Aruba 30.03.2008

Resebrev 7

Måste vägen till Curacao gunga så.
Vi strävar vidare västerut.

Vi ligger i True Blue Bay på sydsidan av Grenada där vi hämtar upp Elsy och Rune. Bill och Judy på Jaywalker håller oss sällskap och medan vi väntar äter vi hamburgare och dricker några Carib (öl) på restaurangen i viken. Elsy och Rune kom i taxi och jag mötte Rune på bryggan men det var så mörkt så vi såg inte varandra fast vi passerade varandra en halvmeter från varandra. Vid nästa runda såg vi varandra och vi gick till Filiokus där Bill och Judy satt vid sin gummibåt. Det blev ett glatt återseende för oss alla. Elsy och Rune visste inte att Bill o Judy var här. Det blev en rolig kväll/natt innan vi passerade kojerna som förberedelse för nästa dag. Nu fick vi nya reservdelar, sill, Kalles Kaviar, ost och lingonbröd och lite böcker och tidningar. Alla som hälsar på får i uppdrag att bära massor med sig.

Nästa morgon blev det bad, frukost, bad för att sedan göra en lång distans på en halv sjömil till Prickley Bay där vi droppade ankaret och vi badade igen. Nu skulle vi handla mat för några dagar och vi tog Filiokus till fast mark och hittade en minibuss som transporterade oss till ett köpcentra som heter Spice Island Super Mall. Det första vi såg efter vi stigit av bussen var KFC (Kentucky Fried Chicken) där vi fick ställa oss i en väldigt lång kö. Fläktarna fungerade inte helt bra så när vi lämnade luktade vi som om vi arbetade där, men det var görgött. Nu var vi mätta och glada och inköpet gick bra. Investeringen i kycklingen sparade vi in när vi handlade. När vi är hungriga så hamnar mer mat i vagnen. Vi tog bussen tillbaka och sedan var det bara tvätten som vi lämnat in i True Blue Marina. Jag tog Filiokus till marinan och tvätten var klar så nu var vi färdiga för avfärd.
Vi gick till Hog Island viket är en liten pärla. Det är en fin ankringsplats bakom Hog Island som är ett populärt ställe för långseglare/långankrare. Här är det skyddat och fint bakom reven och man ligger lugnt och stilla utan några vågor i motsats till Prickley Bay. På södra sidan av Grenada finns flera vikar med fina ankringsplatser. Det finns ett radionät igång på VHF kanal 68 klockan åtta varje morgon där ett par netcontroler håller igång nyhetsförmedlingen. Först är det säkerhetskontroll och sedan väder, anmälan nykomna båtar, båtar som lämnar, evenemang och turer, någon som vill veta något, någon som vill sälja något etc, etc. Det är en livlig kanal och värdefull, är det något man undrar över, till exempel när bussen går, så är det bara att ropa när som helst och fråga och det brukar alltid vara någon som svarar under dagen. Alla har kanalen på hela dygnet som en säkerhet.
På morgonen mellan halvåtta och halvnio är det stressigt för först försöker vi hålla kontakt med Gustav och Mats via SSB radion på frekvens 14325, sedan är det VHF 68 för Grenadanätet samtidigt som vi lyssnar på Scandinavian net på SSB frekvens 8182. När radiopratet är klart är det bad och frukost och därefter är det fria aktiviteter.

Denna morgon blev det inte något radioprat för vi tog det lugnt utan stressmoment, frukosten drog ut på tiden och vi hade det bara bra. Middagen firade vi med en härlig lammgryta gjord på lammhals. Vår nya besättning kom in i lunken direkt, helt avstressade tog de det helt lugnt, alltså fullt upp med att göra ingenting. I viken låg den svenska båten Charlotta med Lasse och Inger ombord. De har långseglat i många år och hade kommit från Trinidad och skulle ligga här på Hog Island någon månad till. Lars är netcontroler för det Skandinaviska nätet 8182 så vi hade pratat med honom tidigare.

