Grenada 28.02.2008

Resebrev 6

Segling i den karibiska övärlden
Simma bland sköldpaddor, haj, lobsters och massor med olika fiskar.

Vi befinner oss på Martinique i en härlig ankarvik som heter Ste Anne. Solen skiner för det mesta om det inte dyker upp ett moln, då ökar vinden drastiskt och det regnar en stund, sen kommer solen fram bakom molnet och vinden lägger sig till det vanliga 8 – 12 m per sek. Vattnet är underbart varmt och vi kan ligga i och plaska så länge det är kul. Ibland får vi göra en paus och köra in med Filiokus till dingydock och gå till supermarket för att handla mat, rom, öl och vin. Det heter supermarket men är bara små affärer och vad det blir till middag är vad som finns för dagen. Har vi tur finns det fryst kyckling och ibland någon köttbit så det gäller att trolla vid spisen för att få lite variation men det brukar inte bli problem.
Mikael, Annika, Jenny och Hanna har kommit på besök och nu är vi sju om bord inklusive Skipper. Skipper har vant sig med compact living och hittar sina små oaser där han kan dra sig tillbaka, gärna på ett ställe där han har kontroll över vad som händer. Jenny och Hanna älskar att bada och de tillbringar den mesta tiden med att simma, snorkla och segla vindsurfing. Dom hade släpat med sig en vindsurfingbräda från Sverige och det var det enda de hade med sig när de kom, allt övrigt bagage var borta. Nu var Ulla och jag inte så bekymrade för deras bagage förutom lutfisken, cheddarosten, Kalles kaviar, julsillen, hårt bröd, den rökta laxen, rom, svensk potatis, lingonbröd m m. Detta var basen till vårt julbord. Detta var katastrof. Lutfisken var djupfryst och den med övrigt befann sig någonstans ute i världen. Dagen efter kom ett bagage tillrätta och det var maten. Maten låg i en kylväska med nedfryst juice som extra kyla. Till vår förvåning var lutfisken fortfarande fryst när vi öppnade väskan efter tre dagar.
Den nya besättningen gick nu omkring i våra kläder och det gick ingen nöd på dem. Nästa dag kom resten av bagaget alla hade sin persedelpåse, Hokus Pokus fick sina reservdelar och vi en ny pc och friden lade sig sakta på Hokus Pokus. Nu hade vi ett par dagar till julafton och vi kunde alla komma tillrätta i båten och komma in i en fungerande lunk. Först fick Ulla, Skipper och jag försöka få besättningen att passa våra tider, alltså sen uppgång på morgonen och sedan löser det sig. Det sprack redan första dagen för Hanna var vrålhungrig redan klockan sju på morgonen men den attacken fick Annika avvärja, efter ett par dagar gick det bättre och bättre och det slutade med att alla sov som små grisar på morgonen. Det blev några lata dagar och alla njöt av tillvaron. Ibland tog vi Filiokus in till Le Marin och besökte internetcafé och köpte grejer till båten och handlade mat. Det finns alltid någon reservdel att köpa till båten. Att gå iland är alldeles för varmt och vi längtar genast ut till Hokus Pokus och den sköna svalka som den friska passadvinden ger. Ankring sker i sand och på 3-6 m djup, alltså perfekt ankarbotten.
När vi seglade EMYR Rally 2004 i Medelhavet lärde vi känna ett franskt par Nicole och Jerome på båten Zukla, de bor på Martinique och vi har haft lite mailkontakt med dem och de ville att vi skulle hälsa på dem om vi kom till Martinique. Vi ringde till dem och de kom och besökte oss ombord. Jerome är arkitekt och Nicole är läkare och de har bott på Martinique i 35 år. Vi bestämde att vi skulle besöka dem när vi kom tillbaka efter några veckor.
Pandageneratorn stannade en dag och det visade sig att vattenpumpen hade skurit. Mikael och jag plockade isär den och lyckades få tag i reservdelar inklusive lager i Le Marin och vi fick igång Pandan igen och kunde göra vatten.
Dagen före jul låg vi fem svenska båtar i viken. Det var Eje och Marita på Acapella, Janne och Inger på Rosalinda, Smilla, Agnes och Bertil på Panacea samt Hokus Pokus. Vi kom överens om ett gemensamt julfirande på stranden med pot lock. Ulla pyntade båten med våra julsaker sen tidigare, liten julgran, tomtar och änglar. Julduken blev akterseglad. Alla tog med lite julmat till stranden och vi dukade upp ett julbord på en stor kabeltrumma som rullades på plats och sedan duk på. Det blev ett fint julbord med Jansons frestelse, inlagd sill, matjessill, ägghalvor, skinka!!!, gravad lax, cheddarost, Wasabröd m m. Givetvis så hade vi snaps och lokalt öl. Lutfisken tog vi inte med oss för det hade inte räckt till så många och sådant bjuder man inte bara på i dessa julbordsransoneringstider. Att sitta i gräset/sanden i en ring och äta julbord och låta Mikael, Annika, Jenny och Hanna (nedan kallat besättningen) uppleva våra nya vänner, stämningen och seglarsnacket känns bra och de får lite insikt i vårt seglarliv. Upplevelsen att träffa seglarvänner som Ulla och jag träffat på olika ställen i världen och det pratas gamla gemensamma minnen och höra dem berätta om sina seglingar.
