Colon juni 2008

Resebrev 9

Farväl till San Blas
Av Columbus rekommenderad ankringsplats

Vi har nu seglat runt och njutit av San Blas i en månad och kommer att minnas detta ställe och längta tillbaka till: Porvenir, Barbecue Island, Lemmon Cays, Holandes Cays, Nargana, Green Island, Coco Bandero Cays med flera. Alla vänliga Kuna indianer, det kristallklara vattnet, snorklingen vid reven med alla fiskar, rockor, lobsters och hajar mm. Vi har gått ned många kilon efter att ha levt på grönsaker, fisk och lobsters. Sedan vi lämnade Aruba för fem veckor sedan har vi inte kunnat handla kött och kyckling förutom en gång när vi köpte en kyckling av Kunas. Gott bröd och fina grönsaker kunde vi köpa av Kunas som kom ut och sålde vid ankringsplatserna. Här frossade vi i grönsakssoppa, ärtsoppa, fisk, färska grönsaker, Janssons frestelse och en och annan burk ur vår nödproviant. Vatten gör vi själva och det gick ingen nöd på oss. Ibland blev det omväxling i kosthållet när vi blev bjudna till andra båtar. Ann-Kristin och Anders på Lovisa visade sina färdigheter i kokkonst. Detta hände på kungens födelsedag på Valborgsmässoafton ombord på Lovisa och vi fick uppleva en tropical rainstorm. Detta innebär helt vatten uppifrån samtidigt som blixtar lyser upp hela himlavalvet.
Vi har nu kommit in i regnperioden som varar mellan maj till november och det regnar mycket och häftigt och det åskar varje dag. Många får sina instrument utslagna och vi håller tummarna för att vi skall klara oss och alla våra dyra instrument.
På ett av reven ligger en Hallberg Rassy sönderslagen och övergiven. Båten ligger så till att det inte ens går att komma fram med gummibåten. Reven är enorma och det lär inte vara en rolig historia att hamna där, men i sjölä av reven ligger vi tryggt med ankaret nedgrävt i sanden. Den 28 april var den första morgonen sen vi seglade från Sverige som det inte fanns Kalle Kaviar på frukostbordet, det kändes eländigt och avvänjningskuren påbörjades. Vi hade inte fått påfyllning sedan Elsy och Rune besökte oss och seglade med i och runt Grenada i februari. Livet kändes bättre på eftermiddagen när det var Pot Lock med cocktail tilltugg på Barbecue Island. Vi var ett tjugutal båtbesättningar som smakade på varandra olika tilltugg. Som vanligt blev det massor med goda smårätter dock ingen Kalles Kaviar kanske beroende på att det var mest amerikanare och de har ju inte samma kräsna matkultur som vi svenskar. Bredvid oss ankrade en fransman upp och vi kände igen honom från Bonair där vi också låg bredvid varandra fast i olika bojar. Det var ett yngre par och de rodde fram till oss och frågade om han fick klättra upp i vår mast och fotografera sin båt. Han hängde kameran runt halsen och klättrade lätt upp och tog sina bilder. Vi hade lagt märke till en stor Barracuda som brukade simma under Hokus Pokus. Den hade simmat in under deras båt och han sköt den med sitt harpungevär. Senare kom han över och vi fick en hel rensad fisksida. Borta runt Grenada är Barracudan giftig och inte ätbar då den lever och äter runt reven, här är den ok att äta och den smakade utmärkt. Denna dag blev det inte grönsaker till middag.
Här i Panama finns en mycket god rom som heter Abuelo (morfar). Den är inhemsk och vi lär bunkra några flaskor att sparas tillsammans med nödprovianten. I San Blas träffade vi flera svenska båtar, Ahnri med Heidi o Allan, Sea Quill med Ulf o Jen, Hunk med Peter o Jesper, Amara med Freddie, Quilla med Lennart, Harmony med Peter, Lovisa med Ann-Kristin o Anders, Comedie med Clas-Olof med Laila.
