Portobello 19.05.08

Resebrev 8


Pirater eller kungligt fartyg?
Bland indianer i San Blas

Nu var vi på väg till den tredje ABC ön och det är Aruba. Vi startade klockan sex på kvällen vilket är lagom för att komma fram när det ljusnar. Det är 80 nm dit och passar bra för en nattsegling. Vi fick en fin segling i bra vind med lite sjö så det var bara till att sitta ned och njuta. När vi närmade oss Aruba blev det plötslig en livlig trafik av stora fartyg. Det är båtar till och från Venezuela som brukar ha detta stråk. Ett par stora kryssningsfartyg kom norr ifrån och fick för sig att just där vi var skulle de fram. Vi såg dem tidigt på AIS och gjorde en liten undanmanöver och den första slank förbi. Den andra skar vår kurs men kom akterifrån men vek inte en millimeter från sin kurs så vi fick gå upp i vinden och vänta fram henne. När hon närmade sig det första fartyget gjorde hon en stor sväng. Det är ju så, störst går först men kommer man ikapp akterifrån så bör de vara lite hjälpsamma. Trots att det gick förbi oss så kom vi fram samtidigt för de fick som vi hålla igen tills det blev lite ljusare. På hamnpiren låg det nu fem stora kryssningsfartyg tätt intill varandra. Varje fartyg har 2-3000 passagerare, alltså vällde det iland över 10 000 passagerare alla med många dollars som gör allt de kan för att göra slut på. De som inte kunde köpa upp pengarna vällde in på något Kasino. Vi var inne och kikade på ett par och på båda ställena fanns det en skylt framför en bil där det stod att den som satsade mest vvinner en bil.

Men för att ta en sak i sänder så gick vi till Oranjestad och in i hamnen och fick en plats i marinan. Vi fick den bästa platsen! Vi låg långsides utanför ett kasino. Nästa gång vi kommer till Aruba skall vi se till att få samma plats och då har vi monterat en spak på rufftaket och ett myntinkast där man kan stoppa dollars. Alltid kommer det någon närsynt spelare som inte är helt nykter, lägger dollars i myntinkastet och drar i spaken. Tänk er att tvingas ösa båten från blänkande dollars.

Marinan ägs av ett av de stora hotellen och vi fick hämta ut ett passerkort i plast som gav oss tillträde till swimmingpooler med fria badhanddukar, komma in och nyttja hotellets många faciliteter. Hotellet äger ett rev utanför hamnen där de har stora egna fina välskötta badstränder, restauranger, kaféer där vi blev serverade vid strandkanten eller under palmerna. Här finns också promenadstigar. Det går små båtar var tjugonde minut till och från ön. I det ena av hotellen gick båtarna in under strandvägen och in under hotellet och där finns en tilläggsplats bredvid foajén vilket var helläckert. Att vi gick in i marina berodde på att ankringsplatsen låg lite tråkigt och det var långt att dinga till och från dessutom är det bekvämt att kunna komma till alla sevärdheter. Aruba är det mest turistiska av ABC öarna. Det kryllar av kryssningspassagerare men när alla fartygen har gått blir det nästan spöklikt tomt på gator och restauranger. Vi stannade här i fem dygn och lyxade på hotellets anläggningar och såg oss omkring. Comedie gjorde oss sällskap och tiden gick fort. Nu undrar ni säkert vad det kostade i denna lyxiga marina. Svaret är cirka 75 % av vad vi får betala på Käringön!!!! Och då ingick även el och vatten. Ulla sydde en ny bimini och den blev riktigt bra. Nu regnar det inte på oss under biminin längre. Vi har en bra symaskin för ändamålet och den är redan intjänad.

Nu höll vi på att fastna igen så vi fick ta oss i kragen och kolla väderutsikterna, bunkra färdigt för nästa etapp som var ögruppen San Blas i Panama. Vi hade en sträcka på 575 nm . Efter att ha väntat några timmar på utklarering satte vi kursen, spirade två genuafockar och gled iväg. Vinden var lite svag i början men havet var lugnt och vi gjorde 4 – 8 knop. När vi den andra dagen körde motorn för att ladda batterierna började en av varningslamporna för laddningen att lysa rött. Det visade sig vara remmen till 24 Voltsgeneratorn som gått av. Fram med verktygslådan och en ny rem som givetvis ligger längst ned under den stora gästkojen. Ned med nedgångstrappan och bort med alla saker som ligger där, upp med främre motorluckan och med vissa akrobatiska övningar få loss generatorn och på med en ny rem. För att komma åt måste man demontera vattenpumpen då slangarna sitter i vägen för att kunna få in fingrar och verktyg. Som tur var så gick Hokus Pokus för tillfället ganska lugnt och det rullade inte så våldsamt. Efter ett par timmar var en ny rem monterad och båten städad och verktyg och andra saker låg på sina rätta platser igen och motorn producerade återigen 24 Volt. Vid vissa tillfällen måste man bara göra avsteg från våra stränga alkohol regler under en havssegling. Tillfället krävde detta.