På ön ligger det en bar, en enkel historia där seglare och locals träffas och intager några Carib. Varje söndag är det grillmiddag och det dukas upp en mycket välsmakande tallrik med grillad kyckling och massor av olika sorters sallader, allt till en kostnad av 75 kronor. Svenska hälsovårdsmyndigheten skulle helt tappa andan. Denna dag var det regnbyar och steelbandsorkestern vågade inte montera upp sina elinstrument. Elen produceras med ett bensindrivet elverk som dundrade i bakgrunden. Här lär man känna alla i viken. På dagarna syns inte så många till för antingen sitter de inne i båtarna på grund av värmen eller är på utflykt eller handlar. Att handla tar mycket tid och det mesta av den tiden går åt till att hitta var man kan köpa och att hitta dit där de kanske kan ha det vi önskar.

Vissa år kan man ha fin segling mellan öarna från norr till söder och tvärtom. Vissa år kan man inte och det är ett sådant år i år och dessutom är det ett blåsår. Vi har läst att man bara skall segla med vinden och inte mot och det stämmer. Det blåser hela tiden minst 10 sekundmeter men för det mesta mer. Sjön är grov och det är dessutom ett par knops motström så att kryssa mot är ett företag och oftast blir det motor. Det tog oss hela dagen att ta oss de 39nm till Tyrrel Bay på Carriacou.

Skipper var försvunnen och fanns inte någonstans, vi alla fyra letade och letade men ingen Skipper fanns ombord och vi hade bara legat för ankar eller seglat. Vi sökte genom båten flera gånger, öppnade alla garderober, luckor och stängda utrymmen. Han var bara borta. Efter en lång stund hittade vi honom inklämd på en hylla bakom några böcker. Han sov gott och brydde sig inte när vi ropade på honom. Ulla och jag tog oss ett långt bad och en drink för att komma i balans igen. Elsy och Rune följde snällt med på vår ”stilla våra nerver medicinering”.

Vi seglade mellan öarna i Grenadinerna vilket skall vara bland det bästa i Karibien. Vi tog bussen i Tyrrell Bay till en karneval i Hillsborough. Bussen hem skulle släppa av en passagerare lite avsides så vi fick en fin tur på ön. En kväll hade vi filmkväll, Rune hade med sig filmer på DVD som vi såg på vår pc. I Clifton snorklade vi på revet och såg en massa färggranna fiskar. Vi låg i lä av revet och utanför öppet hav. Vinden gick upp till 18 meter per sekund på natten men vi hade ett gott fäste i sandbotten. Independence day firade vi på lokal. Via VHF på morgonen meddelades det att vi var välkomna att tillsammans med locals fira Independence Day på en liten restaurang i viken och hela måltiden inkl lobster skulle kosta cirka 70 kronor så vi gick dit. Det var litet, trångt och enkelt men maten smakade bra och vi fick en trevlig kväll, sedan letade vi oss ut mellan båtarna i mörker.
I Saline Bay på Mayraeu ankrade vi fritt från de utlagda betalbojarna. Efter en stund kom det en man i en liten båt och frågade vad vi hade gjort med hans boj. Vi har inte sett någon sa jag. Han dök i vattnet och efter en liten stund hade han hittat linan som låg på botten och det var bara några meter från oss. Sedan sam han fram till oss och sa att här fick vi inte ligga för det var för nära hans boj. Jag sa till honom att när vi ankrade så fanns där ingen boj och vi tänkte inte flytta på oss. Efter en stund kom det en charterbåt och han anvisade bojen och han blev liggande alldeles i aktern på oss så vi flyttade på oss.

En dag kliade det i fingrarna på besättningen och jag delade ut arbetsuppgifter. Elsy putsade rostfritt, Rune lagade nåt i däcket, jag satt i nya pluggar och Ulla gjorde något inne i båten, det blev också polish på överbyggnaden och jag dök och gjorde ren propellern och bytte offeranod, sedan slutade det att klia i ett par dagar.

