Santa Cruz 2007-10-30 Resebrev 4 Porto Santo – Santa Cruz (Teneriffa) Vems är gummibåten? Skipper ramlar i, kunglig glans och vi firar Lord Nelson. Så var det dags med en liten sjötur igen. Vi har bestämt
oss för att segla ned till Madeira som ligger 33 nm söderut.
Vädret var gott och vi fick en fin segling. När vi kom fram
till Quinta do Lorde möttes vi av en marinero i en ribbåt och
vi blev eskorterade till vår plats. Det är en bra marina men
den ligger lite avsides. Vi kände några båtar av olika
nationaliteter och vi gick runt och hejade och vi hamnade på kvällen
allesammans på puben. En kväll grillade vi på stranden
med ett par svenska båtar. Bertil o Agnes hade hyrt en bil och de
tog med oss till en supermercado i ett samhälle inte långt
ifrån om man ser till fågelvägen men nu är det inte
så enkelt på Madeira. Att ta sig från a till b är
en slingrande och hisnande bilfärd på smala vägar. Vad man inte skall missa i Funchal är fiskmarknaden och blomster- och frukthallen och givetvis inte linbanan upp i bergen med dess fantastiska utsikt över staden, hamnen och kryssningsfartygen. Efter att ha insupit allt detta var vi törstiga och hungriga men att hitta vattenhål är ingen konst så snart satt vi under ett parasoll och kollade folket som passerade. Sedan gick vi till posten för att köpa frimärken. Vis av tidigare erfarenheter försökte vi läsa oss fram till vilken kassa som säljer frimärken, det är ett jättestort postkontor med massor av kassor och det gäller att inte stå i en lång kö för att få börja om från början igen. Nu var det så att det elektroniska kösystemet var sönder och det var två enorma köer så Ulla och jag tog varsin för säkerhets skull. Efter att ha köat i ca trettio minuter kom vi samtidigt fram till varsin kassa och i min sålde de frimärken. Ulla gjorde damen som stod bakom henne glad. Vi fortsatte med Hokus Pokus till Funchal och på vägen mötte vi den amerikanska båten Vision som vi seglat ihop med i Medelhavet tidigare. Vi tutade i hornet och vi ropade på VHF men de lade inte märke till oss, de hade uppmärksamheten riktad in mot land och flygplatsen. När de senare ropade upp marinan vi kom från ropade vi upp dem och vi fick kontakt. Utanför Funchal ankrade vi upp och vi kunde bada från båten. Det gungade en hel del och ibland fick vi sidosjö men vi bestämde oss för att ligga kvar och njuta på första parkett av det upplysta Funchal som sträcker sig upp över bergssluttningarna. Denna natt var vi tvungna att ligga på magen med armarna ut för vinden tog slut och båten snurrade runt och när vi låg tvärs så rullade det enormt. Det som inte var fixerat i båten åkte fram och tillbaka, kryddburkar, flaskor, ja allt som inte hade glidduk under. I skåpen rörde det sig, rutch, klirr, dunk, bom och duns, duns från Filiokus som slog i sidan och bommen som knirrade och ryckte. Nästa morgon ville vi inte längre så vi tog upp ankaret och satte kurs mot Isla Graciosa, en liten ö som ligger norr om Lanzarote. Nu hade vi 267 nm med vatten framför oss. Det blåste inte mycket och prognosen var 8 – 10 sekundmeter. Vi startade med motor och efter någon timma så kom det lite vind så vi rullade ut seglen och stoppade motorn. Efter en liten stund kom det plötsligt 15 – 17 sekundmeter så vi fick ta in lite segel och sedan gick det ordentligt framåt. På natten avtog det lite och vi fick en fin segling. Efter två dygn och en timma kom vi fram till Isla Graciosa och ankrade upp i en underbar vik där vi låg i tre dygn. Här njöt vi och hade det bra och badade i 23 gradigt vatten. Vi sam ut och kollade att ankaret hamnat i sand och att den grävt ned sig. Vattnet här är kristallklart och man ser ankaret med cyklop. Det gäller att se så man inte droppar ankaret i weed så vi undviker de mörka fälten och backar ned det ordentligt. Vi blev ombordbjudna till den amerikanska båten Szél på potlock (knytis) en kväll tillsammans med den engelska båten Crazy Diamond och hade en verkligt trevlig kväll. Vi har träffat dem tidigare i flera hamnar. En dag sa Ulla, vem är det som tappat sin gummibåt? Den drev snabbt i vinden och vi kollade de andra båtarna som snyggt hade sina gummibåtar hängande efter sig. Det var bara