Grenada 28.02.2008
Resebrev 6
Segling i den karibiska övärlden
Simma bland sköldpaddor, haj, lobsters och massor med olika fiskar.
Vi befinner oss på Martinique i en härlig ankarvik som heter
Ste Anne. Solen skiner för det mesta om det inte dyker upp ett moln,
då ökar vinden drastiskt och det regnar en stund, sen kommer
solen fram bakom molnet och vinden lägger sig till det vanliga 8
– 12 m per sek. Vattnet är underbart varmt och vi kan ligga
i och plaska så länge det är kul. Ibland får vi
göra en paus och köra in med Filiokus till dingydock och gå
till supermarket för att handla mat, rom, öl och vin. Det heter
supermarket men är bara små affärer och vad det blir till
middag är vad som finns för dagen. Har vi tur finns det fryst
kyckling och ibland någon köttbit så det gäller
att trolla vid spisen för att få lite variation men det brukar
inte bli problem.
Mikael, Annika, Jenny och Hanna har kommit på besök och nu
är vi sju om bord inklusive Skipper. Skipper har vant sig med compact
living och hittar sina små oaser där han kan dra sig tillbaka,
gärna på ett ställe där han har kontroll över
vad som händer. Jenny och Hanna älskar att bada och de tillbringar
den mesta tiden med att simma, snorkla och segla vindsurfing. Dom hade
släpat med sig en vindsurfingbräda från Sverige och det
var det enda de hade med sig när de kom, allt övrigt bagage
var borta. Nu var Ulla och jag inte så bekymrade för deras
bagage förutom lutfisken, cheddarosten, Kalles kaviar, julsillen,
hårt bröd, den rökta laxen, rom, svensk potatis, lingonbröd
m m. Detta var basen till vårt julbord. Detta var katastrof. Lutfisken
var djupfryst och den med övrigt befann sig någonstans ute
i världen. Dagen efter kom ett bagage tillrätta och det var
maten. Maten låg i en kylväska med nedfryst juice som extra
kyla. Till vår förvåning var lutfisken fortfarande fryst
när vi öppnade väskan efter tre dagar.
Den nya besättningen gick nu omkring i våra kläder och
det gick ingen nöd på dem. Nästa dag kom resten av bagaget
alla hade sin persedelpåse, Hokus Pokus fick sina reservdelar och
vi en ny pc och friden lade sig sakta på Hokus Pokus. Nu hade vi
ett par dagar till julafton och vi kunde alla komma tillrätta i båten
och komma in i en fungerande lunk. Först fick Ulla, Skipper och jag
försöka få besättningen att passa våra tider,
alltså sen uppgång på morgonen och sedan löser
det sig. Det sprack redan första dagen för Hanna var vrålhungrig
redan klockan sju på morgonen men den attacken fick Annika avvärja,
efter ett par dagar gick det bättre och bättre och det slutade
med att alla sov som små grisar på morgonen. Det blev några
lata dagar och alla njöt av tillvaron. Ibland tog vi Filiokus in
till Le Marin och besökte internetcafé och köpte grejer
till båten och handlade mat. Det finns alltid någon reservdel
att köpa till båten. Att gå iland är alldeles för
varmt och vi längtar genast ut till Hokus Pokus och den sköna
svalka som den friska passadvinden ger. Ankring sker i sand och på
3-6 m djup, alltså perfekt ankarbotten.
När vi seglade EMYR Rally 2004 i Medelhavet lärde vi känna
ett franskt par Nicole och Jerome på båten Zukla, de bor på
Martinique och vi har haft lite mailkontakt med dem och de ville att vi
skulle hälsa på dem om vi kom till Martinique. Vi ringde till
dem och de kom och besökte oss ombord. Jerome är arkitekt och
Nicole är läkare och de har bott på Martinique i 35 år.
Vi bestämde att vi skulle besöka dem när vi kom tillbaka
efter några veckor.
