När vi senare kom fria fån ön fick vi
nordlig vind och vi tuggade oss upp så hårt vi kunde men vi
gick ändå för långt västerut. Ute vid trettio
grader ligger vinden mer på nordost. Vi kryssade men kom inte framåt
tyckte vi för strömmen var tidvis emot. Det två första
dygnet var helt kass men sen släppte det. Det ligger ett stråk
med starkare vindar från Afrika förbi Kanarieöarna och
västerut. Vi visste att det var dåligt väder med mycket
starka vindar ut från Kanarieöarna men de skulle avta längre
ut där vi skulle passera. Vi klarade oss och kände bara av ovädret
på vågorna.
Vi fick en bra vind men tyvärr tvingades vi att segla dikt bidevind
och hamnade längre och längre västerut. När det var
som värst var vi cirka trehundra sjömil ur kurs. (En sträcka
motsvarande en och en halv gång Göteborgtill Kiel). När
vi kommit tre fjärdedelar minskade trade vinden och vred mer åt
ost än nord och vi började så sakta kunna styra upp mot
Azorerna men vissa stunder vred den tillbaka igen och strömmen satte
in. Så höll det på. Söder om Azorerna är det
skiftande vindar och ofta är det inga vindar alls varför vi
hade bunkrat bra med diesel.
När vi var halvvägs tog vi fram en langust ur frysen och korkade
upp en flaska vin och firade dagen och givetvis oss själva. Trots
allt vatten vi fått över däck så är Hokus Pokus
nästintill helt torr. Det kommer ibland några droppar från
främre däcksluckan när vi får en ordentlig sjö
som kastar sig över och pressar sig igenom gummilisten. Hokus Pokus
som tidigare hade sand överallt utombords och på riggen blev
renspolad av en regnskur, det första regnet på flera månader
och vi blev äntligen av med den bruna sandhinnan på riggen.
Nu fick vi salt överallt istället men det ser renare ut men
väldigt kladdigt. Vinden dog ut och vi fick två helt underbara
dagar med strålande sol och ingen sjö. Vi badade och hade det
gått. Sedan fick vi sydvästlig vind och gjorde tidvis upp till
nio knop men säg den glädje som varar, vinden gick tillbaka
till nord och sedan växlade den mellan nordväst till ostnordost
och vi fick hela tiden segla dikt bidevind.
Då vi startade motorn kom återigen inget kylarvatten. Jag
tog ut impellern men det var inget fel på den så jag rusade
motorn kraftigt och sedan kom vattnet. Vi hade seglat hårt för
styrbords halsar i många dygn och fått in luft i kylarsystemet,
vi pustade ut för nu skulle vi verkligen behöva motorn. Det
blev svårt att segla för vinden vred fram och tillbaka med
massor av sqaulls så vi hade tidvis för lite segel uppe vilket
är bättre än för mycket på natten.
Vår bröllopsdag blev en strålande dag och vi startade
dagen med ett uppfriskande morgondopp. Att klara huvudet på morgonen
med att doppa huvudet under vattnet är en höjdare. Medan vi
frotterade våra utarbetade kroppar kom det en härlig kaffedoft
från pentryt. Till middag serverades det Madames fläskfilé.
Nu hade vi kämpat sida vid sida i 46 år.
En dag såg vi om styrbord något stort i vattnet, först
trodde vi det var ett vrak men när vi kom närmre såg vi
att det var en jättestor val. Vi ville inte gå för nära
för vi visste inte om den sov eller var död. Att segla in i
den hade inte varit kul för det hade blivit helt stopp.
Vi fick ett par jobbiga sista dygn och vi körde en hel del motor
men värst var vindvridningarna och vindar som kom och gick. Det skulle
komma kraftiga nordliga vindar och vi hoppades att hinna fram innan de
kom. I vanlig ordning kom vi fram när det var helt mörkt och
kraftig vind. Det var fullpackat med båt och även vid inklareringskajen.
Vi blev uppropade på VHF och informerades vart vi skulle gå
och att han skulle lysa med en ficklampa. Det var helt mörkt och
vi såg ingen ficklampa för det var så mycket ljus från
land. Till slut lokaliserade vi skenet och vi la till på utsidan
en stor gammal holländsk stålbåt. Den hade kraftiga avbärarjärn
på sidorna men besättningen hjälpte till att hålla
ifrån tills vi fick fendrarna på plats ordentligt. Det blåste
rätt in och det var rätt oroligt där vi låg men Hokus
Pokus är tung och rör sig värdigt. Det låg några
mindre båtar vid sidan och de rullade kraftigt och sov nog inte
så bra den natten.
Det kändes skönt att komma fram efter 1450 Nm alltså hade
vi seglat 200Nm längre än fågelvägen. Det tog oss
12 dygn. Att det skall vara en besvärlig etapp kan vi skriva under
på. Vi har legat i dikt bidevind och stampat i sjön sedan vi
passerat ekvatorn. Nästa morgon fick vi flytta in i lä bakom
marinans breakwater. Överallt och på allt plant såväl
på kaj som på sidorna finns det målningar som gästande
långseglande besättningar smyckat, somliga rena konstverk.
Här passerar alla båtar som kommer från Västindien
och skall till Europa. Vi har tur för vi hamnar mitt i den stora
årliga festivalen som varar i två veckor. Det är kappseglingar
och hela hamnen smyckas med belysningar och det byggs stora tält
där det kommer att hända en massa roligt. Nattsömnen kommer
säkert att äventyras av hård musik. Vi har besökt
den kända Peters Bar. Det är en häftig lokal inklädd
i mahogny och dekorerad med fartygsdetaljer och massor med flaggor från
gästande båtar. Här träffas alla seglare och trängs
om platsen.
Vi har blivit ett par månader försenade på grund av rigghaveriet
och har därför beslutat att lämna Hokus Pokus här
i Horta. Det börjar bli sent på säsongen och vi vill inte
stressa hela vägen till Göteborg utan göra några
trevliga stopp på vägen. Troligen blir det Irland och Skottland
och Kaledonien Kanal. Vi reser hem i slutet av augusti.
Fair Winds
Mats o Ulla
|