Billdal juli 2013

Resebrev 35

Irland och Nordirland
Utan solglasögon genom Skottland, Crinan Canal och Caledonian Canal
Över Nordsjön
Sverige, Sverige fosterland.

 

Efter att ha handlat en hummer, några krabbor och lite annat matnyttigt seglade vi vidare till Kilmore Quay. Detta var den sista hamnen vi lämnade när vi seglade ut 2007. Konstnären Ivan Sutton hälsade oss välkomna och kom ihåg oss. Vi var då hembjudna till honom. Vi gav honom då ett litet snapsglas med svenska flaggan på och han sa att ha brukade använda glaset när han tog sig en Whiskey. Hamnkapten var densamma och då liksom nu fick vi fyra fina krabbor. Han vägrade att ta emot några pengar så jag lovade honom att om han kom till Sverige så skulle vi bjuda på krabbor och det gillade han. Han frågade hur lång är båten och jag sa 13m, jaså 10 meter sa han. Vi stannade bara i en natt för vädret var ok så vi seglade vidare till Arklow. Hamnkillen kom med ett kvitto på 30€ men när vi berättat om vår resa så skrev han free på kvittot och vi slapp betala.
Det var kväll när vi kommit fram och vi dukade upp en liten festmåltid. Vi låg gratis i marinan och fram dukades nykokta krabbor som vi fått och till detta intog vi en flaska gott vitt vin som vi tidigare fått av våra ryska vänner i Horta. Peter sa att detta vin skulle höja potensen men jag märkte inte nått. Det är väl så att om man dricker vin istället för en flaska vodka så funkar det bättre.
Nästa morgon bar det iväg till Howth och vi hade en bra gång. På grund av tidvattnet går vi inte när vi vill utan när det är rätt tid, oavsett dag eller natt. Vi tog tåget till Dublin och tillbringade en regnig dag där. Vi gjorde det enkelt för oss och tog en rundtursbuss och sedan blev det varma goa puben. Efter Howth blev det Ardglass och sedan Troon. Nu är det fredag den 28:e juni klockan 08.59 och jag öppnade min sista Kalles Kaviar och den skall räcka hela vägen hem. Vi låg i Howth Yachtclub i en fin marina med en stor aktivitet. Det pågick seglingar hela tiden och klubbens bar var välbesökt av både middagsgäster och bargäster.
Vi satte väckarklockan till fem nästa morgon för det var lågvatten klockan sex. Vi frågade innan om vi skulle klara att gå ut för det var neep och då är det extremt lågvatten. Det skulle gå bra sa hamnkillen och det är mjuk botten. Klockan sex backade vi ut och det gick mycket trögt sedan var det stopp. Vi fick ge full gas för att komma tillbaka de tre fyra metrarna vi kommit ut. Nu fick vi vänta i två och en halv timma innan vi kom ut ur marinan. Nu gick vi till Ardglass och strök botten in till vår plats på pontonen. På vägen tittade solen fram och Ulla ville bada. Hon hade suttit i lä under sprayhooden och var varm. Jag stannade motorn och Ulla kröp ned i den iskalla Irlänska Sjön. Jag hade stått ute i draget och var inte alls badenödig så jag stod över denna gång. Det var jätteskönt sa Ulla och det gör hon alltid. Vi hade lämnat Nord Irland och var nu i Scotland. Här i Ardglass finns inte mycket att berätta om så vi kröp till kojs och seglade vidare till Troon nästa dag. I marinan finns det en restaurang som heter Scotts, en alldeles utomordentlig restaurang med mycket god mat och till rimliga priser. Det var nästan fullsatt från lunch till sena kvällen. Det kom gäster i alla åldrar från stan. Vädret var dåligt och krogen var bra så vi stannade i tre nätter.
Upp tidigt på morgonen och iväg till Crinan Canal. Det är en liten kanal inte så långt från Glasgow. Det tar en dryg dag att gå igenom om man har tur. Där finns 14 slussar och några broar. Vi hade läst om kanalen och tyckte det var trevligt att gå där. Det är skönt att ha passerat den första slussen och komma in i ett stilla vatten och inget tidvatten. Skogen var tät på vissa ställen och det var alldeles vindstilla. Vi förtöjde ensamma längs en brygga mitt i den vackert gröna naturen och vi låg alldeles stilla. Det var som att stå på land med båten. Solen tittade fram och vi bara satt och njöt. Här ville vi bara ligga några veckor. Tänk att få se tallar och granar och på vissa strandkanter fanns det massor med prästkragar och inte en palm så långt ögat kunde se. Men nu är det så att vi är i Skottland och solen är inte så långvarig men vi fick några fina stunder. Nästa dag tuffade vi sakta fram i naturen, ibland strök vi vegetationen och vi plockade nu löv istället flygfisk från däck.
Före sista kröken i Crinan stannade vi för natten för oss själva och det var sol igen. Efter att ha intagit en härlig middag bestående av roasted chicken med ugnsstekt potatis gick vi till Crinan där sista slussen ligger. Vi gick in på den lilla restaurangen och några engelsmän vinkade till oss och bad oss sitta tillsammans med dem. Det var ett glatt gäng från två båtar. Vi hade trevligt och vi blev sedan ombordbjudna till en av båtarna. Det var fullt i ruffen och en härlig stämning. De var mycket intresserade av vår segling och våra upplevelser. Nästa dag när vi gick in i den sista slussen kom de som hade båten vi varit på kvällen innan och önskade oss en trevlig sista resa hem och gav oss ett paket med rökt lax som de varit och handlat. Vi träffar hela tiden vänliga och trevliga människor.
