Aruba 30.03.2008
Resebrev 7
Måste vägen till Curacao gunga så.
Vi strävar vidare västerut.
Vi ligger i True Blue Bay på sydsidan av Grenada där vi hämtar
upp Elsy och Rune. Bill och Judy på Jaywalker håller oss sällskap
och medan vi väntar äter vi hamburgare och dricker några
Carib (öl) på restaurangen i viken. Elsy och Rune kom i taxi
och jag mötte Rune på bryggan men det var så mörkt
så vi såg inte varandra fast vi passerade varandra en halvmeter
från varandra. Vid nästa runda såg vi varandra och vi
gick till Filiokus där Bill och Judy satt vid sin gummibåt.
Det blev ett glatt återseende för oss alla. Elsy och Rune visste
inte att Bill o Judy var här. Det blev en rolig kväll/natt innan
vi passerade kojerna som förberedelse för nästa dag. Nu
fick vi nya reservdelar, sill, Kalles Kaviar, ost och lingonbröd
och lite böcker och tidningar. Alla som hälsar på får
i uppdrag att bära massor med sig.
Nästa morgon blev det bad, frukost, bad för att sedan göra
en lång distans på en halv sjömil till Prickley Bay där
vi droppade ankaret och vi badade igen. Nu skulle vi handla mat för
några dagar och vi tog Filiokus till fast mark och hittade en minibuss
som transporterade oss till ett köpcentra som heter Spice Island
Super Mall. Det första vi såg efter vi stigit av bussen var
KFC (Kentucky Fried Chicken) där vi fick ställa oss i en väldigt
lång kö. Fläktarna fungerade inte helt bra så när
vi lämnade luktade vi som om vi arbetade där, men det var görgött.
Nu var vi mätta och glada och inköpet gick bra. Investeringen
i kycklingen sparade vi in när vi handlade. När vi är hungriga
så hamnar mer mat i vagnen. Vi tog bussen tillbaka och sedan var
det bara tvätten som vi lämnat in i True Blue Marina. Jag tog
Filiokus till marinan och tvätten var klar så nu var vi färdiga
för avfärd.
Vi gick till Hog Island viket är en liten pärla. Det är
en fin ankringsplats bakom Hog Island som är ett populärt ställe
för långseglare/långankrare. Här är det skyddat
och fint bakom reven och man ligger lugnt och stilla utan några
vågor i motsats till Prickley Bay. På södra sidan av
Grenada finns flera vikar med fina ankringsplatser. Det finns ett radionät
igång på VHF kanal 68 klockan åtta varje morgon där
ett par netcontroler håller igång nyhetsförmedlingen.
Först är det säkerhetskontroll och sedan väder, anmälan
nykomna båtar, båtar som lämnar, evenemang och turer,
någon som vill veta något, någon som vill sälja
något etc, etc. Det är en livlig kanal och värdefull,
är det något man undrar över, till exempel när bussen
går, så är det bara att ropa när som helst och fråga
och det brukar alltid vara någon som svarar under dagen. Alla har
kanalen på hela dygnet som en säkerhet.
På morgonen mellan halvåtta och halvnio är det stressigt
för först försöker vi hålla kontakt med Gustav
och Mats via SSB radion på frekvens 14325, sedan är det VHF
68 för Grenadanätet samtidigt som vi lyssnar på Scandinavian
net på SSB frekvens 8182. När radiopratet är klart är
det bad och frukost och därefter är det fria aktiviteter.
Denna morgon blev det inte något radioprat för vi tog det lugnt
utan stressmoment, frukosten drog ut på tiden och vi hade det bara
bra. Middagen firade vi med en härlig lammgryta gjord på lammhals.
Vår nya besättning kom in i lunken direkt, helt avstressade
tog de det helt lugnt, alltså fullt upp med att göra ingenting.
I viken låg den svenska båten Charlotta med Lasse och Inger
ombord. De har långseglat i många år och hade kommit
från Trinidad och skulle ligga här på Hog Island någon
månad till. Lars är netcontroler för det Skandinaviska
nätet 8182 så vi hade pratat med honom tidigare.