vi som inte hade någon så jag sa, det är ju vår!!!! Och var på väg att hoppa i vattnet för att simma efter men jag hann inte för Lennart på Quilla var redan på väg simmande allt vad han orkade men orken avtog och Karen och Guy hann före i sin gummibåt och vi fick tillbaka Filiokus. Det var en typ karbinhake som vridit sig loss från en dävert, aja baja inte så igen! Vi orkade inte leta rätt på ”att göra” listan så vi gjorde oss ett par lata dagar och hade det bra. Det är konstigt, vi betar av på listan men det kommer hela tiden till nya saker att fixa men det gör ingenting för man vill ju vara behövd. Vi fick ett mail från den amerikanska båten Jaywalker att de låg i Puerto Calero på Lanzarote och väntade på oss, återigen gamla vänner. Egentligen ville vi ligga kvar i denna goa ankarvik men vi tvingade oss att segla vidare. Först ringde vi marinan och kollade att vi fick en plats för det skulle bli en stor kappsegling i veckan. Vi fick en plats och fick en fin segling i en varm härlig lat vind, vi minskade segel startade Pandan och watermakern och fick omvandlat vackert blå atlantvatten till gott färskvatten. Ulla tyckte det var så härligt så vi måste lyxa till det med ett glas kallt vitt vin och trots mina principer så gav vi oss hän till Bacchus. Det var så härligt på havet så vi stannade någon timma drivande utsidan marinan innan vi startade motorn och gick in till waitingpontoon. Inne i Puerto Calero låg Ericsonbåten på land och vi såg en camp där de höll till. De hade tre stora tält innehållande segelmakeri, repverkstad, kök mm. De skulle ligga där och träna i ett år inför näst Volvo Ocean Race 2008. Vi checkade in och fick en plats anvisad. Bill o Judy vinkade från kajen och vi fortsatte dit en marinero vinkade och vi förtöjde vid en fingerpontoon. När vi kom in i lä blev det varmt, jättevarmt. Vi gick iland och åt middag med Bill o Judy. Nästa dag fylldes det på med kappseglingsbåtar och marinan blev full. Det var en stor regatta, VI Trofeo César Manrique Puerto Calero, Kung Carlos och Kung Harald skulle delta och det var massor av deltagare. Ett stort område i marinan blev inhägnat och det hade byggts många sponsortält, en scen med musikanläggning och en stor bar i mitten. På kvällen var det invigning och det spelades levande musik. Vi gick till informationen och försökte köpa t-shirts för regattan men fick inte för det var för deltagarna, senare så var det en annan tjej där och Bill, Judy, Ulla och jag gick dit igen och då fick vi köpa varsin. Sen gick vi in på partyt. Flera kypare kom fram och erbjöd vitt vin, rött vin, öl eller cola och önskade oss välkomna. Vi lotsade oss fram till en stor buffé där vi plockade till oss av godsakerna, hela tiden uppassade med mera att dricka. Vi stannade ganska länge och gick runt och minglade och lyssnade till musik med bra tryck och bidrog till feststämningen. Nästa dag kom det en tjej från marinan och frågade om allt var ok och om vi trivdes. I marinan är det gratis Wi Fi (trådlöst Internet) och jag påpekade att signalen var väldigt svag. Inga problem sa hon, vi har märkt det att många ligger på så imorgon uppgraderar vi så då skall det bli bättre. Nästa morgon var signalen utmärkt. Att städa för mycket har sina risker. Jag satt och var uppkopplad på Internet och Ulla dammsög. När Ulla stängde av dammsugaren för att byta ”rum” hörde jag ett gnyende på utsidan och jag rusade upp ur ruffen och såg Skipper hängande i livselen med hela kroppen i vattnet. Jag drog upp honom och han var bara hälften så stor som vanligt och genomblöt. Först spolade vi ren honom med färskvatten och sedan virade Ulla in honom i ett badlakan och han verkade nöjd. Nästa dag var det seglingar och vi gick i marinan och väntade på after sail. Vid sjutiden hörde vi musik och vi drog oss mot festplatsen med våra t-shirts och blev välkomnade med en drink och sedan var det samma visa igen med buffé mm. Ikväll var den en annan levande musik med ett härligt tempo, nu började vi känna oss vana. Nästa morgon låg det ett brev på däck där man beklagade att det var extra säkerhetskontroller, mycket folk i marinan och att det spelades hög musik och erbjöd oss att följa med pressbåten