När vi kom i höjd med Cartagena i Colombia tog tradevinden slut och vinden gick över på nord. Vi tog ned bommarna och fick en fin slör några timmar men vinden avtog allt mer och vi fick sätta på motorn. Väder Gribfilerna visade på denna vind så att vänta på mer vind var meningslöst. Kusten viker av i en stor bukt fram till San Blas och där är inga tradevindar och det är alltid lite vind. På natten ropade Claes-Olof på Comedie upp oss och sa att de hade en båt som närmade sig och det verkade konstigt. Han var rädd att det var pirater men troligtvis var de bara nyfikna. När vi har radiokontakt talar vi aldrig om våra positioner bara hur långt vi har kvar och talar aldrig om slutmålet. Senare på natten fick vi in en båt på AIS som gick mot oss. Den visade inget Callsign, MSSI nummer eller båtnamn och efter att några timmar med Comedie´s oro började hjärnan arbeta. Båten gick ett bra tag mot oss och plötsligt kom båtnamnet fram på AIS. Det var kryssningsfartyget Queen Elisabeth 2, och inte pirater i vanlig mening, de skörtar bara upp frackar så vi kunde andas ut. På morgonen hade vi 13 flygfiskar på däck. På natten dunsade det till ordentligt och vi förstod inte vad det var men visade sig senare var stora flygfiskar som flög rätt in i sidorutorna. Den 4 april klockan 03.40 utanför Colombias kust visade GPS:en 10 000 nm. GPS:en var ny när vi köpte Hokus Pokus, allstå har vi nu seglat 10 000 nm med henne.

På den fjärde dagen siktade vi små palmklädda öar och fick samtidigt en tonfisk på ett par kilo. Senare gick vi in och ankrade vid den lilla ön Porvenir. Här finns en pytteflygplats och här kunde vi klarera in i Panama. Vi befinner oss nu i San Blas övärld. Det är en underbar skärgård med massor av stora rev och palmklädda öar. Vi är i Kuna indianernas territorium. På fastlandet finns inga vägar utan bara djungel. Att komma hit gör man med små flygplan. Färdmedel för Kunas är urholkade stockar och de sitter längst bak och använder en stor paddel. Det vimlar av kanoter. Indianerna bor i små byar och de flesta lever som de gjort sedan flera hundra år. Allt är mycket primitivt och de bor i bambu hyddor och toan står på bryggor ut i vattnet och de använder tekniken fritt fall.

När vi droppat ankaret kom det fem kanoter med kvinnor och barn utan flytväst och lade till långsides. De ville sälja Molas och annat hemmagjort. Molas är traditionella handsydda arbeten. Det är vackra och med färglada kompositioner. De finaste arbetena är handsydda av masters och duken består av upp till fem lager i olika färger. Dukarna är uppslitsade och kantade varvid de olika färglagren kommer fram i mönster. Kvinnorna är klädda i de mest vackra färger och kombinationer. På huvudet har de en sjal i rött med gult mönster. Det kan liknas med våra folkdräkter. Tidigare var de tatuerade på liknande sätt. Männen bär västerländska kläder. Kunas bor l kustlandet som är regnskog eller på de små öarna. De bor i hyddor gjorda av bamburör med palmbladstak. De har inga möbler och kläderna hänger de i taket. Mat lagas över öppen eld. De lever i en starkt reglerad gemenskap enligt gammal tradition. I de små byarna har de en stor hydda, The Congreso House, där de träffas varje eftermiddag och har möte. Mötet leds av Sahila. Viktig person är också medicinmannen. På dessa möten bestäms allt och där får alla redogöra vad de har gjort till det gemensamma varje dag. Pengar som kommer in vid försäljningen av Molas etc. går till kollektivet. När det är mötesdags trumpetar de i rör. De kallar djungeln för deras trädgård.

När vi var klara med ankringen gav vi våra besökare uppmärksamhet och vi hälsade på dem och tittade på vad de hade att visa upp och det tog en bra stund för de hade massor med Molas där alla är olika. Godis ville de ha och tidningar. Ju mer färgbilder desto gladare blev de. Vi köpte ett par Molas för 10$ styck och lite nybakat bröd. Till slut blev vi av med alla fem kanoterna. Det går inte att köpa av alla men de försöker enträget. Efter en liten stund kom det en ny kanot och han ville sälja lobster och då sa vi snabbt ja. Dom kostade 3$ stycket. Nu var vi klara med våra inköp och vi var hungriga så vi skippade inklareringen och gjorde middag. Det var skönt att ligga still i lä efter tre dygn till havs.