På ön ligger det en bar, en enkel historia där seglare
och locals träffas och intager några Carib. Varje söndag
är det grillmiddag och det dukas upp en mycket välsmakande tallrik
med grillad kyckling och massor av olika sorters sallader, allt till en
kostnad av 75 kronor. Svenska hälsovårdsmyndigheten skulle
helt tappa andan. Denna dag var det regnbyar och steelbandsorkestern vågade
inte montera upp sina elinstrument. Elen produceras med ett bensindrivet
elverk som dundrade i bakgrunden. Här lär man känna alla
i viken. På dagarna syns inte så många till för
antingen sitter de inne i båtarna på grund av värmen
eller är på utflykt eller handlar. Att handla tar mycket tid
och det mesta av den tiden går åt till att hitta var man kan
köpa och att hitta dit där de kanske kan ha det vi önskar.
Vissa år kan man ha fin segling mellan öarna från norr
till söder och tvärtom. Vissa år kan man inte och det
är ett sådant år i år och dessutom är det
ett blåsår. Vi har läst att man bara skall segla med
vinden och inte mot och det stämmer. Det blåser hela tiden
minst 10 sekundmeter men för det mesta mer. Sjön är grov
och det är dessutom ett par knops motström så att kryssa
mot är ett företag och oftast blir det motor. Det tog oss hela
dagen att ta oss de 39nm till Tyrrel Bay på Carriacou.
Skipper var försvunnen och fanns inte någonstans, vi alla fyra
letade och letade men ingen Skipper fanns ombord och vi hade bara legat
för ankar eller seglat. Vi sökte genom båten flera gånger,
öppnade alla garderober, luckor och stängda utrymmen. Han var
bara borta. Efter en lång stund hittade vi honom inklämd på
en hylla bakom några böcker. Han sov gott och brydde sig inte
när vi ropade på honom. Ulla och jag tog oss ett långt
bad och en drink för att komma i balans igen. Elsy och Rune följde
snällt med på vår ”stilla våra nerver medicinering”.
Vi seglade mellan öarna i Grenadinerna vilket skall vara bland det
bästa i Karibien. Vi tog bussen i Tyrrell Bay till en karneval i
Hillsborough. Bussen hem skulle släppa av en passagerare lite avsides
så vi fick en fin tur på ön. En kväll hade vi filmkväll,
Rune hade med sig filmer på DVD som vi såg på vår
pc. I Clifton snorklade vi på revet och såg en massa färggranna
fiskar. Vi låg i lä av revet och utanför öppet hav.
Vinden gick upp till 18 meter per sekund på natten men vi hade ett
gott fäste i sandbotten. Independence day firade vi på lokal.
Via VHF på morgonen meddelades det att vi var välkomna att
tillsammans med locals fira Independence Day på en liten restaurang
i viken och hela måltiden inkl lobster skulle kosta cirka 70 kronor
så vi gick dit. Det var litet, trångt och enkelt men maten
smakade bra och vi fick en trevlig kväll, sedan letade vi oss ut
mellan båtarna i mörker.
I Saline Bay på Mayraeu ankrade vi fritt från de utlagda betalbojarna.
Efter en stund kom det en man i en liten båt och frågade vad
vi hade gjort med hans boj. Vi har inte sett någon sa jag. Han dök
i vattnet och efter en liten stund hade han hittat linan som låg
på botten och det var bara några meter från oss. Sedan
sam han fram till oss och sa att här fick vi inte ligga för
det var för nära hans boj. Jag sa till honom att när vi
ankrade så fanns där ingen boj och vi tänkte inte flytta
på oss. Efter en stund kom det en charterbåt och han anvisade
bojen och han blev liggande alldeles i aktern på oss så vi
flyttade på oss.
En dag kliade det i fingrarna på besättningen och jag delade
ut arbetsuppgifter. Elsy putsade rostfritt, Rune lagade nåt i däcket,
jag satt i nya pluggar och Ulla gjorde något inne i båten,
det blev också polish på överbyggnaden och jag dök
och gjorde ren propellern och bytte offeranod, sedan slutade det att klia
i ett par dagar.