ut och se på seglingarna, givetvis gratis. Vi kände oss inte störda för vi var ju med på festen. Festen och seglingarna höll på i fem dagar och vi var med i gänget och vi blev ett naturligt inslag och många hejade på oss. Allt har ett slut och det blev regatta middag med bordsplacering och vi var inte inbjudna. Denna kväll tvingades jag att laga middag och festen var över. Kvällen avslutades med ett enormt fyrverkeri och sedan var det mingel och drinkar till bra musik till klockan var fyra på morgonen. T-shirtarna visade sig så här i efterhand vara en god investering och vi har ju dem dessutom kvar. På samma brygga som vi låg en 45` Bavaria med engelsk flagg. Det visade sig vara 5 ukrainare som hade båten. Båten var alldeles ny. Dom lämnade marinan men kom tillbaka efter några timmar och började demontera den rostfria plåten som håller förstaget. Vi hade hejat på varandra några gånger och vi förstod att de inte talade engelska speciellt bra. Jag gick fram till dem och frågade vad de gjorde och jag förstod att däcket lossnat från skrovet i stäven där ankarspelet sitter. Dom hade verktyg ombord och de plastade om fören efter att ha slipat bort all silikon som båten var hopsatt med. Det verkade som om de var militärer för de gymnastiserade till marsch musik och hade en del konstigheter för sig. De skulle segla jorden runt. Dom verkade inte ha kontakt med någon och när jag berättade att vi seglat till Ukraina blev vi riktiga kompisar. Varje gång vi mötte dem framöver i olika hamnar kom de fram och handhälsade. Nu när seglingarna var över hyrde vi en bil i ett par dagar och såg oss omkring på ön och passade på att handla på oss lite mat i en större Supemercado. Då mina dykarflaskor gått över tiden köpte jag en flaska i aluminium som bara behöver provtryckas var tionde år. Om jag räknar krasst så behöver jag inte göra detta så många gånger. Nästa gång när jag är 73 och därefter när jag är 83 år, sen blir det nog inte så många gånger till? På en av seglarfesterna fick vi i ett sponsortält erbjudande om turkiskt bad på hotellet i marinan och till halva priset. Givetvis nappade vi på detta och Ulla och jag traskade dit och vi badade bastu, turkiskt bad, låg i en bassäng och höll öronen under vattnet och lyssnade till rogivande musik, badade i en bassäng med hälsosamt bad, en annan med 39 grader, en annan med bubbelbad och slutligen en stor pool med flera stationer med jet strömmar, olika bubbelbad och givetvis vanligt bad. På kvällen gick vi med Bill och Judy för att ta en kopp kaffe och satt och pratade. Vid ett bord intill satt ett engelskt par och lyssnade på oss. Han (engelsmannen) frågade om han fick bjuda på en drink för att fira Lord Nelsons årsdag och vi flyttade över till deras bord. Dom skulle också till Karibien. Alan berättade att han varit med i det första ARC Rallyt 1986. Nu när seglingarna var över blev det lugnt och tyst i marinan så vi tyckte att det var dags att dra vidare. Vi checkade ut, fyllde diesel och gick ut ur marinan och stängde av motorn och bara låg och drev med strömmen. Badstegen åkte ut och vi låg och drev och hade det skönt och det var alldeles tyst, bara lite kluck från vatten som slog mot skrovet. Efter ett tag släppte vi ut en genua och seglade sakta till Rubicon Marina som ligger 9 nm söderut. När det började bli kväll gick vi in i marinan. Som vanligt sa vi att båten är 13 m lång men här mätte de alla båtar och vi skulle betala för 16 m. I pappren står det 13 m men så har vi peke och dävertar som sticker ut i aktern med gummibåten hängande. Jag sa att vi tar ned gummibåten och så fick de mäta igen och nu fick vi betala för 15 m istället. Näst morgon när jag lyssnade på nätet på frekvens 8188 på SSB radion fick vi kontakt med den amerikanska båten Vision med Frank o Tari ombord. Dom hade ankrat i ankarviken strax intill marinan och de hade kommit dit någon timma efter det att vi passerade där dagen innan. Vi blev bjudna ombord till kvällen så vi lämnade marinan och ankrade upp vid sidan om dem. En liten bit bort låg Szél och Crazy Diamond. Det var roligt att träffa Frank o Tari igen efter 3 år. Sist vi såg dem var i Israel när vi gick EMYR Rally tillsammans. Dessförinnan