Nu blev det dags att slita oss från San Blas och vi seglade till Porvenir och checkade ut ur området och fick en Zarpe.(ett tullpapper som måste visas upp i Colon när vi checkar in där). Peter och Lennart var också här och vi tog en öl på den lilla restaurangen på kvällen. Vi köpte varsin skjorta med påsydda molasmotiv. Vi seglade vidare till Isla Linton och ankrade upp bakom en ö. På ön finns det kolonier med apor. Det finns en liten brygga och om man går intill så kommer de fram och är mycket vänliga och trevliga när vi bjuder på mat. Man måste vara kvar i gummibåten och en liten bit ifrån för de gillar inte vatten. När man slutar att ge dem mat bits de men vi var förvarnade. En dag åkte vi tillsammans med Comedie in till en liten restaurang som en Holländare driver. Han är gift med en kvinna från Colombia och som är en utsökt kock och vi åt en mycket god måltid efter alla grönsaks dagar i San Blas. Vi fortsätter till Portobello och ankrar upp i den stora skyddade viken. Portobello är en liten stad med historia. Härifrån skeppades det mesta guldet och silvret ut från Syd och Centralamerika. Det gamla handelshuset i sten finns kvar och har restaurerats. Columbus upptäckte den fina skyddade viken den 2 november 1502 på sin fjärde resa representerande den Spanska Kronan och det blev en stor handels och utskeppningsplats. I viken finns flera gamla försvars-anläggningar från denna tid. Det har utkämpats många försökt till att erövra staden. Piraten Henry Morgan lyckades med en trupp på 460 man inta Portobello. Han krävde 100 000 pesos för att inte förstöra staden.
I kyrkan San Felipe finns trästatyn av Black Christ bärande på korset. Den 21 oktober varje år firas Black Christ med en festival.
Portobello är en liten ”stad” och har för länge sedan mist sin betydelse. Det är väldigt fattigt och smutsigt på gatorna och husen är slitna. Det finns några affärer som drivs av kineser. Det finns kött i diskarna med det ser inte speciellt trevligt ut så vi blundar när vi köper kött. Det finns ett litet internet café och vi kastar oss över en pc och vi kommer i kontakt med yttervärlden och öppna vår ordinarie brevlåda. Ulla och jag lyxar till det och besöker den vad vi tycker fräschaste restaurangen och beställer varsin grillad kyckling med ris. Det fanns fisk eller kyckling att välja på. På ett bord bredvid satt gammelfarfar och skar kött med en liten kniv på en skitig bräda, troligen var det morgondagens meny som förbereddes. Han hade inget förkläde eller plasthandskar.
Från Portobello går det bussar till Colon. Det är gamla skolbussar från USA och som har de mest fantastiska motiv målade på hela bussen. De fantasimålade lastbilarna i Sverige kan slänga sig i väggen. Att åka buss till Colon som är en resa på en och en halv timma kostar 0,75$ som man betalar när man stiger av. Bussarna är urgamla men de funkar. Står någon vi vägkanten och vinkar så stannar bussen, likadant när någon vill stiga av så är det bara att säga till. Vi åker in till Colon med Peter och Lennart. Vi har blivit varnade för Colon både i Pilots och från andra seglare för här är det öppet våld och rån som gäller och många blir knivhuggna eller skjutna, ett liv är inte mycket värt. Aldrig gå i staden utan ta taxi. Vi känner oss trygga med Peter som har varit sjöman och vet hur man förflyttar sig på icke trevliga ställen. Vi kommer in i en slumstad som inte liknar något vi tidigare sett. Rosengård i Malmö verkar som rena idyllen jämfört med Colon. Bussen stannar vid busstationen där det är fullt av dessa fantasimålade gamla skolbussar. Här gäller det att inte ha klockor, ringar eller se dyr ut. Händerna ur fickorna och vi följde Peter som tidigare sagt att vi skulle följa honom och att aldrig stå still utan snabbt vara i rörelse hela tiden. Vi fick nästan springa efter honom. Peter som varit i Colon tidigare visade oss var vi kunde köpa det vi behövde. Bland annat gick vi till en Fereteria (typ järnaffär) där vi köpte en inverter 12V till 110V. För 220V finns inte men de flesta PC klarar både 220V och 110V. Vår andra inverter har börjat att så sakta pensionera sig och inväntar slutet. Vi hittade en och sa att den vill vi köpa. Då tog damen invertern ur förpackningen och demonstrerade den och sedan gick hon ut på gatan och kopplade invertern till bilbatteriet och kollade att den fungerar. Sedan gick hon igenom specifikationen på den. Detta kallas service. När vi var klara med våra inköp småsprang vi till Panama Canal Yachtclub där vi träffade Bertil på Panacea. Yachtklubben har gamla anor och en härlig gammal atmosfär som säkert hade sin storhetstid när amerikanarna drev Panama Canal. De lämnade över till Republic of Panama vid midnatten 31 december 1999. En kines driver restaurangen och maten är mycket bra. Vi gick till restaurangen vilket vi inte ångrar. Sedan tog vi bussen tillbaka till Portobello. Vi hade varit borta länge och Skipper blev glad när vi kom tillbaka igen.