Vi fortsatte till ett fantastiskt ställe nämligen Tobago Cays.
Här bakom reven ankrade vi i kristallklart vatten. Framför reven
är det öppet hav ända till Europa. Det blåste mycket
men vi hade sjölä och bra ankarbotten. Av en boatboy köpte
vi lobsters och t-shirts. Vi låg här några dagar och
snorklade vid revet. Här finns massor med fisk och vi såg lobsters
(en tappade jag och en tog jag), haj, stingrocka med flera och vi simmade
med sköldpaddor. Fiskarna och Sköldpaddorna var inte rädda
och vi kom alldeles intill dem och kunde ta på dem. Under en hel
vecka blåste det mellan 15 till 19 meter per sekund men solen skiner
hela tiden och kommer man bara i sjölä är det ok.
I Clifton på Union Island träffade vi Frank o Tari (Vision)
och vi tillsammans med Jaywalker blev bjudna ombord en kväll på
Vision. Ron och Julie var gäster ombord. Alla hade vi träffats
och seglat ihop i Turkiet, Kemer och deltagit i EMYR Rally. Det blev en
glad kväll med mycket skratt och vin.
Efter tre veckor var vi tillbaka på Grenada och vi gick till St
George´s där vi ankrade inne hamnen. Lunch åt vi på
yachtklubben men det blev en timmas väntning på maten. Sedan
blev det återigen Hog Island, det var söndag och beachdinner
på baren och denna gången spelade ett band på stranden.
Fyra veckor går fort i gott sällskap och det var dags för
Elsy o Rune att flyga hem igen. Samma kväll blev vi bjudna ombord
på den amerikanska båten Adagio och Michael och Merrie tillsammans
med Hans och Hazel på Geode. Det var ett glatt gäng och vi
hade mycket roligt med många glada skratt.
Vi seglade tillbaka till Hog Island och började fundera på
hur vi skulle segla vidare. Helt plötsligt ändrade Ulla sig
och sa, nu sticker vi vidare västerut. Vi hade inga vibbar på
att tillbringa orkansäsongen i Trinidad. Där är det varmt
och ofräscht i vattnet. Vi skall nu sätta kurs mot Panama kanalen.
Det börjar bli sent och vi gjorde en snabb omplantering. Hokus Pokus
måste upp på land för ny bottenfärg, en kran till
bottenventilen till den främre toaletten skall bytas och en ny kyl
installeras. Vi körde in till Spice Island Marina och fick upptagning
dagen därpå. Vi köpte jobbet med rengöring, slipning
och bottenmålning. Jag bytte kranen och vi tog bussen till St Gorge
för att köpa ett nytt kylaggregat. Det fanns en stycken och
inte den vi egentligen ville ha. Vi önskade en kyl med vattenkylning
men den fanns bara i katalogen och de visste inte när och om de skulle
få in den. Vi tog den som fanns, en Waeco. Installationen gick bra
men det var mycket att skruva och lyfta på för att få
den på plats. Vi bytte till amerikanska gasflaskor i aluminium och
bytte anslutningar och regulator anslutningar. När vi lämnar
Grenada går det bara att fylla amerikanska flaskor, givetvis så
finns det lokala standarder, men för att segla vidare behövs
de amerikanska.
Efter en vecka var vi i vattnet igen och det var skönt att komma
loss från dammet och moskitos. När vi låg på land
åkte vi in till Spice Island Super Mall där vi bunkrade mat
och passade på att köpa ännu en ny pc men nu med XP. Vi
fick inte ordning på modemet tillsammans med SSB radion och alla
skakade på huvudet när vi nämnde Vista. Många som
har Vista hade problem med vissa applikationer och specialprogram. Nu
fungerar modemet igen och vi kan skicka mail ombord, plocka hem gribfiler
(väderkartor) och lägga ut positioner. Sista dagen när
vi låg på land kom Claes- Olof (Comedie) spatserande fram
till oss. Dom var också sena men skulle också ta upp båten
på land för bottenmålning. Vi bestämde att segla
gemensamt till och via Panama kanalen men träffas på Nederländska
Antillerna (ABC öarna).
