Colon juni 2008
Resebrev 9
Farväl till San Blas
Av Columbus rekommenderad ankringsplats
Vi har nu seglat runt och njutit av San Blas i en månad och kommer
att minnas detta ställe och längta tillbaka till: Porvenir,
Barbecue Island, Lemmon Cays, Holandes Cays, Nargana, Green Island, Coco
Bandero Cays med flera. Alla vänliga Kuna indianer, det kristallklara
vattnet, snorklingen vid reven med alla fiskar, rockor, lobsters och hajar
mm. Vi har gått ned många kilon efter att ha levt på
grönsaker, fisk och lobsters. Sedan vi lämnade Aruba för
fem veckor sedan har vi inte kunnat handla kött och kyckling förutom
en gång när vi köpte en kyckling av Kunas. Gott bröd
och fina grönsaker kunde vi köpa av Kunas som kom ut och sålde
vid ankringsplatserna. Här frossade vi i grönsakssoppa, ärtsoppa,
fisk, färska grönsaker, Janssons frestelse och en och annan
burk ur vår nödproviant. Vatten gör vi själva och
det gick ingen nöd på oss. Ibland blev det omväxling i
kosthållet när vi blev bjudna till andra båtar. Ann-Kristin
och Anders på Lovisa visade sina färdigheter i kokkonst. Detta
hände på kungens födelsedag på Valborgsmässoafton
ombord på Lovisa och vi fick uppleva en tropical rainstorm. Detta
innebär helt vatten uppifrån samtidigt som blixtar lyser upp
hela himlavalvet.
Vi har nu kommit in i regnperioden som varar mellan maj till november
och det regnar mycket och häftigt och det åskar varje dag.
Många får sina instrument utslagna och vi håller tummarna
för att vi skall klara oss och alla våra dyra instrument.
På ett av reven ligger en Hallberg Rassy sönderslagen och övergiven.
Båten ligger så till att det inte ens går att komma
fram med gummibåten. Reven är enorma och det lär inte
vara en rolig historia att hamna där, men i sjölä av reven
ligger vi tryggt med ankaret nedgrävt i sanden. Den 28 april var
den första morgonen sen vi seglade från Sverige som det inte
fanns Kalle Kaviar på frukostbordet, det kändes eländigt
och avvänjningskuren påbörjades. Vi hade inte fått
påfyllning sedan Elsy och Rune besökte oss och seglade med
i och runt Grenada i februari. Livet kändes bättre på
eftermiddagen när det var Pot Lock med cocktail tilltugg på
Barbecue Island. Vi var ett tjugutal båtbesättningar som smakade
på varandra olika tilltugg. Som vanligt blev det massor med goda
smårätter dock ingen Kalles Kaviar kanske beroende på
att det var mest amerikanare och de har ju inte samma kräsna matkultur
som vi svenskar. Bredvid oss ankrade en fransman upp och vi kände
igen honom från Bonair där vi också låg bredvid
varandra fast i olika bojar. Det var ett yngre par och de rodde fram till
oss och frågade om han fick klättra upp i vår mast och
fotografera sin båt. Han hängde kameran runt halsen och klättrade
lätt upp och tog sina bilder. Vi hade lagt märke till en stor
Barracuda som brukade simma under Hokus Pokus. Den hade simmat in under
deras båt och han sköt den med sitt harpungevär. Senare
kom han över och vi fick en hel rensad fisksida. Borta runt Grenada
är Barracudan giftig och inte ätbar då den lever och äter
runt reven, här är den ok att äta och den smakade utmärkt.
Denna dag blev det inte grönsaker till middag.
Här i Panama finns en mycket god rom som heter Abuelo (morfar). Den
är inhemsk och vi lär bunkra några flaskor att sparas
tillsammans med nödprovianten. I San Blas träffade vi flera
svenska båtar, Ahnri med Heidi o Allan, Sea Quill med Ulf o Jen,
Hunk med Peter o Jesper, Amara med Freddie, Quilla med Lennart, Harmony
med Peter, Lovisa med Ann-Kristin o Anders, Comedie med Clas-Olof med
Laila.