På kvällen intog vi vårt andra julbord med lutfisk som smakade underbart. Efter paketöppningen, julkaffet och julgroggen var vi alla ganska slaka. Mörkret infaller vid sextiden och solen är obarmhärtig så det brukar inte bli så sena kvällar. Snart lade sig friden och alla intog sina horisontella platser och det hördes bara ett julsnusande i hela Hokus Pokus. På grund av värmen delade vi med oss av lite julfrid och jullukter till atmosfären. Nu trodde ni att vi hade missat Kalle Ankas Jul men där misstog ni er men Karl Bertils Julafton hade vi inte per cd men däremot per bok som vi fick av Camilla inför vår förra långsegling.
Nog är det gott att ligga still och bara ha det bra men besättningen vill se mer och vi lättade ankar och gick till Grande Anse Dárlet en vik 18 Nm norrut på ön. Här var det också kristallklart vatten och när jag snorklade simmade jag tillsammans med en stor sköldpadda. Vi fann en fin snorklingsplats och vi såg många fina färgglada fiskar. Flickorna såg vi bara fotsulorna på. Det är fantastiskt, vi trängs ihop på en båt och under de tre veckor som besättningen var ombord ville flickorna sällan iland utan njöt av att vistas i vattnet och ombord. Vi seglade mellan olika ankringsställen och vidare till St Lucia och Rodney Bay. När vi kom dit överfölls vi bokstavligen av boatboys som inte väntade tills vi hade droppat ankaret utan påbörjade sin försäljning direkt, allt ifrån bananer till kokosnötter, flätade korgar, lobster, souvenirer m m. Alla vill hälsa välkomna och frågar om hur vi mår, trevlig dag etc etc. Här fick vi checka in och gå igenom alla procedurer. Vi dingade iland och kollade utbudet och satte oss på en restaurang och tittade på folk och miljö.
I Rodney Bay hyrde vi en taxi som körde oss runt på ön. Det var en mycket trevlig chaufför och han körde oss bland annat till en vulkan och sedan till ett litet vattenfall där vi badade och en liten regnskog. Vi stannade vid en trevlig restaurang med utsikt över en vacker ankringsvik. Tyvärr så var det många gäster så vi fick vänta alldeles för länge på maten och när vi äntligen fått maten var det dags att dra sig hem igen.
Det närmade sig nyår och vi bestämde oss för att fira denna i Marigot Bay. Inne i bassängen blev vi visade en boj av en boatboy och han påbörjade genast försäljningssnacket. Efter en stund kom en annan och sade i´m the garbage man, thats´s what I do. För 5EC$ tog han en påse med sopor. Marigot Bay finns med på alla reklambilder från St Lucia. Viken är omgiven av höga beväxta berg och dessa foton tas uppifrån och ned i lagunen. Det är ett fantastiskt sceneri . Den lilla lagunen kantas av restauranger som står på pålar i vattnet. Ett par äldre boatboys (de flesta är äldre) lade till vid sidan av oss och offererade kokosnötter och flätade korgar som de gjorde medan vi tittade på. De försvann en stund för att åka in till stranden och klättrade upp i en palm för att hämta färska blad och kokosnötter. När de kom tillbaka gav de oss en färsk kokosnöt som de hade huggit av med en machetes för att vi skulle kunna dricka mjölken. Under tiden flätade de två korgar och några fisk och fågelfigurer som vi fick. Efter denna uppvisning köpte Mikael de två flätade korgarna. Jag gav dem varsin kall öl som de snabbt smakade på. Den ene av dem frågade om han inte kunde få en öl till sin fru, det finns omtänksamma män! Efter att de lämnat kom några andra och försökte kränga saker men nu var vi nöjda med denna show för dagen. Vår ena åra till gummibåten hade gått av så jag tog mig in till stranden och kapade en gren av ett mangroveträd och täljde till en bit som passade i aluminiumröret, denna provisoriska lagning fungerade en tid. Det är varmt på dagarna varför det inte lockar med några längre fotvandringar, det blir närmsta affär för att handla mat och tillbaka till Hokus Pokus snabbt igen. Badplattformen hinner aldrig torka för vi tillbringar mycket tid i vattnen, vi ser nu omgivningen i grodperspektiv.