Pandageneratorn stannade en dag och det visade sig att vattenpumpen hade
skurit. Mikael och jag plockade isär den och lyckades få tag
i reservdelar inklusive lager i Le Marin och vi fick igång Pandan
igen och kunde göra vatten.
Dagen före jul låg vi fem svenska båtar i viken. Det
var Eje och Marita på Acapella, Janne och Inger på Rosalinda,
Smilla, Agnes och Bertil på Panacea samt Hokus Pokus. Vi kom överens
om ett gemensamt julfirande på stranden med pot lock. Ulla pyntade
båten med våra julsaker sen tidigare, liten julgran, tomtar
och änglar. Julduken blev akterseglad. Alla tog med lite julmat till
stranden och vi dukade upp ett julbord på en stor kabeltrumma som
rullades på plats och sedan duk på. Det blev ett fint julbord
med Jansons frestelse, inlagd sill, matjessill, ägghalvor, skinka!!!,
gravad lax, cheddarost, Wasabröd m m. Givetvis så hade vi snaps
och lokalt öl. Lutfisken tog vi inte med oss för det hade inte
räckt till så många och sådant bjuder man inte
bara på i dessa julbordsransoneringstider. Att sitta i gräset/sanden
i en ring och äta julbord och låta Mikael, Annika, Jenny och
Hanna (nedan kallat besättningen) uppleva våra nya vänner,
stämningen och seglarsnacket känns bra och de får lite
insikt i vårt seglarliv. Upplevelsen att träffa seglarvänner
som Ulla och jag träffat på olika ställen i världen
och det pratas gamla gemensamma minnen och höra dem berätta
om sina seglingar.
På kvällen intog vi vårt andra julbord med lutfisk som
smakade underbart. Efter paketöppningen, julkaffet och julgroggen
var vi alla ganska slaka. Mörkret infaller vid sextiden och solen
är obarmhärtig så det brukar inte bli så sena kvällar.
Snart lade sig friden och alla intog sina horisontella platser och det
hördes bara ett julsnusande i hela Hokus Pokus. På grund av
värmen delade vi med oss av lite julfrid och jullukter till atmosfären.
Nu trodde ni att vi hade missat Kalle Ankas Jul men där misstog ni
er men Karl Bertils Julafton hade vi inte per cd men däremot per
bok som vi fick av Camilla inför vår förra långsegling.
Nog är det gott att ligga still och bara ha det bra men besättningen
vill se mer och vi lättade ankar och gick till Grande Anse Dárlet
en vik 18 Nm norrut på ön. Här var det också kristallklart
vatten och när jag snorklade simmade jag tillsammans med en stor
sköldpadda. Vi fann en fin snorklingsplats och vi såg många
fina färgglada fiskar. Flickorna såg vi bara fotsulorna på.
Det är fantastiskt, vi trängs ihop på en båt och
under de tre veckor som besättningen var ombord ville flickorna sällan
iland utan njöt av att vistas i vattnet och ombord. Vi seglade mellan
olika ankringsställen och vidare till St Lucia och Rodney Bay. När
vi kom dit överfölls vi bokstavligen av boatboys som inte väntade
tills vi hade droppat ankaret utan påbörjade sin försäljning
direkt, allt ifrån bananer till kokosnötter, flätade korgar,
lobster, souvenirer m m. Alla vill hälsa välkomna och frågar
om hur vi mår, trevlig dag etc etc. Här fick vi checka in och
gå igenom alla procedurer. Vi dingade iland och kollade utbudet
och satte oss på en restaurang och tittade på folk och miljö.
I Rodney Bay hyrde vi en taxi som körde oss runt på ön.
Det var en mycket trevlig chaufför och han körde oss bland annat
till en vulkan och sedan till ett litet vattenfall där vi badade
och en liten regnskog. Vi stannade vid en trevlig restaurang med utsikt
över en vacker ankringsvik. Tyvärr så var det många
gäster så vi fick vänta alldeles för länge på
maten och när vi äntligen fått maten var det dags att
dra sig hem igen.