Vi fortsatte till ett fantastiskt ställe nämligen Tobago Cays. Här bakom reven ankrade vi i kristallklart vatten. Framför reven är det öppet hav ända till Europa. Det blåste mycket men vi hade sjölä och bra ankarbotten. Av en boatboy köpte vi lobsters och t-shirts. Vi låg här några dagar och snorklade vid revet. Här finns massor med fisk och vi såg lobsters (en tappade jag och en tog jag), haj, stingrocka med flera och vi simmade med sköldpaddor. Fiskarna och Sköldpaddorna var inte rädda och vi kom alldeles intill dem och kunde ta på dem. Under en hel vecka blåste det mellan 15 till 19 meter per sekund men solen skiner hela tiden och kommer man bara i sjölä är det ok.

I Clifton på Union Island träffade vi Frank o Tari (Vision) och vi tillsammans med Jaywalker blev bjudna ombord en kväll på Vision. Ron och Julie var gäster ombord. Alla hade vi träffats och seglat ihop i Turkiet, Kemer och deltagit i EMYR Rally. Det blev en glad kväll med mycket skratt och vin.

Efter tre veckor var vi tillbaka på Grenada och vi gick till St George´s där vi ankrade inne hamnen. Lunch åt vi på yachtklubben men det blev en timmas väntning på maten. Sedan blev det återigen Hog Island, det var söndag och beachdinner på baren och denna gången spelade ett band på stranden. Fyra veckor går fort i gott sällskap och det var dags för Elsy o Rune att flyga hem igen. Samma kväll blev vi bjudna ombord på den amerikanska båten Adagio och Michael och Merrie tillsammans med Hans och Hazel på Geode. Det var ett glatt gäng och vi hade mycket roligt med många glada skratt.

Vi seglade tillbaka till Hog Island och började fundera på hur vi skulle segla vidare. Helt plötsligt ändrade Ulla sig och sa, nu sticker vi vidare västerut. Vi hade inga vibbar på att tillbringa orkansäsongen i Trinidad. Där är det varmt och ofräscht i vattnet. Vi skall nu sätta kurs mot Panama kanalen. Det börjar bli sent och vi gjorde en snabb omplantering. Hokus Pokus måste upp på land för ny bottenfärg, en kran till bottenventilen till den främre toaletten skall bytas och en ny kyl installeras. Vi körde in till Spice Island Marina och fick upptagning dagen därpå. Vi köpte jobbet med rengöring, slipning och bottenmålning. Jag bytte kranen och vi tog bussen till St Gorge för att köpa ett nytt kylaggregat. Det fanns en stycken och inte den vi egentligen ville ha. Vi önskade en kyl med vattenkylning men den fanns bara i katalogen och de visste inte när och om de skulle få in den. Vi tog den som fanns, en Waeco. Installationen gick bra men det var mycket att skruva och lyfta på för att få den på plats. Vi bytte till amerikanska gasflaskor i aluminium och bytte anslutningar och regulator anslutningar. När vi lämnar Grenada går det bara att fylla amerikanska flaskor, givetvis så finns det lokala standarder, men för att segla vidare behövs de amerikanska.

Efter en vecka var vi i vattnet igen och det var skönt att komma loss från dammet och moskitos. När vi låg på land åkte vi in till Spice Island Super Mall där vi bunkrade mat och passade på att köpa ännu en ny pc men nu med XP. Vi fick inte ordning på modemet tillsammans med SSB radion och alla skakade på huvudet när vi nämnde Vista. Många som har Vista hade problem med vissa applikationer och specialprogram. Nu fungerar modemet igen och vi kan skicka mail ombord, plocka hem gribfiler (väderkartor) och lägga ut positioner. Sista dagen när vi låg på land kom Claes- Olof (Comedie) spatserande fram till oss. Dom var också sena men skulle också ta upp båten på land för bottenmålning. Vi bestämde att segla gemensamt till och via Panama kanalen men träffas på Nederländska Antillerna (ABC öarna).