Nästa morgon vaknade vi av att små flygplan flög in mellan masterna på ett par båtar bredvid oss och landade på den lilla landningsbanan. Man får inte ligga framför för planen går in lågt och under masthöjd. Vi tog Filiokus in till land för att klarera in. Här är det primitivt. Tullaren satt bakom ett rostigt skrivbord på en trasig stol. Allting var utsatt för väder och vind och det syntes. Man var inte vana vid administrativ ordning för allt låg huller om buller och de mesta papperen var fuktskadade. Tullaren stämplade fel datum, den sjätte istället för den sjunde och jag påpekade detta men han skrattade och sa att det spelar ingen roll. Jag sa att jag fyller år och frågade vad de sjöng vid sådana tillfällen och då sjöng han Happy birthday to you och skrattade. Sedan var de immigration, här rådde samma oordning. När han fick reda på att vi är från Sverige sa han ABBA och gick och letade reda på ett kassettband och en liten radio och spelade sedan Dancing Queen och han sa att han älskade deras musik. Nu gick livet lättare för honom och han började fylla i alla blanketterna i ett navs. Sedan blev vi inkallade till ett annat rum där det satt en äldre Kuna och ville ha en avgift på 12$ för att vi befann oss i Kuna territorium. Vi såg oss omkring på den lilla ön och det går fort. De finns ett litet museum i en hydda och vi besökte det. Museet visar lite av Kuna indianernas historia och hur de lever. Till skillnad för museer i Europa så har de öppet även på måndagar. Inträdesavgiften fick vi lägga i en burk.

När vi kommit tillbaka till Hokus Pokus fick vi besök av Nestor och ett av hans barn. Han hade kommit paddlande från en ö en bit ifrån där vi låg. Vi frågade honom om det finns någon affär och han sa att det finns en på den ö där han bor och sa att han kunde visa oss omkring och vi fick senare besöka hans hem. Han förtöjde kanoten efter Hokus Pokus och vi åkte alla i Filiokus. Först fick vi besöka hans hydda där han bor tillsammans med sin familj. Det var nitton stycken. Alla kläder hängde i taket och svärmor låg och sov middag i en hängmatta. Barnen tittade på en liten svartvit tv med en urdålig bild. Sedan visade han oss runt i byn och berättade på knagglig engelska om hur de lever och hur samhället fungerar. Vi gick till Congreso House och vi fick hälsa på Sahila (åldermannen). Affären hade nästan ingenting att sälja men vi köpte bröd och kall Coca Cola. Det var en liten ö vi besökte som var full med hyddor. Hela byn var väl organiserad med rena stigar mellan hyddorna. Överallt hängde det molas och tanterna följde efter oss för att sälja.

Nu begav vi oss ut i San Blas övärld. På sjökortet ser det ut som stora öar men när vi tittar närmare så är det enorma rev med små plutt öar. Det tar en stund att vänja sig. Reven syns inte utan finns strax under vattenytan. Sjökorten är inte så exakta och inte så tillförlitliga så det gäller att gå långsamt och helst inte i motljus på kvällen för då är det svårt att se färgskiftningarna i vattnet. Vårt framåt seende ekolod uppskattar vi mycket. Vi seglade till Lemon Cays West och droppar ankaret i lä av det stora revet och vi ligger lugnt och stilla. Innan ropade den svenska båten Lovisa upp oss på VHF och sa att det var fint här. Det var Anders och Ann Christin från Skåne. Vi fick en trevlig kväll tillsammans. Överallt vi gick så kom det indianer paddlande eller seglande i sina kanoter och ville sälja molas, fisk, lobsters och grönsaker. Som tur är så kommer de bara en gång men det är ibland många så det tar lite tid för vi vill inte avspisa dem direkt. Nästa ö är en riktig pärla. Det är Holandes Cays och där Barbecue Island och The Swimmingpool som den kallas. Att den kallas swimmingpool beror på att det är cirka 3-4 m djupt med kritvit sandbotten och kristallklart vatten. Detta är en mycket populär ankringlagun med rev runt om och utanför öppet hav.
Den lilla ön kallas Barbecue Island för på måndagar är det Pot Lock (knytkalas) på stranden. Då samlas det extra mycket båtar. En måndag kom det cirka 20 gummibåtar från oss uppankrade båtar. Alla hade med sig något och det blev massor med smårätter att smaka på. Många hade med sig böcker för att byta. Vi träffade många som legat här i flera år och vi kan förstå dem för detta är paradiset. Fina ankarvatten med underbart vackra små palmklädda öar med sandstränder runt om. Vindarna är snälla och indianerna är vänliga. Vi låg här i området i över en månad. Vi kom hit direkt ifrån Aruba och färskmaten tog snabb slut för vi hade endast tänkt göra ett kort stopp här. Vi fick dock reda på att väntetiden i Panama Kanalen var cirka 8 veckor på grund av vad vi senare fick reda på så var det någon typ av maskningsaktion av personalen. Vi var redan då sena och att få denna försening omkullkastade våra planer med att gå till Pacific denna säsong. Det blir för kort tid där och vi måste vara i New Zeeland i mitten av november på grund av orkansäsongen där och vi vill inte jäkta fram och inte ha tid att se och besöka de ställen vi vill. Därför blev vi kvar här i San Blas så länge.