Nyårsafton firade vi på restaurangen JJ i lagunen tillsammans med andra seglare och locals. Det var uppdukat till buffé och till Hannas stora lycka fans det grillade lobsters. Hanna skippade potatis och övrig mat och åt fyra stora lobsterhalvor, vi andra nöjde oss med två till tre var. Man hade ankrat upp en liten pråm inne i lagunen och från den avfirades vid tolvslaget ett hejdundrande fyrverkeri upp i luften. Ulla och jag visste vad som skulle hända så vi åkte ut till Hokus Pokus som låg bara 20 meter ifrån pråmen. Vi tänkte på Skipper och han blev vettskrämd av smällarna i fyrverkeriet. Hela himlavalvet blixtrade i vackra blommor och intensiva knallar. När fyrverkeriet var slut åkte vi tillbaka till restaurangen och hämtade resten av besättningen och vi påbörjade det nya året ombord under biminin i sittbrunnen och det började regna.
Vi drog oss upp till Rodney Bay igen. När vi ankrat kom ett par boatboys, en av dem verkade knarkpåverkad och var mycket oförskämd och hotfull när vi inte köpte något från dem så när det blev mörkt flyttade vi på oss till andra sidan av viken för att slippa påhälsning under natten. Vi fick vara ifred och nästa dag klarerade vi ut och seglade till Martinique och ankrade i Ste Anne igen. Här finns inga boatboys och affärerna är bättre. Som jag tidigare berättat så är Ste Anne en mycket fin ankarvik med bra sandbotten . Vi flyttade sedan runt till andra ankarvikar några dagar innan Mikael, Annika, Jenny och Hanna flög tillbaka till Stockholm efter tre härliga veckor med massor av bad och snorkling.
Nu var vi ensamma igen och det blev alldeles tyst i båten, Skipper kunde nu bre ut sig och kunde välja den plats som behagade honom för stunden. Mikael skickade sms till oss och skrev att denna gång fick de med sig allt bagage inklusive en ordentligt transportskadad windsurfing bräda.
Eje och Marita på Acapella låg kvar och vi hade trevligt tillsammans. En dag hyrde vi bil och vi körde och hälsade på hos Nicole och Jerome. De bor på andra sidan ön i ett hus som Jerome har ritat. Huset ligger uppe på ett berg med utsikt över hela viken nedanför. Det är ett mycket speciellt hus med två huskroppar som är förbundna med ett tak och under detta tak ligger vardagsrummet som inte har väggar på två motsatta sidor. Huset är placerat så att den rådande vinden inte träffar de öppna sidorna . Sidan inåt skyddas av träd. I detta rum är det svalt och skönt då vinden svalkar gott på grund av det höga läget på huset. I detta stora rum finns matplats och sittgrupper. Köket ligger som en liten ö inne i rummet med bardisk runt om och har luckor som kan fällas ned och stängas till. I de andra huskropparna finns flera sovrum och arbetsrum. Drinken de bjöd på var vit rom med rörsocker och en liten klyfta lime i. Sedan blev vi bjudna på middag tillsammans med ett annat franskt par som också var seglare. De hade seglat jorden runt och deras katamaran låg för ankar i viken nedanför. Vi hade en trevlig kväll och hade blivit erbjudna att ligga över hos dem. Vi tackade nej för vi hade Skipper ombord så vi körde tillbaka till Ste Anne i den mörka natten. Vi lovade att komma tillbaka och hälsa på igen när vi kom tillbaka till Martinique.
Nu låg vi några dagar och jobbade med båten, här finns en bra chandler så vi kunde köpa reservdelar. Vår Furlex behövde delar som vi hade beställt tidigare och lite annat smått och gott. Vi fick också tag på en lobster som vi kokade för även besättningen behöver omvårdnad. Det gäller att alltid ha grovt salt ombord för man vet inte när man får oväntat besök!
Nu började vi segla söderöver för att besöka Trinidad och den stora karnevalen där. Jag ringde Peak Marine och fick reserverat en plats. Det är många som besöker karnevalen och det är säkrast att ligga i en marina när vi skall lämna båten. När vi någon vecka senare mailade dem och bad om en bekräftelse så meddelade de att tyvärr så har vi ingen plats för er och då bestämde vi oss för att inte segla till Trinidad utan gå till Grenada istället. Det blev återigen Rodney Bay på St Lucia för inklarering. Inne på kontoret sa en man hej till oss men det tog några sekunder innan tioöringen trillade ned. Det var Jean-Francois på Odilon från Monaco. Vi hade träffades i Turkiet 2003 och vi blev glada av att träffas igen. Han bjöd oss ombord på en drink klockan sju men hade nog missat att hans fru Martine fyllde år så hon blev först lite häpen när vi steg ombord. Efter Marigot Bay blev det ön Bequia där vi klarerade in för St Vincent och Grenadinerna. Här blev det blåsigt upp till 18 sekmeter så vi blev kvar ett par dagar och hade det skönt, solade, badade åt lobster och använde internet iland.
