Billdal juli 2013
Resebrev 35
Irland och Nordirland
Utan solglasögon genom Skottland, Crinan Canal och Caledonian Canal
Över Nordsjön
Sverige, Sverige fosterland.
Efter att ha handlat en hummer, några krabbor och lite annat matnyttigt
seglade vi vidare till Kilmore Quay. Detta var den sista hamnen vi lämnade
när vi seglade ut 2007. Konstnären Ivan Sutton hälsade
oss välkomna och kom ihåg oss. Vi var då hembjudna till
honom. Vi gav honom då ett litet snapsglas med svenska flaggan på
och han sa att ha brukade använda glaset när han tog sig en
Whiskey. Hamnkapten var densamma och då liksom nu fick vi fyra fina
krabbor. Han vägrade att ta emot några pengar så jag
lovade honom att om han kom till Sverige så skulle vi bjuda på
krabbor och det gillade han. Han frågade hur lång är
båten och jag sa 13m, jaså 10 meter sa han. Vi stannade bara
i en natt för vädret var ok så vi seglade vidare till
Arklow. Hamnkillen kom med ett kvitto på 30€ men när vi
berättat om vår resa så skrev han free på kvittot
och vi slapp betala.
Det var kväll när vi kommit fram och vi dukade upp en liten
festmåltid. Vi låg gratis i marinan och fram dukades nykokta
krabbor som vi fått och till detta intog vi en flaska gott vitt
vin som vi tidigare fått av våra ryska vänner i Horta.
Peter sa att detta vin skulle höja potensen men jag märkte inte
nått. Det är väl så att om man dricker vin istället
för en flaska vodka så funkar det bättre.
Nästa morgon bar det iväg till Howth och vi hade en bra gång.
På grund av tidvattnet går vi inte när vi vill utan när
det är rätt tid, oavsett dag eller natt. Vi tog tåget
till Dublin och tillbringade en regnig dag där. Vi gjorde det enkelt
för oss och tog en rundtursbuss och sedan blev det varma goa puben.
Efter Howth blev det Ardglass och sedan Troon. Nu är det fredag den
28:e juni klockan 08.59 och jag öppnade min sista Kalles Kaviar och
den skall räcka hela vägen hem. Vi låg i Howth Yachtclub
i en fin marina med en stor aktivitet. Det pågick seglingar hela
tiden och klubbens bar var välbesökt av både middagsgäster
och bargäster.
Vi satte väckarklockan till fem nästa morgon för det var
lågvatten klockan sex. Vi frågade innan om vi skulle klara
att gå ut för det var neep och då är det extremt
lågvatten. Det skulle gå bra sa hamnkillen och det är
mjuk botten. Klockan sex backade vi ut och det gick mycket trögt
sedan var det stopp. Vi fick ge full gas för att komma tillbaka de
tre fyra metrarna vi kommit ut. Nu fick vi vänta i två och
en halv timma innan vi kom ut ur marinan. Nu gick vi till Ardglass och
strök botten in till vår plats på pontonen. På
vägen tittade solen fram och Ulla ville bada. Hon hade suttit i lä
under sprayhooden och var varm. Jag stannade motorn och Ulla kröp
ned i den iskalla Irlänska Sjön. Jag hade stått ute i
draget och var inte alls badenödig så jag stod över denna
gång. Det var jätteskönt sa Ulla och det gör hon
alltid. Vi hade lämnat Nord Irland och var nu i Scotland. Här
i Ardglass finns inte mycket att berätta om så vi kröp
till kojs och seglade vidare till Troon nästa dag. I marinan finns
det en restaurang som heter Scotts, en alldeles utomordentlig restaurang
med mycket god mat och till rimliga priser. Det var nästan fullsatt
från lunch till sena kvällen. Det kom gäster i alla åldrar
från stan. Vädret var dåligt och krogen var bra så
vi stannade i tre nätter.
Upp tidigt på morgonen och iväg till Crinan Canal. Det är
en liten kanal inte så långt från Glasgow. Det tar en
dryg dag att gå igenom om man har tur. Där finns 14 slussar
och några broar. Vi hade läst om kanalen och tyckte det var
trevligt att gå där. Det är skönt att ha passerat
den första slussen och komma in i ett stilla vatten och inget tidvatten.
Skogen var tät på vissa ställen och det var alldeles vindstilla.
Vi förtöjde ensamma längs en brygga mitt i den vackert
gröna naturen och vi låg alldeles stilla. Det var som att stå
på land med båten. Solen tittade fram och vi bara satt och
njöt. Här ville vi bara ligga några veckor. Tänk
att få se tallar och granar och på vissa strandkanter fanns
det massor med prästkragar och inte en palm så långt
ögat kunde se. Men nu är det så att vi är i Skottland
och solen är inte så långvarig men vi fick några
fina stunder. Nästa dag tuffade vi sakta fram i naturen, ibland strök
vi vegetationen och vi plockade nu löv istället flygfisk från
däck.
Före sista kröken i Crinan stannade vi för natten för
oss själva och det var sol igen. Efter att ha intagit en härlig
middag bestående av roasted chicken med ugnsstekt potatis gick vi
till Crinan där sista slussen ligger. Vi gick in på den lilla
restaurangen och några engelsmän vinkade till oss och bad oss
sitta tillsammans med dem. Det var ett glatt gäng från två
båtar. Vi hade trevligt och vi blev sedan ombordbjudna till en av
båtarna. Det var fullt i ruffen och en härlig stämning.
De var mycket intresserade av vår segling och våra upplevelser.
Nästa dag när vi gick in i den sista slussen kom de som hade
båten vi varit på kvällen innan och önskade oss
en trevlig sista resa hem och gav oss ett paket med rökt lax som
de varit och handlat. Vi träffar hela tiden vänliga och trevliga
människor.