Vi gick med motor till Isla Naranjo och ankrade i fint friskt vatten. Det var bara vi och en amerikanare där. Vi gladde oss åt att kunna bada igen i fint vatten. Ett par indianer i en kanot frågade om vi ville ha lobster och vi köpte 5 lobsters och en medelstor Chatkakrabba för 10$. De fick varsin kall öl och de blev mycket glada. På natten var det åska och störtregn och när vi vaknade var inte vattnet så fint längre och det var så fullt med flyg med stora vingar så vi nästan inte såg ut, kvickt igen med luckan och vi åt frukost inne i båten. Efter en timma tittade vi ut igen och då var det fullt med myror, vingarna hade de släppt och de låg klistrade överallt i regnvattnet. Det kryllade av myror och vingar. De hade inte mer än släppt vingarna innan de var på varandra och försökte att bli fler. Dingen var nästan full med regnvatten och Ulla fick en idé att ta sig ett bad i dingen men ändrade sig snabbt när hon såg hundratals med döda myror flytande i dingen. Vi tog upp ankaret och fortsatte till Colon.
Colon ligger vi infarten till Panama Kanalen. Det låg massor av stora fartyg uppankrade utanför och innanför breakwaterpirarna. Det är en jättestor vik och mellan dessa ligger pirarna. På västra sidan strax innanför piren ligger Shelter Bay Marina och det var dit vi var på väg. Nu skulle vi insupa lite civilisation med tvättmaskin, el och internet. Amerikanarna hade tidigare den lilla hamnen och där hade de bland annat sin militärförläggning med en liten landningsbana. Alla byggnader finns kvar och man kan se framför sig hur de marscherade och drillades. Byggnaderna har helt förfallit och fönster och dörrar är bortagna och det ser riktigt kusligt ut. Vi kommer att ligga still här ett tag och uträtta lite ärenden, bland annat behöver jag (Mats) nya glasögon, kapellduk och naturligtvis lite reservdelar till Hokus Pokus. Vi skall också invänta ett paket från Sverige med en ny vattenpump till Panda generatorn och jag skall renovera vattenpumpen till motorn. Att göra sådana ingrepp är bäst att göra när vi ligger vid brygga och inte behöver flytta på oss. Ulla skall sy ett stort sol/regnskydd. Listan är alltid lång. Marinan har en buss som varje dag kör till ett stort köpcentra. Att åka med kostar inget. Vi kom in i en jättebutik där det finns det mesta att köpa och vi tog oss fram till den stora köttdisken och beundrade utbudet. Till middag avnjöt vi stekt oxfilé med persiljesmör, sparris och pommes frites. Pommes köpte vi på marina restaurangen. Till detta inmundigade vi en flaska sjörullad Chateaunuef du Pape 2005 som vi tidigare fått i present av Elsy o Rune. Vi har stora svängningar i kosthållet.
Hälsningar till alla våra vänner
och

Fair Winds
Mats, Ulla o Skipper