Det närmade sig nyår och vi bestämde oss för att
fira denna i Marigot Bay. Inne i bassängen blev vi visade en boj
av en boatboy och han påbörjade genast försäljningssnacket.
Efter en stund kom en annan och sade i´m the garbage man, thats´s
what I do. För 5EC$ tog han en påse med sopor. Marigot Bay
finns med på alla reklambilder från St Lucia. Viken är
omgiven av höga beväxta berg och dessa foton tas uppifrån
och ned i lagunen. Det är ett fantastiskt sceneri . Den lilla lagunen
kantas av restauranger som står på pålar i vattnet.
Ett par äldre boatboys (de flesta är äldre) lade till vid
sidan av oss och offererade kokosnötter och flätade korgar som
de gjorde medan vi tittade på. De försvann en stund för
att åka in till stranden och klättrade upp i en palm för
att hämta färska blad och kokosnötter. När de kom
tillbaka gav de oss en färsk kokosnöt som de hade huggit av
med en machetes för att vi skulle kunna dricka mjölken. Under
tiden flätade de två korgar och några fisk och fågelfigurer
som vi fick. Efter denna uppvisning köpte Mikael de två flätade
korgarna. Jag gav dem varsin kall öl som de snabbt smakade på.
Den ene av dem frågade om han inte kunde få en öl till
sin fru, det finns omtänksamma män! Efter att de lämnat
kom några andra och försökte kränga saker men nu
var vi nöjda med denna show för dagen. Vår ena åra
till gummibåten hade gått av så jag tog mig in till
stranden och kapade en gren av ett mangroveträd och täljde till
en bit som passade i aluminiumröret, denna provisoriska lagning fungerade
en tid. Det är varmt på dagarna varför det inte lockar
med några längre fotvandringar, det blir närmsta affär
för att handla mat och tillbaka till Hokus Pokus snabbt igen. Badplattformen
hinner aldrig torka för vi tillbringar mycket tid i vattnen, vi ser
nu omgivningen i grodperspektiv.
Nyårsafton firade vi på restaurangen JJ i lagunen tillsammans
med andra seglare och locals. Det var uppdukat till buffé och till
Hannas stora lycka fans det grillade lobsters. Hanna skippade potatis
och övrig mat och åt fyra stora lobsterhalvor, vi andra nöjde
oss med två till tre var. Man hade ankrat upp en liten pråm
inne i lagunen och från den avfirades vid tolvslaget ett hejdundrande
fyrverkeri upp i luften. Ulla och jag visste vad som skulle hända
så vi åkte ut till Hokus Pokus som låg bara 20 meter
ifrån pråmen. Vi tänkte på Skipper och han blev
vettskrämd av smällarna i fyrverkeriet. Hela himlavalvet blixtrade
i vackra blommor och intensiva knallar. När fyrverkeriet var slut
åkte vi tillbaka till restaurangen och hämtade resten av besättningen
och vi påbörjade det nya året ombord under biminin i
sittbrunnen och det började regna.
Vi drog oss upp till Rodney Bay igen. När vi ankrat kom ett par boatboys,
en av dem verkade knarkpåverkad och var mycket oförskämd
och hotfull när vi inte köpte något från dem så
när det blev mörkt flyttade vi på oss till andra sidan
av viken för att slippa påhälsning under natten. Vi fick
vara ifred och nästa dag klarerade vi ut och seglade till Martinique
och ankrade i Ste Anne igen. Här finns inga boatboys och affärerna
är bättre. Som jag tidigare berättat så är Ste
Anne en mycket fin ankarvik med bra sandbotten . Vi flyttade sedan runt
till andra ankarvikar några dagar innan Mikael, Annika, Jenny och
Hanna flög tillbaka till Stockholm efter tre härliga veckor
med massor av bad och snorkling.
Nu var vi ensamma igen och det blev alldeles tyst i båten, Skipper
kunde nu bre ut sig och kunde välja den plats som behagade honom
för stunden. Mikael skickade sms till oss och skrev att denna gång
fick de med sig allt bagage inklusive en ordentligt transportskadad windsurfing
bräda.