Nu var vi klara för att gå vidare och fredagen den 14 mars lämnade vi Prickley Bay och satte kursen till Bonaire. Vi fick en fin segling i ganska lugn sjö och efter 66 timmar och 394 nm var vi framme. På vägen fick vi ett ordentligt napp och spinnrullen började låta. Jag fick stopp på den när linan bromsade in kastade sig en stor Guldmakrill i luften och jag fick börja så sakta att veva in. Det tog en halvtimma, båten gick i cirka sju knop och fisken kämpade emot, den var cirka metern lång. Jag fick in den till båten och skulle ta den med kroken för att hiva in den i båten. Jag nådde inte och när jag gjorde ett nytt försök och skulle precis hugga den så gick den tjocka senan av och guldmakrillen försvann. Det blev kött till middag. Ibland fick vi besök av massor med delfiner.

Bonaire är ett dykparadis och hela kuststräckan är naturskyddat. Det är förbjudet att ankra och man har lagt ut fyrtio bojar längs stranden. Botten sluttar snabbt brant ned i djupet. Vi tog en ledig boj och hoppade i vattnet. Här var det massor med fisk och vi snorklade runt båten. Vi låg mitt inne i ett snorklingsområde. Inklareringen gick fort och enkelt. Vi fick lämna in harpungevären till tullen för förvaring medan vi var där då det är förbjudet att ha dem ombord. När jag hämtade ut dem igen fick jag signera i en liggare och då såg jag namnet på en stor motoryacht som låg inne i marinan. Där var inskrivet att de hade fyra Winchestergevär, ett par pistoler och lite till samt 754 patroner. Tullaren sa att de nog skulle starta ett eget krig. När vi snorklade märkte vi att vi hade fått en tamp i propellern så det blev på med dykartuben och en vass kniv. Tampen satt lindad runt axeln och det tog en stund att skära loss den. När jag skulle fylla tuben på en dykarfirma tog de inte betalt för jag fyllde så lite.

Vi hyrde en bil och körde runt på ön, tog Skipper till veterinär för komplettering av hans vaccineringar och sedan blev det bunkring av mat. Här finns det en bra sortering med Holländska ostar, kött konserver, bakverk mm. Middag intog vi på KFC och sedan blev det Happy Hour på en restaurang där alla seglare träffas. Här finns också ett nät på VHF så vi var snabbt inne i gänget. Allra helst amerikanarna är mycket sociala och går inte vi fram balanserande på en drink eller öl så kommer de fram och presenterar sig. Det tar en timma sen känner vi många, engelsmän, amerikanare, New Zeeländare, Australiensare och danskar. När vi säger Hokus Pokus så vet alla vilken båt det är, namnet står tydligt i stäven och alla håller reda på alla. För den som vill dyka så ä detta den rätta platsen. Alla dykarplatser (över hundra) finns beskrivna med vad som finns var och det är platser runt hela ön men de mesta på läsidan. Det är bara att hyra en bil och köra till den dykarplats man vill, parkera på stranden, ta på sig utrustningen och vada i tio meter och man är framme att börja simma ned. Det finns även dykarplatser framför centrum. Det finns utlagda bojar för de som vill köra dit med dinge för dykning eller snorkling. Som jag tidigare skrev, detta är ett dykparadis. Alla är vänliga och vi stortrivdes. Vi träffade flera som låg där länge och de dök varje dag och på olika platser. Här ville vi stanna länge men vi måste vidare.