Nästa etapp var till Oban. Vädret var inget vidare och det skulle bli sämre och mycket blåst. Marinan var full men vi hittade en boj. Vi grillade lite revben och stängde in oss i ruffen och fick det varmt och gott. Regnet smattrade på rufftaket och det var riktigt mysigt att sitta inne och äta för en gångs skull.
Nästa morgon blev en riktig slömorgon, regn och blåst, frukost i kojen och vi låg och läste och steg inte upp förrän det kurrade i magen och vi gjorde middag. Till förrätt blev det sill och sedan Biff med persiljesmör och klyftpotatis. Nästa morgon startade vi klockan fyra för att komma rätt med tidvattnet och kom fram klockan halvett till Banavie som är den första slussen i Caledonian Canal. Efter nio slussar blev det ärtsoppa och sedan tidigt i kojen. Nästa dag gick vi till Fort Augustus. På vägen mötte vi en gammal vacker engelsk segelbåt och vi förstod på både båten och flaggan att det var något speciellt med henne. Besättningen vinkade lite högtidligt. Det blåste ordentligt och vi gick med genua ett med vinden. Engelsmannen stångade sig fram och vid det smalaste stället fastnade hon i botten fast hon gick på rätt sida om pricken. De kämpade en stund men kom efter en halvtimma loss så vi slapp att göra en insats vilket var bra för det är väldigt trångt där. Längre fram i en sluss träffade vi Sea Wind. För sex år sedan träffade vi dem i Oban vilket blev ett lustigt sammanträffande. De berättade att de legat bredvid Engelsmannen och att det var en kunglig båt. Prins Charles hade lärt sig att segla i denna båt.
Fort Augustus är ett litet samhälle där en lång slusstrappa med fem slussar går genom byn vars huvudgator går längs slusstrappan. Här är de jättemysigt och vi lyckades komma i solsken vilket ju är motsatsen till regn. Vi hade nu fått vittring på Sverige och nu ville vi hem till en svensk sommar som vi inte upplevt på sex år. Vädret kunde bli bättre men å andra sidan inte sämre så att det skulle bli bättre var det ju stora chanser på. Vi kom fram till Seaport Marina i Inverness som är det sista stället med bara två slussar innan Gamla Nordsjön. Vi låg här i tre dagar och hade det bra. Vädret blev bara bättre och bättre och vi avvaktade bra väder för Nordsjön. Så kom vädret och vi stack iväg. Nu var det den nionde juli. Högtrycket var starkt men vinden var ganska svag så det blev mycket motor. Vi fick besök av ett par stora delfiner som gjorde oss sällskap. När vi passerade olja och gasplattformarna ropade vi upp några servicefartyg för att följa upp vädret och bestämma oss för om vi skulle gå till någon hamn i Norge eller till Skagen eller fortsätta hela vägen hem. Vi fick positiva besked om västliga vindar på cirka tio sekundmeter och bestämde oss för Skagen.
När vi kom till syd Utsira/Fiskebankarna kom det plötsligt massor med vind som bara ökade och vred till Nordost. Vi revade ned ordentligt och låg nu och stångade i en fruktansvärd sjö i ett dygn i styv kuling. Vi fick helt vatten över oss så det blev ärtsoppa till middag. Lika snabbt som vinden kom lugnade den ned sig och efter ett par timmar startade vi motorn igen. Det visade sig inte vara så lätt för det kom inget kylarvatten. Naturligtvis var det natt och mörkt. Det var Ullas vilotimmar men hon klev snällt upp och frågade om vi skulle fixa det omgående. Vi hade gått så hårt i sjön att vi fått luft i kylarsystemet så jag fick plocka isär och fylla på vatten och lufta systemet. Efter detta stänger vi bottenkranen i hårt väder och sätter en kom ihåg lapp vid startnycken. Det var skönt att få på motorn för sedan hade vi motorgång hela vägen hem.
Vi passerade Skagen i total stiltje klockan tio på kvällen och vi bestämde oss för att fortsätta och inte gå in och knö i Skagen. iDet var en helt underbar kväll och natt och klockan tre på morgonen passerade vi Hätteberget då ljuset kom. Vi öppnade en flaska Champagne och skålade för en väl genomförd jorden runt segling (circum navigation) och att vi åter var på svenskt vatten efter sex år.
Sista etappen från Inverness var 532Nm och tog oss knappt fyra dygn. Den totala distansen jorden runt var 43000Nm. Vi gjorde 282 nattseglingar.
Vi hade hållit igen lite för att komma fram när det ljusnade och vi körde sakta innanför Tollskär och in till ett Marstrand som inte hade vaknat. Det var en underbar känsla att komma hem och vi tog det fina vädret med oss. Vi fortsatte förbi Kalkeberget, genom hamnen och ut norrut förbi Lyktan, Engelsman och in till Wallhamn där vi har vår båtplats. Vi fick uppleva den sista biten från Hätteberget som har gjort gott i hela själen. Spegelblankt hav och en gnistrande morgon när solen vaknade till. Vi la till halvsex men jag kunde inte gå och lägga mig. Jag satt i sittbrunnen och bara njöt. Ulla njöt också fast i kojen. Vi avslutade vår långsegling med en härlig frukost, fast förtöjda och inget tidvatten. Våra vänner Arne och Inga Lill hämtade oss och vi blev bjudna på en jättegod lunch och sedan hemtransporterade till vårt hus i Billdal. Nu blev det trädgårdsarbete.

Fair Winds

Mats o Ulla