Eje och Marita på Acapella låg kvar och vi hade trevligt tillsammans.
En dag hyrde vi bil och vi körde och hälsade på hos Nicole
och Jerome. De bor på andra sidan ön i ett hus som Jerome har
ritat. Huset ligger uppe på ett berg med utsikt över hela viken
nedanför. Det är ett mycket speciellt hus med två huskroppar
som är förbundna med ett tak och under detta tak ligger vardagsrummet
som inte har väggar på två motsatta sidor. Huset är
placerat så att den rådande vinden inte träffar de öppna
sidorna . Sidan inåt skyddas av träd. I detta rum är det
svalt och skönt då vinden svalkar gott på grund av det
höga läget på huset. I detta stora rum finns matplats
och sittgrupper. Köket ligger som en liten ö inne i rummet med
bardisk runt om och har luckor som kan fällas ned och stängas
till. I de andra huskropparna finns flera sovrum och arbetsrum. Drinken
de bjöd på var vit rom med rörsocker och en liten klyfta
lime i. Sedan blev vi bjudna på middag tillsammans med ett annat
franskt par som också var seglare. De hade seglat jorden runt och
deras katamaran låg för ankar i viken nedanför. Vi hade
en trevlig kväll och hade blivit erbjudna att ligga över hos
dem. Vi tackade nej för vi hade Skipper ombord så vi körde
tillbaka till Ste Anne i den mörka natten. Vi lovade att komma tillbaka
och hälsa på igen när vi kom tillbaka till Martinique.
Nu låg vi några dagar och jobbade med båten, här
finns en bra chandler så vi kunde köpa reservdelar. Vår
Furlex behövde delar som vi hade beställt tidigare och lite
annat smått och gott. Vi fick också tag på en lobster
som vi kokade för även besättningen behöver omvårdnad.
Det gäller att alltid ha grovt salt ombord för man vet inte
när man får oväntat besök!
Nu började vi segla söderöver för att besöka
Trinidad och den stora karnevalen där. Jag ringde Peak Marine och
fick reserverat en plats. Det är många som besöker karnevalen
och det är säkrast att ligga i en marina när vi skall lämna
båten. När vi någon vecka senare mailade dem och bad
om en bekräftelse så meddelade de att tyvärr så
har vi ingen plats för er och då bestämde vi oss för
att inte segla till Trinidad utan gå till Grenada istället.
Det blev återigen Rodney Bay på St Lucia för inklarering.
Inne på kontoret sa en man hej till oss men det tog några
sekunder innan tioöringen trillade ned. Det var Jean-Francois på
Odilon från Monaco. Vi hade träffades i Turkiet 2003 och vi
blev glada av att träffas igen. Han bjöd oss ombord på
en drink klockan sju men hade nog missat att hans fru Martine fyllde år
så hon blev först lite häpen när vi steg ombord.
Efter Marigot Bay blev det ön Bequia där vi klarerade in för
St Vincent och Grenadinerna. Här blev det blåsigt upp till
18 sekmeter så vi blev kvar ett par dagar och hade det skönt,
solade, badade åt lobster och använde internet iland.
Sedan blåste vi vidare till Mustique med endast lilla genuan, här
fick vi oväntat besök och fick användning av det grova
saltet. Mustique är en privat liten ö och är en kändisö
med bland annat Prinsessan Margret, Mick Jagger, David Bowie, Raquel Welch
m flera som har hus här. Det är sommarhus för ekonomiskt
starka personer och det finns endast 90 enorma hus med swimmingpools,
tennisbanor, ett hotell samt en liten fiskeby som förser ön
med fisk och lobsters. Där finns jätteburar med massor av lobsters
i och priserna är ganska bra. Här finns även en supermarket
(här i Karibien är alla supermarkets små affärer),
bageri och en klädaffär och givetvis souveniraffär. Viken
har en underbar sandstrand och det är pedantiskt välskött
och nykrattat överallt.