Sedan blåste vi vidare till Mustique med endast lilla genuan, här fick vi oväntat besök och fick användning av det grova saltet. Mustique är en privat liten ö och är en kändisö med bland annat Prinsessan Margret, Mick Jagger, David Bowie, Raquel Welch m flera som har hus här. Det är sommarhus för ekonomiskt starka personer och det finns endast 90 enorma hus med swimmingpools, tennisbanor, ett hotell samt en liten fiskeby som förser ön med fisk och lobsters. Där finns jätteburar med massor av lobsters i och priserna är ganska bra. Här finns även en supermarket (här i Karibien är alla supermarkets små affärer), bageri och en klädaffär och givetvis souveniraffär. Viken har en underbar sandstrand och det är pedantiskt välskött och nykrattat överallt.
Efter Mustique seglade vi i fin vind till Canouan. Vi tog en boj för det var lite trångt. Efter en stund kom det ett par killar i en liten båt och frågade om vi ville ha fisk. Sedan bad de om bojavgift 60 EC$ men Ulla påpekade i piloten står att det kostar 40EC$ och de sa ok men Ulla bad om kvitto innan, de hade inga kvitton med sig utan skulle komma tillbaka senare, givetvis så betalade vi inte. Efter en stund kom en annan man och tog avgift och gav kvitto. Han sa att båten bredvid hade blivit lurad och betalt 80EC$ och de fick betala en gång till. Tur att hade Ulla läst i piloten att man skall begära kvitto. Efter att ha njutit av ön seglade vi till det bästa av allt i Karibien, Tobago Carys. Tobago Cays är pyttesmå öar med flera rev runtomkring. Det är en Nationalpark. Sanden är kritvit och vi droppar ankaret i azurblått kristallklart vatten på 6 meters djup. När kättingen rinner ut ser vi en sköldpadda som lojt simmar förbi och tittar på oss. De är bara uppe med huvudet ovanför ytan några sekunder för att hämta luft så de är svåra att fånga med kamera.
Nu ligger vi bakom ett par rev och det är cirka 2800 sjömil öppet hav till Kanarieöarna, en dag blåste det upp till tjugo meter per sekund i byarna och här låg vi för ankar i sjölä med endast rev som skydd, det är fantastiskt hur reven tar ned sjön. Vi låg ett tjugutal båtar här och samtliga hade bra fäste i botten.
Sköldpaddorna sam innanför revet och var inte rädda för oss som simmade bredvid dem. I revet finns det massor av olika sorters färggranna fiskar och vi simmade genom stimmen. En dag mötte jag en liten haj, vi tittade på varandra men sen sam han vidare. En lobster missade jag då känselspröten gick av när jag försökte dra ut den men nästa tog jag och så blev det till att plocka fram det grova saltet igen. Av denna gjorde jag en härlig soppa, grädde fanns ombord. Vi fick inte nog av att simma här och snorkla i det kristallklara och 27 gradiga vattnet. Här ute fläktar vinden gott och vi har det så gott som man kan ha det. Det finns inga affärer eller hus här men båtar som åker runt och säljer t-shirts, lobster och bröd mm. De kan fixa det mesta men det kostar. Vi låg här i tre dygn men måste vidare för Elsy och Rune landar på Grenada och de skall segla med oss i fyra veckor. De kommer den 30 januari och nu var det vara bara två dagar kvar.
Vi seglade till Union Island och Clifton för utklarering och vidare till Carriacou och Hillsborough för att klarera in i Grenada. Här var det gungigt så vi seglade vidare till Tyrrel Bay för natten. Vi hade fin segling till Hillsborough och såg två valar som sam 50 meter från oss och sprutade vatten.
Nästa etapp blev på 40 sjömil och sedan var vi framme på True Blue Bay på sydvästra sidan av Grenada. Vi fick kontakt med Bill o Judy på Jaywalker via radio och de kom över till oss för att tillsammans med oss möta upp Elsy o Rune. De känner också varandra sedan Medelhavet.
Dagarna rullar på och vi njuter för fullt. Här finns mycket att se och karaktärerna skiftar från ö till ö. Vi har ändrat våra planer och kommer att stanna i Karibien under sommaren och segla ned till Trinidad där vi kommer att ligga under orkansäsongen juni till november. Om vi inte trivs där så är ett alternativ ABC öarna. Vi avvaktar och ser, vi måste inte bestämma oss nu. Men ännu är det långt till juni och vi kommer att segla norrut igen innan vi seglar ned till Trinidad.
Fair Winds
Mats, Ulla o Skipper