Nu var vi klara för att gå vidare och fredagen den 14 mars
lämnade vi Prickley Bay och satte kursen till Bonaire. Vi fick en
fin segling i ganska lugn sjö och efter 66 timmar och 394 nm var
vi framme. På vägen fick vi ett ordentligt napp och spinnrullen
började låta. Jag fick stopp på den när linan bromsade
in kastade sig en stor Guldmakrill i luften och jag fick börja så
sakta att veva in. Det tog en halvtimma, båten gick i cirka sju
knop och fisken kämpade emot, den var cirka metern lång. Jag
fick in den till båten och skulle ta den med kroken för att
hiva in den i båten. Jag nådde inte och när jag gjorde
ett nytt försök och skulle precis hugga den så gick den
tjocka senan av och guldmakrillen försvann. Det blev kött till
middag. Ibland fick vi besök av massor med delfiner.
Bonaire är ett dykparadis och hela kuststräckan är naturskyddat.
Det är förbjudet att ankra och man har lagt ut fyrtio bojar
längs stranden. Botten sluttar snabbt brant ned i djupet. Vi tog
en ledig boj och hoppade i vattnet. Här var det massor med fisk och
vi snorklade runt båten. Vi låg mitt inne i ett snorklingsområde.
Inklareringen gick fort och enkelt. Vi fick lämna in harpungevären
till tullen för förvaring medan vi var där då det
är förbjudet att ha dem ombord. När jag hämtade ut
dem igen fick jag signera i en liggare och då såg jag namnet
på en stor motoryacht som låg inne i marinan. Där var
inskrivet att de hade fyra Winchestergevär, ett par pistoler och
lite till samt 754 patroner. Tullaren sa att de nog skulle starta ett
eget krig. När vi snorklade märkte vi att vi hade fått
en tamp i propellern så det blev på med dykartuben och en
vass kniv. Tampen satt lindad runt axeln och det tog en stund att skära
loss den. När jag skulle fylla tuben på en dykarfirma tog de
inte betalt för jag fyllde så lite.
Vi hyrde en bil och körde runt på ön, tog Skipper till
veterinär för komplettering av hans vaccineringar och sedan
blev det bunkring av mat. Här finns det en bra sortering med Holländska
ostar, kött konserver, bakverk mm. Middag intog vi på KFC och
sedan blev det Happy Hour på en restaurang där alla seglare
träffas. Här finns också ett nät på VHF så
vi var snabbt inne i gänget. Allra helst amerikanarna är mycket
sociala och går inte vi fram balanserande på en drink eller
öl så kommer de fram och presenterar sig. Det tar en timma
sen känner vi många, engelsmän, amerikanare, New Zeeländare,
Australiensare och danskar. När vi säger Hokus Pokus så
vet alla vilken båt det är, namnet står tydligt i stäven
och alla håller reda på alla. För den som vill dyka så
ä detta den rätta platsen. Alla dykarplatser (över hundra)
finns beskrivna med vad som finns var och det är platser runt hela
ön men de mesta på läsidan. Det är bara att hyra
en bil och köra till den dykarplats man vill, parkera på stranden,
ta på sig utrustningen och vada i tio meter och man är framme
att börja simma ned. Det finns även dykarplatser framför
centrum. Det finns utlagda bojar för de som vill köra dit med
dinge för dykning eller snorkling. Som jag tidigare skrev, detta
är ett dykparadis. Alla är vänliga och vi stortrivdes.
Vi träffade flera som låg där länge och de dök
varje dag och på olika platser. Här ville vi stanna länge
men vi måste vidare.
Tampen från bojen lättades och vi satte kursen till Curacao,
en sträcka på endast 36nm och det blev en fin smörsegling.