Kosthållet blev för det mesta bara grönsaker och lobster som vi köpte från Kunas. Både Ulla och jag tappade många fina kilon. Vi tillbringade över en timma varje dag snorklande vid reven och sam bland massor med färgglada fiskar. Rockor och Nurse Sharks såg vi massor av. Hajarna är inte så stora men vissa rockor var jättestora. Vi seglade till en liten by Nargana där vi fått reda på att det fanns en affär. Här fanns nästan ingenting förutom gott bröd och grönsaker. Det fanns en kyckling i en frysbox som nästan inte ens var kall och hygienen var det si och så med så den fick ligga kvar. Senare blev vi modigare utan att få problem. På landsidan av San Blas är det djup djungel och det finns inga vägar. Vi är alltså mitt ute i vildmarken. En dag kom Frederico paddlande och han önskade oss välkomna och undrade om vi behövde något . Han fixade ett par dunkar med bensin till utombordaren och att den skulle vara ren var en hederssak. Han tog även våra sopor och han sa att det är viktigt att elda soporna. Han var nog den enda för vattnet var fullt med plast och skräp. Vi såg att många på ön slängde allt i sjön. Fredrico visade oss dagen efter runt på ön och tog oss till sina föräldrar och bröder som har små affärer. Han portionerade ut våra inköp så att alla fick sälja. Potatis och lök hos sin far, bröd hos en bror och morötter och kål hos en och öl och vin hos en tredje. Vi gav honom ett par läsglasögon som vi köpt på Överskottsmaterial för tio kronor och han blev mycket glad.

En dag tog vi gummibåtarna, Lovisa, Comedie och vi till floden Rio Diablo. Efter en liten stund stannade vår motor så vi fick låna en motor av Comedie och sedan var vi på väg igen. Nu körde vi rätt in i djungeln cirka en timma tills det var för mycket grenar och stopp i vattnet. Indianerna har sin ”trädgård” här och hämtar vad djungeln har att erbjuda, bananer, kokosnötter, ananas, bambu till sina hyddor och palmblad till taktäckning. Det låg många kanoter längs kanterna och vi mötte flera stycken. Vid en liten stig som började vid stranden stannade vi till och följde den upphuggna stigen. Vi såg inte skogen för skogen. Här var det varmt och fuktigt men trädkronorna skyddade för solen. Vi hörde en massa ljud från djur och fåglar men såg inte så många. Ibland korsades stigen av en annan stig och vi höll noga koll på hur vi gick för vilse ville vi inte gå. När vi kom tillbaka till gummibåtarna drack vi kaffe och åt gott färskt Kuna bröd.

Den ena dagen följs av nästa och tiden bara springer iväg fast vi bara ligger still och snorklar, äter grönsaker och lobster och har det bra. Vädret är fortfarande toppen fast det närmar sig regnperioden. Hit kommer vi att längta tillbaka till många gånger och vi kommer säkert inte att finna finare söderhavsöar. Nu har vi att kolla med vårt engelska försäkringsbolag om våra ändrade planer, men först måste vi bestämma oss för när vi skall gå igenom Panama kanalen. Det lutar åt att vi går kanalen i september och drar oss ned till Ecuador för att gå vidare i februari eller mars till Galapagos och ut i söderhavet. Det blir ibland ändrade planer men det är det som är tjusningen med långseglarlivet. Vi bestämmer vad vi känner för och fångar in influenser från andra seglare och deras erfarenheter. Det finns så många fina ställen på vägen som vi inte vet om och vi kommer att missa många.

Fair Winds
Mats, Ulla o Skipper