Nu blev det dags att slita oss från San Blas och vi seglade till
Porvenir och checkade ut ur området och fick en Zarpe.(ett tullpapper
som måste visas upp i Colon när vi checkar in där). Peter
och Lennart var också här och vi tog en öl på den
lilla restaurangen på kvällen. Vi köpte varsin skjorta
med påsydda molasmotiv. Vi seglade vidare till Isla Linton och ankrade
upp bakom en ö. På ön finns det kolonier med apor. Det
finns en liten brygga och om man går intill så kommer de fram
och är mycket vänliga och trevliga när vi bjuder på
mat. Man måste vara kvar i gummibåten och en liten bit ifrån
för de gillar inte vatten. När man slutar att ge dem mat bits
de men vi var förvarnade. En dag åkte vi tillsammans med Comedie
in till en liten restaurang som en Holländare driver. Han är
gift med en kvinna från Colombia och som är en utsökt
kock och vi åt en mycket god måltid efter alla grönsaks
dagar i San Blas. Vi fortsätter till Portobello och ankrar upp i
den stora skyddade viken. Portobello är en liten stad med historia.
Härifrån skeppades det mesta guldet och silvret ut från
Syd och Centralamerika. Det gamla handelshuset i sten finns kvar och har
restaurerats. Columbus upptäckte den fina skyddade viken den 2 november
1502 på sin fjärde resa representerande den Spanska Kronan
och det blev en stor handels och utskeppningsplats. I viken finns flera
gamla försvars-anläggningar från denna tid. Det har utkämpats
många försökt till att erövra staden. Piraten Henry
Morgan lyckades med en trupp på 460 man inta Portobello. Han krävde
100 000 pesos för att inte förstöra staden.
I kyrkan San Felipe finns trästatyn av Black Christ bärande
på korset. Den 21 oktober varje år firas Black Christ med
en festival.
Portobello är en liten ”stad” och har för länge
sedan mist sin betydelse. Det är väldigt fattigt och smutsigt
på gatorna och husen är slitna. Det finns några affärer
som drivs av kineser. Det finns kött i diskarna med det ser inte
speciellt trevligt ut så vi blundar när vi köper kött.
Det finns ett litet internet café och vi kastar oss över en
pc och vi kommer i kontakt med yttervärlden och öppna vår
ordinarie brevlåda. Ulla och jag lyxar till det och besöker
den vad vi tycker fräschaste restaurangen och beställer varsin
grillad kyckling med ris. Det fanns fisk eller kyckling att välja
på. På ett bord bredvid satt gammelfarfar och skar kött
med en liten kniv på en skitig bräda, troligen var det morgondagens
meny som förbereddes. Han hade inget förkläde eller plasthandskar.
Från Portobello går det bussar till Colon. Det är gamla
skolbussar från USA och som har de mest fantastiska motiv målade
på hela bussen. De fantasimålade lastbilarna i Sverige kan
slänga sig i väggen. Att åka buss till Colon som är
en resa på en och en halv timma kostar 0,75$ som man betalar när
man stiger av. Bussarna är urgamla men de funkar. Står någon
vi vägkanten och vinkar så stannar bussen, likadant när
någon vill stiga av så är det bara att säga till.
Vi åker in till Colon med Peter och Lennart. Vi har blivit varnade
för Colon både i Pilots och från andra seglare för
här är det öppet våld och rån som gäller
och många blir knivhuggna eller skjutna, ett liv är inte mycket
värt. Aldrig gå i staden utan ta taxi. Vi känner oss trygga
med Peter som har varit sjöman och vet hur man förflyttar sig
på icke trevliga ställen. Vi kommer in i en slumstad som inte
liknar något vi tidigare sett. Rosengård i Malmö verkar
som rena idyllen jämfört med Colon. Bussen stannar vid busstationen
där det är fullt av dessa fantasimålade gamla skolbussar.
Här gäller det att inte ha klockor, ringar eller se dyr ut.
Händerna ur fickorna och vi följde Peter som tidigare sagt att
vi skulle följa honom och att aldrig stå still utan snabbt
vara i rörelse hela tiden. Vi fick nästan springa efter honom.