Nästa etapp var till Oban. Vädret var inget vidare och det skulle
bli sämre och mycket blåst. Marinan var full men vi hittade
en boj. Vi grillade lite revben och stängde in oss i ruffen och fick
det varmt och gott. Regnet smattrade på rufftaket och det var riktigt
mysigt att sitta inne och äta för en gångs skull.
Nästa morgon blev en riktig slömorgon, regn och blåst,
frukost i kojen och vi låg och läste och steg inte upp förrän
det kurrade i magen och vi gjorde middag. Till förrätt blev
det sill och sedan Biff med persiljesmör och klyftpotatis. Nästa
morgon startade vi klockan fyra för att komma rätt med tidvattnet
och kom fram klockan halvett till Banavie som är den första
slussen i Caledonian Canal. Efter nio slussar blev det ärtsoppa och
sedan tidigt i kojen. Nästa dag gick vi till Fort Augustus. På
vägen mötte vi en gammal vacker engelsk segelbåt och vi
förstod på både båten och flaggan att det var något
speciellt med henne. Besättningen vinkade lite högtidligt. Det
blåste ordentligt och vi gick med genua ett med vinden. Engelsmannen
stångade sig fram och vid det smalaste stället fastnade hon
i botten fast hon gick på rätt sida om pricken. De kämpade
en stund men kom efter en halvtimma loss så vi slapp att göra
en insats vilket var bra för det är väldigt trångt
där. Längre fram i en sluss träffade vi Sea Wind. För
sex år sedan träffade vi dem i Oban vilket blev ett lustigt
sammanträffande. De berättade att de legat bredvid Engelsmannen
och att det var en kunglig båt. Prins Charles hade lärt sig
att segla i denna båt.
Fort Augustus är ett litet samhälle där en lång slusstrappa
med fem slussar går genom byn vars huvudgator går längs
slusstrappan. Här är de jättemysigt och vi lyckades komma
i solsken vilket ju är motsatsen till regn. Vi hade nu fått
vittring på Sverige och nu ville vi hem till en svensk sommar som
vi inte upplevt på sex år. Vädret kunde bli bättre
men å andra sidan inte sämre så att det skulle bli bättre
var det ju stora chanser på. Vi kom fram till Seaport Marina i Inverness
som är det sista stället med bara två slussar innan Gamla
Nordsjön. Vi låg här i tre dagar och hade det bra. Vädret
blev bara bättre och bättre och vi avvaktade bra väder
för Nordsjön. Så kom vädret och vi stack iväg.
Nu var det den nionde juli. Högtrycket var starkt men vinden var
ganska svag så det blev mycket motor. Vi fick besök av ett
par stora delfiner som gjorde oss sällskap. När vi passerade
olja och gasplattformarna ropade vi upp några servicefartyg för
att följa upp vädret och bestämma oss för om vi skulle
gå till någon hamn i Norge eller till Skagen eller fortsätta
hela vägen hem. Vi fick positiva besked om västliga vindar på
cirka tio sekundmeter och bestämde oss för Skagen.
När vi kom till syd Utsira/Fiskebankarna kom det plötsligt massor
med vind som bara ökade och vred till Nordost. Vi revade ned ordentligt
och låg nu och stångade i en fruktansvärd sjö i
ett dygn i styv kuling. Vi fick helt vatten över oss så det
blev ärtsoppa till middag. Lika snabbt som vinden kom lugnade den
ned sig och efter ett par timmar startade vi motorn igen. Det visade sig
inte vara så lätt för det kom inget kylarvatten. Naturligtvis
var det natt och mörkt. Det var Ullas vilotimmar men hon klev snällt
upp och frågade om vi skulle fixa det omgående. Vi hade gått
så hårt i sjön att vi fått luft i kylarsystemet
så jag fick plocka isär och fylla på vatten och lufta
systemet. Efter detta stänger vi bottenkranen i hårt väder
och sätter en kom ihåg lapp vid startnycken. Det var skönt
att få på motorn för sedan hade vi motorgång hela
vägen hem.
Vi passerade Skagen i total stiltje klockan tio på kvällen
och vi bestämde oss för att fortsätta och inte gå
in och knö i Skagen. iDet var en helt underbar kväll och natt
och klockan tre på morgonen passerade vi Hätteberget då
ljuset kom. Vi öppnade en flaska Champagne och skålade för
en väl genomförd jorden runt segling (circum navigation) och
att vi åter var på svenskt vatten efter sex år.
Sista etappen från Inverness var 532Nm och tog oss knappt fyra dygn.
Den totala distansen jorden runt var 43000Nm. Vi gjorde 282 nattseglingar.
Vi hade hållit igen lite för att komma fram när det ljusnade
och vi körde sakta innanför Tollskär och in till ett Marstrand
som inte hade vaknat. Det var en underbar känsla att komma hem och
vi tog det fina vädret med oss. Vi fortsatte förbi Kalkeberget,
genom hamnen och ut norrut förbi Lyktan, Engelsman och in till Wallhamn
där vi har vår båtplats. Vi fick uppleva den sista biten
från Hätteberget som har gjort gott i hela själen. Spegelblankt
hav och en gnistrande morgon när solen vaknade till. Vi la till halvsex
men jag kunde inte gå och lägga mig. Jag satt i sittbrunnen
och bara njöt. Ulla njöt också fast i kojen. Vi avslutade
vår långsegling med en härlig frukost, fast förtöjda
och inget tidvatten. Våra vänner Arne och Inga Lill hämtade
oss och vi blev bjudna på en jättegod lunch och sedan hemtransporterade
till vårt hus i Billdal. Nu blev det trädgårdsarbete.
Fair Winds
Mats o Ulla
|