Efter Mustique seglade vi i fin vind till Canouan. Vi tog en boj för
det var lite trångt. Efter en stund kom det ett par killar i en
liten båt och frågade om vi ville ha fisk. Sedan bad de om
bojavgift 60 EC$ men Ulla påpekade i piloten står att det
kostar 40EC$ och de sa ok men Ulla bad om kvitto innan, de hade inga kvitton
med sig utan skulle komma tillbaka senare, givetvis så betalade
vi inte. Efter en stund kom en annan man och tog avgift och gav kvitto.
Han sa att båten bredvid hade blivit lurad och betalt 80EC$ och
de fick betala en gång till. Tur att hade Ulla läst i piloten
att man skall begära kvitto. Efter att ha njutit av ön seglade
vi till det bästa av allt i Karibien, Tobago Carys. Tobago Cays är
pyttesmå öar med flera rev runtomkring. Det är en Nationalpark.
Sanden är kritvit och vi droppar ankaret i azurblått kristallklart
vatten på 6 meters djup. När kättingen rinner ut ser vi
en sköldpadda som lojt simmar förbi och tittar på oss.
De är bara uppe med huvudet ovanför ytan några sekunder
för att hämta luft så de är svåra att fånga
med kamera.
Nu ligger vi bakom ett par rev och det är cirka 2800 sjömil
öppet hav till Kanarieöarna, en dag blåste det upp till
tjugo meter per sekund i byarna och här låg vi för ankar
i sjölä med endast rev som skydd, det är fantastiskt hur
reven tar ned sjön. Vi låg ett tjugutal båtar här
och samtliga hade bra fäste i botten.
Sköldpaddorna sam innanför revet och var inte rädda för
oss som simmade bredvid dem. I revet finns det massor av olika sorters
färggranna fiskar och vi simmade genom stimmen. En dag mötte
jag en liten haj, vi tittade på varandra men sen sam han vidare.
En lobster missade jag då känselspröten gick av när
jag försökte dra ut den men nästa tog jag och så
blev det till att plocka fram det grova saltet igen. Av denna gjorde jag
en härlig soppa, grädde fanns ombord. Vi fick inte nog av att
simma här och snorkla i det kristallklara och 27 gradiga vattnet.
Här ute fläktar vinden gott och vi har det så gott som
man kan ha det. Det finns inga affärer eller hus här men båtar
som åker runt och säljer t-shirts, lobster och bröd mm.
De kan fixa det mesta men det kostar. Vi låg här i tre dygn
men måste vidare för Elsy och Rune landar på Grenada
och de skall segla med oss i fyra veckor. De kommer den 30 januari och
nu var det vara bara två dagar kvar.
Vi seglade till Union Island och Clifton för utklarering och vidare
till Carriacou och Hillsborough för att klarera in i Grenada. Här
var det gungigt så vi seglade vidare till Tyrrel Bay för natten.
Vi hade fin segling till Hillsborough och såg två valar som
sam 50 meter från oss och sprutade vatten.
Nästa etapp blev på 40 sjömil och sedan var vi framme
på True Blue Bay på sydvästra sidan av Grenada. Vi fick
kontakt med Bill o Judy på Jaywalker via radio och de kom över
till oss för att tillsammans med oss möta upp Elsy o Rune. De
känner också varandra sedan Medelhavet.
Dagarna rullar på och vi njuter för fullt. Här finns mycket
att se och karaktärerna skiftar från ö till ö. Vi
har ändrat våra planer och kommer att stanna i Karibien under
sommaren och segla ned till Trinidad där vi kommer att ligga under
orkansäsongen juni till november. Om vi inte trivs där så
är ett alternativ ABC öarna. Vi avvaktar och ser, vi måste
inte bestämma oss nu. Men ännu är det långt till
juni och vi kommer att segla norrut igen innan vi seglar ned till Trinidad.
Fair Winds
Mats, Ulla o Skipper
|