Tampen från bojen lättades och vi satte kursen till Curacao, en sträcka på endast 36nm och det blev en fin smörsegling. Vi gick till Spaanse Water, från en liten kanal kom vi in i ett innanhav med flera tarmar där vi valde ankarplats A. Det blåste ordentligt men vi fick bra fäste med ankaret och efter ett par timmar kände vi oss säkra. Här låg många båtar och några kände vi igen. På radionätet fick vi reda på hur bussarna går. Från ett ställe går gratisbussar till Budget Marin och en stor Supermarket. Vi skulle in till Willemstad för att klarera in så vi fick köra med Filiokus till Fiskhamnen och förtöja vid Dingy Dock och en liten bit därifrån ta bussen. Den kostar ca sek 5.50. På busshållplatsen träffar vi flera seglare och de första kontakterna knyts. Finn på den danska båten Faidate som vi träffade på Bonaire följde med in till stan och lotsade oss kvickt till tullen och sedan Immigration som ligger en bra bit därifrån. Då det var helg fick vi inte tag på Harbourmaster för att få tillstånd att ankra på Curacao.vilket är mycket viktigt. Vi blundade och hoppades att han inte skulle se oss och det gjorde han inte under hela vår vistelse vilket var bra för oss. Nu hade vi kommit till civilisationen. Här är det hus med tegel på taken och det är välordnat och vi tror att vi är i Holland. Efter Immigration gick vi med Finn till Guvernör, inte till offentlighetspersonen utan till en restaurang och åt lunch. Det var ett mycket trevligt ställe med en atmosfär så vi kom att tänka på Hemingway. Maten var utsökt god och med utsikt över hamninloppet och den långa speciella svängbron som flyter på femton pontoner. Ena kortändans ponton har motorer och propellrar både för och akter, dessa används till att öppna bron när det kommer ett fartyg eller båt och det sker flera gånger i timmen. Fastän det går fort så startar färjorna genast med att transportera folk tills bron är öppen igen, eller stängd hur man nu kan tolka det.

Bredvid Guvernör ligger ett restaurerat område som tillhör ett av världsarven och där finns ett fint museum som beskriver utvecklingen på Curacao samt den hemska slavhandeln. På listan över rederier/länder som transporterade slavar stod Sverige först!!! Det var en ruskig hantering.

På vägen tillbaka till bussen passerade vi Floating Market. Längs kajen ligger båtar från Venezuela och säljer sina grönsaker mm. Längs kajen är de uppbyggda stånd. Vi fortsätter genom en stor rund byggnad och den heter New Market men den är inte ny. Efter att ha gått över en liten gångbro är vi framme vid busstationen och vi tar bussen tillbaka. Hokus Pokus gungar i vågorna men ligger kvar där vi ankrat upp henne. Vi var inte oroliga för Skipper fanns kvar ombord. Vi nyttjade gratisbussen till Supermarket och Budget Marin ett par gånger och då var det bara båtfolk. Många skall samma väg som vi alltså mot Panama så diskussionerna blev livliga. En dag kom Jean Paul, en fransman vi träffat i Turkiet, inseglande och han skulle också gå Panama Kanalen. När vi gjorde vårt andra besök på Guvernör satt Steve där vid ett bord, Jill var hemma i England och opererades för bröstcanser så Steve skulle segla hem igen. Vi hade träffat dem i Medelhavet. Efter Happy Hour på en liten restaurang så känner vi många och som vi håller kontakt med inför Panama Kanalen. Vi fick reda på att nu är det fyra veckors väntetid för att komma igenom, hoppas att det inte är helt sant. Vi ringde till en djuraffär i ett köpcentrum en bra bi från där vi ligger och försäkrade oss om att de hade den kattmat som Skipper äter och de hade de. Efter att ha bytt buss ett par gånger hittade vi dit och fick reda på att de brukade ha och att de hade på beställning men tyvärr inte idag. Där gick nästan en hel dag. Att shoppa loss tar tid. Efter en vecka känner vi många, vi hittar vad gäller kommunikationer, vi trivs på Happy Hour och det är trevligt i stan, utbudet av varor med goda Holländska ostar är det gott om, vi har flyttat oss närmare land och ligger bra och stilla, då är det svårt att komma loss. Men, nu tog vi beslutet, vi måste vidare så vi seglade iväg till Aruba och det fick bli en nattsegling.

Fair Winds
Mats, Ulla o Skipper