Vi gick till Spaanse Water, från en liten kanal kom vi in i ett
innanhav med flera tarmar där vi valde ankarplats A. Det blåste
ordentligt men vi fick bra fäste med ankaret och efter ett par timmar
kände vi oss säkra. Här låg många båtar
och några kände vi igen. På radionätet fick vi reda
på hur bussarna går. Från ett ställe går
gratisbussar till Budget Marin och en stor Supermarket. Vi skulle in till
Willemstad för att klarera in så vi fick köra med Filiokus
till Fiskhamnen och förtöja vid Dingy Dock och en liten bit
därifrån ta bussen. Den kostar ca sek 5.50. På busshållplatsen
träffar vi flera seglare och de första kontakterna knyts. Finn
på den danska båten Faidate som vi träffade på
Bonaire följde med in till stan och lotsade oss kvickt till tullen
och sedan Immigration som ligger en bra bit därifrån. Då
det var helg fick vi inte tag på Harbourmaster för att få
tillstånd att ankra på Curacao.vilket är mycket viktigt.
Vi blundade och hoppades att han inte skulle se oss och det gjorde han
inte under hela vår vistelse vilket var bra för oss. Nu hade
vi kommit till civilisationen. Här är det hus med tegel på
taken och det är välordnat och vi tror att vi är i Holland.
Efter Immigration gick vi med Finn till Guvernör, inte till offentlighetspersonen
utan till en restaurang och åt lunch. Det var ett mycket trevligt
ställe med en atmosfär så vi kom att tänka på
Hemingway. Maten var utsökt god och med utsikt över hamninloppet
och den långa speciella svängbron som flyter på femton
pontoner. Ena kortändans ponton har motorer och propellrar både
för och akter, dessa används till att öppna bron när
det kommer ett fartyg eller båt och det sker flera gånger
i timmen. Fastän det går fort så startar färjorna
genast med att transportera folk tills bron är öppen igen, eller
stängd hur man nu kan tolka det.
Bredvid Guvernör ligger ett restaurerat område som tillhör
ett av världsarven och där finns ett fint museum som beskriver
utvecklingen på Curacao samt den hemska slavhandeln. På listan
över rederier/länder som transporterade slavar stod Sverige
först!!! Det var en ruskig hantering.
På vägen tillbaka till bussen passerade vi Floating Market.
Längs kajen ligger båtar från Venezuela och säljer
sina grönsaker mm. Längs kajen är de uppbyggda stånd.
Vi fortsätter genom en stor rund byggnad och den heter New Market
men den är inte ny. Efter att ha gått över en liten gångbro
är vi framme vid busstationen och vi tar bussen tillbaka. Hokus Pokus
gungar i vågorna men ligger kvar där vi ankrat upp henne. Vi
var inte oroliga för Skipper fanns kvar ombord. Vi nyttjade gratisbussen
till Supermarket och Budget Marin ett par gånger och då var
det bara båtfolk. Många skall samma väg som vi alltså
mot Panama så diskussionerna blev livliga. En dag kom Jean Paul,
en fransman vi träffat i Turkiet, inseglande och han skulle också
gå Panama Kanalen. När vi gjorde vårt andra besök
på Guvernör satt Steve där vid ett bord, Jill var hemma
i England och opererades för bröstcanser så Steve skulle
segla hem igen. Vi hade träffat dem i Medelhavet. Efter Happy Hour
på en liten restaurang så känner vi många och som
vi håller kontakt med inför Panama Kanalen. Vi fick reda på
att nu är det fyra veckors väntetid för att komma igenom,
hoppas att det inte är helt sant. Vi ringde till en djuraffär
i ett köpcentrum en bra bi från där vi ligger och försäkrade
oss om att de hade den kattmat som Skipper äter och de hade de. Efter
att ha bytt buss ett par gånger hittade vi dit och fick reda på
att de brukade ha och att de hade på beställning men tyvärr
inte idag. Där gick nästan en hel dag. Att shoppa loss tar tid.
Efter en vecka känner vi många, vi hittar vad gäller kommunikationer,
vi trivs på Happy Hour och det är trevligt i stan, utbudet
av varor med goda Holländska ostar är det gott om, vi har flyttat
oss närmare land och ligger bra och stilla, då är det
svårt att komma loss. Men, nu tog vi beslutet, vi måste vidare
så vi seglade iväg till Aruba och det fick bli en nattsegling.
Fair Winds
Mats, Ulla o Skipper
|