Peter som varit i Colon tidigare visade oss var vi kunde köpa det
vi behövde. Bland annat gick vi till en Fereteria (typ järnaffär)
där vi köpte en inverter 12V till 110V. För 220V finns
inte men de flesta PC klarar både 220V och 110V. Vår andra
inverter har börjat att så sakta pensionera sig och inväntar
slutet. Vi hittade en och sa att den vill vi köpa. Då tog damen
invertern ur förpackningen och demonstrerade den och sedan gick hon
ut på gatan och kopplade invertern till bilbatteriet och kollade
att den fungerar. Sedan gick hon igenom specifikationen på den.
Detta kallas service. När vi var klara med våra inköp
småsprang vi till Panama Canal Yachtclub där vi träffade
Bertil på Panacea. Yachtklubben har gamla anor och en härlig
gammal atmosfär som säkert hade sin storhetstid när amerikanarna
drev Panama Canal. De lämnade över till Republic of Panama vid
midnatten 31 december 1999. En kines driver restaurangen och maten är
mycket bra. Vi gick till restaurangen vilket vi inte ångrar. Sedan
tog vi bussen tillbaka till Portobello. Vi hade varit borta länge
och Skipper blev glad när vi kom tillbaka igen.
Vi gick med motor till Isla Naranjo och ankrade i fint friskt vatten.
Det var bara vi och en amerikanare där. Vi gladde oss åt att
kunna bada igen i fint vatten. Ett par indianer i en kanot frågade
om vi ville ha lobster och vi köpte 5 lobsters och en medelstor Chatkakrabba
för 10$. De fick varsin kall öl och de blev mycket glada. På
natten var det åska och störtregn och när vi vaknade var
inte vattnet så fint längre och det var så fullt med
flyg med stora vingar så vi nästan inte såg ut, kvickt
igen med luckan och vi åt frukost inne i båten. Efter en timma
tittade vi ut igen och då var det fullt med myror, vingarna hade
de släppt och de låg klistrade överallt i regnvattnet.
Det kryllade av myror och vingar. De hade inte mer än släppt
vingarna innan de var på varandra och försökte att bli
fler. Dingen var nästan full med regnvatten och Ulla fick en idé
att ta sig ett bad i dingen men ändrade sig snabbt när hon såg
hundratals med döda myror flytande i dingen. Vi tog upp ankaret och
fortsatte till Colon.
Colon ligger vi infarten till Panama Kanalen. Det låg massor av
stora fartyg uppankrade utanför och innanför breakwaterpirarna.
Det är en jättestor vik och mellan dessa ligger pirarna. På
västra sidan strax innanför piren ligger Shelter Bay Marina
och det var dit vi var på väg. Nu skulle vi insupa lite civilisation
med tvättmaskin, el och internet. Amerikanarna hade tidigare den
lilla hamnen och där hade de bland annat sin militärförläggning
med en liten landningsbana. Alla byggnader finns kvar och man kan se framför
sig hur de marscherade och drillades. Byggnaderna har helt förfallit
och fönster och dörrar är bortagna och det ser riktigt
kusligt ut. Vi kommer att ligga still här ett tag och uträtta
lite ärenden, bland annat behöver jag (Mats) nya glasögon,
kapellduk och naturligtvis lite reservdelar till Hokus Pokus. Vi skall
också invänta ett paket från Sverige med en ny vattenpump
till Panda generatorn och jag skall renovera vattenpumpen till motorn.
Att göra sådana ingrepp är bäst att göra när
vi ligger vid brygga och inte behöver flytta på oss. Ulla skall
sy ett stort sol/regnskydd. Listan är alltid lång. Marinan
har en buss som varje dag kör till ett stort köpcentra. Att
åka med kostar inget. Vi kom in i en jättebutik där det
finns det mesta att köpa och vi tog oss fram till den stora köttdisken
och beundrade utbudet. Till middag avnjöt vi stekt oxfilé
med persiljesmör, sparris och pommes frites. Pommes köpte vi
på marina restaurangen. Till detta inmundigade vi en flaska sjörullad
Chateaunuef du Pape 2005 som vi tidigare fått i present av Elsy
o Rune. Vi har stora svängningar i kosthållet.
Hälsningar till alla våra vänner
och
Fair Winds
Mats, Ulla o Skipper
|