övervintrade vi i Kemer i Turkiet. Det blev en hel del prat och skratt om gamla minnen och om olika båtar vi träffat och var de var nu. Några hade fortsatt på nya äventyr runt i världen och andra var kvar i Medelhavet eller seglat hem. Det var ganska oroligt i ankarviken med inbärning så vi rullade en hel del och det var sämre väder på väg in så vi bestämde oss för att segla till Santa Cruz på Teneriffa. Jaywalker hade mailat till oss och berättat att där fanns bra chandlers och en billig marina och att de väntade på oss. Det är trångt i marinorna och på Gran Canaria är det hopplöst att få en plats nu när alla ARC båtar samlas inför överseglingen till Karibien. Vi behöver fixa lite med båten och komma till en bra chandler för lite kompletteringar. Till Santa Cruz är det 135 nm vilket innebär en nattsegling och vi drog iväg. Det ostadiga vädret kom lite tidigare och vi fick det till sjöss. Vinden var orolig och det kom kraftiga vindbyar hela tiden men när vi justerat seglen ett antal gånger och gjort en kompromiss för hela registret gick vi ganska bra och Hokus Pokus gick ganska lugnt, i alla fall för det mesta och vi hade en fin segling hela vägen. Vi hade en medelfart på dryga 6,5 knop och vi kom fram precis när det ljusnade. Det hade varit fullmåne hela natten och när inte blåsmolnen var i vägen var det ljust och fint. Vi hade halvvind till halvsträck vilket är bra för då är det gott att ligga och sova i en läkoj och båten rör sig värdigt i vågorna förutom när det kommer en brytsjö och klafsar till i sidan. Hokus Pokus beter sig fint i hård vind och grov sjö och hon seglar torrt men det räcker med en enda brytare för att bli genomblöt så det är bra att sitta under sprayhooden. Att segla här nere med shorts mitt i natten utan att frysa är härligt. Vi är mycket glada i vår AIS och nu är det ett av de instrument som vi inte vill vara utan. Här är en livlig trafik mellan öarna och vi kan hålla oss ifrån det tunga tonnaget och börja gira undan många distansminuter innan vi kommer nära och behöver då endast göra små justeringar. Många båtar girar så sent så man undrar ibland om de ser oss eller bara djävlas med oss. Frukosten denna dag blev vid bryggan vilket är lycka efter en stökig natt. Nu behövde vi inte sitta och hålla i allting utan ägg, smör, ost, bröd, juice, Kalles kaviar, salt och kaffekopparna stod still på bordet. Santa Cruz är en större stad med containerhamn och det är en livlig trafik in i hamnen. Hit kommer även de stora kryssningsfartygen. Nu låg Aida inne i hamnen. Nu var det dags att fixa det som inte blivit gjort tidigare och det går inte att skjuta upp längre. Solpanelerna och vindgeneratorn skall kopplas ihop med batterierna. Det låter enkelt men mellan dessa ting skall det finnas elkablar och de skall dras inne i båten genom överfyllda skåp, garderober mm och sedan ned under durkarna som är fastskruvade, genom skott och balkar och sedan upp till batteribankarna. Dessutom skall det inte synas och vara snyggt. Verktyg skall fram och allt i båten är i en salig röra. Sedan är det ett par toaslangar som luktar som skall bytas och de ligger inte överst. Vissa detaljer såsom varmvattenberedare måste lyftas på. Man lär känna sin båt! Riggen skall ses över och justeras. Detta tar tid för man blir ju hela tiden avbruten av kafferaster, planering och båtgrannar som hälsar på eller vill att man skall besöka dem ombord, sedan är ju allt som skall handlas. Att gå och köpa färskt bröd på morgonen tar ju bara det en timma. Sedan skall vi iväg och handla middagsmat och bestämma vad vi skall äta och besöka chandlers. Dagarna rusar iväg. Nedräkningen har börjat för vår översegling till Karibien men först skall vi få besök av vår son Jonas och våra barnbarn Richard och Robin. Dom kommer till Gran Canaria den 13 och stannar till den 23 november. Sedan blir det start den 25 november till Karibien. Våra planer var att segla först till Cape Verdeöarna men det har vi fått stryka för Mikael med familj kommer till Martinique den 18 december och vi får fullt upp med att hinna fram till dess, annars får de ligga på stranden några dagar tills vi kommit fram. Fair Winds Mats, Ulla och Skipper
|